onsdag 26 juni 2013
Born to Lose - The Last Rock & Roll Movie
Äntligen har någon lagt ut hela Born to Lose - The Last Rock & Roll Movie på YT, tragisk film men en hel del roliga klipp
tisdag 25 juni 2013
IC1's
När jag och min bror var i London i april så gjorde vi som vi alltid brukar göra, vi gick på konsert med band vi inte hade hört talas om, nu kan man vara lite säkrare på hur det ska låta genom att kolla in Londongigs på nätet. Annars kan man ju lita på spelställen som oftast levererar bra musik. Fredagskvällen tänkte vi se några band, framförallt Echo Tape lät lovande, på BarFly uppe i Camden men vi hamnade på en italiensk restaurang och när vi kom till spelstället hade bandet bara 3 låtar kvar. Killen i dörren sa åt oss att det blir fler band och en kvart senare var scenen röjd och en ny backline stod där, en ny backdrop hängdes upp, nu var det plötsligt en ny klubb. det första bandet ut var IC1's, de inte bara såg ut som typiska engelsmän som spelar i band , de lät så också. Som vanligt när man ser band i små lokaler, som är underhållande så blir effekten lite mer än 1+1 och ingen skillnad denna gång. häromveckan släppte bandet en ny sjutummare som jag köpte 2 ex av och jag ser på deras hemsida
"If you go and see a new band, see IC1s, they’re brilliant and post-everything" - Alan McGee (Creation Records)
"A proper, no messing about, rock and roll band" - Mark Beaumont (NME)
"Highly exciting to watch and thought provoking to listen to –. A must see for anyone who wants a real rock and roll band with attitude and ability" - Gary Powell (The Libertines)
"They're a little bit Libertines, a little bit Ramones - but they're certainly 100% London" - Pete Donaldson (XFM)
så jag och min bror är inte ensamma om att tycka de var roliga att se.
Peter Alzén
söndag 23 juni 2013
en av historiens 1000 bästa singlar del 1
Otroligt nog så kommer jag hela tiden tillbaka till samma artister igen och igen men i dag är det 35 år sedan en av rockhistoriens bästa låtar kom ut.
The Clash – White man (in Hammersmith Palais)
En av bandets bästa låtar och som var kutym i slutet av sjuttiotalet så fanns den inte med på någon av bandets album utan kom mittimellan första och andra skivan. På debutalbumet hade bandet tolkat Junior Murvins ”Police and Thieves” men här är det första gången de själv skriver något som kan räknas till reggae.
Låten handlar om flera saker
.
1. om hur besviken Joe är när han går på en reggae-allnighter med Dillinger, Leroy Smart och Delry Wilson, förvänttar sig roots rock reggae men alla band vill bara ha dans och glädje, han jämför allt med Ken Boothe och Four Tops “The audience at this reggae gig were really hardcore and I felt they were looking for something different from a showbiz spectacle. It was very Vegas. I was enjoying the show, but I felt like I saw it through their eyes for a minute or two.”
.
2. han kritiserar även de band som kom fram i punkvågen att de då 1978 hade sålt ut sig “Turning rebellion into money”, det sägs att det handlar om the Jam men ingen har bekräftat det.
.
3. sen sista raderna handlar om det instabila politiska läget i England på den tid. National Front och British Movement växte siog väldigt starka, speciellt bland ungdomsgrupperna. ”All over the People changing their votes, Along with their overcoates, if Adolf Hitler flew in today, they’d send a Limousine anyway”
Låten sägs ha varit en Joe Strummers favorieter och han fortsatte att spela den långt efter The Clash hade lagt ned.
Peter Alzén
lördag 22 juni 2013
onsdag 19 juni 2013
På Spaning Efter Den Vreeswijk Som Flytt
01:04:37 in
i filmen om Cornelis Vreeswijk står Hans Erik Dyvik Husby i noppig blå
polotröja med pundarsmycken och jazzar så att bilringarna skvalpar som om han
vore en kombo av Homer Simpson och Marve Fleksnes. Denna sekvens ska alltså
skildra Vreeswijks formtopp kring 1970 med klassikern Poem, Ballader Och Lite Blues.
Hade vi fortfarande levt i ett Sverige där vi var livrädda för ryssen - innan internet och mobiler - haft två tv-kanaler och då burkskinka på papptallrik med köpt potatissallad var festmat och då de Carlsbergska ölburkarna fortfarande pryddes av den danska fyllbulten Perikles hade inte filmen fått ske. Då hade nämligen någon av filminstitutens mesta snedseglare Harry Schein eller Jörn Donner satt p för smörjan. Jag skulle kunna betala ett par tjugor för att få vara en fluga på väggen om Schein och Donner (då de ännu var i hyffsat god vigör) med tysk respektive finsk brytning skällde ut Amir Chamdin och Antonia Pyk för filmen - givetvis skulle kontoret vara klätt i grått av all cigarrettrök och doften av whisky skulle ligga tung.
Det stora tjänstefelet är givetvis inte bara att ha anlitat den forne Turbonegrosångaren Hans Erik Dyvik Husby - mannen ska ha en eloge för att ha ätit upp sig för rollen. Hoppas bara SF bekostade bantningskuren efteråt - men så minns jag att något snille kom på den briljanta idén att låta den överviktige norrmannen turnera land och rike runt som just nationalhelgonet Cornelis. Vad var poängen? Var det svenskens trygghetsnarkomani och kynne för folkfest som åter satte in? Var det samma människor som hade kunnat tänka sig att åka på Elvis-hologram, designa-din-egen-maiden-eddie-mask-fest eller knyta näven i luften till nysvensken Bruce Springsteens tredje arenabesök för kvartalet? Var poängen att folket i bänkarna skulle kisa lite och drömma sig tillbaka till det DDR-Sverige där Hagge Geigert och Bosse Larsson fortfarande stod vid rodret med varsin tjeckisk docka på axeln? För var det bara tolkare av Cornelis-klassiker som efterlystes fanns otaligt många pizzeriatrubadurer som gjort jobbet för ett par nollor mindre på lönechecken. Dessutom hade de fått en ohyggligt bättre röst. Men då hade inte Svensson gått? För det var väl inte bara en fet man med skägg sjungandes svenska örhängen med gullig norsk brytning de ville se i konserthusen? Eller var det på grund av sångarens forna heroinmissbuk? Vi svenskar har ju en fäbless för tillnyktrade figurer - placerar dem gärna på en piedestal innan vi sakta äter upp dem för att åter spotta ut dem på den finkeldränkta komposten.
Den 26 oktober 1905 upphörde union med Norge - Oskar den II åkte hem till Sverige med svansen mellan benen. Att svenskar är ett släkte med bra minne är vida känt - på Riksdagsnivå har vi fortfarande dåligt samvete för den malmtyngda tågtrafiken under 2:a världskriget - och rädda för konflikter har vi alltid varit. Var det Sveriges dåliga samvete som anlitade norrmannen Dyvik Husby? Eller hade Infinite Mass-Amir lite hastigt träffat Turbonegrosångaren på en blöt eftermössa några år tidigare, lovat honom dyrt och heligt att - en dag ska jag göra film om Vreeswijk, och då min vän är det DU som ska pryda affischen! Kanske var det en fyllegrej som skenade, skumma krumelurer av bläck som plitades ner på papper.
Vreeswijk hade en minimal brytning från uppväxtåren i Holland - men han pratade mer stockholmska än de flesta stockholmare gör idag. Förutom att Dyvik Husbys röst är så tramsig att den inte ens hör hemma i en svartvit Åsa-Nissefilm med John Elfström i huvudrollen tillsammans med klabbharpan är han ingen skådespelare - skådespelarinsatsen kan diplomatiskt jämföras med det svenska sjuttiotalets gladporrvåg. Hur såg Fred Åkerström ut förresten och hur framställdes han? Det är en helt annan fars.
Hade vi fortfarande levt i ett Sverige där vi var livrädda för ryssen - innan internet och mobiler - haft två tv-kanaler och då burkskinka på papptallrik med köpt potatissallad var festmat och då de Carlsbergska ölburkarna fortfarande pryddes av den danska fyllbulten Perikles hade inte filmen fått ske. Då hade nämligen någon av filminstitutens mesta snedseglare Harry Schein eller Jörn Donner satt p för smörjan. Jag skulle kunna betala ett par tjugor för att få vara en fluga på väggen om Schein och Donner (då de ännu var i hyffsat god vigör) med tysk respektive finsk brytning skällde ut Amir Chamdin och Antonia Pyk för filmen - givetvis skulle kontoret vara klätt i grått av all cigarrettrök och doften av whisky skulle ligga tung.
Det stora tjänstefelet är givetvis inte bara att ha anlitat den forne Turbonegrosångaren Hans Erik Dyvik Husby - mannen ska ha en eloge för att ha ätit upp sig för rollen. Hoppas bara SF bekostade bantningskuren efteråt - men så minns jag att något snille kom på den briljanta idén att låta den överviktige norrmannen turnera land och rike runt som just nationalhelgonet Cornelis. Vad var poängen? Var det svenskens trygghetsnarkomani och kynne för folkfest som åter satte in? Var det samma människor som hade kunnat tänka sig att åka på Elvis-hologram, designa-din-egen-maiden-eddie-mask-fest eller knyta näven i luften till nysvensken Bruce Springsteens tredje arenabesök för kvartalet? Var poängen att folket i bänkarna skulle kisa lite och drömma sig tillbaka till det DDR-Sverige där Hagge Geigert och Bosse Larsson fortfarande stod vid rodret med varsin tjeckisk docka på axeln? För var det bara tolkare av Cornelis-klassiker som efterlystes fanns otaligt många pizzeriatrubadurer som gjort jobbet för ett par nollor mindre på lönechecken. Dessutom hade de fått en ohyggligt bättre röst. Men då hade inte Svensson gått? För det var väl inte bara en fet man med skägg sjungandes svenska örhängen med gullig norsk brytning de ville se i konserthusen? Eller var det på grund av sångarens forna heroinmissbuk? Vi svenskar har ju en fäbless för tillnyktrade figurer - placerar dem gärna på en piedestal innan vi sakta äter upp dem för att åter spotta ut dem på den finkeldränkta komposten.
Den 26 oktober 1905 upphörde union med Norge - Oskar den II åkte hem till Sverige med svansen mellan benen. Att svenskar är ett släkte med bra minne är vida känt - på Riksdagsnivå har vi fortfarande dåligt samvete för den malmtyngda tågtrafiken under 2:a världskriget - och rädda för konflikter har vi alltid varit. Var det Sveriges dåliga samvete som anlitade norrmannen Dyvik Husby? Eller hade Infinite Mass-Amir lite hastigt träffat Turbonegrosångaren på en blöt eftermössa några år tidigare, lovat honom dyrt och heligt att - en dag ska jag göra film om Vreeswijk, och då min vän är det DU som ska pryda affischen! Kanske var det en fyllegrej som skenade, skumma krumelurer av bläck som plitades ner på papper.
Vreeswijk hade en minimal brytning från uppväxtåren i Holland - men han pratade mer stockholmska än de flesta stockholmare gör idag. Förutom att Dyvik Husbys röst är så tramsig att den inte ens hör hemma i en svartvit Åsa-Nissefilm med John Elfström i huvudrollen tillsammans med klabbharpan är han ingen skådespelare - skådespelarinsatsen kan diplomatiskt jämföras med det svenska sjuttiotalets gladporrvåg. Hur såg Fred Åkerström ut förresten och hur framställdes han? Det är en helt annan fars.
I min tossiga värld var inte Cornelis Vreeswijk en skojfrisk trubadur som sjöng om Felicia, Hönan Agda, Turistens Klagan, Sommarkort eller Brev Från Kolonien. Cornelis må hända ha sett ut som en snäll björn - han må ha varit en lättsam figur med alkohol och annat livsförhöjande inom räckhåll - men utan dessa kryddor lär han ha varit ett manipulerande praktarsel med oangenäma humörsvängningar. Cornelis styrka låg längs med rytmernas vägar - samba, funk, blues, lättsamt jazzande och annat lössläppt groove. Som om han hade myror i brallan, precis som galenpannan Povel Ramel var han besatt av ord - han kunde helt enkelt inte få nog av dem - som om han ständigt var omgiven av ett duggande regn av ord, han plockade åt sig så mycket han bara kunde, fyllde fickorna till bristningsgränsen. Men, hans finurliga och vassa ordkombinationer krävde rytm, oavsett om de enbart var ett försiktigt brasilianskt gitarrknäpp tillsammans med en viskande ståbas eller med en större ensemble hårt svängande ynglingar. Oftast hade han hela den dåtida svenska musikereliten i ryggen, figurer som Janne Schaffer, Jojje Wadenius, Sabu Martinez, Rune Gustafsson, Sture Nordin, Palle Danielsson, Tommy Borgudd, Georg Riedel och Björn J: Son Lind var alla med och bidrog till några av Sveriges kanske mest hårdast svängigaste inspelningar. Som regel är det vissångaren Cornelis Vreesvijk som omhuldas eller Bellman-tolkaren (Fred Åkerström gråter i sin himmel) - en sida som sorgligt nog hamnat i skymundan är det vanvettiga svänget (främst under sjuttiotalet). Varför ingen satt samman en värdig samlingsskiva med den mer grooviga/svängiga Cornelis är förstås ett mysterium. Endast bensinmackarna har svaret idag.
När jag såg om filmen för ett par dagar sedan kunde jag åter konstatera - Svenska filminstitutet har verkligen urinerat på den gravsten som ligger tätt intill Anna Lindhs på Katarina Kyrkogård. Jag skäms - igen. Senare i höst/vinter ska en annan nationalklenod avhandlas på vita duken: Monica Zetterlund. Mitt hjärta stillas en smula då vetskapen om att det är perfektionisten Peter Birro som håller i konduktörspinnen. Men, slaktar SF även henne kommer jag att ta på mig min finaste Evert Taube-kostym och fly till Argentina - skaffa mig en luta och en åsna och rida in i solnedgång efter solnedgång och skrika: Astri!
/MH
måndag 17 juni 2013
10 Väldigt Bra Svenska Plattor På Svenska
Kajsa Och Malena ”Historier Från En Väg” (1986)
Efter Tant Strul blev Kajsa Grytt och Malena Jönsson en melankolisk och bitvis jazzig duo - dock kortlivad. Detta är deras första album. Texterna är så nakna och pianot så vemodigt att Jan Johansson måste ha grimaserat i sin himmel. En tidlös platta. Låtarna Vänd Dig Bort, Brev Från Ett Torg och Vi Kan Göra Det Igen förtjänar alla ett bättre öde än att simma i glömskans dystra flod.
Svante Thuresson ”Nyanser” (1969)
Sveriges meste crooner. Hans blotta uppenbarelse under sextiotalets andra hälft är svängigare än björnen Baloos karaktäristiska dans. Groovy. På Nyanser gör han svenska versioner av Cycles, Lay Lady Lay, Elusive Butterfly, I’ll Be Your Baby Tonight, I’m In Love och My Girl Maria, och som han gör det! Där föregånde album ”Du Ser En Man” är mer upptempo och motown-flörtigt är Nyanser aningen mer tillbakalutad - men ack så svalkande svängigt.
Alf ”Augustibrev” (2004)
Att sjunga ”snäll” pop på svenska kan lätt bli dum-dumt och låta jättefel - Malmöiten Alf lyckas som få. Han tillhör den där skaran artister som jag sväljer allt med - ibland är jag lite kär i honom. Allra bäst lyckas han som en sextiotalsflirtande poptönt med den tolvsträngade rickenbackern i högsta hugg. Fick jag någon gång tillfället så skulle jag fråga honom om hur många gånger han dagdrömt om att få dela scen med Roger McGuinn och David Crosby i The Byrds i soliga Los Angeles 1965.
Få låtar har jag okynnesspelat lika många gånger mitt liv som Augustibrev, Sommar Försvinn, Känslan Du Har och Hoppar Högt Faller Lågt. Är det någon svensk artist jag verkligen önskar en större publik som är det Alf, eller Håkan Åkesson som egentligen heter. Uppföljaren Alf’s Andra är egentligen precis lika bra. Finns det någon rättvisa (eller rim och reson) i världen så är det inte ett rynkigt och pensionsparande Gyllene Tider som ska spela på Gasklockorna i juli - det är popsnöret Alf.
Philemon Arthur & The Dung ”Musikens Historia Del 1 & 2” (1972)
Gitarrerna är hopplöst stämda, dragspelet skriker och klockspelet misshandlas,den fejkade skånskan är lika roande som nonsenstexterna och gud vet på vad de slår på - baljor och kastruller? Hur som helst är det lysande - att skriva trams och framföra trams på det här viset kan inte annat än ses som en bedrift - men så fick de grammis spektaklet på fall också. Utan Philemon undrar jag om Bob Hund överhuvudtaget hade existerat, och om iså fall hur? Låtar som Henning I Sin Presenning, Dyngan Rinner I Takt och Blomman är klockrena. Det lär finnas en hel hög människor där ute som på fullaste allvar anser detta vara den bästa svenska skivan någonsin.
Perssons Pack ”Svenska Hjärtan” (1992)
Jag minns hur jag som tonåring stod och huttrade i ett vinterklätt Hudiksvall utanför Bergströms musik - Per Persson med kamrat bläddrade skivor. När de således kom ut efter någon kvart bad jag om en autograf - det enda som fanns tillgängligt att få signaturen på var ett knöligt V65-program - han signerade glatt och lovade att kvällens spelning ihop med Traste Lindéns och Sigge Hills skulle skaka arsel - det gjorde det. Mitt fjortonåriga hjärta slog så att det höll på att skjutas ut genom kroppen. Av misstag råkade jag veckan senare slänga travprogrammet. En av världens bästa coverskivor - och tack vare deras version av He Was A Friend Of Mine upptäckte jag The Byrds.
Magnus Johansson ”Same” (1991)
Magnus Johansson kokade en underbar soppa med primörer från Waterboys, Pogues och Bob Dylan och med ett väldigt självförtroende vid mikrofonen. Vid sidan av Ulf Lundells Älskad Igen är Får Jag Se Dej Ikväll? det närmaste Sverige varit en Mike Scott och hans Waterboys. Låtarna Till Himmelen, Pojkarna Som Aldrig Behövde Sova, Slaktarens Dotter och Min Pappa Är En Flygkapten är något av den bästa klassiska svenska rocken. I min bok där Jakob Hellman är en rätt överskattad figur är Magnus Johansson dess motsats - fast det säger å andra sidan mer om mig än om Jakob Hellmans skiva.
Magnus Ekelund & Stålet ”Dödskult” (2013)
Den här skivan må hända vara färsk - men ibland är det kärlek vid första ögonkastet. Det är Broder Daniel på svenska - med en Mattias Alkbergsk attityd. Det är brådmoget, känslosvallande och pubertalt om vartannat i en härlig sörja. Låtarna är klockrena popsmockor och tickar på - en efter en. Fantastisk Jokkmokk-pop!
Tomas Andersson Wij ”Ett Slag För Dej” (2000)
När jag lyssnar TAW har jag svårt att riktigt förstå att han är född 1972 - hans musik, texter och röst känns mer att höra hemma i den rocktradition som fyrtio och femtiotalister hittills tagit patent på. Kanske har han alltid varit lite lillgammal? Låtarna Ett Slag För Dej, Du Skulle Ha Tagit Det Fel, och Sanningen Om Dej är så vackra att det skär och sjunger i hjärtat. Få svenska artister har avbildat Sverige som TAW - han förskönar ingenting, vare sig själv eller sin omvärld. Dock har hans senare alster en tendens att bli jämntjocka, det låter lite lika allting - trist - för som textförfattare är han briljant. Senaste skivan Romantiken var dock ett rejält uppsving, särskilt låten Sturm Und Drang.
Florence Valentin ”Pokerkväll i Vårby Gård” (2007)
Love Antells finaste ögonblick. Men, precis som hos Moneybrother lyser E-Street Band/The Clash-influenserna igenom väl mycket mellan varven, men Love Antell har i alla fall den goda smaken att ge fan i att göra sitt allra yttersta med att imitera Joe Strummer. Pokerkväll På Vårbygård, Hopplös, Vänner Emellan, Då Skulle Det Inte Vara Jag, Allt Har Ett Slut och Upp På Sociala, Ner På Systemet är alla sällan skådad fantastisk och tight pop.
Ulf Lundell ”I Ett Vinterland” (2000)
Ulf Lundells karriär kan egentligen delas in tre musikaliska perioder 1975-80, 1982-1991 och 1993-2013. Samtliga perioder har sina guldkorn. Från den första perioden är Längre Inåt Landet vinnaren (eller Vargmåne), från den andra Den Vassa Eggen (eller Evangeline), och den tredje Vinterland (tätt följd av Måne Över Havväng). Mellotronen höjer här ett par av låtarna till molnen - sällan har även en säckpipa förgyllt musik så som här. Nyckellåtarna stavas Det Nakna Trädet, Den Här Vägen, Hennes Rygg och Jag Saknar Dej, de tillhör alla något av det allra viktigaste Ulf Lundell spelat in. Titelspåret är klassisk bredbent rock, tyvärr skjuts den i bägge benen av förfärliga körer och doande, de framkallar rent av skämskudde och gör att det låter unken P4-rock. Tyvärr slutade Ulf Lundell skriva angelägna låtar efter den här skivan - eller så är det mina öron det är fel på.
/M H
10 Svenska personliga favoritplattor
Förra veckan kom
musiktidningen Sonic ut med sitt stora specialnummer om de 100 bästa svenska
albumen genom tiderna, uppslaget har gjorts tidigare
och nästan alltid är det ungefär samma album med i toppen. Det som brukar hända är att
juryn blir en ny generation vilket leder till lite nyare skivor kommer med. Visst kan jag tycka det är en
del roliga val den här gången som inte brukar vara med men samtidigt saknas massor
av personliga favoriter. Sonic har bland sin topp 10
valt artister som Abba, Jan Johansson, the Knife, Håkan Hellström. Latin Kings,
Stina Nordenstam, Ebba Grön, Monica Zetterlund, Soundtrack of our Lives och
Neneh Cherry. Självfallet är de artister och album som valts ut lysande men tyvärr blir det ofta så när du frågar
folk vilka favoritalbum de har så väljer de ofta skivor från sina sena tonår,
tiden då musik kanske betydde mest i hela världen, så även hos mig såklart.
Givetvis var jag tvungen att
fundera på vilka 10 som är de bästa svenska albumen genom tiderna och det
kanske blir ungefär samma som vanligt men jag tänkte i alla fall välja ut 10
personliga favoritplattor från detta avlånga land.
Håkan Hellströms debut borde
vara given men om jag väljer en av hans skivor så blir det den förra, 2 Steg
från paradise, som inte bara är den starkaste rent låtmässigt sen debuten utan också
den mest svängiga platta han har gjort. Introt till Dom där jag
kommer ifrån är så groovy att det borde samplats av en enad svensk hiphop elit.
John Holm gjorde 3 skivor på
70-talet, alla 3 är lysande men jag har ett lite lätt förhållande med tredje
plattan Veckans affärer. Där de 2 första plattorna är
svensk Nick Drake eller bara enslig singer/songwriter så är tredje plattan
Veckans affärer en flört med discon. Det låter som en man som
ramlar ut och in på barer och diskotek.
Stry Terrarie, eller Anders
Sjöholm som han egentligen heter är en stor favorit hos undertecknad (nån dag
kommer en stor Stry-special här) om det så är i Kriminella gitarrer (bästa
gruppnamnet någonsin?) eller i Besökarna, i Ebba grön gjorde han väl inte så
mycket men i tidiga Imperiet skrev han den suveräna Afrika. Bäst var han i
Garbochock, ett band som beskrevs som Psynk. En blandning mellan psykedelia och punk. Thåström håller skivan som det bästa svenska albumet genom tiderna,
är ofta beredd att hålla med.
Jag tycker att alla de fyra
första albumen med Magnus Uggla är bra, den fjärde Vittring kom i
september 1978. jag stod själv i Skivbutiken samma dag som skivan släpptes och
ska erkänna att jag blev besviken, singeln Vittring hade varit en fantastisk uppåtlåt
som var lik Varning på stan men ännu mera pepp, men resten av skivan kändes
lite för mycket som vanlig rock, inte lika punkinfluerad som ”Varför..” trots
att det stått i tidningarna innan att Magnus bytt ut sitt gamla kompband Strix
Q mot ett engelskt punkband vid namn Stadium Dogs. Idag är det kanske Magnus
mest underskattade platta och mest Stonesaktiga. Visst är en del av texterna fortfarande lite väl pubertala för att komma från en 24 åring, men för mig som var femton så var
känslan av meningslöshet med skolan och hur allt annat i livet lockade perfekt
i Jag vill inte gå hit.
”Ska man sitta här hela
dagen, i den här jävla bleka lokalen och bara titta på klockan, och vänta på att dan’ ska ta’ slut”. Känslan av odödlighet, evig
ungdom och att allt är möjligt i Vittring: ”Allting som jag vill kan
jag göra (a, a, a, a, allt!”Men vi får även flera låtar
som känns som de mest ärliga låtar som han spelat in. Skivans lite lössläppta
karaktär och lite grooviga bas/trummor får mig som sagt att tänka på Stones och
det finns ju till och med en cover på Starfucker här kallad Stjärnluder. Jag kan tänka mig att Håkan
Hellström och The Ark har lyssnat en hel del på den här skivan.
Örebro bandet Lolita Pop var kanske det band i Sverige som på 80-talet var mest New York i sin rockmusik, de var alltid bra på scenen men på skiva kunde jag ofta bli lite besviken, men 1985 kom Att ha fritidsbåt som är en alldeles lysande liten pärla. Där de tidigare varit lite för krångliga i både text och musik, blev det nu plötsligt självklart och enkelt utan att för den sakens skull vara ytligt. Låtar som Långa tåg och Fåglar av is förtjänas än idag av att upptäckas av nya yngre generationer.
I skarven av sjuttio och
åttiotal var inte Sveriges mest provokativa band Helikoptern kräks, inte Mögel,
inte P-Nizzarna och inte heller Ebba grön, trots att de hade låtar som ”Skjut en
snut”. Sveriges mest provokativa band då var Lustans lakejer, allt berodde
egentligen på en intervju på popsidan i Expressen där de hävdade ”att kläderna
var viktigare än musiken” och på bilden intill artikeln såg de verkligen
ut att mena allvar. Idag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på
ett bands image - men allvarligt talat - vilket band som helst som kom fram de
sista fem åren hade dödat för att få se ut som just Lustans lakejer gjorde på det fotografiet. Givetvis så köpte jag genast den då utkomna singeln Diamanter är en flickas bästa vän som innehöll
de lysande raderna: ”Jag ska börja bli
elak, jag ska odla mitt hat, för om hatet är tillräckligt kallt så ser man
världens så klart”. Några veckor senare kom då
skivan som jag nötte ut under mitt första gymnasieår. Bara titlarna på Lustans
odöpta album säger att vi pratar om något helt annat än vad vi varit vana vid.
1. Begärets dunkla mål
2. Världen utanför
3. Kärlekens nöjen
4. Nyhetens behag
5. De överflödiga
6. Ögonblickets spänning
7. En nöjenas natt (på dina drömmars ö)
8. Image fatale
9. Massan Sorl
Att han som skrivit alla
låtar fortfarande inte fyllt arton är makalöst. Johan Kinde var bara sjutton
när skivan kom som gjorde så stora avtryck i min lilla värld, jag som var lika
gammal kunde inte ens i min vildaste fantasi drömma om texter som:
”Jag vände mig från baren och blickade över rummet där jag såg nymfer
höll varandra i hand. Jag läppjade på champagnen och tänkte lite sakta hur
moralen ändå hade malts till sand. Jag undrar om de själar som vandrar genom
natten i salongen ständigt fyllda utav glam, känner glädje eller känner minsta
skam.”
(Begärets dunkla mål), visst hade man genom punken strävat mot texter som sjöng om ens liv men här kommer det texter som troligen inte är självupplevda men lät i alla fall så världsvant, så blasé men ändå ljuvligt lockande gör bara saken ännu mer fascinerande.
(Begärets dunkla mål), visst hade man genom punken strävat mot texter som sjöng om ens liv men här kommer det texter som troligen inte är självupplevda men lät i alla fall så världsvant, så blasé men ändå ljuvligt lockande gör bara saken ännu mer fascinerande.
Hela skivan andas en tunn
linje mellan att vara ung och osäker och att vilja vara vuxen och erfaren.
Visst lider musiken stort av enkla produktionen, speciellt ni som inte var med
då kan nog tycka det låter tunt men hela uttrycket med texter om att inte passa
in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iakttaga en förförande
massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet
dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy music och Joy
Divison. Lustans lakejer fortsatte i
flera år senare men deras storhet slutade med singlen som kom året efter,
Skuggan av ett tvivel som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill: ”jag har ödslat mina dagar, jag har tagit
allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet
som ligger där och väntar på att någonting skall ske”. Några månader senare slog de
igenom och det är inte min musiksnobbism som säger att det är då de började
tappa bort sig i agent myter och lättare syntpop som Fredrik Reinfeldt diggar
men så blev det i alla fall.
Förövrigt sålde jag senare
min vita smoking till Henrik Silverhjelm numer fixar musiken på TV-sporten, han
kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.
Ulf Sturesson är en av de
bäst bevarade hemligheterna i svensk musik, hans första album ”I overkligheten”
som kom 1996 är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i detta land utan
även en av de skivor som känns absolut mest. Den är ett sorgarbete efter att
han förlorat sin syster i cancer året innan, han hade dessutom redan förlorat
sin bror som blivit ihjälkörd 100 meter från hemmet vid 15 års ålder. Tänk er en Fred
Åkerström utan tillgjort maner eller kanske hellre ska nämna Tim Hardin och
Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta. Första albumet är det
stora mästerverket men skivorna efter är inte heller så dumma
Vapnet är ett band från
Östersund, eller är det bara ett projekt som Martin Abrahamsson har. Deras senaste skiva Döda
fallet, toksågades i Sonic för att den inte gick att ta på allvar, och om man
vill vara kritisk så är det ibland luddigt och kanske pubertalt litterärt men
samtidigt gillar jag det, precis som jag gör med [Ingenting] så är det
pretentiösa smått charmigt, och de två första spåren Stockholm sett snett uppifrån
och Plötsligt händer det inte är bland de två bästa politiska låtarna som skrivits de senaste åren i detta land, att både få in entreprenör och namnskyltar på
barnvagnar är en bedrift.
Man borde ha med Reeperbahn
eller Olle Ljungström här men alla med smak har väl redan bra koll på det, så
jag smyger med Olle i form av duettpartner till Petter Eklund i
Webstrarna. Låten Vänner för livet var
det första steget som Olle tog efter att Reeperbahn hade lagt ned. Albumet Mellan
måndag och tisdag är snyggpop av bästa märke, Moln på marken är en svensk
klassiker. Webstrarna är tyvärr alldeles för bortglömda.
Man borde även ha med Ebba
grön men väljer istället KSMBs Rika barn leka bäst som kanske är fattigmansversionen av Ebba, men som album är det en klockren käftsmäll: full av
upprorisk rock, låtar som Sex, noll, två och Polsk schlager är lika stora
klassiker i hoppaochsjungamed som de flesta låtarna av Ebba. De flesta av låtarna
skrevs av Johan Johansson, och för att vara en tjugoårig trummis så visade han
på stor mognad i både text & musik
Alla skivor jag hittills har
räknat upp är på svenska men det har gjorts bra skivor på engelska i detta land
också, massor faktiskt men den jag älskar mest av dem är nog Broder Daniel
Forever.
Peter Alzén
lördag 15 juni 2013
Vi måste tala om Waylon.
Bakom skivdisken tryckte jag in Waylons skiva Lonesome, On’ry & Mean i cd-spelaren - höjde volymen ett hack - förväntade mig givetvis reaktioner från de blekvita Furuviksbesökarna, och det tog inte många sekunder in på titelspåret innan manliga och vokala läten utbröt, de kunde inte stå stilla, de vred och vände på sig, kliade sig i huvudena. Hur skulle dem tackla detta? Att se herrarna i sina malätna sommarskrudar och på ett nästan akademiskt vis avhandla: Waylon med eller utan skägg - krävde detta ingripande. Jag kunde inte hålla mig. Det var så fnissigt. Jag låtsades oberörd, fortsatte med mitt - sökte inte deras blickar. ”Det här är ju bra men han har ju fan spelat in bättre skivor, jävligt förutsägbart att spela Lonesome-skivan om man ska spela nått med Waylon”, hörde jag den förmodade reseledaren viska, och såg han slita en resekamrat i tröjärmen. Pulsen i mig stegrade och leendet var svårt att hålla tillbaka.
Waylon Jennings, med eller utan skägg? Definitivt med skägg om du frågar mig. Outlaw-kostymen klädde honom allra bäst. Under sjuttiotalet låg hans musik närmare ett slags lunkande och swampigt dansband än sextiotalets countryaktiga och trendkänsliga folkpop. Varje text kom nu istället att handla om brustna hjärtan, avvisad kärlek, enslingar och prärieromantik, svartsjuka och om att stirra ned i flaskan klockan halv fem på morgonen. Musikaliskt ligger Outlaw-Waylon väldigt nära sina vapenbröder Kris Kristofferson och Willie Nelson, dock är Waylon en mer gentlemannamässig och charmant revolverman i jämförelse. Hans röst, melodier och stomp är ett mer romantiskt och saloonskt all-in, ett mer trasigt, utslaget och ärligt uttryck.
Idag föddes Waylon Jennings 1937 i Littlefield, Texas - countryns kanske hårdaste, sexigaste och mest rumlande gentleman. Under sjuttiotalet: alltid klädd i sin finaste gå-bort-väst, skägg, hatt, snitsiga stövlar och med en blick som fick kvinnorna att svimma eller vada i sin egen lust, då var denne suput allt Johnny Cash dittills kunnat och vågat drömma om.
I min enfaldiga värld är inte bara albumen Lonesome, Onry & Mean (1973) och Dreaming My Dreams (1975) hans solklart vassaste två flaggskepp, dessutom blir inte klassisk country mer barstolifierad än på just dessa två skivor.
/M H
onsdag 12 juni 2013
lördag 8 juni 2013
43åringen
Efter ett par år på vischan med familj och barn och ett evinnerligt harvande i källaren tillsammans med skäggen i The Band, någon motorcykelolycka, drösvis med piller och vin, folkskygghet och ett indraget coveralbum med Johnny Cash som till slut resulterade i Nashville Skyline kom genidraget att Bob Dylan skulle ge ut en dubbel-lp. Givetvis med mestadels covers, någon instrumental, crooner-drömmar och ett par taffliga liveinspelningar från föregående sommar. På pappret en trist och utdragen historia. Bob Dylans kanske mest utskällda album är Self Portrait - den släpptes denna dag 1970. Skivan är som mest intressant ur ett historiskt perspektiv - en bit i det gigantiska pusslet som Dylaniterna lägger iförda sina finaste foliehattar.
Skivan är ett spretigt kalas - oerhört trist och ofokuserad - men skrapar man på ytan finns en handfull spår som tillhör den där skaran ”omistliga Dylan-inspelningar” som varje hängiven Dylanman håller kärt i sitt bröst och numer även på sin smartphone. När Dylan leker smörsångar-Elvis i spår som Let It Be Me och Blue Moon funderar man över hans alkoholinmarinerade omdöme samtidigt som man kan faktiskt kan misstänka en stor humorist
bakom inspelningarna.
Coverversionerna låter som sikta-mot-stjärnorna-parodier av stora mått mätt - som när han sjunger duett med sig själv i Simon & Garfunkels The Boxer: ena ”stämman” sjunger han genom klassisk näsa, den andre som en bakfull Crooner-Elvis med öppen strupe. Det låter festligt första minuten, men därefter låter det bara skevt och konstigt och skrattet övergår till frustration. Ett av rockhistoriens största klavertramp. Och utfyllnadslåten Woogie Boogie ligger inte långt efter - en instrumental från helvetet och den låter precis som den heter - den skulle inte ens platsa som ett partytrick framåt småtimmarna på The Basement Tapes.
När Dylan på sjuttiotalet fick frågan om vilken samtida sångare-låtskrivare han beundrade mest så var svaret Gordon Lightfoot - här väljer han att göra sin version av Early Morning Rain - knappast ett unikt låtval då detta var ett av de mest sönderkramade örhängena i musikerkretsar under andra halvan av sextiotalet. Dylan gör den med näsan ovanför vattenytan.Den akustiska congasgospeln Gotta Travel On är skivans största behållning tillsammans med den melankoliska country-funken i Days of 49 och den tossiga och södersslungade Little Sadie - vilken låter som en syskonlåt till Link Wrays Fire & Brimstone, både versionerna borde höra hemma i filmen Lawless, även om Nick Cave och Mark Lanegan som The Bootleggers gör en fantastisk version av den sistnämnda.
Men hipp hipp för Self Portrait - 43 jordsnurr idag!
/MH
fredag 7 juni 2013
torsdag 6 juni 2013
lördag 1 juni 2013
Hipp Hipp - Ron Wood 66 år idag!
(Ron Woods berömda imitation av ett fågelbad, 1976)
Hösten
1974 var Faces mer eller mindre upplöst och Ron Wood var till synes arbetslös -
sommaren hade bestått av ett mindre antal spelningar i Kilburn ihop med bl.a. Keith
Richards och Ian McLagan under namnet The First Barbarians. Wood hade i vanlig ordning agerat sideman åt Rod Stewart under dennes inspelningar med albumet Smiler.
I’ve Got My Own Album To Do är ett vitt och skevsjungande soulalbum av finaste sort. Tanken på hur den puttrande systatssoulen hade låtit med Stewart på sång är kittlande. Men en del av charmen med albumet är just den Dylanska skevheten och desperationen i Woods sång. Albumets titel är förövrigt en känga till just Rod Stewart - som allt sedan starten av med Faces fokuserade lika mycket eller mer på den egna solokarriären. Inledningsspåret I Can Feel The Fire skrevs ihop med Mick jagger (vilken även delar sången) och blev en smärre hit. Det är också skivans enda egentliga rocklåt (om än väldigt rytmisk), sedan följer ett pärlband av trassliga ballader med ett stänk av frustande funk (Am I Grooving You) och snedseglande country. Balladerna Mystifies Me och Act Together är så ”under skinnet” att de kan få vilken stenåldersman som helst att börja lipa. En fluffig kulturkudde som alla borde vila huvudet på - i alla fall en gång i sitt liv.
/MH
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)