Prince

Prince
Idag är det 10 år sedan Prince dog. Jag minns när jag såg och hörde Prince första gången, det var en video av ”Sexuality” i ett tv program där Jan_Olof Andersson presenterade videor, tror programmet hette Rockout.
Låten var minst sagt annorlunda och på omslaget till singeln stod Prince i tangatrosa, Jag köpte singeln men den var ingen jättehit när jag var DJ på Wictoria eller Fenix Nåt år senare spelade Kaj Kindvall ”1999” i tv-programmet Casablanca och nu fattade jag storheten eller iaf blev min fascination för Prince ordentligt mycket större.
Den funkade alldeles utmärkt på dansgolvet
Nu hade Prince skaffat sig bandet The Revolution Popmusikens största förnyare präglade var sitt decennium. Beatles på 1960-talet. Bowie på 1970-talet. Prince på 1980-talet.
Prince var kanske 80-talets Bowie och frågan är om han inte fortfarande har stor påverkan på modern musik Stora artister som Beyoncé, Drake, Solange, Rihanna eller varför inte Robyn med flera hade inte låtit som de gör utan Prince.
Som Bowie på 70-talet så suddade Prince på 80-talet ut gränsen mellan maskulint och feminint. Och mellan rock och dansmusik.
Medan Bowie hämtade influenser från svart och funk hämtade Prince influenser från vit new wave och synthpop.
MTV vid starten 1981 vägrade i flera år att visa videor med svarta artister, tror Prince ”Litte Red Corvette” var den första som visades av med en svart artist

De som till slut fick MTV att börja spela svarta artister var Prince och Michael Jackson. Om albumet 1999 var det som fick mig in på hans musik ordentligt så var ju såklart Purple Rain albumet som fick mainstream publiken att älska honom. På det albumet börjar hans gitarr få ta större plats men har han lämnat de snuskigare texterna bakom sig då? Nä när Tipper Gore hörde sin dotter spela ”Darlin’ Nikki” så startade hon Parents Muisc Resource Center som tvingade skivbolagen att sätta varningslappar på sina skivor.
En del Prince konnässörer betraktar Purple Rain lite föraktfullt men den har en hel del fantastiska låtar. Hur skulle han följa upp ett album som sålt mer 13 miljoner exemplar?
jo med ett psykedeliskt popalbum som Around the world. En skiva som jag tycker är lite bortglömd idag men har otroliga fina popdänger. Parade som kom efter var väl om jag inte minns fel snudd på ett soundtrack till filmern Under the Cherry moon, skivan var det sista med The Revolution. I samma veva kom han till Stockholm för första gången, jag såg honom på isstadion, första låten var ”Around the World in a day”, hela bandet stod bakom ett draperi som åkte upp till Christopher Tracy’s parade. När jag nu kollar genom låtlistan för den konserten så är det kul att se att han blandar så friskt + att han låter Sheila E briljera i sin egen ”A Love Bizarre”.
Jag såg honom två gånger till, sista gången var när han hade en rund snurrande scen med basketkorgar på Globen. Då var det som man var inbjuden till ett party på riktigt. Varför jag inte såg honom fler gånger var kanske lite på grund av att skivorna efter Diamond and Pearls blev lite tråkigare eller så var bara vi inte på samma våglängd längre.
Men jag var sugen när han spelade på Music and arts 2013, nåt år innan hade han haft en hitkavalkad utan dess like på Way out West. Minns inte varför jag inte åkte ned men blev mindre ledsen när jag läste på twitter han konserten blev mer och mer försenad. Sen inleder trion + Prince med ett långt gitarrmanglande. Många i publiken gick och de missade inte bara en Edgar Winter och Bill Cobham covers. Men det var ju en del av Prince storhet som också kan liknas vid Bowies. Han stod aldrig still, ville hela tiden göra nya grejer men ibland fick de casha in på en greatest hits turné. De år jag var mest som verksam som Dj var åren 81-93 var Prince den perfekta bryggan mellan rock och dansmusik, hans låtar funkade lika bra på rockklubben som på ”vanliga” discot.
Det har precis som med Bob Marley fortsatts att släppa nya album från graven. Det sägs att det fanns otroliga saker i kassaskåpet hemma i Paisley Park, musikhistoriens mest mytomspunna arkiv, The Vault.
I detta valv i Minneaplost förvarar Prince alla de låtar, album och videor han inte gett ut. om de borde ges ut är jag lite ambivalent till. Prince ratade ju det en gång i tiden av en anledning men samtidigt så gick Prince själv dit och botaniserade regelbundet. Flera av de bästa låtarna på hans sena album kommer i själva verket från The Vault.
jag lyssnade (nästan) genom hela hans katalog och rankade det och givetvis fanns mina största favoriter under de åren han var mest angelägen för mig.

Peter Alzén

Paul McCartney

Paul McCartney

Jag har sett en fin Paul McCartney dokumentär på Prime, ”Man on the run” som handlar om hans sjuttiotal, en period jag verkligen gillar. Jag växte absolut inte upp med The Beatles, de hade lagt av flera år innan jag började lyssna på musik på riktigt. Visst hade jag hört massor av låtar och gillade en hel del men tror inte jag köpte någon Beatles skiva förrän Lennon mördades, då införskaffades Blå dubbeln mest på grund av att jag hade hört ”A Day in life” i något av de program som sändes efter hans död.

Sen dröjde det nog minst 5 år innan jag köpte ett till Beatles album. Ännu knepigare är det med Paul, hela min uppväxt hade jag läst/hört att det var John Lennon som var geniet, som var den tuffa, den bra i Beatles. Paul han var inte bara snyggast utan även mesigast, gjorde musik för hemmafruar.

Men som tur lär man sig saker och vitsen med att lära sig saker är att man kan ändra sig. Någonstans in på 00-talets början fick jag en mixcd av en vän som innehöll en massa soft 70-tals musik. Det mesta var väldigt bra men det var en låt som stack ut som extremt bra och det var ”The Back seat of my car” med Sir Paul McCartney. Jag var tvungen att köpa albumet RAM som den fanns på och herregud vad den skivan passade mig perfekt då.

Givetvis ledde det till att jag började köpa på mig alla Paul och Wings skivor från 70-talet. Allt var inte lysande men väldigt mycket. Dokumentären ”Man on the run” som nyligen kom på Prime som väldigt få har uppmärksammat ger mig ännu mer kött på benen till hans 70-tal.
Nyligen släppte Paul en ny låt ”Days we left behind”, roligt nog såg han till att den premiärspelades på en radio station i Liverpool. En låt som som handlar om minnen från förr, jag får bara hoppas det inte är ett avsked lik Bowies Blackstar eller Cohens You Want it darker. När jag nyligen lyssnade genom allt vad Beatlarna gjorde på sjuttiotalet kunde jag givetvis inte låta bli att ranka det, och Paul var bäst.

Peter Alzén

Buzzcocks

På fredag spelar Buzzcocks i min lilla stad, de är ett band som följt med mig sen mina tidiga tonår och även om jag köpte ”Spiral Scratch” först sommaren 79 så hade jag redan ”Orgasm Addict” innan dess. Jag har faktiskt aldrig sett dem, även om jag kanske borde gjort det på 70-talet eller ialla fall medan Pete Shelley fortfarande levde.
Debuten, som brukar räknas som den första hemkörda singlen (kan nog tro det gavs ut flera DIY singlar tidigare men kanske ingen så lyckad som denna). ”Spiral Scatch” är ju deras mest punkiga skiva och den enda Howard Devoto sjunger på innan han lämnar bandet för han tycker punken blivit en kliché. Epn är toppen och båda låtarna ”Boredom” och ”Breakdown” är lysande nihilist punk fast med melodier i botten.

Efter Howard hoppat av fortsatte bandet och samma dag som Elvis dog 16 augusti 77 skrev de på för United Artists och samma dag som Marc Bolan körde ihjäl sig den 16 september 77 började de spela in ”Orgasm Addict” en låt skriven av både Devoto & Shelley- en låt som faktiskt var över från Spiral Scratch tiden. Titeln är från William Burroughs text som Devoto började leka med.
En titel som borde fått UA att tveka som första släpp men Buzzcocks hade sett till att deras kontrakt gav dem total full artistisk frihet, från omslag till släpp. Omslaget är gjort av deras ”egen” Martin Garret som använde ett collage från Linder, som då var Devotos flickvän och idag en etablerad konstnär. Trots att den inte spelades på radion (utom hos John Peels förstås) så sålde den bra, baksidan Whatever happened är också väldigt bra. I februari 78 kommer nästa single, ”What do I get” som handlar upp just Linder och om det var svartsjuka eller bara en lek med ord är Pete Shelley lite tyst om men det ingraverade på skivan är ”A love story” singeln nådde topp 40 i England och bandet hade sin första NME framsida. En väldigt bra poppunklåt är det, baksidans Oh Shit är nog mer rolig än bra.

Två månader senare kommer nästa sjua ”I Don’t Mind” ännu en lysande poppunk låt, att de hade två bra låtskrivare och även om Pete var den mest drivande så var Steve Diggle låtar snudd på lika bra, att Pete skrev flera berodde mycket på att han återanvände låtar från sitt tidigare band , ”I Don’t Mind” är en låt från 74 som gjorts om. I samma veva släpps debutalbumet ”Another Music in a different kitchen”. Skivan startar med riffet från Boredom som går över till en hatlåt till snabba bilar eller den var i alla fall inspirerad av Ralph Naders bok ”Unsafe at any speed”. Albumet är väldigt ojämnt och kanske har bandet för hög hastighet på sina skivsläpp men några fina låtar finns där, Fast Cars , Sixteen och Love Battery. Den sistnämnda är skriven av Shelley/Devoto och med tanke på Orgasm Addict så hade de hittat ett tema där. Mitt i sommaren 78 släpps nästa sjua ”Love You More”, bandet fick en del kritik för de oftast sjöng om kärlek men samtidigt kanske var det som fick upp dem på listorna. ”Love You More” nådde 34 plats och detta är en tid då det säljs massor av singlar varje vecka. OCH det ska bli ännu bättre. I många år var det en offentlig ”hemlighet” att Pete Shelley var bisexuell och med tanke på det får nästa singel ett helt annat intryck ”Ever Fallen in Love(with someone you shouldn’t’ve)”. Det sägs att bandet hade sett musikalfilmen Guys’n’dolls dagen innan han skrev den, det var en hyllning till Frances, pojkvännen som han haft en långt förhållande till.
Det blev bandets största hit med en tolfte plats på Englandslistan och indirekt är den ansvarig för deras comeback 1989. Fine Young Cannibals gjorde en cover till Jonathan Demmes film ”Something Wild” och den versionen nådde 9 plats och gav en hel del stålar till Pete och då satsades på bandet igen. Den har även spelats in i flera andra versioner, bla till Shrek 2. Baksidans ”Just Lust” är mer som en klassisk punkkärlekslåt, se ”Ung & Kåt”. Singelns popularitet gör även att det minst sagt ojämna albumet ”Love Bites” säljer så bra att den landar på trettonde plats. Efter det släpper bandet tre singlar som alla är top 40, alla är fantastiska bra och trotsigt nog vägrade de ta med någon av dem på ett album. ”Promise””Everybody happy nowadays” och min kanske favorit med bandet ”Harmony in my head” som överraskande nog är skriven av Steve Diggle, det roliga var att tidningen Sounds skrev att Pete hade fått skrovlig röst när de recenserade den,
Några vänner till mig var över till London hösten 79 och skulle se Buzzcocks, som bonus fick de även förbandet Joy Division. Och någonstans där i slutet av 79 börjar postpunken ta över från de gamla punkbanden. Buzzcocks tredje album ”A different kind of tension” är väl kanske deras artrockigaste skiva men om man lyssnar, framför allt på b-sidor och en del albumspår så har de haft en hel krautrockiga influenser även tidigare. Jag tycker väldigt mycket om detta album. Väldigt underskattat. Albumet når 26 plats men här börjar det gnissla i maskineriet, trots att de turnerar hela tiden och släpper ganska populära skivor så är ekonomin i botten. Samlingsalbumet ”Singles goes staedy” släpps och i USA, där ingen av singlarna hade släppts säljer den riktigt bra, i någon form av lätt hybris får bandet för sig att de ska släppa singlar numrerade som part 1, part 2 osv, sen ska de läggas ihop som ett album till Amerika. Av flera anledningar blir det bara tre och alla mer eller mindre floppar.
Deras förhållande till skivbolaget, som nu blivit övertagaet megajätten EMI är inte bra, ekonomin är i botten, bandet har möten bakom ryggen på Pete. I samma veva så hör deras (väldigt underskattade) producent Martin Rushent av sig till Pete och ber han komma ner till hans nya studio. Där leker de med en trummaskin, 12 strängad akustisk gitarr. Låtar som Maxine och ”Homosapien” blev skrivna, båda de var gjorda för Buzzcocks men blev istället starten på Petes solokarriär, fast på när Buzzcocks lirade Coachella 2012 spelade de faktiskt Homosapien, de har gjort en hel del bra låtar efter comebacken men samtidigt är det svårt att se att de fortsätter nu efter Petes död. Pete Bisexualitet blev lite mer känd när Homosapien släpptes, givetvis så bannades den av det ängsliga BBC, men blev en hit i Australien och Kannada, 12 tums version gick även in på Billboards dance lista.
Peter Alzén
Buzzcocks bästa låtar

My Bloody Valentine

Den 4 mars 1989 såg jag My Bloody Valentine i en lunchresturang vid Danviksbron, det var givetvis Harry Byrnes Electric Garden som hade hyrt in sig där.
Förutom att bandet spelade högt och att breaket i ”You Made me Realise” var mycket längre än på skivan så mindes jag att det var tre olika (en var Tron) filmer projekterade på dukar utefter väggarna och så eftersom det var en lunchresturang så fanns det bara en toalett som hade en lååång kö hela tiden. Jag frågade en i ppersonal om det bara fanns den toaletten och han frågade vad jag hade för behov, jag behövde pissa sa jag och då pekade han mot ett skynke, där bakom fanns en stor ”hink” som jag kunde göra mitt, någon skulle sen hantera den där.

Ett drygt år senare såg jag MBV igen men då på ULU i London, det var Sonic Boom som var förnband, det var en ohyggligt varm maj dag och svetten rann efter benen. Nu hade bandet inte bara höjt volymen ordentligt dessutom blev breaket i ”You Made me realise” mycket längre.
Sen trodde jag att jag såg dem på Hultsfred 1992 men enligt programmet så verkar de inte ha spelat där men jag har sett MBV en gång till och då var det där breaket ohyggligt långt.
(kan de ha spelat i Hultsfred Då 1992?)

Det som är fascinerande med en del musik som räknades som alternativ och rent ut sagt konstigt när jag var yngre är idag, kanske inte mainstream men väldigt populär bland yngre.. Band som Pixies, Slowdive och nämnda My Bloody valentine har milliontals av streams och albumet LOveless räknas idag som klassiker.
Skivan ska ha kostat mer än en kvarts million pund att spela in och när skivbolaget Creation höll på gå under bland annat av det och sen när nästa skiva aldrig kom, för gitarristen och låtskrivaren Kevin Sheilds blev aldrig nöjd med den så fick skivbolagsbossen Alan Mcgee rådet av sina ekonomer att sparka bandet, vilket han gjorde och sen hamnade de på Island som fick vänta till 2008 innan det kom ett nytt album.
Peter Alzén

Årets bästa låt?

Leroy Hutson
Curtis Mayfield är en gigant, det är vi alla överens om, han ledde ju innan solokarriär tog över Impressions, en av många makalösa soulgrupper på 60-talet som sjöng i perfekt harmoni.

Nä
r Curtis lämnade bandet, var det inga ”Hard Feelings” han fortsatte skriva låtar till dem plus att hans gamla kompis Leroy Hutson tog hans plats. Leroy hade tidigare blandannat körat på Curtis ”Roots” album. Curtis skrev blandannat den magiska ”Stop the War” till deras album ”Times have changed”

Han hade delat rum på College med Donny Hathaway och varit med och skrivit hans ”the Ghetto”.
Han Lämnade Impressions 1973 för en solokarriär men fortfarande på skivbolaget Curtom, skivbolaget som startades av Curtis och Eddie Thomas. Ett skivbolag med ohyggligt mycket makalösa låtar på
Leroys solokarriär var ingen smash hit, han hade lite småhits på R’nB listan men konnässörer vet att det finns många guldklimpar där.
Han skrev även låtar och producerade Roberta Flack, Linda Clifford, Natural four, Voices of East harlem. 2017 släppte Acid Jazz bolaget en fin samling med hans sololåtar.
Och för några veckor sedan släppte bolaget med det fina namnet Home of the good groove en outgiven låt från 1977 och det är solklart den låt jag lyssnat på flest gånger denna vargavinter ”Trust my Heart”
Peter Alzén

Vår tid är över

Jag har läst Henrik Tords "Vår tid är över"

Det är 1982, Simon är en storstjärna i varande, tyvärr är inte hela världen med på det. Han är den begåvade killen i en liten liten stad men har ett band som ska bli större än Lustans Lakejer. Vid sin sida har han Pirjo, Avestas Karin Boye. De lyssnar på Joy Division, Japan och Lustans Lakejer såklart. Så börjar Henrik Tords ”Vår tid är över” och det är en tid jag verkligen kan känna igen mig, folk som ska bli stora, folk som snackar och drömmen om att lämna småstaden. Sen kommer Rickard in i boken och balansen mellan Pirjo och Simon rubbas.

Kapitlen varvas med 1982 och 2024 när Simon, som aldrig blev någon stor popstjärna men nu filmusiker återvänder till Avesta för att reda ut allt. Vad var det som hände Nyårsafton, då bandet Cicero skulle spela och Klas Lunding från Stranded skulle komma och lyssna. Vad hände efter det?
Jag gillade verkligen Vår tid är över, visst en hel del minnen från den tidigt 80-tal dyker upp, hur bestämd man kunde vara i sin smak, vad som var bra och vad lite som gjorde att det inte blev bra.

En tro på en större mer spännande värld utanför pojkrummet och småstaden. Och de sista dryga 100 sidorna i nutid vrider och vänder ordentligt på historien. För att citera baksidan av boken ”Det är en berättelse om att bli sams med sin ungdom och sorgen över ett liv som aldrig blev. Och om en vänskap som vågade utmana döden”
Peter Alzén

1986

1986 Var året när Palme sköts, en av Tjernobyl reaktorer exploderade, rymdfärjan Challanger sprängdes i luften.
Själv jobbade jag i köket på Scandic, förmodligen även i Wictoria och Fenix DJs bås.
Jag såg Metallica på Roskilde, fattade inget, tror nog att jag uppskattade Nomads, Cult och Llloyd Cole mer det året.
Här är jag och Richard Solstierna i publikhavet på Roskilde,

här har jag rankat bästa låtarna från 1986

Peter Alzén