1982

igår var hela mitt flöde fullt av äldre män (typ i min ålder alltså) som delade listor över bästa albumet 1972. visst det kom många bra skivor det året, som det gör alla år.
1972 hade jag inte ens börjat lyssna på musik ordentligt, fick min första bandspelare julen 72 och hittade tio i topp i januari därefter. däremot vill jag slå ett slag för året 1982, det alltid så nedtalade åttiotalet. en konstigt år för mig både det personliga planet och på vad jag lyssnade på. jag blev en Gymnasieskolan dropout, min närvaro på VT 82 var för dålig och jag fann saker roligare.
musikaliskt så var jag väldigt ambivalent.
Punken hade blivit trist flera år tidigare och nu kändes synthen & postpunken som var så rolig 79-81 inte alls lika skoj längre, men visst kom det bra låtar och album men ändå. jag hade börjat lyssnat väldigt mycket på gammal soul och här kändes det som det kom massor av bra nya grejer.
Sexual Healing, Billie Jean och Little Red Corvette var så bra att MTV i USA var tvungen att bryta det outtalade förbudet mot svarta artister. Grandmaster Flash var ju given hit när den dök upp men lite längre tog det när jag hörde de första electroskivorna, kommer ihåg när en vän som varit i London hösten 82 och kom hem med en samling med Planet rock, Steinski och annat, vi fattade inget men fascinerande så lyssnade vi vidare. som vanligt så tycker jag låtar är roligare än albumet så här en massa bra musik som visar att 1982 var ett ganska nyskapande musikår men framförllt var det ett bra musik år,
det var väl även året när den nya hårdrocken kom fram men det märkte jag nog väldigt lite av
Peter Alzén

David Bowie 75 år

idag skulle David Bowie fyllt 75 år. efter han dog tog det 6 månader för mig att höra honom igen, så stor var sorgen. (samma år dog flera av mina "hjältar" som Prince, Cohen, Olle, Freddie och nån till som jag inte kommer på nu. inte bara det var tragiskt isig utan det var även som min egen ålderdom kom rusande som ett skenande tåg) .
Bowiebunkern en grupp här på FB har senaste vecorna haft en omröstning om vilka som är hans bästa låtar. De sex som är i toppen finns på de flesta röstsedlar så det är så enkelt att de är där uppe, om de i sin tur är de bästa är en smaksak men utbudet av personliga favoriter blir spretigare och på sätt fär de färre röster.
här är iaf soundtracket till David Robert Jones 75 årsdag.

Når jag var 10 år fick jag min första bandspelare och då började jag lyssna på musik på riktigt, en av mina första minnen är att jag lånade Ziggy Stardust albumet på biblioteket uppe i Sätra, sen låg jag inne i mitt pojkrum och drömde om alla de världar han målade upp. Från öppningsspåret Five Years med sin domedagspredikan
”Pushing through the market square, so many mothers sighing News had just come over, we had five years left to cry in”
Till den majestätiska Rock’n’roll suicide är det ett formidabelt album, förmodligen hans bästa även om jag skulle säga att han är en artist som gjort kanske sex stycken riktiga fullträffar.
Det som ändå får Bowie att vara relevant utan att bara prata i nostalgiskt skimmer är att han slutade aldrig varken vara nyfiken eller våga ta risker.

Den sista skivan Black Star som kom två dagar innan han dog är rent ut sagt lysande, och nu med facit i hand ännu mer skrämmande. Ljudsatte han sin egen bortgång?
Allt han har gjort är inte fantastiskt och ska jag vara brutalt ärlig är perioden från 85-91 snudd på skräp. Först förlorade han sig i någon form av bombastisk stadium rock efter han blivit megastjärna med Let’s Dance 1983, sen startade han ett ganska misslyckat rockband (Tin Machine) innan återfick insikten och återvände till den lätta Blueeyed soul plattan Black Tie White Noise, efter det fick tillbaka han lusten att utforska musik igen.
Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt men istället så gör han allt som han vill, och han är ganska bra på det andra också, eventuellt beror det på han kommer från art School världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp
Men Bowie var inte bara en artist som gjorde bra musik, i intervjuer och i passager av hans musik fick han mig att läsa George Orwell, lyssna på Tangerine Dream och Anette Peacock, det var inte mer än några år sedan jag såg Brucke utställning i Berlin bara på grund av omslaget till Heroes plattan.
När man växte upp var Bowie en vän till alla oss som kände sig lite utanför, han fick oss som inte var med i hockeygänget att tro på en annan värld, där böcker, kläder, filmer och musik var det viktigaste När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan Low med texten There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie, på något sätt så har han alltid levt i ett eget parallelluniversum, han har alltid haft egen stil som han ofta bytt från 60 talets mod över glam över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös.

1983 såg jag äntligen honom, på Ullevi efter att åkt buss hela natten, jag blev besviken, stod fem-sex meter från scenen, Men At Work var vidrigt förband och de flesta runt mig var folk som gillade Police och annat sånt som jag föraktade, när de spelade White light White Heat så gick flera på toaletten, jag dansade så gott det gick, sen tog det flera år innan jag ville älska honom igen.
Om Lou Reed uppfann den vuxna rockmusiken så var det Bowie som tog den ut till den stora publiken. Där Lou sjungit om Heroin, transvestiter och SM sex så lyckades Bowie inte bara göra alla icke straighta en jättetjänst när han kom ut som bisexuell men även hans låtar som handlade om saker som nu normalt inte får höra på tio i topp. idag är han given som en av det största pop/rock artister genom tiderna, det har inte alltid varit så under hans karriär.

Peter Alzén