Robert Smiths röst

nu är det 2 dagar kvar till the Cure släpper sin första album på 16 år och (förhoppningsvis) det bästa på dryga 30 år. för att bota abstinensen har jag satt ihop en lista där vi hör Robert Smiths röst i andra sammanhang

Höstmorgon

kalla morgonar, vantar på, löv på marken, man vill sitta kvar längre vid frukostbordet

Nick Caves 50 bästa låtar

För många år sedan gjorde BBC en fantastisk dokumentär om Nick Cave där de fokuserade på hans litterära kvalitéer, trots att hans enda topplistehit var bara några år gammal nämndes inte Where the wild roses grow en enda gång.
Förmodligen är Nick den enda som kommit fram från punkstiden som har lika mycket träskblues som bibliska referenser i sitt uttryck. Jag ska se Nick Cave för 5 (kanske sjätte gången, känns som jag glömt bort nåt, Roskolde? ) och han är fortfarande både angelägen och nästan alltid lysande.

Trots att han och Bad Seeds bara haft den där låten på topplistan och har två låtar, Red Right hand från Peaky Blinders och Oh Children från Harry Potter som är kända från filmer/Tv serier så säljer de ut arenor utan problem.
Nick är dessutom en av få artister som mognar med åren utan att bli trist och ointressant, som dessutom mer eller mindre haft ett vuxet uttryck genom hela karriären. De enda jag kan komma på som är liknande är Lou Reed, Bob Dylan och Leonard Cohen, vilka alla Nick har gjort covers på.
Nu har jag äntligen rankat alla hans låtar efter lyssnat ordentligt genom hans väldigt lyckade senaste alster men redan nu funderar jag på om inte Deanna kom väl högt upp men den frenesin och intensiteten som det albumet och den låten har räcker otroligt långt.

kanske läge att kämpa för Nobels Litteraturpris för den käre bibliotekarie sonen från Warracknabeal
Peter Alzén

Sommaren 1994

Sommaren 94, kanske den sommar jag romantiserar mest. Vi var nyblivna, lyckliga föräldrar. Det var så varmt att fönster och balkong stod i konstant korsdrag där på Södra Köpmang en trappa upp. Dessutom grävde fotbollslandslaget brons borta i Amerika.
Allt detta blir Flashback nu när jag läste ut den 30:e boken för iår. Det var en lättläst bladvändare av Pascal Engman & Johannes Selake om jakten på seriemördare/våldtäktsman just den sommaren.

De väver vasst in både VM-matcher men även den tragiska massakern Mattias Flink gjorde i Falun. Jag har läst några fler av Engman och tycker han är bland de bästa krimförfattarna i detta land.
I september tar verkligen den underbara sommaren slut när Estonia sjunker på väg till Tallinn och ofattbara 852 människor dog. Några veckor efter det sitter jag och Bengt Kjellson på tåget på väg till GBG för att vara med på TV3 popquizsatsning (bild2) Musikmatchen.

Båda vi mindes hur vi hade hört morgonpasset där Tomas Tengby hade den där Estonia morgonen ringt upp sin far i direktsändning för att prata om livet & döden. Otroligt varmt och smart gjort.
Peter Alzén
Givetvis lyssnade jag på detta medan jag läste

Ett C90 för sommaren 2024

precis som man gjorde för 20 år sedan, ett blandband måste göras för en kortare semestertripp, imorgon åker jag till en stad där krig har startats

Suicide

idag är det 8 år sedan Alan Vega dog, Suicide var veckorna innan annonserade för ett uppträdande på Peace & Love men plötsligt var de borta från annonsen och jag förstod att någpt inte var rätt. sommaren 1979 hade Tempo i Gävle en jättestor cut-out rea, kanske var det 10kr styck eller kanske tom mindre. Jag köpte Suicides första album och älskade det direkt, många av mina punkvänner tyckte det var oljud. ni som tror att alla punkare var född med öppna öron och sinnen vet inte hur fel ni har, Suicide var förband till The Clash och fick gå av scenen blödande varja kväll för scenen var dränkt i krossat glas från flaskor Clashpubliken hade öst över duon. de var Även förband till Elcvis Costello som sa efter en spelning åt dem - Kan ni starta ett riot imorgon också?

Första albumet och givetvis uppföljaren låter idag inte alls speciellt kontroversiella men då var det inte bara punkare som sa - Det här är inte riktig musik (ett uttryck jag verkligen hatar). bandets musik är idag snudd på lika inflytelserik som Velvet Underground är. massor av band speciellt i den tidiga synthvågen polerade bandets musik och klev in på topplistornas högsta skikt och när den ärliga rocken (ännu ett uttryck jag hatar) hovleverantör även gör en cover på bandets fantastiska tolva Dream baba Dream så är väl allt motstånd nedbruten.
men jag kommer aldrig glömma alla fester jag tvingade mina vänner höra hela Frankie Teardrop, jag vet folk som dessutom blev rädd för den

Peter Alzén

R.E.M på Göta Lejon

Idag är det 35 år sedan jag såg R.E.M på Göta Lejon, visst det var före Losing My religion men det var inte ens utsålt på den sista rockkonserten på det anrika stället. Långt senare har de öppnat för band där igen men på 80-talet var det ett ställe jag såg massor av band på The Jam, Cramps, Echo and the Bunnymen, när de var förband till sig själva och flera som jag lyckats förglömma just nu.
R.E.M debuterade redan 1981 med Radio Free Europé på lilla bolaget Hib-Tone men tror jag först hörde talas om dem när de släppte Murmur 1983 och då klumpades de ofta ihop med band som Green on Red, Dream Syndicate och flera som en ny amerikansk våg. Jag fastnade aldrig då även om en del låtar var bra. Det dröjde nog till jag såg The One I Love på MTV som jag insåg bandets storhet. Albumet Document blev en favorit och än idag är det en skiva jag återkommer till då och då. Uppföljaren Green var kanske ännu bättre, därefter följde den ojämna Out of time och den klassiska Automatic for the people.

På de fyra skivorna gjorde de sina Byrds och New Wave rötter till ett modernt alternativt sound, precis rätt för att bryta sig ut från 120 minutes till att bli för den stora publiken.
De två skivorna därefter slentrian köptes men föll snart i glömska. Kanske är det så att de flesta artister har en viss brinntid, det är få artister jag vet som varit intressant hela deras karriär.
Vet inte varför jag tyckte de blev trista för nu när jag lyssnar genom hela deras katalog så finns det pärlor hela vägen in i mål. Givetvis är tid en förklaring, ibland orkar man inte höra allt utan fokuserar på det som är intressant just då.
Spelningen på Göta Lejon var fantastisk, det säger jag inte bara för ni missade den utan även för hur de bjöd oss i publiken på 27 låtar, varav flera var ganska smala covers. När de sen kom tillbaka till 6 år senare till Sjöhistoriska hade jag nog tappat sugen-

Spellistan den kvällen på Göta Lejon
1. Pop Song 89 2. These Days 3. Disturbance at the Heron House 4. Exhuming McCarthy 5. Turn You Inside-Out 6. With the People Drivin’ n’ Cryin’ cover)( 7. King of Birds 8. Orange Crush 9. Cuyahoga 10. Feeling Gravitys Pull 11. World Leader Pretend 12. Begin the Begin 13. Rotary Ten 14. Sitting Still 15. Get Up 16. Life and How to Live It 17. It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine) Encore: 18. Stand 19. Swan Swan H 20. You Are the Everything Encore 2: 21. Harpers (Hugo Largo cover) 22. Summertime (George Gershwin cover) 23. Ghost Rider (Suicide cover) 24. Finest Worksong 25. Perfect Circle 26. Dark Globe (Syd Barrett cover) 27. After Hours (The Velvet Underground cover)
Såklart rankade jag deras 40 bästa låtar när jag ändå lyssnade genom alla skivorna
Peter Alzén