Jag läser alldeles för många musikböcker och då läser jag bara artister/genrer jag gillar men många böcker är måttligt roliga, de kan vara ok för att veta lite mer om artisten men böckerna om Billy Idol eller Jesus and Mary Chain är ganska lätta att glömma efter man läst dem utan för den delen varit dåliga.
En hel del böcker kan lära dig stora bitar av rockhistorien, så om jag ska generellt berätta om musikböcker du bör läsa så är det en hel del som är givna.
Please kill me (Legs McNeill & Gillian McCain) och ”Englands Dreaming (Jon Savage) är den givna grundkursen om du vill läsa om punkens födelse
”the Heart of Rock & Soul, the 1001 best singles in the World” (David Marsh) är den perfekta introduktionen om du vill lära dig rockhistorien från grunden
Sweet soul Music (Peter Guralnick) är boken som berättar allt du vill veta för att kunna bemästra soulhistorien
Bland svenska böcker är det värre ”Blod eld död” (Jon Jefferson Klingberg och Ika Johannesson) är den såklart mest rekommenderbara, även om du inte kan eller är speciellt befattat med den hårdaste svenska musiken så är boken ett lysande exempel på hur det går att göra det intressant.
Bästa musik boken jag läste på mycket länge är annars Viv Albertines bok ”Clothes, clothes, clothes, music, music, music, boys, boys, boys”
Även om du inte har någon större relation till henne så är den briljant, som fattig immigrant så växte hon upp i ett påvert hem utan musik alls men via Yoko Ono och Patti Smith finner hon mod att börja spela trots att hon kan inget, tillsammans med några till tjejer bildar hon ett av de allra första tjejbandet som inte har satts ihop av en manager, Slits. Bandet blir populära för sin minst sagt aviga version av punk och reggae, att hon dessutom är Mick Jones från Clash flickvän gör att de får åka med på deras första turné. Varför boken heter som den heter beror på att hennes mor alltid sa den frasen till henne för det var det enda hon brydde sig om.
Men nu har jag äntligen läst den bästa musikboken sen jag läste Viv Albertines
Beastie Boys Book är 575 sidor ren och skär glädje, boken är en hyllning till Adam "MCA" Yauch som gick bort 2012 från de andra två medlemmarna Adam "ADROCK" Horovitz and Michael "Mike D" Diamond.
Bandet formades redan 1981 som Hardcore punk på Manhattan, innan de några år senare blir helt uppslukad av den nya kulturen i New York, Hip-hop.
Deras första Hip Hop försök är en skämtlåt men får en del spelningar men av en slump så ”råkar” British Airwaves använda baksidan på singeln i en reklamsnutt och eftersom (jo de här är inga fattiga killar från slummen) någons far var advokat så gör de upp med engelsmännen och de tre grabbarna kan kvittera ut 10000 dollar per skalle och här sker brytpunkten för när Adam med 250 dollar på fickan åker till en musikaffär för att köpa en riktigt fin gitarr så ser han plötsligt en Roland Tr-808 en trummaskin som han istället köper och sen lämnar bandet punken helt för att bli ett larvigt extremt grabbig hip hop trio.
Deras debut album som samplar Led Zeppelin och annan bombastisk hårdrock säljer ofattbara mängder och blir det första hip hop album som toppar USA listan. Sen när de bryter med Rick Rubin och Def jam för att flytta till LA och jobba med Dust Brothers gör de sitt bästa album och förmodligen det som sålt sämst Pauls Boutique, en skiva som bör finnas i alla skivsamlingar av värde. På 90 talet kändes det som bandet inte kunde göra nåt fel alls, de gjorde skivor som älskades av både rockfolk, hip hopare och vanligt folk som köpte topplistan.
De bygger en gigantisk studio där de har skateboard ramp och basketkorg, de startar eget skivbolag (Grand Royal) för att ge ut musik de gillar och en tidning med amma namn som skriver om sånt de vill läsa.
Bandet börjar även skämmas grymt för sin första skiva och de grabbiga sätt de hade och det tar sig uttryck på flera sätt som offentliga ursäkter på MTV galor eller debattartiklar.
Här berättar krönikören Ada Calhoun hur det var möjligt som tjej att älska Beasties fast de var som de var.
De startar även ett klädmärke (X-large) för de har svårt att hitta saker de gillar
Boken är skriven i små kapitel som håller en linje från 80-talets början tills de la av men linjen bryts hela tiden när de lägger in fotnoter i varandras kapitel eller när designern Teddy Santis ska kommentera alla deras olika images.
Jag skrattade när Keith Richard hade ett recept i sin biografi men Beasties låter kocken Roy Choi berätta om recept som han lärde grabbarna, de var lite mer spännande än Keefans korv & mos.
Spike Jonze som började sin videofilms karriär med att göra Sabotage åt Bandet visar här upp en massa privat foton.
Musiker/band som älskar musik älskar jag och såna artister ger alltid bättre och större skivsamlingar, tänk Clash, Saint Etienne och Primal Scream, givetvis kan vi slänga in Beastie Boys där också. Flera sidor med musik de älskar, längst ned här har jag gjort ett soundtrack med alla de låtarna + de som bandet har samplat på sina skivor.
Läs för guds skull det är 575 sidor som aldrig känns tråkiga
Peter Alzén
