STLM77
Jag
minns första gången jag läste om punk, det var i Expressens söndagsbilaga
hösten 76. (en artikel som tyvärr verkar vara omöjlig att hitta numer)
Det
dröjde till våren 77 innan jag hörde Sex Pistols, Clash och Ramones. Det var en
omskakande musik och fantastisk i sig men trots allt så var det mest rock fast
lite tuffare och roligare än vanligt och som 14 åring var det väldigt lätt att
älska det. Ännu mer kittlande var när man såg någon punkare, det var oftast när
man var på besök i Stockholm man hade tur att se någon, vanligen var det runt
Gamla Brogatan eller Gallerian. Sommaren 78 fick jag höra svenska punk för
första gången, det var en konsert från Långholmen med Ebba Grön, Skabb och
Reeperbahn, det lät som om den där musiken jag hade hört året före hade slagits
sönder ned i småbitar och satts ihop igen lite slarvigare och kantigare. Det
jag hörde då var början till att jag vågade starta mitt egna band, Pink Pyjamaz.
Nu sitter jag här med en
fotobok med bilder på stockholmspunkare från en sommarkväll 1977. Den sommaren gav
sig Gérard Hervé Polisset ut i Stockholmsnatten för att dokumentera det som kom
att visa sig vara den första punkvågen i Sverige. Boken STHLM77 samlar 60 av hans
porträtt från det året. I slutet av 00-talet så gjorde Håkan Lahger ett försök
att hitta personerna på fotografierna för att fråga om deras upplevelser från
1977 och varför de anslöt sig till just punkvågen. Några var inte i livet, men
de flesta har kunnat nås för att berätta. Förmodligen stupade boken på finansering
då men nu 10 år senare släpps den.
När
man läser en bok om svensk punk från sent 1970-tal måste man påminna sig att
Sverige såg helt annorlunda ut på den tiden.
Inte
alls lika amerikaniserat som nu. Stockholm var ungefär lika kvällsöppet som
Ockelbo idag.
Klimatet
för uppkäftig rock var sämsta möjliga – mest trist symfonisk rock eller
utsmetat trams.
Punken
var ett uppror mot meningslösheten och tristessen. Ur fascination för engelsk
punk växte en svensk rörelse fram.
Vi
ville inte vara som andra, men så speciella var vi nog egentligen inte. I dag
går tioåringar med spretigt hår och grön färg i håret. 1978 räckte det med en
kavaj från Emmaus, en Eater badge och ett par basketskor för att bli fredlös på
stan. Som så många andra ungdomsrörelser drömde punken om att krossa den
etablerade ordningen.
Men
till skillnad från föregångarna erbjöd den inget alternativ till rådande samhälle.
Det viktiga var revolten i sig.
Parollen
var ”Jag vill, jag kan, jag gör”. Alla, från band till fanzineredaktörer,
verkade göra sin grej bara på grund av kärlek.
Boken
innehåller många fina foton på människor som i slutet av sjuttiotalet var
semilegender för mig i Gävle, folk och band som Bedbugs, Pain och Cathy &
the Heat kunde jag läsa om i Veckor Revyn eller i Expressen, idag är jag
bekanta med flera av dem. Det är smått underbart att se de unga punkarna som
försöker se så tuffa, coola och världsvana ut och de är i sena tonåren, Bruppe,
Bosse Löthen och Olle Ljungström är 16 år gammal. Boken är roligt tidsdokument
över en flyktig tid som ändå väldigt många minns
En
tid då punken var något annorlunda, inte lika stöpt i uniformer som den blev
senare då alla hade skinnjacka med nitar och sitt favoritband skrivet på
ryggen. En tid då det räckte med ha en kavaj, några badges och basketskor för
att få stryk av raggare eller deras wannabes, eller för att bli bespottad av
”vanliga” människor.
En
tid då punken inte ännu hade nått förorten och blivit proggens småbrorsor, en
tid då den enda musiktidningen, Proggens stora fäste Musikens makt skrev att
man måste punktera punken och att den var fascistisk. En tid då musiken
förmodligen var mest lågbudget versioner av de engelska banden men en tid då
det var viktigare och coolare att ha ett band än att vara publik
Peter
Alzén
