Innan jag var tjugo år så var Country en musik man skrattade lite åt och ”skämtsamt” kallade hästjazz, den enda artist som man ändå tyckte var lite cool var Johhny Cash, han hade ju spelat in en live skiva på ett fängelse, den fanns i min fars skivsamling.
Tror det var när Costello släppte sitt Almost Blue album som jag och de flesta av mina bekanta blev konfunderade, visst han hade gjort en Soul platta året innan men det var ju ändå musik som vi gillade men nu detta, var han ironisk? Videon till A Good Year for tHe Roses gjorde oss ännu mer förvirrade.
Men jag köpte albumet och lyssnade väldigt mycket på det, det blev en ingång till en mer vuxen värld. Nästa country artist som träffade mitt hjärta var såklart Gram Parsons
Visst var det traditionell Country men anslaget var lika dystert som Leonard Cohen eller Sisters of Mercy som båda var artister jag lyssnade otroligt mycket på i mitten av 80-talet.
Men att gräva i stora genrer är ofta jobbigt och svårt, idag kan du leta runt på streamings tjänster men då var det mycket värre. Som tur hade jag en kille som jobbade på en skivaffär som gjorde en kassett till mig, han hade plockat ut sina favoritlåtar men även en del lite lustigare låtar som
Men vad han hade med på kassetten förutom en massa Hank Williams var en massa fantastiska ballader
Sen när CD boomen kom och många fina samlingar släpptes så vidgades såklart min samling, då insåg man efter ett tag att samlingar med Charlie Rich och George Jones var essentiella saker att ha.
Sen började CMT började visas på svensk kabel, plötsligt var det mellan Hiphop och Country som striden om top tio på Billboard stod. Billy Ray Cyrus och Shania Twan var plötsligt lika mainstrem som Bon Jovi och Madonna. Fast de grejade aldrig jag,
Men jag är kräsen när jag lyssnar på country, den får inte vara flåshurtig eller för snabb, den ska helst vara deppig och country är bra på att vara deppig, det är bara här vi hittar låtar som ”If Drinkin´don’t kill me (Her memry will) ” eller ”Tonight the Bottle let me Down” en kille som verkligen följt den traditionen är såklart Ryan Adams redan i Whiskeytown sjöng han ”Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight” men då pratar vi alt country som kanske borde få nån egen plats men som klart är någon form av retro country med rocktänk eller nåt.
idag är Country något som är accepterat som en genre bland andra men det är inte ofta jag hör nåt nytt jag gillar fast jag vet att det finns därute nånstans, däremot har jag lärt mig uppskatta och ibland älska Alf Robertson, mycket pga av poddar om honom, och Snedtänkt avsnittet om svensk country där Ina Lunström och Kalle Lind gör ett grymt gräv borde många verkligen höra.
Peter Alzén
