tisdag 24 september 2013

046 Girls

en vän i USA vill ha lite nyare rockig musik med tjejröst vid mikrofonen

söndag 22 september 2013

det är skillnad på sant och sant

Häromdagen såg jag filmen om Monica Zetterlund, en film som skildrar hennes liv i ett lite fritt perspektiv. Filmen har två grundpelare som den står på, Monicas kamp mot fadern som hela tiden säger åt henne att hon inte duger, att hon inte ska försöka för att hon kan misslyckas och kampen mot ett allt svårare alkoholmissbruk. Det förstnämnda har i media blossat upp i en ordentlig strid då den kända dokumentärfilmaren Tom Alandh gick ut i Dagens Nyheter och berättade att pappan inte alls var en som var besatt av Jante, att han inte var en misslyckad musiker som ville stoppa sin dotters försök att bli en sångerska på egna ben. "Hade hon levt i dag, då hade hon först blivit förtvivlad, sen förbannad, och sen hade ni fått se på fan" skriver han.
Peter Birro, filmens manusförfattare hävdar att Monica Z är en spelfilm och inte en dokumentär och därför bör betraktas så. Det är ju intressant att det var så otroligt viktigt att huvudrollsinnehavaren både skulle sjunga lysande och även vara snudd på porträttlik men när det kom till delen kring relationen med fadern var det ok att skarva lite om. Kanske är det så att man ska överdriva lite och måla med lite större penslar när man gör en spelfilm.
Cornelisfilmen var inte alls speciellt märkvärdig snudd på pilsnerfilmsvarning om jag ska vara ärlig men det som retade upp mig mest var de fakta fel som dök upp, många små var väl lätt ändå att överse men slutscenen när Cornelis spelar på största scenen på Roskilde inför ett fullkomligt folkhav som dansar och sjunger med är så gigantiskt fel att jag blir nästan arg, jag var där och han spelade i det minsta jazztältet som förvisso var fullsatt men ingen jättesuccé.
Hade filmen blivit sämre om de hade hållit sig till sanningen, ja kanske, i alla fall så hade slutet inte varit lika lyckligt. Men det är inte bara i Sverige som vi slirar lite på sanningen när vi gör såna kallade musician biopics, filmen Walk the line som handlar om Johnny Cash innehåller flera faktafel som gör att filmen är lättare att berätta, Oliver Stones Doors film som var så urbota dum, scenerna när Jim Morrison var som Jesus på scenen kan vara sanning men troligen efter jag sett den utmärkta dokumentären om bandet ”When You’re strange” så betvivlar jag det. Men historien är full av bra filmer i genren, ska erkänna att det kanske luras, överdrivs i alla fall men det spelar oftast inte så stor roll, filmer som Ray, Bird, Control, 24 Hour party People, Coal Miners daughter, Buddy Holly story eller varför inte Backbeat historien om Beatles första stapplande steg är alla mycket sevärda. Men mitt helgtips blir ändå den filmen ”Good vibrations” som handlar om det Nordirländska skivbolaget med samma namn, de som släppte Undertones första singel Teenage Kicks. Energin och musikkärleken i filmen har jämförts med ”The Commitments” och ”High fidelity”, den släpptes nyligen på dvd i England och kan lätt beställas på Amazon. Jag mer eller mindre log mig rakt genom hela filmen, kanske jag till och med torkade bort en tår i ögonvrån också. Innan ni har fått hem ert exemplar kan ni faktiskt gå och se Monica Z det är den trots allt värd. Peter Alzén

torsdag 19 september 2013

Elvis! Elvis! Elvis!



Musikaliska korsbefruktningar tenderar att antingen bli pinsamma skrattförlösare -  eller bli till höjda ögonbryn med efterföljande glädjeutrop. Exempel på bådadera har försett skivbackarna sedan sextiotalet.

Hiphopkollektivet The Roots firar i år tjugo år som skivartister. På senare år har de även fungerat som en tight och funkig studiogrupp åt både John Legend och Betty Wright – vilkas båda album måste ses som uppryckningar, och i Wrights fall även som en smärre comeback. Nu var det alltså dags för Elvis Costello. En artist som mestadels gymnastiserat i trötta gubbrockslokaler i allt för stora kostymer de senaste tjugo åren.

Musikaliskt rör det sig inte om någon euforisk hiphopchock (de närmar sig den i ”Wake Me Up”), snarare om ett tillbakalutat, löst-och-ledigt funkalbum. Inget fel i det. Så här angelägen har inte Costello låtit sen albumet ”The Juliet Letters” från 1993. Även om han fyller sextio nästa år så låter han yngre än på väldigt länge.

Inledande spåret ”Walk Us Uptown” låter som någon av de finaste inspelningarna den New Yorskska instrumental-gruppen The Budos Band aldrig medverkat på. En slags afro-soul så smidig att grannkatten framstår som en klumpig elefant i jämförelse. ”Sugar Won’t Work” är en sofistikerad mellanmålsfunk med trygga The Meters-tendenser.

”Tripwire” är en klassisk flickpopballad för 2000-talet, försedd med ett förtjusande och manipulerat klockspel på speed. Den tillbakalutade soulen i ”If I Could Believe är kanske skivans starkaste stund. Här sjunger han som i fornstora dagar. Det är torrt och krispigt. Det är blåögd soul på det typiska sätt som bara Costello trakterar.

Ett av skivans starkaste spår är ”Cinco Minutos Con Vas”, där mikrofonen delas med La Marisoul från La Santa Cecilaia. Trummorna är plötsligt nedtonade och återhållsamma, ljudbilden är påtagligare, den har en finurlig David Lynchsk mystik över sig - ytterst klädsamt. Det finns ett antal trista spår på albumet också, som bara harvar på utan egentlig riktning - de är så oinspirerade och trista att klockorna stannar (”Wise Up Ghosts” och ”Stick Out Your Tongue”). För övrigt lär det intetsägande konvolutet ses som en hommage till Allen Ginsbergs diktsamling ”Howl And Other Poems” från 1956 och just ingenting annat.

Deluxe-utgåvan av albumet innehåller tre bonuslåtar: det avslutande av de tre spåren ”The Puppet Has Cut His Strings” känns som ett ypperligt lojt soundtrack till blåsiga och grå höstdagar - den borde sannerligen ha inkluderats på originalskivan. De övriga två spåren ”Can You Hear Me” och ”My New Haunt” är en sådan maskulin och bredbent traktorfunk att inte ens Lenny Kravitz eller Prince skulle vilja plöja upp dem ur sina musikaliska åkrar.

Skivan fallerar lite på målsnöret, den tenderar att bli lite jämntjock mellan varven. Skivan kunde ha blivit en riktig knock out, men nu blir den istället en svettig tolvrondare – förvisso inget fel i det.

/Mikael

Pugh

Pugh Rogefeldt: 73 – från Stora Gatan till Hog Farm
Metronome Books/Norstedts
Biografier om rockmusiker växer snabbt i antal, succéer med Keith Richards och Bob Dylan, sen vadslagningen om Neil Youngs visar att svenska förlagen verkligen vill hänga på den trenden. Det nystartade Metronome Books kommer förmodligen luta sig mot skivbolaget Metronomes artister, vilket är en guldgruva rent historiskt.
Pugh boken är skriven av Torbjörn Pugh Rogefeldt själv och det märks. På gott och ont faktiskt, det är lättläst men samtidigt lite fladdrigt och lite i ytligaste laget. Det som kanske är Pugh storhet som artist är den lekfullhet i språket som hans texter har men i boken blir det mest en rak berättelse från uppväxten i Västerås fram till albumet Bolla och rulla.
Pugh debuterade redan 1968 med singeln Haru vart på cirkus men det var med debutalbumet Ja Dä ä Dä från året efter som blev hans genombrott, om man bortser från Owe Thörnqvist och kanske Sven-Ingvars så är Pugh den som var först med att ta in svenska ord i rock musik, där de tidigare nämnda spelade musik i vanlig traditionell mening så skapade Pugh rockmusik på svenska, trots att han som elvaåring såg ned på svenska artister som börjat "fåna sig på svenska. 'Hur kunde man vara så jävla osmart' som han själv skriver i boken.


Han lekte med orden samtidigt som Jojje Wadenius och Loffe Carlsson spelade mer eller mindre magiskt bakom honom. Än idag är hans fem skivor som den här boken handlar om milstolpar i svensk musikhistoria, en del mer än andra men alla är viktiga steg i det som ska skapa en svensk rockkultur.
Boken är rolig att läsa samtidigt som man känner ofta att han bara nosar på saker som man skulle vilja veta mer om, hans möte med AC/DC eller när han besökte Rolling Stones under inspelningen av Exile on Main Street albumet.
Pugh Rogefeldt har alltid känts som en lite särpräglad figur i Sveriges musikliv, han har alltid gått sin egen väg och vågat prova på många olika saker. De första skivorna har sina likheter men även en del stora skillnader, senare så gör han inte bara discorock, melodifestival, en totalsågad asarockplatta, stor succé med Grymlings fram till fjolårets Så mycket bättre, där Miss Lis version av hans Här kommer natten blev en stor succé.
I boken får vi veta om hur han under demonproducenten Anders Burmans vingar får luft att lyfta men även hur han bråkat med sossepampar och proggvänstern, ibland får jag en tro att det var revansch och rastlöshet som gjorde Pugh till den som han blev.
Att boken lite abrupt slutar där i mitten sjuttiotal får mig givetvis att undra om det kommer en del 2 men kanske är det som i Bob Dylans fall att det är bara starten och rötterna som ska beskrivas. Snygg är boken både layout och bildmaterialet men jag skulle gärna ha lite mer fakta, lite mer djupare och kanske lite fler röster som berättar.
Även om vi kanske inte får en volym 2 av Pughs memoarer så får vi hoppas på fler böcker från Metronome, skivbolaget hade trots allt Cornelis, Fred Åkerström, Ola Magnell och kanske den jag helst läser nästa bok om John Holm.


Peter Alzén

lördag 14 september 2013

50 Låtar Ni Kanske Har Missat? Del 3



Dandy Warhols ”(Tony, This Song Is Called) Lou Weed”: Man måste givetvis inte se låten som en Velvet Undergroundsk parodi – man kan istället välja att älska den för det fantastiska VU-sväng det just är.

Heikki ”Former Hero”
: Från Jari Haapalainen och Maria Eriksson (The Concretes) andra album. Sällan har ett dragspel förgyllt en poplåt som här. Det är något Loranga, Masarin och Dartanjangskt över den här skogsutflykten till låt som jag verkligen älskar.

Hiawata! ”Shining Spining”: Norsk Popsicle-indie. Studsmatte-pop blir inte mycket bättre än så här. Vansinnigt festligt gruppnamn också. Den tecknade figuren Hiawata satte Bengt Alsterlind på min karta via något sommarlovsprogram i slutet på åttiotalet - tack.

Everything But The Girl ”Tougher The Rest”: Bruce Springsteens bästa låt serveras av Tracey Thorn och Ben Watt på ett akustiskt finporslin, ibland vet jag ärligt talat inte vilken av versionerna som är bäst.

Timi Yuro ”What’s A Matter Baby”: En av de kraftfullaste soul-rösterna någonsin, sorgligt bortglömd. Hade hon inte varit ”vit” hade hon förmodligen varit en röst på var mans läppar, än idag.

The Beach Boys ”It’s About Time”: Orkestern lät aldrig så här hårt drivna och rockande – varken före eller efter. Det låter mer som något av det bästa Hellacopters aldrig spelade in.

The Dictators ”Exposed”: Dictators var ett av rockhistoriens degigaste och mest överskattade band. Här låter dem som ett trött riffande Boston på valium – ännu en låt som jag verkligen inte begriper varför jag älskar.  Det kanske har med min svåra Kiss och Paul Stanley-älskande barndom att göra, fan vet.

Bill Wyman ”Apache Woman”: Bassisternas svar på stenansiktet Ivan Lendl, från hans soloalbum Stone Alone från 1976. Att träbocken kunde få det att svänga på egen hand råder det inga tvivel om.

Eddie & The Showmen ”Squad Car”: En av de eldigaste surflåtar någonsin. Låter som en tumultartad tjurfäktning eller en flamenco-duell på speed i min värld.

Jacques Dutronc ”Hippie Hippie Hourrah”: Den franska sextiotals-hunken Dutroncs första och enda flört med den tidsenliga psykedelian från 1968.

Donovan ”Celia Of The Seals”: Förmodligen den vackraste låten som någonsin skrivits om sälar – det skrivs på tok för få sådana. Från den smått förbisedda skivan H.M.S. Donovan från 1971.

Ian Brown ”Corpses Of Their Mouths”: Att Stone Roses-mannen kunde och fortfarande kan på egen hand är ingen större nyhet.

Conor Oberst ”Eagle On A Pole”: Bright Eyes-figuren blev till slut vuxen och gjorde bredbent americana med trovärdigheten i behåll.

Brett Dennen ”Darlin’ Do Not Fear”: Det låter som något av det bästa Paul Simon aldrig spelade in kring tiden vid Graceland.

Blondie ”Sunday Smile”: Det är oerhört lätt att göra sig lustig över Blondies ”comeback” – men, när de levererar en melankolisk och söt pop-reggae-karamel som den här smälter jag ut över precis hela vardagsrumsgolvet. En underskön inspelning från 2011.


The Radiants ”Voice Your Choice”: Bluesbolaget Chess började engagera sig i soul i mitten på sextiotalet - dock i liten skala. Här är ett av de bättre resultaten.

The Impressions ”Long, Long Winter”: Ett av orkesterns och Curtis Mayfields allra finaste ögonblick någonsin.

Jimmy Buffett ”Ellis Dee (He Ain’t Free)”: Fortfarande en av Amerikas bäst bevarade hemligheter. Här från debuten 1970. Låten blev banlyst på radion – undrar varför?

Chris Smithers ”A Short While Ago”: Förmodligen den bästa låten Stephen Stills inte satte sitt bomärke på 1970. En fenomenal debutplatta.

Jimmy Dawkins ”It Serves You Right To Suffer”: Om blues kan vara hårdkokt, mörk och sexig så är det här ett av bevisen. Från Dawkins debut 1969.

Stevie Nicks ”If You Ever Did Believe”: Ett av den underbara Stevie Nicks finaste ögonblick i eget namn – härligt amerikansk och sentimental - en radiovänlig smet. Jag har inte sett filmen den är hämtad ifrån – inbillar mig dock att den är förstklassig skit.

Television Personalities ”She’s My Yoko”: Jag älskade låten innan jag ens hade hört den. Hur kan en låt med den titeln inte vara omvälvande bra? Men, text och musik är något av det finaste och mest uppriktigaste Dan Tracey någonsin fäst på band. Inte ett öga är torrt.

Alan Vega ”Ice Drummer Boy”: Uttrycket ”kan själv” är sannerligen ingen underdrift när det kommer till Suicide-figurens debut från 1980.

Ian Hunter ”Irene Hunter”: Riktigt så här bra var aldrig Mott The Hoople, möjligen i låten The Ballad Of Mott och ett par spår till. Från hans andra soloalbum från 1976.

Terence Boylan ”Where Are You Hiding”: Låter som någon västkust-bearnaise Fleetwood Mac glömde att inkludera på tallriken Rumours 1977. Don Henley lär medverka på ett par hörn.

Marvin Gaye ”I’m Going Home”: Ett av Gayes finaste, funkigaste och mest suggestiva ögonblick. Märkligt nog var den outgiven fram till 1995.

NRBQ ”Magnet”: Det är väldigt mycket styrdans över den här låten – hade jag hört den för första gången när jag var 15 hade jag förmodligen skrattat ihjäl mig. Men den är torr och krispig på ett märkvärdigt sött vis. Inspelat 1972.

George Thorogood & The Destroyers ”Oklahoma Sweetheart”: Jag avskyr verkligen Thorogoods bensinindränkta och bluesiga skrevrock – men hans skeva och tramsiga countryballader är verkligen charmiga. Skulle jag någonsin bli erbjuden att dansa styrdans till den här låten på en väderbiten bar i Oklahoma iförd en tokigt stor hatt, så skulle jag givetvis tacka ja.

Ted Taylor ”(Love Is Like A) Ramblin’ Rose”: Ted Taylor skrev/spelade in originalet som MC5 gjorde världsberömt 1969.

Richie Havens ”Grace Of The Sun”: Jag grämer mig fortfarande att jag struntade i att se en konsert med Havens i Camden, London 2008 när jag var där – på grund av ett grönjävligt regn. Paul Weller lär ha varit entusiastisk i publiken, enligt pressen dagen efter – dubbelfel.

James William Hindle ”Hoboken”: Essex Green/Ladybug Transistor-kompisen gjorde en oerhört innerlig och fin pop-skiva 2003 som hette Prospect Park.

Joan Armatrading ”I’m Lucky”: En artist jag aldrig får grepp om. Det mesta hon gjort tycker jag är för präktigt och urbota trist. Albumet Walk Under Ladders från 1981 är dock bitvis fantastiskt.

Tom Verlaine ”Souvenir From A Dream”: Låten är uppe och nosar vid Televisions finaste inspelningar.

Richard Lloyd ”Blues And Grey : Låten är uppe och nosar vid Televisions finaste inspelningar.

Suzanne Vega ”Gypsy”: Vega gjorde en hel del minnesvärda låtar vid sidan om Luka – här är ett av bevisen.

Teddy Thompson ”In My Arms”: Richard & Linda Thompsons kärleksbarn. Om radiokanalen P4 någonsin kommer att sparkar in den öppna dörren till ett allsångsprogram i/för radio – den här låten kommer att vara med – och jag kommer att sjunga med.

Morrissey ”Sunny”: Ett av Morrisseys finaste ögonblick under eget namn. Så här rak-och-rätt-fram-pop-i-dur spelade han aldrig in med The Smiths. På gott och ont.

The Who ”Dogs”: En av världens finaste låtar om hundar – det skrivs för få låtar om dem. Ett bortglömt singelsläpp. Varför utnyttjade inte The Who sin pop-potential mer?

The Tritons ”Satisfaction”: En av rockhistoriens charmigaste covers, inspelat 1973.

Lazy Lester ”I’m A Lover Not A Fighter”: Den ende bluesmusiker som någonsin spillt ut en hel öl över mig vid en bardisk (för typ 10-12 år sen). Givetvis blev jag varm i precis hela kroppen efteråt, och kom på mig själv med att småle av välbehag efteråt.

John Lee Hooker & Canned Heat ”Peavine”: När blues är så här dum-dum och tossig spritter det i mina ben. Det låter lite härligt adhd-aktigt som om Bob Hund hade varit ett bluesband på sjuttiotalet. Så här knasigt svängiga förmådde sig aldrig Hooker eller Canned Heat att vara, varken före eller efter denna inspelning från 1971.

Lou Reed ”Billy” : En undanskuffad skönhet från det fantastiska albumet Sally Can’t Dance. Ibland får jag dock spader på saxofonisten.

Arlo Guthrie ”Lightning Bar Blues”: Den Detroitska orkestern Brownsville Station må ha haft en större hit med låten, men Guthrie skrev den - tack.

Ulf Lundell ”Natten Har Sitt Sätt” : Att göra en Cliff Richard-cover 1978 kan inte ha varit så hett – rent av provokativt – men vad vet väl jag. Hur som helst är den fnissigt charmig. Det låter finsk folkpark hela vägen till Åre (där han då bodde?). Slå upp ordet charmig i NE, den här låten står omnämnd i texten.

Steve Alaimo ”I Won’t Let You Go”: En inspelning från 1965 med den dåvarande amerikanska och bildsköna tonårsidolen Alaimo. Att denna vindflöjel valde att göra ett album som enbart bestod av karibiska och jamaikanska (en hel del ska) tongångar må ha varit ett mysterium. Men det klickar som regel. Den här låten är dock min favorit.

Nico ”Afraid”: Kanske den allra vackraste inspelningen Nico gjorde. Om vem låten handlar om tvistar de lärde – jag har mina förslag.

Frank Sinatra ”Monday Morning Quarterback”: En snyftare i krysset från 1981.

Kristin Hersh ”Your Ghost”: Throwing Muse-sångerskans finaste ögonblick från 1994, med hjälp av Michael Stipe och en ödesmättad cello.

Tom Rush ”Shadow Dream Song”: Ett hjärtskärande epos - stormulet må hända – lite som livet. En ung Rushs pretentiösa ord och röst. Så här stor Scott Walkersk och orkestererad pop gjorde han bara en gång – varmt tack!



/Mikael


lördag 7 september 2013

50 Låtar Ni Kanske Har Missat? Del 2


1.Taj Mahal ”When I Feel The Sea Beneath My Soul”. Jag har aldrig förstått storheten med Taj Mahal – träbent blues för pöbeln. Men, när han ger sig ut på reggaens och världsmusikens hav ror han i land med flaggan i topp.

2.J.J. Cale ”Wish I Not Had Said That”. Fjäderlätt söderhavsdisco med en viskande och förtjusande J.J.Cale.

3. Mungo Jerry ”Hello Nadine”. Somliga skulle förmodligen se låten som en torftig karbonkopia på den uttjatade plågan (och odågan) In The Summertime – jag tycker det låter som något smurfigt upptempo med mandolin som Ronnie Lane tog patent på under sjuttiotalets mitt.

4. Andy Pratt ”Avenging Annie”. Ett unikum från 1973. Låten är aningen teatralisk (vilket jag vanligtvis hatar), men refrängen är fantastisk och har ett tossigt sväng som jag älskar hejdlöst.

5. Rosanne Cash ”Sever Year Ache”. Inte den småtrötta country som jag vanligtvis sammankopplar henne med. Det här låter som något av det bästa som svenska The Concretes aldrig spelade in.

6. Moody Blues ”Blue World”. Jag har dålig koll på gruppen. Men deras sextio och sjuttiotal har aldrig tilltalat mig (möjligen låten Nights In White Satin), men den här baleariska kudden från 1983 är oerhört fluffig och bekväm.

7. Hot Chocolate ”Living On A Shoe String”. Lite bortglömd grupp. Här levererar de en förträfflig, stadig och hårdhänt funk, det är något med trummorna som får mig att vilja headbanga för första gången i mitt liv.

8. Middle Of The Road ”Sacramento”, en skotsk poppärla. Den här gruppen, Boney M och Abba var det som morsan spelade när jag var liten. Kanske är det därför jag blev som jag blev?

9.John Hiatt ”Cop Party”. Hiatt leker Elvis Costello i denna powerpoppiga pärla från 1980.

10.Edgar Winter ”Above And Beyond”. Svårt svängande fluff-disco med Johnny Winters synthesizer-besatta bror Edgar.

11.Talking Heas ”Nothing But Flowers”. Geniet Byrne gjorde afrika-pop som ingen annan – även bättre.

12.Norma Jean Wright ”Saturday”. Efter att ha sjungit ledsång på Chic’s debut gjorde hon några förträffliga inspelningar i eget namn med radarparet Rogers/Edwards hjälp.

13.Donna Summer ”Pandora’s Box”. Ett undanskuffat och melankoliskt mästerverk från 1975 – Summers bästa inspelning. Här framkommer dessutom vilken fantastisk soulsångerska hon var. Stor gospel, sa Bill – lita på det, sa Bull.

14.Abba ”If It Wasn’t For The Night”. Det närmaste Sverige varit en Nile Rodgers-produktion.

15.George Benson ”Give Me The Night”. Ett Quincy Jones-producerat och tajt mästerverk.

16.Eddie Money ”Trinidad”. Jag har inte en susning om varför jag älskar den här låten (för jag borde verkligen inte göra det) från 1980. Bitvis låter det som ett softrockigare och säckigare Boston med Michael Bolton-komplex. Usch!

17. Tommy Tutone ”867-5309 Jenny”. En bredaxlad powerpop-pärla med skrevrocksambitioner. Så klockren att visarna plötsligt börjar powerwalka.

18.Thin Lizzy ”Philomena”. Phil Lynott med mannar har aldrig svängt så här - varken före eller efter.

19.Peter Green ”Tribal Dance”. Congasklädd och fluffig dagdrömmar-disco med före detta bluesmonstret från Fleetwood Mac.

20.Carly Simon ”Why”. En låt/version som är sjukt svår att få ur både kropp och själ.

21.Pete Shelley ”Homosapien (Dub)”. Frågan är om ens Buzzcocks var så här bra?

22.Eurythmics ”Monkey Monkey”. B-sida till Love Is A Stranger från 1982. Frågan är om någon annan artist/grupp flörtat så här stenhårt med New Yorkska Suicide och kommit undan med det?

23.Pylon ”Feast Of My Heart”. En av världens bästa låter helt enkelt. Likt en bångstyrig katt klöser den sig ur högtalarna för att sedan riva precis hela lägenheten.

24.The Beat ”Big Shot”. Bortglömd engelsk pop-reggae, sorgligt ständigt i skuggan av The Police, fast fräckare.

25.Michael Rother ”Karussell”. Rothers drömska och oskuldsfulla instrumentalpop förtjänar alltid att sättas på piedestaler höga nog att de kan röra vid himlens höfter.

26.Television Personalities ”Hard Luck Story 49”. Ett av de mest ”välproducerade” ögonblicken med Dan Treacy. Storslagen fjortis-indie från mellanåret 1992.

27.The Buff Medways ”Medway Wheelers”. Modpop från en konservburk med tydlig överdos av The Who. Galenpannan Billy Childish står vid rodret och gestikulerar likt en maläten lärare utan kritor vid svarta tavlan.

28.Alexander Skip Spence ”All Come To Meet Her”. Spence var ett LSD-vrak i Moby Grape. Det hindrade honom inte 1969 från att skapa besynnerlig och vacker rock i eget namn innan han slutligen hamnade i den besprutade grönsaksdisken.

29.Moondog ”High on A Rocky Ledge”. Pastoralt och sanslöst vackert helt enkelt. Sällan har en medeltidsvecka låtit så bra.

30.Matching Mole ”O, Caroline”. Ett spår från 1972 som Robert Wyatt satte sitt bomärke på. Vid sidan om Beach Boys God Only Knows kan det här vara världens vackraste/starkaste låt.

31.The Beach Boys ”Angel Come Home”. En pärla gömd på det lite förbisedda albumet ”L.A. (Light Album)” från 1979. Bruce Johnston bevisar ännu en gång att Brian Wilson är/var överflödig som producent/figur.

32.Jon Lucien ”Would You Believe In Me”. Ett svängigt mästerverk – helt enkelt.

33.Chuck Prophet ”La Paloma”. Så här nära har Green On Red-sångaren aldrig varit Beck Hansen tidigare, trots försök. Charmigt var ordet.

34. Chuck Berry ”Right Off Rampart Stret”. Chuck Berry har aldrig svängt så här sexigt – inte heller har han riffat omkring på den Stoneska dansbanan som här, 1966.

35.Love ”I Still Wonder”. Arthur Lee med kamrater leker Crosby, Stills & Nash – eller om det är orkestern Dungen som täljer smörknivar på träslöjden?

36.Bo Diddley ”Hong Kong, Mississippi”. Om musik kan ”rulla” – då låter det så här, fråga Nisse Hellberg så får du höra.

37.Al Kooper ”Went To See The Gypsies”. Kanske den tuffaste och sexigaste Dylan-covern någonsin - trummorna driver hårdare än inlandsisen.

38.Reigning Sound ”Straight Shooter”. Velvet Undergroundska gitarrer med Stoogeska höftrörelser, andfådd sång och tamburiner – musik blir nästan inte mer erotisk än så här.

39.The Clean ”Tally Ho”. Om Leif GW Persson pysslade med att samtala kring musik skulle han kalla den här orkestern för en skara gökar eller kompletta pop-stollar. Hur som helst – lysande!

40.The Chills ”Pink Frost”. Ett skört litet mästerverk som dansar jazzdans på Lars Noréns dagboksantenckningar med näsan i vädret.

41.The Go-Team ”Ready Steady Go”. Dansant och genial Motown/flickpop för tvåtusentalet - handklapp!

42.The Feelies ”Nobody Knows”. Fantastisk Feelies-pop. Sällan har jag älskat en basists trakterande som i denna underbara studsmatte-pop. Ett halleluja-moment, minst sagt.

43.Wilko Johnson ”Turned 21”. Så här hjärtskärande lät aldrig Wilko med Dr. Feelgood - somliga av oss tackar för att han fick sparken/utmanövrerades.

44.Nikki Sudden ”Stay Bruised”. Swell Maps-mannen Nikki Sudden leker Bob Dylan.  Ett känslosvall till låt - som lätt likt en nygräddad plätt skulle platsa på Infidels (kanske är det rent av en släkting till Sweetheart Like You?).

45.Sylvain Sylvain ”I Can’t Forget Tomorrow”. Så här bra lät aldrig New York Dolls.

46. David Johansen ”Justine”. Så här bra lät aldrig New York Dolls.

47.Johnny Winter ”Ain’t Nothing To Me”. Winters första och enda countryballad, inspelat 1973. Originalet skrevs av Harlan Howard.

48.Marty Wilde ”The Fire Love”. Jag älskar Gun Clubs version – även originalet med Jody Reynolds – men min favorit är Marty Wildes.

49.Otis Spann ”Half Ain’t Been Told”. Jag vill så gärna tro att Anthony Hegarty hört den här låten. För han och Otis Spanns röst är verkligen snarlika här (otis kanske har lite mer djup). Skulle han ha inspirerats av den forne Muddy Waters-pianistens inspelning från 1960 skulle jag få ett par tårar i ögat – det vore verkligen vackert.

50.PJ Harvey ”The Dancer”. En sällan skådad avgrundsmörk skönhet till inspelning.

/Mikael

måndag 2 september 2013

50 låtar ni kanske har missat

Man skulle kunna gräva hur djupt och hur brett som helst i denna fråga men mina val har antingen baserat på låtar från artister som ni kanske gillar men ändå missat dessa låtar eller av artister som ni kanske borde låna ett öra till. 1. Chic – At last I am free Chic är ju mest kända för sina grymma discolåtar som Good Times och Le Freak, men i den här sju minuter långa hymnen är det stor soulballad som gäller, finns även i en fin version av Robert Wyatt 2. Ry Cooder – The Very Thing That Makes You Rich Personligen tycker jag att den i många örons Gudförklarade Ry Cooder är ganska ojämn, jag gillar de mest ödsliga soundtracken, Paris Texas och Southern Comfort men många av de vanliga studioalbumen känns ofta som trist blues. Denna från Bop til You Drop är ett lysande undantag, klassisk soulmusik men vem är det som har skrivit den. 3. Replacements – Talent show Ett band som kanske blev lite bortglömda i Sverige men var den alternativa rockens gunstlingar i hemlandet. Om man inte var med på hela resan med bandet så är de två sista albumen Don’ Tell a Soul och All Shook down man bör fokusera på, bättre än R. E.M och än idag två pärlor till album. 4. Jonathan Richman – Velvet Underground Långt efter att alla slutat bry sig om Jonathan Richman slår han till med en hyllning till världens coolaste band. ”Rock’n’roll but not like the rest, to me America at it’s best” det är bara att hålla med. 5. Jazz Butchers – D.R.I.N.K Med inslag av både Kevin Haskins och David J från Bauhaus gjorde att en del kollade upp Jazz slaktarna men inte hade de något gemensamt alls med de mörka gotiska rockarna. Detta är en baksida på 12” Roadrunner, lättsam pop med studentikost rolig text ”I hope I don’t get dry before I get old” 6. Kitchens of Distinction – Prize Kommer ihåg att jag såg denna trio i slutet av 80-talet i Uppsala, kommer även ihåg att en av basisten och sångaren Patrick Fitzgerald blev retad av gitarristen för han var homosexuell, lite konstigt tycker jag men både den här singeln och The 3rd time we open the capsule blev hyllade i NME med all rätt. 7. That Petrol Emotion – Cellophane Bröderna O’Neill lämnade Undertones för att bilda That Petrol Emotion, men de hörs inte alls. TPE är mycket mer rytmiska och den amerikanska sångaren Steve Mack låter inte alls som Fergal Sharkey, bandets tre första album är allihop riktigt bra
8. Black Sabbath – Planet Caravan Att ni har missat Black Sabbath tror jag såklart inte men både de som gillar Sabbath och de som tror de är bara hårdrock bör kolla in denna suggestiva pärla, finns även i bunt moderna fina remixar 9. Fishbone – Ma & Pa Första gången jag hörde en skiva med Fishbone var deras tunga cover på Curtis Mayfields Freddies dead, den här är från samma period men är mer skruttig ska 10. Cabaret Voltaire – Hypnotized Cabaret Voltaire är ett band som finns i flera skepnader, från de tidiga industrisinglarna som Nag Nag Nag över de New Order doftande Yashar till housemusiken här på Hypnotized. Alla tre perioderna är värda att kolla upp. 11. The Hollies – Draggin’ my heels (disco version) Som många andra äldre band så började Hollies flörta med dansgolven med albumet Russian Roulette, singeln Draggin’ my heels gjorde inte så mycket väsen av sig men året plockades den upp i USA av djs som Larry Levan då i den här längre versionen, kom ändå inte upp på några listor men har genom åren växt till soft disco klassiker över hela världen. 12. The Roches – Hammond song Tre skönsjungande systrar som låter som änglar. De körade bakom Paul Simon och Robert Fripp producerade deras första album. Magic Numbers brukar spela den här vilket är fullkomligt logiskt. 13. Joe Strummer 6 The Mescaleros – Johnny Appleseed Svårt att säga något om Joe Strummer men tror nog fler Clashlyssnare bör höra skivorna han gjorde med The Mescaleros, börja här, sluta aldrig. 14. Felt – Penelope Tree Felt släppte mellan 79-89 10 album, sångaren är Lawrence, en kultfigur som senare haft band som denim och Go Kart Mozart. Ett band som förtjänar att bli lika stora som Belle and Sebastian som har inspirerats mycket här. 15. ESG – Moody (spaced out) Fyra systrar och en kompis på congas alla från South Bronx, gör musik som gjordes 1981 men låter som den kunde vara från 2014, många hiphopare har samlat detta 16. Tones on Tail – Lions Tones on Tail började som ett sidoprojekt för Bauhaus gitarrist Daniel Ash och deras roadie Glenn Campling, senare kom även Bauhaus trummis Kevin Haskins med. Till skillnad från Bauhaus så var Tones on tail mer synthbaserade och mera ödsligt, deras låt Go samplades av Moby. Ash och Haskins bildade senare Love & Rockets 17. John & Beverly Martyn – Auntie Aviator Det äkta paret Martyn gjorde 2 fina album i skarven av sextio/sjuttiotalet, sen kom John på att publiken hellre ville höra soloartister och Beverly skulle ju ändå vara hemma med deras barn. 18. Culture Club – Time Visst är det ingen som inte känner till Culture Club men hur många vet att de spelade in så här bra soul? 19. Kevin Coyne – Sunday Morning Sunrise Kevin Coyne är ännu en sån där bortglömd engelsk särling. Bluesbaserad men innehåller så mycket mer. Bland hans beundrare fanns John Lydon och Sting. En gång i tiden fick jag en mixcd av Kevins bästa låtar från Lennart Persson, den här saknades men borde ha varit med.
20. The Auteurs – The Rubettes Luke Haines, ja där kom det ett till engelskt original. The Auteurs började snäppet för tidigt för Britpopen men borde ha slagit mer än vad de gjorde ändå. För att göra det ännu mer knepigt så har han även gjort skivor under eget namn och Black Box Recorder och dessutom Baader Meinhoof. Skrev även en rolig bok om sitt musicerande, Bad Vibes, Britpop and my part in the downfall. 21. Tame Impala – Elephant Ibland missar man såklart nya band men i Tv-serien Girls ploppade den här upp i ett avsnitt, givetvis var de kändare än jag trodde men resten var inte lika bra som här 22. Mary Lou Lord – His Lamest Flame Mary Lou Lord började som tunnelbanemusikant i Boston, hon var kompis med Kurt Cobain, innan hon blev hela indievärldens älskling. 23. Wire – Outdoor miner Wire klassades som punk när de kom, fast det berodde mest på allt som var nytt och lät annorlunda 76-77 blev lätt sorterat där, visst finns det punkrökare som 1.2.X.U men för de äldre konststuderande killarna i Wire var så mycket mer, deras tre första album är alla rakt igenom lysande. 24. Dalbello – Gonna get close to you Kanadensiska Lisa Dalbello var e stor nattradiofavorit när detta album kom 1984, hon hade gjort skivor tidigare men det var mer i AOR fåran så de hade passerat mig totalt. Men albumet Whomanfoursays producerat tillsammans med Mick Ronson var mer i Peter Gabriels värld, den här låten gjorde senare Queensryche en cover på. 25. Bill Nelsons Red Noise – Revolt into style Bill Nelson var med Be Bop Deluxe som gjorde några fins skivor i mitten av 70-talet, men inspirerad av den nya vågen så bildade han Red Noise 1978, musiken på albumet Sound on sound, tyvärr sålde inte skivan så mycket att uppföljaren fick ges ut, istället satsade han på en karriär som soloartist på det egna skivbolaget Cocteau records.
26. Disposable Heroes of Hiphoprisy – Television the drug of the nation Rono Tse och Michael Franti fanns innan i bandet Beatnigs som spelade in originalet av denna låt, men fick mycket mer uppmärksamhet i denna version av deras nästa band, kolla även den fantastiska Musik & Politics och deras cover på Dead Kennedys California uber alles 27. Studio – Westside Svenska Studio är lite bortglömda i hemlandet men desto mer omskrivna och uppskrivna utomlands, hela deras andra album består av remixar för andra artister. Det första som den här är ifrån är en samling av deras väldigt eftertraktade vinyler. Från samma skivbolag (Service) som Tough Alliance, Jens Lekman och the Embassy 28. The Legends – There and back again Ett annat bra svenskt skivbolag är Labrador, mannen bakom bolaget är Johan Angegård, han är även hjärnan bakom The Legends. Bandet har till dagens datum gjort fyra album som alla låter helt olika, min personliga favorit är debuten Up Against the Legends från 2004 som är en lysande popplatta. 29. Gladys Knight & the Pips – On & On Gladys Knight var en legend redan på Motown, med bland anat att vara först med att spela in I heard it through the grapevine, sen på Buddha fick de ännu större hits som Midnight train to Georgia förutom hits så gjorde de ett lysande album Claudine producerad och skriven av Curtis Mayfield, från den skivan hämtas denna. 30. Tim Burgess – We all need love Charlatanssångarens första soloalbum är ett litet lysande popalbum. Detta är en fantastisk låt som borde varit en större hit. 31. Terry Callier – Turn you to love Från hans Elektra album med samma namn, grym soul från 1979, Terry var på sextiotalet mer åt folksoul hållet men här har han mer gemensamt med Marvin Gaye. 32. Grin – White lies Efter att ha som sjuttonåring spelat med Neil Young bildade Nils Lofgren Grin 1971, White lies singel blev en mindre hit i Washington trakten men inget mer hände så 1974 blev det en solokarriär. 33. Kat Onoma – Come on everybody Kat Onoma var ett franskt band som spelades mycket i slutet av 80 talet på radioprogrammet Lilla Bommen, hypnotiska långsamma versioner av gamla rocklåtar, kolla även in deras Be Bop a Lula 34. Ian Hunter – Rain 1981 spelade Ian Hunter in plattan Short back’n’side, till hjälp hade sin gamla vapendragare Mick Ronson men även Mick Jones från Clash. Skivan floppade både i USA och i England men sålde ganska bra i Sverige. Plattan är en av hans bästa enligt mig. 35. Television – Call Mr Lee Alla vet att Televisions första 2 klassiska album är lysande rakt igenom men även på deras comeback album finns flera bra spår, den här speciellt. 36. Roy Davies jr – Gabriel Elektrisk soul, house, garage, kallat vad ni vill men den här tolvan från 96 är lika mycket soul som Smokey Robinson eller Otis Redding 37. Triffids – Born Sandy Devotional Ett annat band som Lilla Bommen fick mig och resten av Sverige att upptäcka, skivan med samma namn som denna låt innehöll den magiska Wide Open Road och visade upp ett musikaliskt landskap lika stort som det som Waterboys höll sig i. denna låt var givetvis inte med på den plattan utan på uppföljaren den mer lågbudgetaktiga In the Pines 38. The Adverts – Television’s over I april 77 släppte Stiff Buy 13 vilket var The Adverts debutsingle, One Chord wonders. Bara några månader senare låg bandet top 20 med Gary Gilmores eyes, sen gick det utför i popularitet men vi som höll ut inser att låtar som den här och andra albumet Cast of thousands är fortfarande bra rock. Kolla även in en fin dokumentär om TV Smith 39. Steve Forbert – It isn’t gonna be that way Idag känns det som om Steve Forbert är kriminellt bortglömd men när de första skivorna kom i slutet av sjuttiotalet så jämfördes han ofta med Bob Dylan men även med Elvis Costello. På debuten Alive on Arrival finns den här fantastiska låten. 40. Subway Sect – Stop that girl Vic Goddard är en antihjälte, en gång i tiden valde han bort pop”stjärne”livet för att istället vara brevbärare. Subway Sect delade både replokal och manager med the Clash, men när alla andra punkband skrev på för ett storbolag stannade de indie och gav bara ut 2 singlar de första åren. Ledda av Vic Godard, var Subway Sect i spetsen för den första punkvågen. De debuterade på 100 Club Punk Festival, där de var klädda i grå slipovers istället för sönderrivna kläder. Vic insåg redan 1976 att punkkläder bara var ännu ett mode och klädde sig i stället i slipover och kavajer. Den här låten är från 81 och låter precis som deras slogan We oppose all rock’n’roll.
41. Grant Hart – 2541 Grant Hart var trummis i Husker Du, men i det bandet skrev alla tre låtar så det var inte så konstigt att hans debutep med den här pärlan var så bra, den här låten har både Marshall Crenshaw och Robert Forster spelat in. Grant Hart har även släppt ett alldeles utmärkt album i år 42. The Soft Boys – Only the Stones remain I punkvågen kom det fram en massa band som inte var punk men ändå kändes väldigt fräscha, Soft Boys t.ex. spelade psychedelisk powerpop. Underwater love från 1980 brukar räknas som deras mästerverk. Året efter kom den här singlen. När bandet lade av trodde alla att Robyn Hitchcock skulle bli en storsäljare men det var Kimberley Rew som med Katrina & the Waves nådde topplistorna. 43. John Cale – I keep a close watch Redan 1975 spelade John Cale in I keep a close watch på albumet Helen of Troy men detta är en mycket mer sparsmakad version som gjordes för albumet Music for a new society 1982. 44. Fujiya & Miyagi – Collarbone Trots det knepiga gruppnamnet så kommer bandet från Brighton, den här låten som handlar om en kille som inte knyter sina skosnören och ramlar och bryter sitt nyckelben. Låten har använts i 2 reklamkampanjer både för Jaguar och Miller Lite. 45. Hal – Worry about the wind Irländska Hal debuterade med singlen Worry about the wind, bandet spåddes att bli nästa stora band men tyvärr så har de försvunnit även om ett album kom 2012. 46. Jags – Back of my hand Och priset för bästa Costelloimitation går till Jags 47. Rachel Sweet – It’s so different here Rachel började faktiskt spela in skivor redan vid 6 års ålder men vid 16 års ålder 1978 signade hon med Stiff och släppte debuten Fool Around. Producerad av Liam Sternberg som sen gjorde sig en hygglig hacka på att skriva Walk like an Egyptian åt the Bangles. 48. Link Wray – Fire and Brimstone Mycket av den musik jag upptäcker kommer ofta från artister som gör bra covers, den här hittade jag på en single med the Nomads. Låten är hämtad från albumet Link Wray från 1971 som låter ganska olikt de han hade gjort tidigare, Neville Brothers gjorde också en cover på denna på Yellow Moon albumet. 49. Cream – Badge Cream är en powerrocktrio det väl alla men den här låten låter som något som Paul Weller skulle kunna döda för, inte allt för konstigt då George Harrison var med och skrev den tillsammans med Eric Clapton. 50. John Foxx – Europé after the Rain Ultravox är egentligen 2 olika band, de tre första album som var lite med artypunk hade John Foxx som sångare, 1980 hade han hoppat av och ersatt av Midge Ure. Själv gick han vidare och utvecklade från synth i Underpass till lite mer poppiga Europé after the rain. .Peter Alzén .