Siouxsie and the Banshees

Siouxsie and the Banshees Redan långt innan det kommit några skivor med bandet så var de väldigt omskrivna. Siouxsie var medlem i Bromley Contingent, en samling människor som följde efter Sex Pistols i deras tidiga skede. De var bland annat med i det legendariska tv programmet där Bill Grundy försökte intervjua bandet.

På festivalen på 100 club 20 september 1976 som Malcolm Mclaeren arrangerade hade första upplagan av Siouxsie & the Banshees plötsligt uppkommit, Marco Pirroni på gitarr, Sid Vicous på trummor, Steve Severin på bas och Siouxsie på sång. De spelade en låt som de kallade Lord’s Prayer för ungefär 20 minuter. Både författaren Jon Savage och Slits gitarrist Viv Albertine sa att när de såg Siouxsie uppträda så var det som en ny dörr för tjejer i musik öppnades. En av de första gitarristerna de hade fick sparken för att han spelade för mycket rock’n’roll i sitt gitarrspel, vilket jag givetvis tycker är skitcoolt och vad man ska säga om Siouxsie & the Banshees hsitoria så har de aldrig sysslat med traditionell rock.

Under hela 1977 förekom klotter i London där budskapet var sign the Banshees och de gjorde flera tidiga demoinspelningar och John Peel session med låtar som Captain Scarlett och Make up to break up, i början av 1978 säljer de ut de flesta ställen de spelar på men har fortfarande inte fått något skivkontrakt.

Sommaren 1978 får de kontrakt med Polydor och i september samma år släpps Hong Kong Garden som når topp 10 på engelska singellistan. En helt fantastisk debutsingle.

Ett par månader senare kommer albumet The Scream. En debut som känns iskall och makalöst modern som ett av de första stora postpunk albumen. Jag älskade skivan förhållningslöst då när jag var 15 år och nu när jag lyssnar ännu en gång på den förstår jag det fullständigt. Skivan är fylld av otroliga låtar som Mirage, Jigsaw Feeling, Carcass och kanske min absoluta favorit med bandet Overground.

Betyg 9/10

Albumet följs upp av två singlar som Mittageisen (en tysk version av Metal Postcard) och The Staircase (the Mystery) innan de nästan ett år senare släpper Join Hands. Ett album inspirerat av både det som hände i Iran samtidigt men framför allt av första världskriget. Personligen tycker jag albumet är en besvikelse. De spår som är bra är nära i klass med de från debuten men alldeles för mycket är ogenomtränglig massa. Skivan blev även den sista där Kenny Morris och John McKay medverkade. Skivan nådde trots allt 13 plats på Albumlistan i UK.

Betyg 5/10

Budgie kommer in och blir fast trummis i bandet, på turnén efter Join Hands spelar Robert Smith gitarr, vilket kanske var enklast då the Cure var förband då. Strax efter kommer John McGeoch från Magazine in på gitarr. Musiken blir ljusare och första singeln Happy House är nästan poppig new wave

Albumet Kaleidoscope lever upp till sitt namn men musiken är lättare men fortfarande väldigt spännande både textmässigt och musikaliskt. Jag tyckte albumet var en stark förbättrimg efter Join hands, McGeoch gitarrspel är mycket luftigare än den vägg som bandet tidigare hade verkat bakom nu vädrades nya tider och nytt sound. Albumet blev en stor succé med en 5 plats på albumlistan. Steve Jones från Sex Pistols gästar med gitarr på 3 låtar.

betyg 7/10 Sin vana trogen gav bandet ut singlar mellan albumen som bara släpptes på single. Israel var nästa exempel på det, släpptes november 1980.

Framgången fortsatte med Juju, även den nådde högt på albumlistan, nu har både musik och uttryck ändrt sig en hel del. Om Souixsie gått från den iskalla punkprinsessan så blir hon nu Queen of Goth. 1981 är den gamla punken helt borta i England, den nyare punken intresserade mig ingenting och de få band som förde det hårdare postpunken vidare var Siouxsie och Bauhaus, några år senare skulle Goth scenen explodera i landet men nu var det lättsam soulpop och sånt som the Face skrev om. Bandet visar med Ju-ju att de lyckas göra ännu ett fantastiskt album, det är vackert och mörkt på samma gång, melodiöst och dramatiskt. Båda singlarna är grymma poplåtar draperade i mörk mystik. Artister som Red Hot Chili peppers, Radiohead och Suede sägs älska albumet.

Betyg 8/10

1982 åker bandet på en sverigeturné, de har tre nya låtar med sig och här växer något nytt fram. A kiss in the dreamhouse är en ganska stor gir från det mörka gotiska till det mer luddigt psykedeliska, personligen tycker jag att de tog en tristare väg men skivan räknas som en av deras absoluta bästa. Stundtals är det fantastiskt vackert som Painted Bird och Cascades men alltför ofta tycker jag det blir för mycket flum. John McGeoch får strax efter skivan är klar, sparken pga alkoholproblem. In kommer ännu en gång Robert Smith, som nu inte bara dubblar Banshees med the Cure utan startar även ett projekt med Steve Severin under namnet The Glove.

Betyg 6/10

Det första bandet gör med Robert Smith är en cover på Beatles Dear Prudence, singeln når tredje plats på Englands listan och stakar lite ut hur de ska låta framöver. den är inspelad i Europafilms studio i Sundbyberg, en mellanlandning mellan Roskilde och Långholmsfestivalen, juni 83

Hyena blir det enda albumet Robert Smith är med på, givetvis orkar han inte med allt jobb med så många lika projekt. Hyena är ett förvirrande album, några toppar, den stråkbaserade ödesmättade inledningspåret Dazzle, den lätt jazziga Take me back och den stunsiga Swimming Horses men som helhet tycker jag det är ett blekt album.

Betyg 5/10

In från Clock DVA kommer ännu en gitarrist, John Valentine Carruthers, det första han får spela på är en tolva med 4 gamla låtar i nya stråk arrangemang, just Overground blev väldigt cool i den versionen. Nästa skiva Tinderbox är en återgång mot det gamla Siouxsie & The Banshees, lite kallare, lite mer goth men i modernare drapering. Starkare låtar med mera direkta melodier, mindre psykedelisk flum som jag tycker kan vara sövande. Två lysande singlar dessutom.

Betyg 7/10

Efter sin kanske mest omedelbara skiva gör de än till kommersiell gir, ett coveralbum fylldmed deras gamla favoritlåtar, ett klassiskt knep som Bowie gjorde vid Pin-ups och massor av fler gjort därefter. Vi får versioner av Sparks, Kraftwerk, the Band och kanske den mest hitvänliga Iggy Pops Passenger. Skivan är trevlig och bra val och helt ok versioner gör att den funkar men så mycket mer är den inte trots allt.

Betyg 6/10

Så var det dags att byta gitarrist igen från Specimen hämtades John Klein och samtidigt blir de för första gången en kvintett när Martin McCarrick tas in på alla möjliga instrument som Cello, dragspel mm. Första singeln Peek-A-boo visade på en ny spännande palett i deras musik. Som moderna svarta rytmer mötte gammal tjugotals jazz utan att alls låta daterad. Musiken är ganska långt ifrån det tidigare men ändå låter det bara som Siouxsie & the Banshees. Moget skulle jag skriva om det inte lät så tråkigt men stor dramatologi och finfina melodier gör skivan till en höjdare.

Betyg 7/10

Om Peepshow var nyskapande och ganska fräck är Superstition en liten upprepning, första singeln ”Kiss them for me” blev bandets första single att komma topp 40 i USA. Sommaren 1991 när skivan är aktuell åker de på en två månaders lång Lollapallooza turné tvärs över Amerika. Souxsie är själv ganska missnöjd med skivan och jag kan förstå det. Även om skivan fick fina recensioner när den släpptes så känns den måttligt rolig nu, visst det är inte dåligt och några spår är riktigt bra men inte känns den som någon spännande Siouxsie & the Banshees album.

Betyg 5/10

Nu dröjde det fyra år tills 1995 innan sista albumet med bandet kom, jag ska erkänna att jag var inte ens säker på att jag ägde en kopia men det gjorde jag och det kanske säger att det inte direkt är sönderspelat. Nu med nya öron 2017 låter skivan mycket bättre än Superstition, många av de vilda rytmerna från föregångaren är borta och låtarna är mer vuxen goth, John Cale producerade några av låtarna och får det att låta som det vore 1982 igen fast i modern skrud. Utmärkt slutepos på en fin karriär trots allt.

Betyg 7/10

Peter Alzén

Marit Bergman

Marit Bergman Kulturcentrum Sandviken fredag 4/5 Efter att haft punkbandet Candysuck i Rättvik kom hennes solodebut ” 3.00 AM” med buller & bång 2002. I några år där i mitten av 2000-talet var hon landets egna indiedrottning. Hon har fått massor av grammisar och P3 guldpriser, dessutom blivit utnämnd till landets bäst klädda i modetidningen Elle. Ibland när man tyckt det varit lite väl tyst om hennes musikproduktion får man betänka att hon har många bollar i luften, jobbat som skribent, programledare på P3 och framförallt startat upp ett rockkollo för unga tjejer. I år är hon äntligen tillbaka till publiken som väntat länge nu. För ett år sedan kom skivan Molnet, den första på sju år, den första hon har skrivit med svenska texter.

 Uppbackad av Andreas Kullberg iförd guldskor spelandes cittra och piano, så stod Marit där med sin rosa gitarr. De öppnar med ”Santa Cruz” från senaste albumet Molnfabriken, senare ska det visa sig att de flesta låtarna från kvällens konsert var från den skivan. När skivan släpptes för ungefär ett år sedan var jag lite besviken på den, tyckte det kändes som en barnskiva, i alla fall nästan, nu har jag såklart insett att den är skriven ur ett föräldraperspektiv men även musikaliskt är den mycket ”vuxnare” än den tuffa indiepop hon gjorde tidigare. Dessutom tycker jag mycket om skivan numer, Marit är en lättsam men ändå en fundersam artist, hennes mellansnack som kan låta väldigt vimsigt är oerhört fint, hon berättar små anekdoter utan att vara alltför manushållen, hon utstrålar en väldigt varm ton i det mesta, roligast är det nog när hon blir avbruten av sin son som har slut på batteriet när han lirar Minecraft bakom scenen.

Låtarna handlar ofta om ganska deppiga saker, om flyktingbarn som blir misshandlad av väktare, om folk som tar sina liv eller drömmar om ett annat liv. Det är vemodigt men ändå skönt som en varm tröja på hösten. Jag förstår att hon nästan bara spelar nyare låtar, då de skiljer sig en hel del från det äldre materialet även om jag vill höra flera gamla favoriter, idag var det endast "I Will Always Be Your Soldier" som var från de äldre skivorna. Bäst ikväll var ändå ”bland gråter jag bara för tiden går”, en historia om att växa upp, att sitta i ett rum med affischer på the Clash och Transvision Vamp och bara längta efter annat liv, då och just då är Marit Bergman i Annika Norlin klass, det är då jag försiktigt torkar bort en tår i ögonvrån.

 Det var en trevlig kväll i Kulturcentrums fina lokal och jag tror nog de flesta gick därifrån med ett leende Peter Alzén