Joe Strummer 70 år

Idag skulle Joe Strummer fyllt 70 år om han inte för cirka 20 år sedan dött av hjärtstillestånd i sitt hem i Somerset. Han föddes John Graham Mellor i Ankara, i en ganska fin diplomatfamilj. Joe skämdes inte för sina rötter men hade ofta dåligt samvete. Clash ville aldrig vara rockstjärnor, dörrarna till deras loge stod alltid öppen för fansen efter spelningarna. Han försvarade alltid publiken mot vakterna och inte bara en gång hamnade han i bråk med vakter, ibland gick det så långt att han hamnade i finkan men då blev det ju en låt av det i alla fall (Jail Guitar Doors).
När han var 8 år skickades han till en internatskola tillsammans med sin 18 månader äldre bror. På sin första dag på skolan blev han omringad av andra elever och förd till ett badrum där han blev konfronterad med ett badkar fullt med använda toapapper.
Han fick välja mellan att kliva ned i det eller att få stryk. Han valde stryk. Han sa själv att han blev en ”Bully” för att överleva där men journalisten Chris Salewicz, som skrev boken ”Redemption Song: The Definitive Biography of Joe Strummer” spårade upp och intervjuade skolkamrater, ingen minns honom som elak utan snarare som en person som var livfull, rolig och lärde sig att smälta in i mängden. Hans bror David mindes ingen, han blev konstig nog Nazist och tog sitt liv 1970, endast 19 år gammal.
Joe var däremot inget helgon och i filmen ”The Future is Unwritten” som kom något år efter hans död så är det ganska noga med att inte sätta honom på en piedestal.

jag hörde White Riot på discorama april 77 och det gjorde att Clash var det första punkband jag hörde, innan dess hade man bara läst om dem. Vad som gjorde Clash till så fantastiska var förutom enheten i bandet men även strävan efter att göra ny musik och det smittade av sig på publiken.
Vi är troligen en hel del som inte skulle ha grävt ned oss i reggae eller New Orleans soul om inte Clash hade funnits. Tyvärr turnerade bandet sönder sig och efter att Mick Jones fått hybris och Kosmo Vinyl lurat Strummer att han måste ta the Clash tillbaka till gatorna med ”Cut the Crap”, ett album som är så uselt att det inte finns med i den officiella diskografin numer.
De sista åren hade Joe förutom sitt eget musicerande ett roligt radioprogram där han på klassiskt Clash vis spred musik du inte visste att du älskade.

Peter Alzén

Dexys Midnight Runners

Jag läser i nya Mojo om Dexys Midnight Runners, minns när jag såg dem i feb 03 på Cirkus
dagen efter var jag så uppspelt från konserten att jag gjorde en mixCD på känslan från det underbara giget som jag delade ut till de som jag kände hade varit där,
lyckas hitta den och gör om den till Spellista, har för mig att de spelade Nightshift som cover den kvällen

lyssnar genom och det är fortfarande toppen. BTW på den konserten träffade jag såklart Per Persson men roligast var att jag blev uppbjuden till den inofficiella efterfesten på nån bar på söder där Florence Valentin skulle spela Perssonlåtar.
tyvärr var jag tvungen att ta det sista tåget till Gävle.

Peter Alzén