lördag 28 maj 2016
Gårdagens Sator blev idag Ramones
Igår såg jag Sator, jag har sett dem många gånger tidigare men tror nog detta var det piggaste de visat upp på minst 10 år. idag har låtarna med Hasses pompösa samplingar åldrats sämst och finns inte kvar på repertoaren, istället får vi en trekvart av punkig powerpop som låter lika bra idag som då. I klädda svarta kläder såg bandet ut ungefär som när de spelade på samma ställe för 27 år som Baby Demons och de verkar inget tröttare, inget gubbigare alls. De jobbar på och låtsas som ingen tid har gått. Det är lätt att tänka på Ramones när man hör grymma punkpoplåtar som Pigvalley Beach, givetvis är det en passning till nämnda Forest Hills kvartett. Dessutom när Sator hette sitt alias Baby Demons så var reportoaren fylld med just Ramoneslåtar.
I morse så blev jag lite inspirerad av gårdagens spelning + att regnet äntligen slutat ösa ned över min stad så jag var tvungen att sätta ihop en spotifylista över Ramones bästa poplåtar.
För ”Rockaway beach” av Ramones är själva essens av en sommardag nedpackad i 126 sekunder, ”Chewin' out the rhythm on my bubble gum, The sun is out and I want some”.
Det är fascinerande att ett band som Ramones fortfarande är i ropet, bara häromveckan skrev Fredrik Strage en krönika om dem i DN, hur många band där alla original medlemmarna är döda skrivs det om idag? Varumärket Ramones är i dagsläget lika starkt som Stones tungan. När jag var i Dublin häromåret kunde man inte bara köpa Tishor med Ramonesloggan, utan även nyckelringar, påsar och badväskor. Kommers utan dess like men musiken lever i högsta grad också idag. Är du inne på punksidor på sociala medier så är Ramones ett band som överbygger mellan äldre och yngre punkare.
I utkanten av Dublin fanns dessutom ett Ramones museum, det orkade jag inte åka till men det i Berlin har jag besökt, om du betalar 5 euro får du inte bara en öl utan även livstidsentré till museet, att lösenordet till deras wi-fi var 1234gabbahey var också en tanke.
Ramones är lätt att avfärda som några serietidningsfigurer som spelar en naivistisk version av rock som tenderar punk i tempo och estetik, men det är inte så enkelt. Johnny Ramone som ledde bandet hade trots sin minst sagt knepiga logik en plan hur bandet skulle vara och hur de skulle låta, att han var konservativ politiskt, han resonerade att punkare var mot hippies, hippies var vänster alltså var han höger, så var det inget mot hur han var musikaliskt.
I Mickey Leighs bok ”I Slept With Joey Ramone” så beskrivs Johnny som en liten diktator som bestämmer allt, Under turnéer och rep upprätthöll han disciplinen tills de började kalla honom ”der Führer”.
Han bestämde att alla skulle klä sig i jeans, t-tröja och MC-skinnjacka, att det bara skulle vara hårt, kallt, vitt ljus på scenen och att bandet skulle spela snabbare och snabbare – allt för att skilja sig från de mjuka sjuttiotalsartister som Johnny tyckte var flummare och socialister.
Planen från starten i Forest Hills 1974 hölls hela tiden av Johnny, så fort någon slutade i bandet byttes de ut mot en person med annat namn men med precis samma funktion, jämför bara när Dee Dee slutade och C.J kom in, exakt samma placering av högtalare, precis samma utseende, precis samma ställen han sjöng på och givetvis precis samma placering av basen.
Det är lätt att tro att det är något smålustigt och kitschigt över Ramones men icke, allt är essensen av rockhistorien nedbruten till små molekyler, utrensad på allt onödigt tjafs och sen hopsatt igen.
Resultatet är lysande popmusik som förmodligen hade blivit mycket mer urvattnad och splittrad om bandet hade haft demokrati, om Joey fått in sina psykedeliska låtar, Dee Dee sina hip-hop influenser eller om de bara flörtat med goth på åttiotalet.
Det roliga är att Ramones klassiska klädsel med Skinnjacka, t-shirt, tajta jeans och basketkängor känns idag som en uniform för rockband men när Ramones startade hade rockband uppknäppta färgglada skjortor och utsvängda jeans, se bara på hur Led Zeppelin såg ut.
Klädseln Ramones valda fanns mest hos manliga prostituerade, ett ämne de även besjunger i 53rd and 3rd.
Men egentligen kan man sammanfatta allt som är bra med Ramones i den lysande videon ”I wanna be sedated” en video som är filmad i ett enda långt klipp, grabbarna sitter runt ett bord, en läser en serietidning, en äter flingor, runt omkring dem pågår en fest men ingen i Ramones bryr sig. Här under finns 40 fantastiska poplåtar som är ett soundtrack till vilken solig dag som helst (tyvärr saknas ett par skivor på Spotify men det är inte hela världen, det som finns är bra nog)
Peter Alzén
onsdag 4 maj 2016
Olle
Den här vintern och våren har varit tuff mot mina hjältar, hade knapp kommit över att Bowie inte finns längre så dog 80-talets stora stjärna, Prince, någonstans för att komma ifrån frossandet och deppfördjupningar i hans död började jag läsa en bok om Lou Reed, tänkte skriva om alla Lous skivor och lite mer men så idag kom nästa knäckande besked. Olle Ljungström har gått vidare till de sälla jaktmarkerna, endast sketna 54 år gammal. Det borde egentligen inte varit någon jättestor överraskning, personer som Shane Macgowan, Lemmy och Olle har väl varit på väg mot sin död i minst 20 år.
Första gången jag såg Reeperbahn var de ett helt ok pop/rockband men det var det andra albumet och däromkring som de blev dekadenta och lite farlig, i ett Sverige där punken blivit den nya proggen kändes skivor som Lustans Lakejers första och Reeperbahns Venuspassgen som det nya kittlande coola.
Reeperbahn var något unik när de kom fram i svenskt musikliv, inte progg, inte punk, inte mainstream utan något mer diffust, nåt mer coolt, som alla de där engelska banden man gillade fast de lät mer som de kom från New York.
Jag såg bandets sista två spelningar på Kolingsborg i Stockholm, även om det var bra så var det ett band som rasade samman offentligt. Tror dessutom att det var ganska lite folk på den sista. I slutet av 80-talet kom Jakob Hellmans fram och på sin första spelning kompades han av hela Reeperbahn utom Olle och nåt år senare i Uppsala fick Webstrarna den lysande idén att göra en låt byggd på rader från Reeperbahn låtar, det mest geniala var att de bjöd in Olle för att göra en duett. 1992 såg jag Olle Ljungström göra sin solodebut i Hultsfred, ladan där han spelade var ganska tom för att samtidigt spelade Sator på stora scenen, nåt år senare kom första soloplattan och plötsligt var Olle en gammal hjälte för en ny generation av indiekids
Foto Ulf Berglund
Olle solo var minst sagt en ojämn historia, alla skivorna (ok kanske inte de två sista) var mer eller mindre lysande men live kunde det pendla mellan, rent genialiskt bra och så där bita i skämskudden stunder. Givetvis hade det med Olles dagsform att göra, ofta var de tillfällena som sagt pinsamma men en gång när Harrys skulle öppna i Gävle för sisådär 10 år sedan hade någon person bokat in Olle och Heinz LIljedahl för att underhålla den special inbjudna publiken bestående av stans krogfolk, klädaffärsmänniskor och likande, jag kom till den sena spelningen, då hade de försökt underhålla en mer eller mindre totalt ointresserad publik tidigare så deras humör var därefter. Olle och Heinz spelade för en ointresserad publik och desperat försökte de få något intresse och när en minst sagt berusad Olle insåg att det inte gick skrek han okvädningsord till publiken (bli nazist) och var allmänt sarkastisk (är det bara serber här).
Fast andra kvällar när det var bra, var det fantastisk, få låtskrivare och framförallt textförfattare har varit större i detta land än Olle och idag skriver alla på sociala medier om hur trevlig och gemytlig han var, även om de senare åren var tragisk (jag vet inte men gissar lite här) så var han de första åren en farlig cool kille, alla rykten om vad han sa, vad han gjorde kanske inte alltid var sanna men tuffare killar fanns knappt 1982, i alla fall inte i min illa värld, jag kommer sakna Olle på samma sätt som man saknar de där roligt, vassa människorna som passerat revy i ens liv
Peter Alzén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)