The Jam lägger av

När Paul Weller för fyrtio år sedan lade ned the Jam till de andras tvås stora chock, var han less på format, less på rockmusik, less på att alltid göra det förväntade i den kontext han verkade i.
Redan som nyss fyllda tonåring hade Paul bildat sitt första band tillsammans med sin skolkamrat Steve Brookes, 0ch med trummisen Rick Buckler spelade de rockcovers på pubar och skoldanser runt om i Woking. De blir en tajt enhet som försöker i sina bästa stunder vara som sina idoler från 60-talet. 1975 hör de Dr Feelgood och plötsligt blir deras låtar lite hårdare och snabbare. Steve Brooker hoppar av och Paul Byter från bas till gitarr, Bruce Foxton kommer in i bandet.

Sommaren 1976 ser Paul Sex Pistols för första gången och trots att de inte alls låter som the Jam så känner han ett sammanhang. The Jam gör en gerilla spelning utanför Rock on, skivaffären i Soho som innehavs av skivbolaget Chiswicks ägare Roger Armstrong. Bandet skulle senare bli erbjudna skivkontrakt av honom men valde 6000 pund från Polygram istället.
In the city är en grym debutsingel som nådde 40 plats på Englandslistan men det tog några år innan The Jam blev mitt ett av mina favoritband. De första två albumen är bra men inte mer, det tredje missade jag först för jag tyckte då att All Mod Cons var vek 60-talspop men ack så fel jag hade. När sen Setting Sons kommer är det nästan som jag spelar sönder det.

Eton Rifles som släpps innan albumet blir bandets första som når topp 3 på Engelska singellistan. En låt som premiärministern David Cameron, som började på privatskolan Eton just hösten 79 sa sig älska. Paul svarade lite syrligt ”What part of it didn’t he get?”. Även om jag idag tycker några låtar inte är så fantastiska som då så är det ett album jag ofta återkommer till.
Dessutom var deras version av (Love is like a ) Heatwave (ganska tafflig nu med facit i hand) som fick mig att börja köpa soulplattor. Just Pauls kärlek till musik och till att sprida det han älskar har lett till en evigt växande spellista med låtar han tipsat om genom tiderna. I många år spreds ju informationen om vilka låtar som var med Pauls Tour tapes.

Efter Setting sons är nästan allt fantastiskt med the Jam, albumen, singlarna, singlarnas baksidor, jag ser dem två gånger var av den första på Göta Lejon var otroligt bra, den andra på Grönan inte lika fantastisk. Den 30 0ktober 1982 meddelade Paul i NME att han lägger ned bandet. Innan den 11 december 1982 då de gör sin sista spelning hinner bandet släppa två till fantastiska singlar The Bitterest pill (I Ever had to swallow) når andra plats, bara Eye of the Tiger med Survivor hindrade den från att nå första plats. Beat surrender den allra sista kom som en vanlig enkel sjua med Shopping på baksidan men det var dubbelsinglen som gav oss en hint var Paul skulle sen, covers på Curtis Mayfield, Chi-Lites, Edwin Starr.

När Style Council startade skulle det vara ett löst sammansatt gäng men bara Mick Talbot & Paul som givna medlemmar. De planerade olika stilar beroende på vilka som var med på låten. Och de skulle bara släppa singlar till en början.
Min kärlek till Style council är inte alls lika stor, tycker de första singlarna är lysande och Our Favourite shop är en alldeles utmärkt skiva så är resten av albumen alldeles för ojämna och till och med lite trista.

Efter att Polydor hade nobbat Style Councils sista album, så lägger de ned, Paul känner sig frustrerad, inget band, inget skivbolag, kanske inte ens en publik. Han spenderar ett år med att slicka sina sår. Han hade folk från Acid Jazz kretsar i sin studio. Talking Loud var sugen på att signa honom men han gör en singel under namnet Paul Weller Movement.
Jag kommer ihåg att den inte ens släpptes i Sverige men eftersom jag hade hand om importskivorna på Skivbutiken så lyckades jag få tag i ett exemplar. Minns att Andres Lokko skrev om någon spelning i Amsterdam där det hade spelats Jam och Style council låtar i mer rockig form. I samma veva skriver han låter till albumet Free Your Feelings med Slam, ett band där hans fru Dee C Lee sjunger. Det låter som det är låtar från sista outgivna Style Council albumet.
Året efter kommer första albumet, jag köper mitt exemplar från Japan, då den släpps på skivbolaget Pony Canyon där ett halvår innan Go Disc släpper den i England och resten av Europa. Om singeln hade varit rockig är skivan softare, visst finns det groovigare låtar som har gitarriff men mestadels är det soulig rock. Recensenter skrev om Curtis Mayfield, Traffic och visst låter det en hel del som den rock som fanns i skarven av 60- 0ch 70-Talet. Jag gillade skivan väldigt mycket när den kom och den har åldrats väldigt väl. Favoritlåt är den soldränkta Above the Clouds.
Wild Wood kommer nästan precis på dagen året efter om debuten blev en större succé än vad folk hade trott blir detta en jättesuccé. Tredje albumet Stanley Road benämns ibland som Wild Wood vol 2 men jag tycker nog den har ett lite rockigare uttryck. Stanley Road är givetvis döpt efter gatan i Woking där Paul växte upp. Skivan är full av bra låtar, melodisk men även ganska funky.
Sen börjar mitt förhållande till Paul bli mer komplicerat, fjärde albumet Heavy Soul kom två år senare och nu hade han plötsligt börjat rocka. Tidigare hade Paul sagt att han inte lyssnade på män i skägg men nu omfamnar han Free, Traffic och allt annat som brittiskt från 72. Jag tyckte att när den kom var en besvikelse, låt mässigt är den mycket sämre än de två albumen som kom före. Ibland blir det bara ett jävla massa riffande och avsaknaden av riktigt stora låtar finns. Ibland är det riktigt bra, första singeln Peacock suit är en riktigt bra låt (även om den lånar riffet från Small faces Grow our own) och några spår till är inte heller så dumma men det mesta är jammande och riffande som jag inte riktigt blir klok på.
Heliocentric var ett album jag kanske nonchalerade när det kom, efter besvikelsen på Heavy Soul så var Weller ingen högre prioritet längre, dessutom var det en tid i livet där jag pluggade 100%, jobbade 50% och hade 2 små barn. Så tiden var knapp. Soundet är lättare än på Heavy Soul och påminner mer om det han gjorde på Wild Wood. Sen har det fortsatt så under hela hans karriär ibland toppskivor som 22 Dreams, On Sunset eller A Kind Revolution men alldeles för ofta ganska tråkiga skivor som fjolårets Fat pop t.ex.
Men jag fortsätter kolla in vad han gör, ofta är samarbeten, udda singlar och sånt bättre än själva albumen. Och listan med Paul Wellers jukebox fylls också hela tiden på
Peter Alzén

Doktor Kosmos kom på besök till Gasklockan i Gävle

Fjorton år senare är Doktor Kosmos tillbaka till sin gamla hemstad, sen dess har de hunnit lägga av, Uje har gjort en pjäs om sin sjukdom, gjort film, fått guldbagge för den.
När de sen startade igen 2019 med albumet Hej, var det bara DN som orkade recenserade. Men här är det 300 personer som möter upp lyckligt vid Gasklockan. De flesta ivrigt förväntansfulla, många var knappt födda sist bandet var i staden men spännvidden på åldern var stor.
De startar med ”Hålla din hand” som har ett fint groove med en typisk Uje text, just det där groovet har många av de senare låtarna som får bandet att bli riktigt dansvänliga.

Jublet och allsången startar ordentligt redan i andra låten ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien”, precis som med Nationalteatern är Doktor Kosmos texter inte simpla alls men perfekta att sjunga med i, man blir glad av att sjunga rader som ”Ett möte på något kansli, med prat hur allting ska bli, omgärdat av ett ganska rödkindat hemlighetsmakeri” för sen skrika refrängen extra högt.
Uje är i centrum, han pastisch citerar Göran Persson med ordet ”berätta gärna om Gävle, jag har sett det, jag har växt upp här och jag hatar det” men strax efter säger han såklart att han skojar. Det blir en hel del publikfrieri om olika stadsdelar och andra relaterade saker, vilket leder att ”Högstadiepersonerna” har en allsång rakt igenom.
Det låter bra om bandet även om ljudet är lite avigt och ibland hackar det lite som om de inte hör varandra ordentligt men det är petitesser för levande musik ska kännas mer än analyseras om.
Visst kan en del låtar kännas daterade speciellt textmässigt men det spelar ingen roll.
Även om de tidigare DIY låtarna är mer knasig indie eller punkigt skrammel så är det bra sväng av den ”nya Killen” på trummor som gör att det ändå är väldigt dansbart.
Och Extra mycket groove blir det på första extranumret ”Barn” då Martin Aagård tar upp en saxofon och upp på scenen kommer Daniel Gilbert på gitarr. ”Barn” är en genialisk metafor i integrationsdebatten.
De blir givetvis uppropade ännu en gång och kör då den stora hiten från den första skivan ”Blåvita flingor”. Det är en perfekt avslutning även om publiken nog gärna hade velat höra en timme till.
Naturligtvis är det en kväll som man blir glad av att höra bandet spela hits som ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” ”Lesbian Wannabe” och ”Ante”, publiken är glada och dansar sig svettiga, längst fram står ungdomar svettiga och lyckliga, Man brukar prata om generation Greta, detta kanske är generation Uje.
Band som tidigare nämnda Nationalteatern, Ebba Grön, KSMB, Kjell Höglund och Doktor Kosmos kommer alltid ha en publik som gillar att sjunga med i smarta politiska låtar och det spelar ingen roll vilken politisk åskådning du har, samma band har spelats på MUF fester också.

Peter Alzén
setlist