Buzzcocks är ett band som följt med mig sen mina tidiga tonår och även om jag köpte ”Spiral Scratch” först sommaren 79 så hade jag redan ”Orgasm Addict” innan dess. Även om deras album är väldigt ojämna, den tredje ”A Different kind of tension” är väl bäst om man inte räknar singlesamlingen ”Singles going steady” som är mer eller mindre lysande rakt igenom, för var det något som Buzzcocks var så var det ett lysande singleband.
Debuten, som brukar räknas som den första hemkörda singlen (kan nog tro det gavs ut flera DIY singlar tidigare men kanske ingen så lyckad som denna).
”Spiral Scatch” är ju deras mest punkiga skiva och den enda Howard Devoto sjunger på innan han lämnar bandet för han tycker punken blivit en kliché.
Epn är toppen och båda låtarna ”Boredom” och ”Breakdown” är lysande nihilist punk fast med melodier i botten.
Pete Shelley hade redan 74 ett band Jets of Air och flera av deras låtar återanvändes på Buzzcocks skivorna. Efter Howard hoppat av fortsatte bandet och samma dag som Elvis dog 16 augusti 77 skrev de på för United Artists och samma dag som Marc Bolan körde ihjäl sig den 16 september 77 började de spela in ”Orgasm Addict” en låt skriven av både Devoto & Shelley- en låt som faktiskt var över från Spiral Scratch tiden. Titeln är från William Burroughs text som Devoto började leka med.
En titel som borde fått UA att tveka som första släpp men Buzzcocks hade sett till att deras kontrakt gav dem total full artistisk frihet, från omslag till släpp. Omslaget är gjort av deras ”egen” Martin Garret som använde ett collage från Linder, som då var Devotos flickvän och idag en etablerad konstnär.
Trots att den inte spelades på radion (utom hos John Peels förstås) så sålde den bra, baksidan Whatever happened är också väldigt bra. I februari 78 kommer nästa single, ”What do I get” som handlar upp just Linder och om det var svartsjuka eller bara en lek med ord är han lite tyst om men det ingraverade på skivan är ”A love story” singeln nådde topp 40 i England och bandet hade sin första NME framsida. En väldigt bra poppunklåt är det, baksidans Oh Shit är nog mer rolig än bra.
Två månader senare kommer nästa sjua ”I Don’t Mind” ännu en lysande poppunk låt, att de hade två bra låtskrivare och även om Pete var den mest drivande så var Steve Diggle låtar snudd på lika bra, att Pete skrev flera berodde mycket på att han återanvände låtar från förr, ”I Don’t Mind” är en låt från 74 som gjorts om.
I samma veva släpps debutalbumet ”Another Music in a different kitchen”. Skivan startar med riffet från Boredom som går över till en hatlåt till snabba bilar eller den var i alla fall inspirerad av Ralph Naders bok ”Unsafe at any speed”. Albumet är väldigt ojämnt och kanske har bandet för hög hastighet på sina skivsläpp men några fina låtar finns där, Fast Cars , Sixteen och Love Battery. Den sistnämnda är skriven av Shelley/Devoto och med tanke på Orgasm Addict så hade de hittat ett tema där.
Mitt i sommaren 78 släpps nästa sjua ”Love You More”, bandet fick en del kritik för de oftast sjöng om kärlek men samtidigt kanske var det som fick upp dem på listorna. ”Love You More” nådde 34 plats och detta är en tid då det säljs massor av singlar varje vecka. OCH det ska bli ännu bättre.
I många år var det en offentlig ”hemlighet” att Pete Shelley var bisexuell och med tanke på det får nästa singel ett helt annat intryck ”Ever Fallen in Love(with someone youshouldn’t’ve)”. Det sägs att bandet hade sett musikalfilmen Guys’n’dolls dagen innan han skrev den, det var en hyllning till Frances, pojkvännen som han haft en långt förhållande till.
Det blev bandets största hit med en tolfte plats på Englandslistan och indirekt är den ansvarig för deras comeback 1989. Fine Young Cannibals gjorde en cover till Jonathan Demmes film ”Something Wild” och den versionen nådde 9 plats och gav en hel del stålar till Pete och då satsades på bandet igen. Den har även spelats in i flera andra versioner, bla till Shrek 2. Baksidans ”Just Lust” är mer som en klassisk punkkärlekslåt, se ”Ung & Kåt”.
Singelns popularitet gör även att det minst sagt ojämna albumet ”Love Bites” säljer så bra att den landar på trettonde plats. Efter det släpper bandet tre singlar som alla är top 40, alla är fantastiska bra och trotsigt nog vägrade de ta med någon av dem på ett album. ”Promise””Everybody happy nowadays” och min kanske favorit med bandet ”Harmony in my head” som överraskande nog är skriven av Steve Diggle, det roliga var att tidningen Sounds skrev att Pete hade fått skrovlig röst när de recenserade den,
Några vänner till mig var över till London hösten 79 och skulle se Buzzcocks, som bonus fick de även förbandet Joy Division. Och någonstans där i slutet av 79 börjar postpunken ta över från de gamla punkbanden. Buzzcocks tredje album ”A different kind of tension” är väl kanske deras artrockigaste skiva men om man lyssnar, framför allt på b-sidor och en del albumspår så har de haft en hel krautrockiga influenser även tidigare. Jag tycker väldigt mycket om detta album. Väldigt underskattat. Albumet når 26 plats men här börjar det gnissla i maskineriet, trots att de turnerar hela tiden och släpper ganska populära skivor så är ekonomin i botten.
Samlingsalbumet ”Singles goes staedy” släpps och i USA, där ingen av singlarna hade släppts säljer den riktigt bra, i någon form av lätt hybris får bandet för sig att de ska släppa singlar numrerade som part 1, part 2 osv, sen ska de läggas ihop som ett album till Amerika. Av flera anledningar blir det bara tre och alla mer eller mindre floppar.
Deras förhållande till skivbolaget, som nu blivit övertagaet megajätten EMI är inte bra, ekonomin är i botten, bandet har möten bakom ryggen på Pete. I samma veva så hör deras (väldigt underskattade) producent Martin Rushent av sig till Pete och ber han komma ner till hans nya studio. Där leker de med en trummaskin, 12 strängad akustisk gitarr. Låtar som Maxine och ”Homosapien” blev skrivna, båda de var gjorda för Buzzcocks men blev istället starten på Petes solokarriär, fast på när Buzzcocks lirade Coachella 2012 spelade de faktiskt Homosapien, de har gjort en hel del bra låtar efter comebacken men samtidigt är det svårt att se att de fortsätter nu efter Petes död.
Pete Bisexualitet blev lite mer känd när Homosapien släpptes, givetvis så bannades den av det ängsliga BBC, men blev en hit i Australien och Kannada, 12 tums version gick även in på Billboards dance lista.
Pete dör den 6/12 2018 i Estland där han bodde med sin fru Greta och tack vara det hann de inte prata mer om vad som hände efter 81 i boken. Det är ingen oumbärlig bok men ganska kul, + att det fick mig att spela genom alla Buzzcocks skivor ännu en gång. Vissa dagar är ”Singles goes steady” världens bästa album.
Peter Alzén
