Bortglömda 80-tals pärlor vol 3 Stranded edition

Det är några skivbolag jag har så gott som komplett katalog med, förutom de som nästan bara kretsar runt ett band som tex Merciful release så är det i Sverige Heartwork och Stranded som jag tror är snudd på kompletta. Några otroliga låtar från Strandeds brokiga katalog Plast – I Köket desperat Många av dessa skivor köpte jag på postorder antingen från fanzinet RIP eller direkt från skivbolaget. Skiva nr 1 på Stranded Rekords är EPn live på verket där jag faktiskt tackas på baksidan 😉. EP nummer två är denna pärla. Plast var mytomspunna i fanzines innan skivan och den är snudd på fantastisk i sin brutalitet, industrimusik men ändå med melodi. Silicone carne – Existens Den har nr 8 i Strandeds katalog men känns som den kunde vara ännu tidigare. Joy Division på svenska? Kanske, sorgligt bortglömd single. Förrädarna – Marcellos pojkar Förrädarna hette först Döende Dandies då var det nån form av ”Supergrupp” med Janne Kyhle och Adrian från första Lustans albumet + Ola skox Andersson (tidigare producent åt Lustans) från TV3 och Andreas Theve. När de sen bytte namn till Förrädarna så var det Adrian, Ola och Marita Cassidy som var alias för Annina Rabe, senare litteratur kritiker på Expressen. Marcellos pojkar är en magiskt bra låt med en text ”Ett liv med munsår och sänkt moral” kan man inte gå fel. Tyvärr spelar de inte in något mer (Döende Dandies finns med på Cosa Nostra kassetten, däräven DiLeva har en fin låt med kallad Mother) Carl Myrén – Jag flyttar in hos mig Några år senare hade Stranded lämnat postpunken och sommaren 83 släpps den här singlen som doftar svenskt 60-tal, Gals&Pals och sommar. Jag köpte den för en krona i en rea back men spelade den ofta, lika ofta baksidan ”Koftan”. Många år senare ska jag spela den här låten för en vän som något han inte hade hört, och han plockar strax efter fram albumet som jag inte visste fanns. Sånt kan bygga vänskap. För att citera Carl - "Livet - Mer än att överleva" "Livet - ni längre och roligare" "Svårmod gör ingen glad" "Levare gör det i livet" "Livet är dödskul" När jag letar efter honom på nätet nu ser jag att han fotograferar och åker motorcykel. Mockba Music – Exil Tom Wolgers projekt efter han lämnat Lustans Lakejer var såklart Mockba Music. Det blev aldrig speciellt stort, tyvärr men det kanske är för mycket Steely Dan funk för synthpojkar och flicorna. Alla tre singlarna är väldigt bra, den här är kanske bäst. Giant Steppers – Uptown downtown Dotun Adebayo var en legendarisk kille som hade haft sitt fanzine Nya musik expressen, senare även skribent på Schlager. Hans första band hette Zion Steppers vilka gjorde den otroligt roliga singeln Helldriver. Sen ville han ville han inte förknippas med Zionism så namnet ändrades. Kanske ett udda släpp av Stranded med en reggae lp som dessutom låter otroligt bra, producerad av Dennis Bovell. Peter Alzén

Bortglömda 80-tals pärlor del 2

New Wave som det lät i Brett Easton Ellis böcker, jag älskar att läsa hans böcker och en av orsakerna är alla musikaliska referenser som läggs ut. Minnen tillbaka till min egen ungdom. Favoriter jag glömt och sånt jag missat. Här är 5 mer eller mindre bortglömda pärlor.
Wall of Voodoo – Far side of Crazy
1. Wall of Voodoo hade en hit med ”Mexican Radio”, sångaren Stan Ridgway hade hoppat av, han blev senare känd i någon form av berättande modern pop med hiten ”Camouflage”, men det här borde blivit mycket större än vad det blev lysande låt (den hamnade dock på 23 plats på den Australienska topplistan)

The Church – Tantalized
2. Apropå Australien, Ok The Church är kanske inte så bortglömda, de blev ju smått favoriter i Sverige när deras video till ”Unguarded Moment” visats på Måndagsbörsen och sen fick de väldigt välförtjänt en stor hit med fantastiska ”Under the Milky Way”. Men skivan innan, ”Heyday” var en favorit på 80-talet och nu när jag lyssnar på den igen så slås jag av hur många bra låtar det är på den.

Johnny Warman – Screaming Jets
3. Apropå Måndagsbörsen, från en tid då en låt/video spelades på landets populäraste program så var topplistan så gott som given (några undantag Peter Lemarc och Niklas Strömstedt). Jag vet väldigt lite om Johnny men Peter Gabriel röst gjorde tillräckligt för jag skulle gilla det och det låter väldigt mycket Gabriel runt 82 också

4. Red Guitars – Good Technology
Jag vet inte om Red Guitars nämns i någon av Brets böcker men det känns som det borde ha gjorts, ”Good Technology” är kanske deras enda bra låt, i alla fall den enda jag minns nu men det är en finfin låt om alla problem som knappast blivit mindre sen 85 då den här släpptes.

5. B-Movie – Nowhere Girl
B-Movie släppte faktiskt ”Nowhere girl” redan 1980 på indipendent bolaget men det dröjde till 1982 då den version vi känner till dök upp. Some Bizarre hade plockat upp bandet och släppt två utmärkta lovande singlar i ”Marilyn Dreams” och ”Remembrance day”. Man kan lätt tro att ”Nowhere girl” var en hit men som bäst nådde den 67-plats på Englandslistan.

Peter Alzén

Bortglömda 80-tals pärlor del 1

Idag gör vi ett nedslag på de brittiska öarna och håller inom någorlunda indiepop världen 1. Scarlet party – 101 Dam-nations

Smått bortglömd klassisk engelsk pop, lite Costello, lite mer Squeeze och givetvis lite Beatles, bonus vetenskap Mark som spelar gitarr är bror till David Gilmour.
2. Primal Scream – Velocity girl

Primal Scream blev ju gigantiska i skarven 80- och 90-tal, de blandade fräcka samplingar med dansbeats och rockriff men ofta när jag går tillbaka till bandet så gillar jag mer deras veka pop som den hade i början.
3. Weather Prophets – Almost prayed

Två av killarna var med i Loft som gjorde den finfina ”Up the hill and down the slope” som också skulle platsa här såklart. Men jag tror den här är mer sorgligt bortglömd trots allt.
4. Field Mice – Emmas house

För många år sedan gjorde några mixcd med blandat indie pop åt en vän, efter några dagar messade han och sa att Emmas house var kanske den bästa låt han hade hört på många år, jag förstår exakt känslan när man hör en fantastisk låt för första gången, en kick jag ofta jagar, tyvärr händer det alldeles för sällan och ja det är en magiskt bra låt
5. That petrol Emotion – Cellophane

När Undertones imploderade så valde bröderna O’Neill att skaffa en amerikansk sångare och bilda That Petrol Emotion. Jag såg dem i London vid tidpunkten för den här skivan, lysande band , lysande skiva och alldeles för bortglömda idag.
Peter Alzén

Fel Heartbreakers i julklapp

hösten 77 satt jag hungerstörstande efter ny musik framför min radio, troligen var det Asfaltstelegrafen men den kan även vara Discorama eller Poporama. de spelade Heartbreakers Born to Lose. ännu en fantastisk låt det där året, hösten 1977 exploderade verkligen i mitt huvud av all ny musik som kom, det var ju egentligen bara ett problem jag hade inga pengar att köpa skivor för. Julen närmade sig och både jag och lillebror lämnade över önskelistor med massor av skivor som vi ville ha. Jag vaknade upp på julaftonsmorgon och fick öppna ett platt paket

Wow en skiva med både Ramones och Heartbreakers men när jag sen lycklig spelade skivan lät Heartbreakers inte alls som jag minns dem.
Och det tog faktiskt ett litet tag innan jag fattade att det var ett annat Heartbreakers, inte lika punkigt men den där American Girl var ju bra och Breakdown var otroligt cool.
Skivan var i en lågpris serie som Philips gav ut under parollen Rock On, tror man fick en single med Ramones och klistermärken med på köpet. de gavs ut flera i samma serie men det var nog bara den här jag var intresserad av.
Tyvärr bytte jag bort den, förmodligen med Ulf "Rockis" Ivarsson, för sånt gjorde vi ofta på den tiden. idag går det billigaste exet på Discogs för 150 euros. bra prisutvecklig för en lågprisskiva.
Idag skulle Tom Petty fyllt 75 år om han inte råkat överdoserat fentanyl och en massa andra opiater januari 2018.
under mina sena tonår ignorerade jag honom ganska mycket, tyckte det var för mycket tradrock då men som tur är så kan man lära sig saker och på så sätt ändra sig.
här är mina 40 favoritlåtar av honom

Peter Alzén

Ibland är jag tvungen att gå tillbaka till band jag en gång älskade

Någon lade ut en spellista med House of Loves bästa låtar, jag påmindes hur mycket jag älskade de första tre skivorna. Guy Chadwick har nästan en nonchalant framtoning men total närvaro ändå och vilka melodier han skrev.
Massor av bra låtar och jag mindes tillbaka till en tid mellan Madchester och Britpop då band som House of Love var självklara favoriter. Minns bara att jag såg dem på Melody 1 April 1990, kan jag sett dem någon mer gång, minns inte men troligt är det. De verkar ha fortsatt genom åren även om det verkar vara Guys egna projekt trots allt.
De bildas 1986 efter ha sett Jesus and Mary Chain live, idén med briljanta melodier korsade med oljud lät som en bra idé. Första albumet på Creation kom 1988 och visst hörs JAMC influenserna men låtarna kanske är lite mer indierock än så. Inte bara att de blev sajnade till Creation Alan Mcgee blev även deras manager och precis som han var med JAMC, inte nog med det han hjälpte även bandet vidare till större skivbolag precis som han gjort med ja ni fattar.
Låtar som ”Destroy the Heart” och ”Christine” var populära inslag i Lilla Bommen på söndagskvällarna. Skivan får överlag väldigt bra kritik. Debuten var självbetitlad och för att göra det lite krångligare så blev uppföljaren det också. Eftersom bandet nu blivit upplockad av skivbolaget Fontana så kallas även skivan Fontana eller the Butterfly album för det är en fjäril på omslaget.
Skivan blir en smärre succé med en åttonde plats på Englandslistan och en nyinspelning av första singeln ”Shine on” når top 20 på singellistan. Albumet består av flera nyinspelningar av tidigare låtar men också fullt av låtar som låter som klockrena singlar. Det har gjorts covers på ”Beatles and Stones” men det borde ha gjorts fler ändå med tanke på hur bra ballad det är.
Problemet var att innan Britpop och framförallt innan Oasis blev inte såna här band riktigt stora. Ett annat problem var att inspelning av albumen växte monstruöst. Första skivan på Creation tog 1 vecka att göra, andra albumet höll de på med i 2 år med 4 olika producenter.
Det tredje albumet som skulle lyfta dem ännu högre kostade närmare 3 miljon att spela in, samtidigt så hade Guy haft drogproblem sen han var 15 år, sen var det en strid ström av medlemsbyten. Skivan nådde plats 34 på albumlistan och ingen av de tre alldeles utmärkta singlarna nådde topp 40.
Mellan andra och tredje albumet släpptes även en sorts ihopskrapad samling med udda låtar, b-sidor och dylikt. Den har några riktigt fina spår. Babe Rainbow var början till slutet på House of Loves storhet. Det är ett ganska vanligt problem att ett band inte har mer än typ 3 skivor i sig innan de blir sämre, såklart finns det undantag men väldigt ofta stämmer den formeln. Deras fjärde album ”Audience with a mind” blev inte bara en flopp utan det var välförtjänt. Så gott som alla försök till klassiska poplåtar var borta, visst enstaka låtar är ok men inte mer, sen lade bandet ned men dök upp 2005 med det alldeles utmärkta albumet ”Days run away” som innehåller den finfina singeln ”Gotta be that way”.
Utan jag har reflekterat över det så har Guy Chadwick fortsatt med olika kompmusiker under namnet House of Love sen dess men har inte gjort mycket att bry sig om. Men när jag lyssnar genom allt igen så hittar jag i alla fall 25 låtar som visar att de en gång i tiden var ett lysande band, i alla fall under några få år.

Peter Alzén

Paul Simon

Det finns en jättefin Paul Simon dokumentär i 2 delar på SVT.
Första delen fokuserar mest på Simon & Garfunkel och där fick jag tex lära mig att deras första album floppade så Paul åkte till London för att göra sin debutskiva. När han sen kom hem igen hade Sound of Silence blivit så önskad på radion att de släppte en ny skiva med skivbolagets elektriska version av låten och plötsligt var de på topplistorna. DEl 2 av dokumetären fokuserar på hans solokarriär, jättefina filmsnuttar, speciellt från Gracelandskivan inspelningen men tyvärr är det flera skivor knappt nämns.
Min första kontakt med Paul var när jag i 10-års åldern lånade There goes rhymin' Simon på biblioteket i Sätra. jag spelade den så mycket att min far började gilla den och köpte den. den skivan kanske är mitt favoritalbum av honom, inspelad i bland annat Malaco och Muscle Shoals. den skivan tror jag inte nämns en enda gång i dokumentären, inte heller det gigantiska fiaskot med musikalen The Capeman.

Annars är det fina med dokumentären att den nästan uteslutande handlar om musiken och musikern/låtskrivaren Paul Simon, visst finns det lite om hans partner men det är också om artisten Edie Brickel.

förövrigt är detta fortfarande världens bästa video

här har jag rankat hans 40 bästa låtar

Peter Alzén

B-sidor eller vänder du någonsin på singeln?

När jag var ung så hade jag inte råd att köpa så många skivor så jag lyssnade intensivt på de jag hade, visste varje knaster, hur länge det dröjde innan nästa låt började. Men framförallt vände jag på singlarna.
Jag hade den stora turen att komma in i tonåren ungefär samtidigt som punken kom.
Innan Punken var det album som såldes, en del band gjorde inte ens singlar mer än för radio promotion men med punken så kom även indiependent bolag som Stiff, Chiswick och flera andra som också släppte massor av singlar. Singelförsäljningen steg i slutet av 70-talet och höll sig högt även på 80-talet
Ibland är det verkligen värt att vända på sin plastbit, i The Smiths fall hittar du tex deras bästa låt och the Jams fall en av deras absolut bästa. A sidan är ju där för att sälja singeln eller för att få spelningar på radion eller båda såklart. Och när allt detta är gjort är nästa sak som kräver uppmärksamhet B-sidan. B-sidan är både ett problem och en lösning på ett problem. När ett tomt utrymme behöver fyllas med något kan något kreativt hända.
B-sidor säger även något om bandet, om de bryr sig om oss köpare eller om de bara punpar ut ännu en singel. Både Bruce och Michael Jackson släppte sju singlar till Born in The USA respektive Thriller, Bruce hade sju olika nya låtar på B-sidan, Michael Jackson hade åtminstone samma låt på 4 av sina. B-sidor är för oss som bryr oss lite mer

Här är 20 mer eller mindre fantastiska b-sidor
The Beatles – Rain Juni 1966 var jag tre år och köpte givetvis inte Paperback writer med The Beatles men långt senare efter jag skaffat albumen så köpte jag en samling som har, vad jag tror iaf den sista bilden som togs på bandet på omslaget och där fanns den här låten. En låt som skulle hamna högt på min personliga Beatlesfavorit lista.
The Cure – Just one kiss Något jag köpte direkt var givetvis Let’s go to bed singeln. November 1982 var det en glad överaskning med ett plötsligt uppsluppet sound och förvisso fortfarande vemodigt men inte lika becksvart som på Pornography utan en låt som fyllde dansgolvet när jag var DJ. Och när man hade tröttnat lite på den kunde man vända på skivan och hitta den här lilla pärlan.
Oasis – Acquiesce När Oasis kom 94 så var det roligt att någon vågade vara högre , rockigare, tuffare än de andra brittiska banden som var i hetluften. Jag tackade tyvärr nej till biljetter när de var på Gino och det var nog ganska dumt men årets comeback är jag måttligt intresserad av. Redan vid tredje albumet blev de nästan en parodi på sig själva. Några av bandets tidiga låtar är fortfarande bra och den här singel baksidan är bland det bästa de gjort

Paul McCartney – Check my Machine Med åren har jag blivit mer och mer förtjust i Paul, jag är väldigt förtjust i de skivor han spelar in helt själv, McCartney med omistliga klassiker som Junk och Maybe I’m Amazed, McCartney 2 som är lekfullare Coming up och Temporary secretary (som jag gissar Kraftwerk lyssnat på inför deras nästa släpp) men på baksidan av Waterfalls ligger Check my machine som är Alex i Hot Chips favoritlåt


The Jam – Butterfly Collector Paul Weller – Kosmos (Lynch Mob bonus beats) För Paul Weller var The Jams B-sidor en chans att avslöja en dittills dold sida av hans musikaliska värld. Dreams Of Children och Tales From The Riverbank var de första tecknen på en känsla för introvert psykedelia som han skulle plocka upp igen på albumet 22 Dreams. Många andra B-sidor var Covers som visade på deras/hans influenser. Butterfly Collector däremot är mer äv en sorgsen poplåt, såna som jag älskar, kanske The Jams åttonde bästa låt. Till och med på 90-talet, när alla ville klumpa ihop honom med den med mer bakåtsträvande element från britpop, visade B-sidor som Brendan Lynchs fantastiska remix av Kosmos tuffare än något Primal Scream lyckades få till med på Screamadelica – att Weller aldrig hade slutat tänja på sina egna kreativa gränser.
The Smiths – Half a person The Smiths är ett av mina absoluta favoritband, mixen mellan Marrs melodier och Morrisseys texter är snudd på perfektionism. Så gott som alla deras singlar är magiskt bra och som topp på det så är baksidan på Shoplifters of the world unite deras bästa låt. Steven Patrick Morrissey skriver texter som känns som de skulle kunna vara en del av ditt liv. Det är nog inte bara jag som så gärna nynnar ”And if you have five seconds to spare, Then I’ll tell you the story of my life, sixteen clumsy and shy” dessutom bandets bästa låt.
Suede -Europé our my playground Suede började på gigantiska höjder och sen gick det utför, nja lite sant är det. Singlarna från tiden runt första albumet är klassiska i sin dramaturgi, första albumet också. Videor med gråa loftgångar som andas sjuttiotal och androgyna unga män som lirar som det är deras enda chans i livet.Jag minns att jag var väldigt besviken på Dog Man Star, det andra albumet när de kom, jag tyckte de gjorde ett grymt dubbelfel då de plötsligt lät mer som Pink Floyd än Bowie men idag är jag inte lika bedrövad över den. Många fina låtar och på den tredje plattan var de enkla till popformeln och de snygga singlarna med väldigt bra b-sidor. Om man vänder på Trash hittar man denna lilla teatrala pärla.
Sisters of Mercy – Posion Door Ett annat band jag var förälskat i på 80-talet var Sisters of Mercy, flera av deras tolvor hade b-sidor med låtar som lätt hade kunnat platsa på deras album, Afterhours kanske är den mest dramatiska och coolaste men Poison Door är den bästa. Ett halvår efter Sisters avskedsspelning på Royal Albert Hall ser jag och min bror det nystartade bandet Ghostdance i East Croydon, med Richard Marx från Sisters på gitarr, de spelade denna låt så jag förmodar att det är han som skrivit den.
Housemartins – Step outside När jag jobbade på skivaffär var ett vanligt problem att folk bara ville ha en låt, ibland fanns den på en single, ibland även på en LP och det var ganska vanligt problem att singeln ofta var restad (alltså slut hos bolaget) så albumet skulle få mer försäljning. I Housemartins fall var det med Caravan Love så att den bara fanns på sjua, inte på LP och inte på CD med dess extraspår. Så Folk var ”tvungen” att köpa singeln, tyvärr hade bolaget svårt att få fram den ändå. Housemartins släppt massor av bra extraspår, många fina covers och den här som finns på Me and the Farmer tolvan är en favorit.
Go-Betweens – Rock and roll friend ett av 80-talets bästa band Go-Betweens släppt massor av suveräna singlar, flera bra b-sidor såklart, Karen, Clouds, When People are dead och Wait until june är alla finfina men idag var den här bäst.
Sex Pistols- Did you no wrong Pistols släppte 4 singlar, alla framsidorna var med på det monumentala albumet Never Mind the Bollocks men inga av baksidorna. I Wanna Be me visar deras sound innan de blev ”rockifierade”, Satellit är kanske deras mest bortglömda topplåt. No Fun är en ypperlig cover på Stooges men den som är kanske deras mest rock’n’roll aktiga låt, en del tycker det doftar Stones här men jag är inte säker på det, är baksidan på God Save the Queen.
New Order – In a Lonely Place New Orders debut single är egentligen två överblivna Joy Division låtar. Ceremony är ju en fantastisk debut men baksidan är en ofta förbisedd pärla. Senare släppte de den fantastiska 1963 som b-sidan men den blev en framsida senare annars hade den givetvis platsat.
Echo and the Bunnymen – Angels and Devils Vissa dagar är Echo and the Bunnymen mitt favoritband, frågan är vilket av deras album som är bäst. Alla 5 (jo jag vet att de gjort skivor senare) är väldigt bra, det brukar stå mellan Heaven up Here och Ocean Rain. På baksidan av Silver finns den här minst sagt Velvet Underground doftande saken.
Bauhaus – Crowds De minst sagt pretentiösa Bauhaus gjorde rakt igenom top singlar, b-sidor var ofta inte så mycket att ha men på Telegram Sam finns den här snudd på desperata låten.
Buzzcocks – Noise Annoys Buzzcocks släppte ett riktigt pärlband av singlar som summerades upp på den fantastiska albumet Singles going steady, där de såklart valde att ha med baksidorna med. Flera klassiker finns på deras baksidor, Why Can’t I touch it med mer än 19 miljoner streams på Spotify, jag killgissar att den är med i en film eller så. Den Stooges doftande Something’s going wrong again men mitt val är den lite tonårskaxiga Noise Annoys
The Damned – Noise. Noise, Noise Apropå oljud så skanderar Dave Vanian och restan av The Damned ”Noise is for heroes, Music is for Zeroes” ok det är långt ifrån deras bästa låtar men den här baksidan på ”Comeback singeln” Love song är en rolig parantes som visar att bandet hade mer humor än de flesta i den tidiga punken.

Specials – Why 1981 kom 80-talets bästa single, Ghost town som dessutom blev Specials svanesång. Och OM man någonsin tröttnade på a-sidan och vände på singeln fann man den här. Kaxig, framfusig och tyvärr fick vi inget mer av den här sättningen. B-sidor kan fungera som ett kreativt utlopp, men också har de fungerat som en tröst de som inte skrev hitsen i bandet. Lynval Golding kanske hade skäl att känna sig kränkt när hans sång Why? – skriven i efterdyningarna av den rasistiskt motiverade knivattacken som lämnade honom på intensiven – hamnar på b-sidan av Ghost Town.
David Bowie – Velvet Goldmine Nu fuskar jag lite för Velvet Goldmine var en outtake från Hunky Dory men släpptes först 1975 då som baksida på Space Oddity tolva. Den blev väl först känd 1983 när Bowie Rare släpptes, och det är en toppenlåt som lätt hade platsat på Hunky Dory som förövrigt är ett toppenalbum ändå. Bowie vill inte ha sin musik med i filmen med samma namn.
Nick Cave & the Bad Seeds – The Ballad of Robert Moore and Betty Coltrane Om någon vände på Where the wild roses grow sjuan eller lät CDsinglen gå vidare fick de höra den här intensiva morbida berättelsen.
några fler pärlor som tyvärr saknas på spotify är dessa.
Teenage Fanclubs otroligt deppiga men magiska ballad Broken

Elvis Costellos tagning på den numer klassiska mördar countryballaden Psycho
Peter Alzén