43åringen

Efter ett par år på vischan med familj och barn och ett evinnerligt harvande i källaren tillsammans med skäggen i The Band, någon motorcykelolycka, drösvis med piller och vin, folkskygghet och ett indraget coveralbum med Johnny Cash som till slut resulterade i Nashville Skyline kom genidraget att Bob Dylan skulle ge ut en dubbel-lp. Givetvis med mestadels covers, någon instrumental, crooner-drömmar och ett par taffliga liveinspelningar från föregående sommar. På pappret en trist och utdragen historia. Bob Dylans kanske mest utskällda album är Self Portrait - den släpptes denna dag 1970. Skivan är som mest intressant ur ett historiskt perspektiv - en bit i det gigantiska pusslet som Dylaniterna lägger iförda sina finaste foliehattar.

Skivan är ett spretigt kalas - oerhört trist och ofokuserad - men skrapar man på ytan finns en handfull spår som tillhör den där skaran ”omistliga Dylan-inspelningar” som varje hängiven Dylanman håller kärt i sitt bröst och numer även på sin smartphone. När Dylan leker smörsångar-Elvis i spår som Let It Be Me och Blue Moon funderar man över hans alkoholinmarinerade omdöme samtidigt som man kan faktiskt kan misstänka en stor humorist
bakom inspelningarna.

   

Coverversionerna låter som sikta-mot-stjärnorna-parodier av stora mått mätt - som när han sjunger duett med sig själv i Simon & Garfunkels The Boxer: ena ”stämman” sjunger han genom klassisk näsa, den andre som en bakfull Crooner-Elvis med öppen strupe. Det låter festligt första minuten, men därefter låter det bara skevt och konstigt och skrattet övergår till frustration. Ett av rockhistoriens största klavertramp. Och utfyllnadslåten Woogie Boogie ligger inte långt efter - en instrumental från helvetet och den låter precis som den heter - den skulle inte ens platsa som ett partytrick framåt småtimmarna på The Basement Tapes.

När Dylan på sjuttiotalet fick frågan om vilken samtida sångare-låtskrivare han beundrade mest så var svaret Gordon Lightfoot - här väljer han att göra sin version av Early Morning Rain - knappast ett unikt låtval då detta var ett av de mest sönderkramade örhängena i musikerkretsar under andra halvan av sextiotalet. Dylan gör den med näsan ovanför vattenytan.Den akustiska congasgospeln Gotta Travel On är skivans största behållning tillsammans med den melankoliska country-funken i Days of 49 och den tossiga och södersslungade Little Sadie - vilken låter som en syskonlåt till Link Wrays Fire & Brimstone, både versionerna borde höra hemma i filmen Lawless, även om Nick Cave och Mark Lanegan som The Bootleggers gör en fantastisk version av den sistnämnda.


Men hipp hipp för Self Portrait - 43 jordsnurr idag!

/MH