För säkert minst 4 år sedan lånade jag boken The Glamour chase, The Maverick life of Billy Mackenzie av en vän, den bara låg där år efter år i den alldeles för stora högen med böcker jag ska läsa.
Sen en dag på gymmet lyssnade jag på podden Blå måndag som gästades av det fina poporkestern från Uppsala, Webstrarna och i slutet av podden fick de önska några låtar och då valde de White car in Germany med den skotska duon The Associates. Då på motionscykeln blev jag påmind av hur fantastisk den låten är. Det var då jag insåg att jag måste läsa den där boken.
Sångare i The Associates var såklart Billy Mackenzie, Hälften irländare/hälften zigenare, uppväxt i Dundees måttligt fashionabla kvarter. Han är en vilsen själ, när han var 16 år åkte han till Nya Zeeeland och när han var 17 ingick han i ett arrangerat äktenskap i Kalifornien. Hans dröm var att stanna i USA och vara med i en kör i New Orleans. Efter några månader åkte han hem till Skottland igen och där träffade han Alan Rankinem bildade band som senare, 1979 blev The Associates. Samma år släpper David Bowie singeln Boys Keep Swinging, och bara några veckor senare släpper The Associates sin version av samma låt på egna skivbolaget Double Hip Records, en singel de pressar upp i 500 ex, och utan att ha några som helst tillstånd från Bowie eller hans förlag.
Associates version orsakar dock både skriverier och uppmärksamhet, vilket var deras orsak så att Fiction records skulle signa dem. Själv upptäckte jag bandet när The Affectionate punch singeln släpptes, orsaken var så enkelt att The Cure låg på Fiction och jag älskade The Cure. The Affectionate punch är en lysande låt, som en reinkarnation av Bowie. Duon fixar the Cures gamla basist Michael Dempsey och en 16 åring på trummor med på första turneén med The Cure och ett tredje Fiction band The Passions, tyvärr blev det problem då den 16 åriga trummisen inte orkar hålla upp tempot.
1981 startade Peter Kent, efter att tillsammans med Ivo startat 4AD, skivbolaget Situation 2. En av de första signeringarna var 5 singlar av The Associates som letade efter ett nytt bolag efter debuten på Fiction. De fick £5000 i förskott för varje singel, hyrde inspelningsstudio nattetid för att spara pengar, spelade snabbt in 2 låtar till Situation och använde resten av tiden till att spela in demos som de skickade runt till andra bolag. Allra första släppet, SIT1, var Tell Me Easter’s On Friday Singlarna samlades sen ihop på Fourth Drawer Down.
Sen är det en massa strul med skivbolag och inspelningar. Men snart hamnar bandet/duon på WEA eftersom Situation 2 är kopplat till Beggars Banquet som i sin tur ägs av Warner. De första singlarna Party fears two och Club Country blir deras genombrott till en större publik. Albumet som följer Sulk räknas i en del kretsar som ett mästerverk, jag håller kanske inte med men ett mycket bra album är det. I samma veva hoppar Alan Rankine av bandet. Billy vägrar turnera på albumet och intresset från USA och Seymour Stein speciellt rinner ut i sanden. Här börjar en karusell av inspelningar som aldrig släpps men studiotid som kostar multum, spelningar som inte blir av. Ibland lever Billy ett liv uppe i det blå, utan att beymra sig en sekund över utgifter, han vill hålla på med sina vinthundar, sjunga och dricka något gott. Till slut ledsnar WEA och vägrar släppa albumet med samma titel som boken.
500k pund i skulder till skivbolaget, tvingar Billy spela in en cover på Heart Of Glass, som blev en liten hit på New Yorks gay-klubbar men inte mycket mer. Billy har en magisk röst (men snudd på tragiskt liv), redan 82 sammarbetar han med Heaven 17 duon på deras coverskiva British electric Foundation med finfin version av ”The Secret life of Arabia”, senare gör han samma sak hos Yello och Barry Adamson. Det finns även fler men just de är de bästa.
Som de flesta vet/tror så ska ju The Smiths ”William it was really something” handla om Billy, och ja de var kompisar och Billy stal en skjorta och en Jane Stein bok från Morrissey. Långt senare när Alan Rankine och Billy åter hade börjat samarbeta spelades in svarslåt in ” "Stephen, You're Really Something". Billy tar sitt liv bara några veckor innan sin fyrtio års dag. Boken då var den bra? Den var helt ok, jag fick en djupare bild av Billy men den kändes som sagt ganska tragisk. Sen var jag ju tvungen att göra en lista med de 25 bästa låtarna med Billy som sångare.
Peter Alzén
