Kajsa Och Malena ”Historier Från En Väg” (1986)
Efter Tant Strul blev Kajsa Grytt och Malena Jönsson en melankolisk och bitvis jazzig duo - dock kortlivad. Detta är deras första album. Texterna är så nakna och pianot så vemodigt att Jan Johansson måste ha grimaserat i sin himmel. En tidlös platta. Låtarna Vänd Dig Bort, Brev Från Ett Torg och Vi Kan Göra Det Igen förtjänar alla ett bättre öde än att simma i glömskans dystra flod.
Svante Thuresson ”Nyanser” (1969)
Sveriges meste crooner. Hans blotta uppenbarelse under sextiotalets andra hälft är svängigare än björnen Baloos karaktäristiska dans. Groovy. På Nyanser gör han svenska versioner av Cycles, Lay Lady Lay, Elusive Butterfly, I’ll Be Your Baby Tonight, I’m In Love och My Girl Maria, och som han gör det! Där föregånde album ”Du Ser En Man” är mer upptempo och motown-flörtigt är Nyanser aningen mer tillbakalutad - men ack så svalkande svängigt.
Alf ”Augustibrev” (2004)
Att sjunga ”snäll” pop på svenska kan lätt bli dum-dumt och låta jättefel - Malmöiten Alf lyckas som få. Han tillhör den där skaran artister som jag sväljer allt med - ibland är jag lite kär i honom. Allra bäst lyckas han som en sextiotalsflirtande poptönt med den tolvsträngade rickenbackern i högsta hugg. Fick jag någon gång tillfället så skulle jag fråga honom om hur många gånger han dagdrömt om att få dela scen med Roger McGuinn och David Crosby i The Byrds i soliga Los Angeles 1965.
Få låtar har jag okynnesspelat lika många gånger mitt liv som Augustibrev, Sommar Försvinn, Känslan Du Har och Hoppar Högt Faller Lågt. Är det någon svensk artist jag verkligen önskar en större publik som är det Alf, eller Håkan Åkesson som egentligen heter. Uppföljaren Alf’s Andra är egentligen precis lika bra. Finns det någon rättvisa (eller rim och reson) i världen så är det inte ett rynkigt och pensionsparande Gyllene Tider som ska spela på Gasklockorna i juli - det är popsnöret Alf.
Philemon Arthur & The Dung ”Musikens Historia Del 1 & 2” (1972)
Gitarrerna är hopplöst stämda, dragspelet skriker och klockspelet misshandlas,den fejkade skånskan är lika roande som nonsenstexterna och gud vet på vad de slår på - baljor och kastruller? Hur som helst är det lysande - att skriva trams och framföra trams på det här viset kan inte annat än ses som en bedrift - men så fick de grammis spektaklet på fall också. Utan Philemon undrar jag om Bob Hund överhuvudtaget hade existerat, och om iså fall hur? Låtar som Henning I Sin Presenning, Dyngan Rinner I Takt och Blomman är klockrena. Det lär finnas en hel hög människor där ute som på fullaste allvar anser detta vara den bästa svenska skivan någonsin.
Perssons Pack ”Svenska Hjärtan” (1992)
Jag minns hur jag som tonåring stod och huttrade i ett vinterklätt Hudiksvall utanför Bergströms musik - Per Persson med kamrat bläddrade skivor. När de således kom ut efter någon kvart bad jag om en autograf - det enda som fanns tillgängligt att få signaturen på var ett knöligt V65-program - han signerade glatt och lovade att kvällens spelning ihop med Traste Lindéns och Sigge Hills skulle skaka arsel - det gjorde det. Mitt fjortonåriga hjärta slog så att det höll på att skjutas ut genom kroppen. Av misstag råkade jag veckan senare slänga travprogrammet. En av världens bästa coverskivor - och tack vare deras version av He Was A Friend Of Mine upptäckte jag The Byrds.
Magnus Johansson ”Same” (1991)
Magnus Johansson kokade en underbar soppa med primörer från Waterboys, Pogues och Bob Dylan och med ett väldigt självförtroende vid mikrofonen. Vid sidan av Ulf Lundells Älskad Igen är Får Jag Se Dej Ikväll? det närmaste Sverige varit en Mike Scott och hans Waterboys. Låtarna Till Himmelen, Pojkarna Som Aldrig Behövde Sova, Slaktarens Dotter och Min Pappa Är En Flygkapten är något av den bästa klassiska svenska rocken. I min bok där Jakob Hellman är en rätt överskattad figur är Magnus Johansson dess motsats - fast det säger å andra sidan mer om mig än om Jakob Hellmans skiva.
Magnus Ekelund & Stålet ”Dödskult” (2013)
Den här skivan må hända vara färsk - men ibland är det kärlek vid första ögonkastet. Det är Broder Daniel på svenska - med en Mattias Alkbergsk attityd. Det är brådmoget, känslosvallande och pubertalt om vartannat i en härlig sörja. Låtarna är klockrena popsmockor och tickar på - en efter en. Fantastisk Jokkmokk-pop!
Tomas Andersson Wij ”Ett Slag För Dej” (2000)
När jag lyssnar TAW har jag svårt att riktigt förstå att han är född 1972 - hans musik, texter och röst känns mer att höra hemma i den rocktradition som fyrtio och femtiotalister hittills tagit patent på. Kanske har han alltid varit lite lillgammal? Låtarna Ett Slag För Dej, Du Skulle Ha Tagit Det Fel, och Sanningen Om Dej är så vackra att det skär och sjunger i hjärtat. Få svenska artister har avbildat Sverige som TAW - han förskönar ingenting, vare sig själv eller sin omvärld. Dock har hans senare alster en tendens att bli jämntjocka, det låter lite lika allting - trist - för som textförfattare är han briljant. Senaste skivan Romantiken var dock ett rejält uppsving, särskilt låten Sturm Und Drang.
Florence Valentin ”Pokerkväll i Vårby Gård” (2007)
Love Antells finaste ögonblick. Men, precis som hos Moneybrother lyser E-Street Band/The Clash-influenserna igenom väl mycket mellan varven, men Love Antell har i alla fall den goda smaken att ge fan i att göra sitt allra yttersta med att imitera Joe Strummer. Pokerkväll På Vårbygård, Hopplös, Vänner Emellan, Då Skulle Det Inte Vara Jag, Allt Har Ett Slut och Upp På Sociala, Ner På Systemet är alla sällan skådad fantastisk och tight pop.
Ulf Lundell ”I Ett Vinterland” (2000)
Ulf Lundells karriär kan egentligen delas in tre musikaliska perioder 1975-80, 1982-1991 och 1993-2013. Samtliga perioder har sina guldkorn. Från den första perioden är Längre Inåt Landet vinnaren (eller Vargmåne), från den andra Den Vassa Eggen (eller Evangeline), och den tredje Vinterland (tätt följd av Måne Över Havväng). Mellotronen höjer här ett par av låtarna till molnen - sällan har även en säckpipa förgyllt musik så som här. Nyckellåtarna stavas Det Nakna Trädet, Den Här Vägen, Hennes Rygg och Jag Saknar Dej, de tillhör alla något av det allra viktigaste Ulf Lundell spelat in. Titelspåret är klassisk bredbent rock, tyvärr skjuts den i bägge benen av förfärliga körer och doande, de framkallar rent av skämskudde och gör att det låter unken P4-rock. Tyvärr slutade Ulf Lundell skriva angelägna låtar efter den här skivan - eller så är det mina öron det är fel på.
/M H
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar