fredag 14 maj 2021

Sisters of Mercy

Nyligen läste jag Waiting for another war av Trevor Ristow, en bok om Sisters of Mercys första 5 år. Förra sommaren läste jag Wayne Husseys bok om ungefär samma tid.
Julen 82 var min vän Mike i London, han kom hem och berättade om att han sett ett grymt band men deras senaste single var omöjlig att hitta, redan då var Body Electric en smärre raritet. Några månader senare dyker Alice tolvan upp och jag förstår exakt hans fascination. Visst fanns det drag av Bauhaus men det lät ändå helt eget.
Sisters of Mercy bildades i Leeds 1980 av Andy Taylor och Mark Pearman, innan de ens har ett spelat ute eller har ett riktigt band lånar de pengar av skivdistributören Red Rhino och släpper debutsingeln Damage Done. En skiva som inte säljer så mycket då. Damage done och Watch är inga märkvärdiga låtar, ingenstans hör man någt som höjer sig över den vanliga postpunken.
Under 1981 har de börjat spela ute med Craig Adams på bas, strax därefter kommer Benjamin Matthes in som gitarrist
I samma veva byter Andy, Mark och Benjmin namn till Andrew Eldritch, Gary Marx och Ben Gunn, Craig orkar inte bry sig om något nytt namn.
Sen släpper de Body Electric/Adreenachrome och nu har de funnit sitt sound. Ett sound som visst har en del likheter med Suicide men det är Hårt, intensivt, suggestivt och ändå ganska eget.
Jag minns när jag fick tag i den skivan, då var det en tolva som även innehöll Stooges covern 1969 och den instrumentala låten Phantom. Jag ska inte säga jag hade ledsnat på rock men 1982 var det mer soul på min skivtallrik och även om 1983 var Bowies vår så var detta mitt nya favoritband.
Nästa single var Anaconda och tyvärr hade Eldritch redan då fått sitt kontrollbehov och tyckte han kunde producera lika bra som John Ashton, det kunde han inte och låten är en besvikelse, i min omröstning av de bästa Sisters låtarna hamnar den långt ned, bara en singlelåt hamnar längre ned, den så hatade Under the gun
Sommaren 83 kommer EP The Reptile House som var en liten besvikelse då men det låtarna saknade i attack vinner de i suggestivitet. Många av de låtarna blev deras nya följes stora konsertfavoriter och Burn öppnade alla gig fram till the First Last and Always. Och apropå kontrollbehov, på Reptile House ska Andrew spela alla instrument själv.
Sommaren 83 gör jag militärtjänst på en ö utanför Waxholm och när jag ser affischer på Pet Sounds om att Sisters of Mercy ska spela i på Electric Garden i oktober svär jag högt för mig själv, en onsdag, hur ska kunna jag komma in till stan och framför allt hur ska jag komma tillbaks. Mina vänner som var i Gävle tog en bil ned och Uffe Berglund tog kort, han tog även omslagsbilden till den här boken men då utanför Kolingsborg maj 85.
Den legendariske skivhandlaren Janne Littorin – Iggy Frost lirade skivor och Ben hade just slutat så det sista Andrew Eldritch säger är Next time we will come bck with two guitars.
I samma veva släpper bandet Temple of Love, en låt som tillsammans med Killing Jokes Eighties och Kowalskis Der Arbeiter brukade avsluta kvällarna på rockklubben jag var dj på.
I boken sägs det att varken Gary eller Ben kunde spela Gitarriffet i Temple of love som Andrew ville ha det så han gjorde det själv. En låt som de nästan 10 år senare gjorde en nyinspelning på med Ofra Haza, den nådde då tredje plats på englandslistan.
Flera skivbolag är ute efter bandet och i samma veva när de signar för WEA hoppar Ben av för han tycker de blivit den rockkliché som de tidigare drivit med. Wayne Hussey från Dead or Alive kliver in.
Nu börjar Sisters of Mercy Mark II, bandets låtar som skrivs av Wayne blir meldiösa och har en klarare hittigare refräng. Garys låtar är mörkare.
Första släppet på nya bolaget blir Body & Soul, en låt som backas upp med Train, Afterhours och en nyinspelning av Body Electric (då de inte ägde rättigheten till den och priset på singeln hade stigit ordentligt). Personligen tycker jag Body & Soul är en helt ok låt men som sopas helt av banan av både Train och Afterhours, tyvärr verkat jag ensam om att tycka det då de låtarna inte fick många röster.
Sisters har ju spelat in flera verkligen coola låtar men Andrews tolkning av New York i Afterhours är nog den bästa i den genren.
Body & soul hamnar på 46 plats på Englandslistan, skivbolaget är nöjd och räknar med att nästa släpp Walk Away ska få upp dem till topp 20. Det blir inte så utan bara en plats högre, Walk Away är solklart den hittigaste låten bandet släppt, bland fanses muttras det lite om att bandet börjar tappa det men baksidan med toppspåren Poison Door och On the Wire lugnar lite.
Om bandets följe hade varit fundersam över Walk away så blev det måttligt bättre med No Time to cry som dessutom bara nådde plats 63 men även här lugnade baksidan hardcore fansen.
Själv tyckte jag både Walk away och No time to cry var toppen även om jag saknade lite av den tidigare attacken och monotonin.
Bandet går in i studio för att hösten släppa albumet Black october men förseningra med framförallt Andrews sångpålägg och textskrivande gör att turneer kommer mellan och den släpps först senvintern 85.
First and last and always är ju en av de där skivorna som jag spelat mest genom tiderna. I samma veva sjöng jag i ett band som hette Metal Mean machine som hade samma sättning som Sisters. Det var fler än en gång vi blev jämförde speciellt runt 85-86 för att vara hårt influerade av Sisters och visst fanns det paralleller
Skivan har en sida med waynes låtar och en sida med Garys, det mörks ganska tydligt vilka som är vilka. Trots allt så behövde den Yin/yang för att bandet skulle bli så stora som de blev.
Det är väl möjligen No time to cry och Possession som inte håller yppersta klass. Min personliga favorit (vilket jag inte är ensam om) är Nine While Nine med en av de mest personliga texter som Andrew skrivit, den spelades bara några gånger live, det sägs att tyckte det blev för jobbigt att sjunga så personliga saker.
Nu när de skulle komma till Kolingborg i maj 85 så skulle jag äntligen få se dem. I den gula gången står vi och väntar länge, länge på att bli insläppta. Plötsligt öppnas dörren, Craig och Wayne vinglar ut, och går med luftsteg mot Slussens t-bana. Några minuter senare dyker en roddare upp och frågar om sett dem, jag pekar och säger That way, kanske räddae det spelningen, det gick även rykten om att förseningarna berodde på att någon i bandet låg och sov i dj båset.
I boken framställs Andrew med stort kontrollbehov men santidigt verkar de andra två frukstansvärt omogna. Mycket alkohol och droger, det somnas överallt, tider missas, barnsliga upptåg.
midsommarafton 1985 spenderar jag och min vän Satu i London, det gör vi av en enda orsak, ryktet gör gällande att Sisters of Mercy ska göra sin avskedspelning på Royal Albert Hall, och ryktet gör även gällande att de ska spela väldigt länge och ha en del gäster. Tyvärr visade det sig att inget var som det ryktades om förutom att det var sista spelningen med den sättningen, de spelade exakt samma set som någon månad innan på Kolingsborg och alt som där hade varit häftiga effekter var nu ganska smått, inte ens ett förband hade de orkat fixat fram. i många år har jag funderat på om det fanns något substans i ryktet om gäster och det var meningen att Gary Marx skulle vara med men det slutade med att han gick på lokala puben i Leeds den kvällen istället.
Konserten finns ju på VHS och på Youtube men vad som inte finns med där är att när vi står utanför i Kensington så ser vi folk springa in igen och en trummaskin börjar. Det är Lemmy som backstage övertalat bandet att ni kan väl inte sluta er karriär såhär, så de ger sig in på scenen igen för Train, Ghost rider och Louie Louie.
Waynes och Craigs festande är ett stort problem och trots att det sagts att de ska lägga av så går de in i studio för att göra demos till en uppföljare.
Nu har Wayne även skrivit texter till sina låtar, Andrew sjunger dem men förstår inte vad de handlar om, - handlar om? Säger Wayne, måste de handla något. Med facit i hand när vi hör hns texter i Mission så är det just bara en massa ”fräcka” ord higher-fire-desire.
Bas och gitarr lägger av för att gå vidare, de kommer överens att inte någon av parterna ska använda Sisters of Mercy i fortsättningen. I december 85 går Andrew in i studio, det har ryktats om att han ska bilda superband med Patricia Morrison och Alan Vega, han spelar in Torch och Ritual under namnet Andrew Eldritch- han producerar även James Ray Performance.
I samma veva har Wayne och Craig tagit över Sisters gamla crew, turnerar nu under namnet Sisterhood (en passning till sisters följe). Den ikoniska sångaren ser nu att de trots deras överenskommelse börjar sniffa in sig på Sisters namnet, han kan inte göra annat än släppa en skiva under samma namn och Giving Ground och senare albumet Gift släpps. Giving ground är en suverän låt, finns i bra Sisters live inspelningar på Youtube för de som vill höra den lite tyngre men Gift är skissartad och inte så rolig. Det roligare är att eftersom Andrew stod under kontrakt med WEA fick James Ray sjunga på plattan.
Senare under våren 1986 listas Sisterhood – This Corrosion som en kommande single.
Båda böckerna slutar ungefär här, båda böckerna är bra för oss som gärna grottar ned oss i detta, även om jag gärna hade läst Andrews sida på sakerna. Men Trevor Ristow har gjort ett grymt research arbete på sin bok.
Efter man trodde det var allt från Sisters of Mercy jobbar Andrew vidare i Hamburg, det var bara slut på Mark 2, något år senare uppstår bandnamnet igen.
Även om Patricia Morriosn och Andrew ser fantastiska ut i både videor och på foton ska hon tydligen inte alls spela på skivan. Jim Steinman producerar de första två singlarna och om man frågor yngre människor om Sisters är det och hans produktion av More och de två låtarna från Flood som de flesta förknippar med Sisters. Andrew ville bort från den rock som de spelade 1985 och syntharna gjorde det till något annat. Floodland är väldigt bra skiva och b sidan på This Corrosion både Torch och Colours är ypperliga låtar. De gör inga spelningar under den här tiden bara singback på Top of the pops. Skivan säljer Guld i England och alla 3 singlarna hamnar topp 20.
Men sen var det slut på mark 3
Ett ar år senare slår Andrew ihop sig med sin gamla kompis Tony James, Andrew var faktiskt föreslagen som sångare i Sigue Sigue Sputnik långt innan bandet hade tagit form.
Många old school Sisters fans tycker inte alls om Vision Thing albumet, för mycket mainstream rock, för mycket rockklicher. Den enda låt som folk brukar uppskatta är Ribbons då den är minst rock. Jag har full förståelse för deras sympatier, men jag såg Vision Thing turnén både i Stockholm och på Wembley och det var ganska häftigt trots allt.
Sen gör de en cash in med en samlingsplatta, en ny inspelning av Temple of love nu med Ofra Hazas röst, den blir en hit. Samtidigt lockar de samlarna att köpa albumet för den nya låten Under the gun, en låt som oftast räknas som deras sämsta.
2009 ser jag bandet igen på Fryshuset och det är chockerande dåligt. Det är möjligt att det var mina förväntningar som var för höga men det var lågbudget utan like och det mesta lät riktigt illa, tror vi gick innan det var slut.
Några år senare ska jag recensera Deer Tracks när de är förband till Sisters på Münchenbryggeriet 2012, nu vet vad jag ska vänta mig och det är inte lika illa men efterson jag vet vad det kunde vara så är det lite sorgligt. Senast de var i Sverige hade jag erbjudande om biljett men ska erkänna att jag orkade inte åka.
Till sist när jag kom på att jag skulle skriva lite om boken jag nyss läst kom jag på att be de jag visste var Sisters fans om deras 20 bästa Sisters låtar. Ni ser den här nedan, roligt att det skiljer sig en hel del i vilket ålder du är för vilka låtar du tycker är bäst.
Peter Alzén

söndag 25 april 2021

Sweet Dreams

Sweet Dreams (Dylan Jones)
Jag har läst soundtracket till mina tonår, Dylan Jones som var skribent/redaktör på iD, the Face och GQ berättar om ett London mellan 75-85, jag var förvisso inte tonåring varken 1975 eller 1985 men ni fattar. Man måste se i vilken kontext England är i 1975, det är mörkt, grått, oljekris, den konservativa regeringen införde elbegränsningar i en sk tredagars vecka.
Rocken befinner sig på stora arenor där den hade uppknäppta skjortor och gabardinbyxor. Ett fåtal ungdomar som växt upp med Bolan och Bowie, börjar gå på speciella pubar mestadels där de homosexuella hängde, de skapar en egen stil och blir snart ett följe till Sex Pistols, det var DIY och det växte sig större till klubbar som Roxy & Vortex men det var ändå ganska få involverade i den tidiga punken, de som var med från början tyckte att det dog ut när band som Sham 69 kom, som hade en publik som liknade fotbollshuliganer som mest var ute för att slåss.
Samma människor dyker strax upp på klubben Club for Heroes där Steve Strange och Rusty Egan huserar, de tar snart konceptet vidare till Blitz. Steve står i dörren och Rusty spelar Bowie och Kraftwerkskivor- precis som några år tidigare när Don Letts spelat Reggae på Roxy för det fanns inga punkskivor att spela, så hade inte Rusty Egan så många låtar som lät hypermoderna 1978 heller, det slutade med att de två tillsammans med Midge Ure och Dave Formula spelade in ett album under namnet Visage bara för att få låtar att spela på Blitz.

Blitz var den coolaste klubben i London, de som gick dit var oftast Art School studenter som sydde sina egna kläder, allt för att vara något mer än den vanliga personen. En kväll kom Mick Jagger dit men han blev nobbad i dörren. Däremot Bowie blev behandlad som en gud när han kom dit, själv blev han så impad av stället att han bad Steve Strange ta med de tre coolaste till inspelningen av Ashes to Ashes videon. Det finns även ett parti i boken som nämner när Brian Eno hörde Donna Summers I Feel love och han springer till Bowie i Hansastudion och säger att så här låter framtiden.
Det var som en ny tid var på ingång, framtiden nu skulle saker låta modernt, gärna futuristiskt, även om punken i sin start hade varit anti-rock så blev det ännu mer utmejslat nu.
Bland alla som hängde på Blitz var förutom Visage gänget Spandau Ballet de hippaste, egentligen var det ett soulband (vilket de gick tillbaka till några år senare) men efter de hade köpte en synth blev de lite av ett husband på Blitz. Andra som hängde där som Boy George mfl skulle snart bli den nya eliten. I samma veva startar tidningar som till skillnad från NME, Melody Maker och Sounds inte ser ut som svartvita tabloider utan är färgstarka men ändå bra skrivna, Face, iD och Smash Hits. Jag har fortfarande en del nummer kvar av Face men alla mina Smash hts gav jag tyvärr bort för 30 år sedan.

Jag brukar säga att 1979 är mitt favorit år i musikhistorien men egentligen är det bara starten på det nya, de kommande åren är lika fantastiska. Det var som allt det gamla var så passé , jag tror första gången jag bar ett par jeans på åttiotalet var 84-85. Men det var inte bara i England nya saker hände, i Sverige hade vi fått radioprogrammet Eldorado, som skulle låta lyxigt, modernt och absolut inte som Asfaltstelegrafen som samma programledare hade haft några år tidigare.
I USA startas MTV 1981 och de har väldigt få rockvideor att spela, det slutar med alla nya band från England fyller etern, New Romantics som kanske är en lite löjlig benämning på scenen men det som blir den andra brittiska vågen som tar över USA. Själv börjar jag som DJ på stans rockklubb sommaren 81, då var jag 18 år.
Jag blev manager för stadens största band Quiet och eftersom sångaren i det bandet även var dj på stans rockdisco så blev jag även det. Om han hade tidigare spelat mest rock och reggae med lite hits instuckna så var det detta sommaren av synthpop. det som var mest roligt var att publiken då var med på vad vi än spelade så det kunde vara Roxy Music-Duran Duran-Gang of 4-Dead Kennedys- Ebba Grön utan problem
Boken är kanske för lång, de sista åren är inte lika roliga att läsa om, även om jag älskar Abc och Culture Clubs debutalbum känns som de flesta banden blev tråkigare ju större de blev, sen 1983 hör jag Sisters of Mercy och får hopp om rockmusiken igen.

Det första kapitlet handlade ju om den begynnande punken och det sista heter ”Like Punk Never happened” men de som handlar om 1975 – 1982 är underbar läsning, precis den tiden jag romantiserar om, allt kändes nytt och modigt. Även om en del människor, Billy Bragg till exempel som kände sig tvungen att starta en solokarriär efter ha hört/sett Spandau ballet gärna kopplar ihop scenen med Thatchers liberalism. Det finns givetvis saker som tangerar, elitism, eskapism och individualism men allt är inte så enkelt, flera av artisterna var senare med i Red Wedge som skulle hjälpa Labour politikern Neil Kinnock att vinna valet över Thatcher.
Idag när man ser filmer från tidigt 80-tal så dyker låtar som den där hemska med Journey ofta upp, varenda gång undrar jag vems 80-tal var det? Inte mitt i alla fall. Mitt tidiga 80-tal var ganska syntetiskt, klara färger och gärna en svart näsduk knuten runt halsen.
Peter Alzén

lördag 13 februari 2021

Lustans Lakejers debut


Det stod i Dagens Nyheter häromdagen att det var musiken som man lyssnade på när man var 14 år som alltid kommer ligga närmast ens hjärta, förvisso fick jag både Sex Pistols och Clash då men det dröjde tills jag var 18 år som det svenska album som kanske påverkat mig mest kom. Lustans Lakejers debut.
I skarven av sjuttio och åttiotal var Sveriges mest provokativa band inte Kriminella gitarrer, inte P-Nizzarna och inte ens Ebba grön trots att de hade låtar som ”Skjut en snut” för Sveriges mest provokativa band då, var Lustans lakejer, allt berodde egentligen på en intervju på popsidan i Expressen då de hävdade ”att kläderna var viktigare än musiken” och på bilden som var på den sidan såg de verkligen ut att mena allvar.
Idag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på ett bands image men allvarligt talat, vilket band som helst som kommit fram de sista fem åren hade dödat för att se ut som Lustans lakejer på det fotografiet. Men då var det svett, äkthet och politisk medvetenhet som gällde. Lustans Lakejer stod för något nytt, något annat i det gråa landskapet. Utan Cure och Joy division hade jag aldrig insett att nitade skinnjackor var tråkigare än överrockar från Emmaus men utan Lustans lakejers första lp hade jag aldrig vågat använda ett annat mognare språk eller köpa min första vita smoking.

En gång i tiden förändrade Johan Kinde inte bara mitt musikaliska liv utan faktiskt en hel del av Sveriges musikaliska karta. Han var inte ens myndig när han skrev rader som ” Jag vände mig från baren och blickade över rummet där jag såg nymfer höll varandra i hand. Jag läppjade på champagnen och tänkte lite sakta hur moralen ändå hade malts till sand. Jag undrar om de själar som vandrar genom natten i salongen ständigt fyllda utav glam, känner glädje eller känner minsta skam.”. Då kittlade hans texter inte bara mig utan var även en strävan för han själv om ett mer spännande liv.

Hela min gymnasietid så var den skivan ständigt aktuell och de följde upp det året efter med en singlen ”Skuggan av ett tvivel” som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill ”jag har ödslat mina dagar, jag har tagit allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet som ligger där och väntar på att någonting skall ske”.
Som jag har skrivit tidigare bokade jag dem även till Gävle, allt för att få se dem spela, att det inte var märkvärdigare än att ringa hem till Johan Kinde i Åkersberga och göra upp ett pris gjorde ju inte saken mindre god. Det var innan bokningsagenter och managers. På den tiden kunde man i fanzinet Dr Krall få tag i telefonnummer hem till alla band så man lätt kunde boka dem, tror Lustans skulle ha 3000kr vilket inte var något problem då mycket folk kom, problemet var bara att han som vi hade satt i kassan släppte in alla sina kompisar gratis, och den söndagseftermiddagen hade han många polare. Så jag fick låna pengar av den enda i vårt band som hade jobb så vi kunde betala bandet.

De resterande skivorna med Lustans köpte jag givetvis med det blev aldrig samma sak igen, den första skivan är fortfarande en av mina favoritskivor. Hela skivan andas en tunn linje mellan att vara ung och osäker och att vilja vara vuxen och erfaren. Visst lider musiken stort av enkla produktionen, speciellt ni som inte var med då kan nog tycka det låter tunt men hela uttrycket med texter om att inte passa in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iakttaga en förförande massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy music och Joy Divison.
Förövrigt sålde jag senare min vita smoking till Henrik Silverhjelm som numer fixar musiken på TV-sporten, han kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.

Begärets dunkla mål,
Det givna öppningsspåret som borde varit singeln innan albumet. Basen ligger tungt i framkant och stråkmaskinen ger en lätt futuristisk ton. Den är idag en av de få låtar från debuten som de brukar spela numer (Massans Sorl är givetvis den andra). När jag började som Dj på stans rockdisco var den en given låt även om både Skuggan av ett tvivel och framförallt Stilla Nätter blev större hits. Fortfarande är jag fundersam om Johan Kinde 1980 var världens äldsta tonåring. Titeln stulen från den spanska regissören Luis Buñuel film från 1977
Världen utanför
Ååh perfekt musik för en ung man som drömmer om en större värld som finns där utanför pojkrummets fyra väggar. Alla osäkra nätter när man grubblade vad som komma skall, alla möjligheter och all den längtan samlade i denna text. Musiken är en hel del Magazine men låter ändå helt egen.
Kärlekens nöjen
Albumet svagaste spår och det märks att den är inspelad i ett tidigare skede då ljudbilden är en annan. Texten är också lite en tidigare fas, det kanske är jag som inbillar mig men första versen är som texterna skulle komma att bli på albumet medan de andra verserna och refrängen är mer som Pop-Job låtarna.
Nyhetens behag
Stompig tretakt med flera saxofoner. Som om Roxy Music möter Magazine. En låt jag alltid gillat för den är så annorlunda, på alla de här senare tids Lustans konserter står jag där och hoppas på att den ska spelas istället för Man lever bara två gånger eller någon annan av de lite lättare låtarna från Uppdrag i Geneve. Ännu en gång en text som är obegripligt att en 17 åring kan ha skrivit. Och jag älskar de androgyna rader om ”pojkar blev till flickor och flickor blev till pojkar”
De överflödiga
Lustans var ju landets mest hatade band i början av 80-talet och mycket berodde såklart på att många kritiker (och lyssnare) hade svårt att separera texterna från personen som sjöng den. Det är ju sällan författare får frågan om allt hen skriver om är självupplevt eller sant men det är något som låtskrivare ofta anklagas för. Speciellt i en tid som skarven 70/80 tal så var äkthet något absolut viktigt. Man skulle sjunga och låta som man menade varenda ord. Att Lustans sen hade titlar som denna gjorde ju inte saken bättre men allt var skriven av en kille som satt hemma på pojkrummet i Åkersberga och drömde om nöjen inne i stan några mil bort.
Ögonblickets spänning
Albumet rockigaste spår, pianot med rymd som bildar det vackra bakom ganska tung bas och elakt vassa gitarrer. Texten är en rak beskrivning av en kärleksnatt. Det är skönare att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge som Verner Von Heidenstam ska ha sagt.
En Nöjenas Natt (på dina drömmars ö),
att bränna sitt liv i båda ändar Vågbrus från Sveriges radios arkiv ger oss ”Sea Breeze” känsla, musiken i sig hade kunnat vara med på Roxy Musics första album men är uppdaterat till Manchesters mörka sound. Dystert som i många andra låtar men i detta fall ska allt vara mer eller mindre upplevt.
Image Fatale
Det var den där legendariska artikeln utanför studion när de spelade in albumet som fick mig att i förväg bestämma mig för att älska albumet och ingenting gjorde mig besviken när den kom. Jag hade redan Diamanter tolvan och Pop-Job samlingen, troligen också Kärlekens nöjen singeln men detta verkade ännu mer spännande, det var även den artikeln som fick mig att gå till bibblan för att låna ”Dorian Grays Porträtt”, ingen låt på albumet känns mer Oscar Wilde än denna. Konst och synd i en härlig symbios.
Massans sorl
Skivans stora clou, som Joy Division på svenska men ändå inte. Det är få låtar som jag kan utantill, jag är absolut ingen musiker men här kan jag så gott som alla partier. Den dramatisk inledningen tills gitarrslingan kommer in. Sången med mycket rymd och alla ord som jag kan utantill. Långt senare när jag köpte ”Raffel i Rangoon” CD-samlingen så stod det i liner notes att låten handlade om en vän till Johan som svek honom och blev kompis med de som mobbade honom istället, hela min ungdom trodde jag det var en flickas kärlek det handlade om. Det spelar såklart ingen roll. Bergstrands baspartier är ljuvliga innan partiet kommer in där gitarr riffet studsar mellan högtalarna. ”Det Var vackert när vi vaknade till, som om hela världen stod så still. Att man kunde höra lövens fall som om hösten alltid mörk och kall”
Peter Alzén

söndag 31 januari 2021

Lloyd Cole 60 år

Jag ska erkänna att band som AC/DC och Van Halen aldrig gett mig nåt, objektivt sätt vet jag att det är bra rock men mina hjältar är ofta killar som är mer bibliotekstyperna än ölbaren typen.
Jag har inget mot tuffare rock men det som kommer närmare är artister som har texter som är mer än ”Its a long way to the top (If you wanna rock)” eller ”Hot for the Teacher”.
En av dessa herrar som skriver texter och låtar som är som en varm kofta när det blir lite kyligare är Lloyd Cole som idag fyller 60 år. Hans texter är väl kanske lite grabbiga förvisso men knappast machoaktiga, han är inge kille som skriker ”I wanna rock” däremot namedroppar han gärna Arthur Lee, Norman Mailer eller Truman Capote.
Kommer ihåg en artikel från tiden vid Lloyd Cole and Commotions debut ”Rattlesnakes” där intervjuaren försökte vara tuff mot honom och kallade honom bokmal. Allt han har gjort är långt ifrån toppen, tex skivan från ifjol ”Guesswork” som jag tyckte var en frisk fläkt då den kom känns inte så vidare kul idag.
Men framförallt är det debuten med Commotions ”Rattlesnakes” och ”Don’t get weird on me Babe” som båda är rena mästerverk i mina öron men flera andra plattor är också toppen, tyvärr verkar han ha det ganska tufft nu när han mer eller mindre ”tigger” efter Patreons på Twitter. Och visst är det värt att på så sätt följa hans arbete, en hel del roliga covers bjuder han också på där.
Här är 50 mer eller mindre omistliga låtar med Lloyd.

Peter Alzén

torsdag 21 januari 2021

High Fidelity tv-serien

Jag spenderade några timmar senaste tiden med att se tv versionen av High Fidelity, ni minns filmen som byggde på boken av Nick Hornbys bok, detta är en uppdatering av filmen mer än en utveckling av boken. Jag visste inte ens för 10 dagar sen att tv-serien existerade men en genomgång av årets Tv fröjder på den utmärkta sidan TVdags.se så blev jag varse om det.
När boken kom 1995 så var det som en bit av mitt liv kom i textform, inte för jag hade precis blivit lämnad men jag stod i skivaffär, var dryga 30 år och visste inte vad jag ville göra med resten av mitt liv. Nicks första bok handlade dessutom om en lärare som hejade på Arsenal så vi har flera beröringspunkter. Boken är givetvis mycket nördigare än den feel good film det blev.
Om man som jag spenderat 2/3 av sitt liv i skivaffärer så vet man att det är skillnad på skivaffärer och de som säljer skivor, låter det förvirrande? En skivaffär säljer kanske topplistan, det måste de måhända men framförallt så säljer de annat, sådant som de handplockar fr de vet att det är bra.
Fast just affärer som säljer topplistan har nog försvunnit nu. Åtskilliga gånger har jag stått i timmar på affärer i städer runt om vår jord, visst har jag handlat på Tower Records i New Orleans eller Virgin Megastore i London när de fanns men det är på Red Eye i Sydney, Dodo i Berlin eller Rough Trade i London som jag stått länge, pratat med de, alltid lite småsura och snobbiga killarna (alltid killar) bakom disken, när de märkt att man vet vad man pratar om kommer de mer obskyra tipsen, de där skivorna som du inte redan visste att du måste ha.
Eftersom jag själv stått bakom disken i en skivbutik i mer än tjugo år så vet jag att det ibland är mer än social service än en affärsrörelse, vissa kommer varje morgon för en kopp kaffe, vissa kommer för att diskutera obskyra punksinglar och vissa kommer bara för att prata om livet i allmänt. Om du dessutom har en affär med lite nischad touch så kan din affär fungera som barer gör i amerikanska filmer, där den trötte gästen beklagar sig för bartender medan han försiktigt sippar på en dubbel whiskey.
Skivbutiken platsen som var min arbetsplats i drygt 20 år, från extra knäcken lördagarna när jag gick i gymnasiet till all tid jag orkade under min högskoleperiod för tjugo år sedan. Däremellan var det många år med oftast sex dagar i veckan jobb,
Samtidigt som jag stod där och krängde skivor så lärde jag mig av kundernas vetskap sen att jag själv var en sån där jobbig skivaffärsnörd som Karolina Ramqvist beskriver i sin bok ” När svenska pojkar började dansa”, alltid på språng med någon anekdot eller något fakta eller tips eller beröm, fråga bara kunder som köpt Doktor Kosmos ”Socialmedicin” och samtidigt fått det lilla skrytet att de sjunger om mig på den.
Men tillbaka till High Fidelity är det bra? Det är underhållande, visst handlar det egentligen mest om relationer men i kontexten skivaffär med allt vad som det innebär. Givetvis är serien uppdaterad till 2020 i både kön, sexuell läggning och etnicitet och givetvis har de uppdaterad rockhistoriens kanon. Vilka låtar som spelas i serien jämfört med filmen. Vilket för mig var väldigt roligt. Som tidningen Pops devis på 90-talet var ”Rockhistorien måste hela tiden skrivas om”
Tyvärr ligger serien inte hos någon av de vanliga streamingtjänsterna

Peter Alzén

tisdag 15 december 2020

2020 års bästa låtar

givetvis har även detta svarta skitår innehållet en massa bra musik, det gör alla år. det är bara inskränkta tråkmånsar som tror att det inte kommit någon bra musik efter de fyllt 20 år.
jag lyssnar oftast inte på album utan mest låtar. men några bra har det ju kommit och allt som Jarvis, Sault och Khruangbin gör verkar vara toppe…
här är i alla fall drygt 100 mer eller mindre toppenbra låtar från i år

Peter Alzén

onsdag 25 november 2020

Happy Mondays


den här dagen för 30 år sedan. 1990 var jag i London 2 svängar, vårsvängen var full av bra konserter som toppades av Soup Dragons på Subterrenia långt uppe vid Ladbroke Grooves station. Den korsning av rock- och dansmusik som jag tyckte var fantastisk den majnatten slogs med hästlängder en söndagskväll på Wembley Arena den 25 november.
På den tiden åkte man alltid charter och Londonresor gick söndag->söndag, då var det oftast ett man åkte antingen fm eller em från Arlanda, då den 25 november skulle vårt plan gå ganska sent på eftermiddagen så vi lade ned planerna på att hinna ut på Wembley arena för att se Happy Mondays men så en dag någon vecka innan avfärd fick jag och bror Magnus Alzén besked att vårat plan var flyttat till förmiddagen, nu blev vår jakt på biljetter hög prio i våra liv. Att köpa från England var för sent.
På den tiden jobbade jag på Norrlands största skivaffär Skivbutiken och kunde med lätthet tigga åt mig biljetter till konserter, men att kunna få biljetter till en konsert i London hade jag aldrig frågat om. Som tur var så var säljaren på Universal den suveräne Tomas Nauwelaertz de Agé. Han ordnade biljetter men vi måste hämta upp dem på ett hotell en tvärgata från Oxford street. Vi kom fram till London, slängde in våra väskor på hotellrummet och tog oss snabbt bort mot Oxford Street.
Vi trodde att vi bara skulle hämta upp biljetterna och sen hem för lite slapp förfest på hotellrummet innan vi skulle ta oss ut till Wembleyområdet.
När vi kom till det lite lyxigare hotellet där biljetterna skulle finnas i receptionen visade det sig att de gjorde de inte alls utan vi satte oss för att vänta. Efter en stund kommer en ung kille Stefan Gullberg ned som visar sig vara labelmanager för London records i Sverige och han har med sig en kille som ser ut som min bror, den killen visade sig jobba på Mega store skivakademin. Just det där att de såg lika ut gjorde tjejen som jobbade i receptionen väldigt förvirrad, min bror hade sitt blonda hår upp sprayat och sin svarta MC-jacka, killen från Mega hade också stort sprayat blont hår och MC jacka men han hade Robert Smith målad på ryggtavlan och det var just det som gjorde hon i receptionen alldeles konfys, - nyss hade du målning på jackan, nu har du inte det? Vi tog några öl med killarna i hotellets restaurang och sakta blev vi lite stressade för vi tänkte att nu måste vi ta oss hemåt så vi ska hinna ut till Wembley. Då säger Stefan som har våra biljetter, att de skulle komma en buss som tog ut till arenan. Aha tänkte vi, nice
I bussen är det en kvinna som ger oss orange plastband runt handlederna ”for hospitality”, trög som jag var trodde jag att det var nåt med säkerheten att göra. Snart går det upp vi fått lite bättre biljetter än vad som var förväntat, att få VIP pass till ett gig med då Englands hetaste band i London var inget jag ens kunde drömma om.
Det var inte bara den fria baren som gjorde att vi missade Donovan som var förband utan för vi var lite starstrucked för rummet var även fullt med coola rockmänniskor som t.ex. en broder Reid från Jesus and Mary Chain och Wayne Hussey från Mission, som faktiskt fick en liten ”utskällning” av min bror för han inte kom ihåg hur många gånger han hade spelat i Sverige.
Konserten var fantastisk och just då kändes det som inte Happy Mondays kunde göra något fel. Tyvärr så kollapsade allt i en symbios av hybris och gravt drogberoende på Bermuda under inspelningen av uppföljaren Yes Please nåt år senare. Skivan blev ett jättefiasko och fick recensionen No Thanks i NME. Men under 1990 var Mondays de coolaste katterna i stan och Step on är en suverän singel, dessutom skakade jag Bez hand den där kvällen på Wembley. Dagen efter var bror och jag tillbaka på Wembley för att se Sisters of Mercy, innan den konserten mötte vi Wayne Hussey på toaletten , han mindes inte oss
. Peter Alzén