Den softa popen regerar
En av orsakerna att twittra är att man kan följa roliga människor, som antingen skriver fyndiga, intelligenta saker eller de som lägger upp roliga eller intressanta länkar.
En av dem som är mästare på att lägga upp obskyra youtube-länkar med mer eller mindre obskyr 60 & 70 tals pop är Fadingyellow, eller som han heter på riktigt Jörgen Johansson.
Länkarna till Youtubeklipp är på grupper som det amerikanska Left Banke eller svenska Tages, ibland mer kända som Simon & Garfunkel eller en ny sprillans inhemsk akt som Christoffer Lundqvist. Det primära har varit att öppna mina och alla andra som följer honom ögon för bortglömda, obskyra och i vissa fall alldeles främmande pärlor i popmusikens höjdpunkter från det sena 60- och tidiga 70-talet.
Givetvis blev vi kompisar på Facebook också, givetvis visade det sig att han precis som jag är en gammal skivaffärsnörd, det kanske är ett dilemma när dylika kommer ut på nätet, det ska visas upp vad vi gillar, tipsa om dokumentärer, vi kan gå ned oss i djupa diskussioner om obskyra band eller bara peppa varandra att gilla mer och ännu mer musik.
Jörgen Johansson startade efter sina år i skivaffär 1982 Tracks on Wax postorder där han sålde ovanliga 60-tals och New-Wave singlar till hugade spekulanter över hela världen. 1984 startade han skivbolaget Tracks on Wax och gav ut album med suveräna Watermelon Men från Uppsala och The Creeps första LP "Enjoy the Creeps", 4 år innan de slog stort med "Oh i like it".
Sina obskyra 60-tals skivor ledde till att han fick ett stort kontaktnät som ledde till fler mer eller mindre obskyra gamla singlar.
Många av dessa samlade han på sitt nya skivbolag som han startade i början av nittiotalet Fading Yellow.
Jörgen har sedan dess bedrivit ett mer eller mindre arkeologiskt sökande efter den där lite mjukare popmusiken som ofta etiketteras som Sunshine pop, Soft-pop eller Psych. Artister som gjorde någon eller några skivor, artister som hamnade i bakgrunden av de mer kända från den tiden men det är inte säker på att de låtarna är sämre. På ett antal skivor har han samlat denna musik, under namnet Fading Yellow. Skivorna har varit limiterade i 1000 exemplar med snygga omslag och är nu uppe i 13 volymer, den senaste är precis släppt. Givetvis är det inte absoluta toppkvalité på alla inspelningar men i mina öron duger de bra. De skivorna som jag spenderat mest tid med sen jag fick dem strax före midsommar är två nya samlingar som Jörgen satt ihop, den första innehåller hans favoriter från skivor som han bytt till sig med Bob Stanley (Saint Etienne) en annan känd popnörd och skivsamlare och den andra skivan är full med soullåtar som ska ha samma känsla. På den första skivan hade jag troligen inte hört ett enda spår från innan men alla var underbart bra.
De tidigare skivorna har idag blivit små rariteter och ettan gick för en tusenlapp i vintras på Ebay. Men det är precis så här jag vill att nätet ska vara, få nya kontakter, hitta roliga saker och kom ihåg ibland är det de små små sakéerna som smakar bäst.
Peter Alzén
jag bad Jörgen sätta ihop en lista över 10 av hans Fading Yellow favoriter
fadingyellow.tumblr.com
Friends of the Family - Can´t go home.
Philamore Lincoln - The north wind blew south.
Peppermint Trolley Co. - Trust.
Phil Cordell - Red lady.
Disraeli - What will the new day bring?
The Giant Jellybean Copout - Look at the girls.
Jon - Is it love?
John Pantry - Long white trail.
The Eight Day - Building with a steeple
Billy Elder - Don´t take the night away.
onsdag 30 november 2011
söndag 27 november 2011
Micks Mix tape
I julklapp 1982 gav Mick Jones journalisten och vännen Kris Needs en mixtape som han spelat in från New Yorks svarta radiostationer. Efter att the Clash spenderat maj och juni 81 i New York som följd av de legendariska spelningarna på Bond Street, uppåt tjugo spelningar gjordes och som förband hade de bland annat Granandmaster Flash & the Furious five, Bad Brains, SugarHill Gang och Allen Ginsberg.
Magnificent Seven blev en stor hit på de svarta radiostationerna. De blev kompisar med graffitikonstnärer som Futura 2000 (som de senare spelade in en singel med) och hängde med de coolaste personerna på de tuffaste klubbarna. Alla intryck var vad som skulle bli Combat Rock. Mick Jones var i New York så ofta han kunde 82 och när han gav Kris Needs den här kassetten julen 82 så var det förmodligen den hippaste present någon musikintresserad kunde få då. Intervjun som Kris Needs skulle göra då i december 82 på Mike’s Café på Portobello road visade sig vara den sista Mick gjorde under sin tid i The Clash.
Musiken på kassetten gav en försmak vad som sen skulle bli Big Audio Dynamite.
1. Vanity 6 – Nasty Girl
2. Dr Jeckyl & Mr Hyde – The Challenge
3. Montana
4. Peech Boys – Life is something special
5. Indeep – Last Night a DJ saved my life
6. Marvin Gaye – Sexual Healing
7. Eleanor Grant – (I am ready) Sexual Healing
8. Sekou Bunch – Pretty Baby
9. GrandMaster Flash – The Birthday Party
10. Steinski – The Payoff mix
11. Diana Ross – Muscles
12. Carol Williams – (Can’t get away) From your love
13. Madonna – Everybody
lördag 26 november 2011
Recensenterna
I somras var det storm i detta vattenglas som kallas mediaSverige då musiktidningens Gaffas recensent totalsågat Takida, i och för sig inget ovanligt men de flesta tyckte nog att han gick över gränsen när han kallade sångaren mongoloid.
Att vara elak i recension är något som är grundmurat i recensentkåren men framförallt är det väldigt enkelt.
Speciellt så drabbar det band som det är legitimt att sparka på, Måns Ivarsson på Expressen recenserade en konsert med Toto en gång i tiden med en hel flod av zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
Charles Shaar Murray i NME skrev ned Yes med ordet No och Lee Hazlewoods album Poet, Lover or Bum med ordet Bum. NME var kanske urtypen för kaxig journalism och många svenska journalister följde efter. Kjell Häglund sågade Lena Ph i Aftonbladet med orden ”en hysterisk bondkärring"!, Han fick sen skrivförbud av tidningen och om jag inte missminner mig så toksågade han Agnetha Fältskog så att skivbolaget vägrade annonsera där så det kanske bara var droppen som fick bägaren att rinna över.
Andres Lokko skrev om E-types skiva ”Loud Pipes Saves life” inte nog med att skivan placerades i genren Barn så skrev han också ”Målgruppen är oerhört små barn med dåliga föräldrar”. Men ibland blir det bara trist som när Patrik Isaksson fick recensionen ”Men herregud” i Norran eller så blir det plumpt som när The Buzz kallades The Bajs i denna tidning i somras eller som när GP skrev att Nickelback spelade ”själlös radio-hårdrock som rimligtvis har tagits fram för att tortera misstänkta terrorist”
I dagarna släpptes Nanne Grönwalls rockcover skiva som är sannerligen en hemskt dålig skiva, hennes versioner av Clash, Ramones och Sham 69 är förvisso spännande och modigt men bedrövligt, skivan var så dålig att Dalarnas tidning konstruerade ett helt nytt betyg, de dalahästar de normalt brukade ge räckte in till för att beskriva skivans uselhet, det blev istället en dalahäst nedmald i en köttkvarn. Jag ska erkänna att jag visst har skrivit ned skivor och varit lite bitsk i mina krönikor men de senaste åren har jag försökt plocka fram saker jag vill att DU ska bli intresserad av istället för att vara elak för det är som Morrissey (som förövrigt är en av de vassare tungorna i vår tid)
It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes strength to be gentle and kind
En recension i en annan kategori men väldigt minnesvärd är Lars Nylins recension i den då musiktidningen Slitzs av Depeche Mode album Music for the Masses om kom 1987,
Nylin satte ett frågetecken i betyg, eftersom den bara fanns på CD och ingen på Slitz ägde en tocken modern apparat. Han gick till teknikangrepp mot skivbolagen men skrev i alla fall att "ljudet ska visst vara bättre"
Peter Alzén
Att vara elak i recension är något som är grundmurat i recensentkåren men framförallt är det väldigt enkelt.
Speciellt så drabbar det band som det är legitimt att sparka på, Måns Ivarsson på Expressen recenserade en konsert med Toto en gång i tiden med en hel flod av zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
Charles Shaar Murray i NME skrev ned Yes med ordet No och Lee Hazlewoods album Poet, Lover or Bum med ordet Bum. NME var kanske urtypen för kaxig journalism och många svenska journalister följde efter. Kjell Häglund sågade Lena Ph i Aftonbladet med orden ”en hysterisk bondkärring"!, Han fick sen skrivförbud av tidningen och om jag inte missminner mig så toksågade han Agnetha Fältskog så att skivbolaget vägrade annonsera där så det kanske bara var droppen som fick bägaren att rinna över.
Andres Lokko skrev om E-types skiva ”Loud Pipes Saves life” inte nog med att skivan placerades i genren Barn så skrev han också ”Målgruppen är oerhört små barn med dåliga föräldrar”. Men ibland blir det bara trist som när Patrik Isaksson fick recensionen ”Men herregud” i Norran eller så blir det plumpt som när The Buzz kallades The Bajs i denna tidning i somras eller som när GP skrev att Nickelback spelade ”själlös radio-hårdrock som rimligtvis har tagits fram för att tortera misstänkta terrorist”
I dagarna släpptes Nanne Grönwalls rockcover skiva som är sannerligen en hemskt dålig skiva, hennes versioner av Clash, Ramones och Sham 69 är förvisso spännande och modigt men bedrövligt, skivan var så dålig att Dalarnas tidning konstruerade ett helt nytt betyg, de dalahästar de normalt brukade ge räckte in till för att beskriva skivans uselhet, det blev istället en dalahäst nedmald i en köttkvarn. Jag ska erkänna att jag visst har skrivit ned skivor och varit lite bitsk i mina krönikor men de senaste åren har jag försökt plocka fram saker jag vill att DU ska bli intresserad av istället för att vara elak för det är som Morrissey (som förövrigt är en av de vassare tungorna i vår tid)
It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes strength to be gentle and kind
En recension i en annan kategori men väldigt minnesvärd är Lars Nylins recension i den då musiktidningen Slitzs av Depeche Mode album Music for the Masses om kom 1987,
Nylin satte ett frågetecken i betyg, eftersom den bara fanns på CD och ingen på Slitz ägde en tocken modern apparat. Han gick till teknikangrepp mot skivbolagen men skrev i alla fall att "ljudet ska visst vara bättre"
Peter Alzén
torsdag 24 november 2011
Wire
Vad jag gillar mest med Punken från 76-78 är att det fanns inga regler, inga uniformer och inga förbjudna uttryck. Allt som var utanför den normala rockramen räknades som punk.
Jag är kanske lite knepig men jag tycker, precis som det står på Ebba Gröns första single, att punk är Anti-rock. Nu förstår ni att den andra punkvågen som kom med band som Cockney Rejects, Exploited och annan OI inte var nåt för mig.
Däremot räknar jag gärna band som The Fall, Subway Sect och Wire som punk.
Wire var lite äldre än de andra banden och om jag inte missminner mig så var det konststuderande på riktigt inte som de andra banden som skrev in sig för att få studiebidrag. Deras första album Pink Flag (77)
hade 21 spår som var både anarkistiska och nihilistiska. Från första spåret Reuters mörka och lite monotona till 12XU explosions liknande är det en fantastiskt rolig platta. Låtar som Lowdown, Ex-lion Tamer och Mr Suit är lysande i sin enkla form.
Uppföljaren Chairs Missing (78)
är lite mer mogen och inte alls punkig i dess konservativaste form. Mer Brian Eno och tidiga Pink Floyd än Clash om man säger så. Skivan innehåller fantastiska låtar I am the Fly,
Outdoor miner
(som blev en liten liten hit) och I feel mysterious today, men många låtar känns väl arty för sitt eget bästa.
Sen kom 154
(79)
som blev deras sista i den första perioden. De turnerade med Roxy Music och stilen var lite mer postpunk men de behöll sin fina melodikänsla även om de blivit lite mörkare. De återkom 1985 men det är en helt annan historia.
http://open.spotify.com/user/peckapunk/playlist/3bvXDC93LsJEzUCm0lzQB2
Peter Alzén
måndag 21 november 2011
Alla vi som saknar Traste
http://www.sendspace.com/file/4zdzxw
TLK - Vi går till sängs
http://www.sendspace.com/file/7qaux8
torsdag 17 november 2011
tisdag 15 november 2011
tio filmmusiks favoriter
Om jag vore rock’n’roll karriärcoach skulle jag se till att Iggy Pop klipper sig och tar på sin gamla kavaj igen. Och gärna medverkar med både musik och sin röst i fler tecknade filmer! ”Pain and suffering” från kanadensisk tecknade filmen ”Rock & Rule” 1983.
Den fina slutscenen i Arthur Penns’ ”Alice's Restaurant” från 1969, med Arlo Guthrie´s titellåt.
Ännu en slutscen (spoilervarning alltså), från Fassbinder’s film noir inspirerade ”The American soldier” (1970). Kanske är det så att filmmusik fungerar speciellt bra just i slutscener? Anyway, visst har folk dött i slow motion i film förut (hej Sam Peckinpah och diverse kung fu filmer), men sällan på detta extremt utdragna sätt. Peer Raben, som ingick i Fassbinders legendariska filmgäng, skrev den garagerocksvängiga musiken. Här borde även nämnas Fassbinders väldigt coola musikval i andra filmer: Kraftwerk's "Radio Activity" i Chinese Roulette" och Suicide's "Frankie Teardrop" i "In a year of 13 moons". Intressant Peer Raben obituary:
http://www.guardian.co.uk/news/2007/mar/15/guardianobituaries.obituaries
”Gerry” från 2002 tycker jag är en underskattad Gus van Sant film. Matt Damon och Casey Affleck irrar omkring i öknen till Arvo Pärt’s stillsamt magiska ”Spiegel im spiegel”.
gissören Nicolas Roeg är känd för samarbeten med musiker som Mick Jagger (”Performance”) och David Bowie (”The man who fell to earth”). I ”Bad timing” från 1980, som nog inte är lika omtalad, spelar Art Garfunkel huvudrollen. Han bidrog dock inte med musik, istället hörs Tom Waits "Invitation To the Blues" i den inledande scenen med Gustav Klimt målningar (filmen utspelas i Wien).
Michael Mann’s ”Manhunter” från 1986 är en filmatisering av första romanen där Hannibal Lecter förekommer. Här heter skurken dock Francis Dolarhyde aka "The Tooth-Fairy", en av alla tiders obehagligaste filmseriemördare in my humble opinion (när han spelas av Tom Noonan). Tyvärr hittar jag inte a_ction scenen där tidiga hårdrocksklassikern ”In a gadda da vida” med Iron Butterly spelas, det här klippet med stillbilder till musiken får duga.
http://www.youtube.com/watch?v=GPKg2c_bRCs
Kubrick var mästare på att välja spooky musik, jag får alltid kalla kårar av György Ligeti’s (ytterligare en föregångare till ambient) mystiska körverk i ”2001”.
En kuslig Kubrick till, ”Masked ball” scenen från ”Eyes wide shut”, med musik av Jocelyn Pook. Rösterna kommer från böner på rumänska, spelade baklänges
Regissören Kenneth Anger kan ställas till svars för mycket: vad hade rockvideon varit utan filmerna ”Scorpio Rising” och ”Kustom Kar Kommandos”, vad hade alla skandalbiografier varit utan boken ”Hollywood Babylon”? Man kan säkert skriva en hel doktorsavhandling om soundtracket till ”Lucifer Rising”, Jimmy Page var med på ett hörn men levererade aldrig. Om jag förstått saken rätt slutade historien med att en viss Bobby Beausoleil (fängslad för inblandning i Manson morden) skrev och spelade in musiken i finkan, i en studio han själv byggt. Intervju med Kenneth Anger:
http://www.guardian.co.uk/film/2010/mar/10/kenneth-anger-interview
Björn Olofsson AKA @bjolofs på Twitter
lördag 12 november 2011
The Clash
I dagarna släpps boken som berättar historien om det legendariska punkbandet The Clash på förlaget Modernista. Boken som visar historien ur bandets eget perspektiv, inget tyckande från någon besserwisser-journalist utan bara medlemmarnas egna ord. Från de stapplande stegen i jakt på medlemmar till det mer eller mindre abrupta slutet. Boken är en snygg paperback full med bilder som visar oss det kanske snyggaste bandet genom tiderna.
Första gången jag hörde The Clash var i april 1977. Radions ”Discorama” spelade ”White Riot” en lördag och det var inte bara kärlek vid första öronkontakten utan även det var en minut och 52 sekunder med det mest energiska jag någonsin hade hört.
Från ”White Riot” till ”Rock The Casbah” var Clash ett av de få banden som konsekvent vägrade sälja sig. Trots att de växte sig allt större fortsatte de sin passionerade idealism. I stället för att spela för 30 000 i New York valde de att spela 17 kvällar i rad på det mycket mindre stället Bond Street.
Inte nog med att de gjorde det fantastiska dubbelalbumet ”London Calling”, de sålde det för enkelpris och när de sen ville visa upp sin hela musikaliska pastell på trippelalbumet ”Sandinista” (bara titeln säger allt) så valde de även då att sälja det billigt så alla fans skulle ha råd. Givetvis på bekostnad av deras egna intäkter.
Inte nog med att bandet kallade sin första USA turné för ”The Pearl Harbour Tour”, de skrev även ”The best band ever” på biljetterna! Och genom att de alltid bjöd in fansen efter spelningarna så tog de bort barriärerna mellan band och publik.
En gång åkte Paul och Joe in i finkan tillsammans med några fans efter en spelning. Tillsammans satt de då hela natten sjungande Clash-låtar, dan efter skrevs ”The Prisoner”.
The Clash liknade aldrig något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert vi mot dem hållning. En trummis drogberoende, en gitarrists ego och ett arbetsschema där de inte vilade på fem år gjorde att bandet gick in i väggen och visserligen inte dog knall och fall utan imploderade till någon mycket tristare.
Den engelska upplagan av boken har i inbunden form sålts i över 100 000 exemplar.
Thåström har sagt att The Clash är det bästa han någonsin sett och Per Persson (ni vet, han med Packet) hoppade en gång i tiden över en hockeymatch med Alfta. Inför en bortamatch ringde Persson och sa att han inte kunde vara med. Anledningen var att han skulle vara hemma och lyssna på ”London Calling” som precis hade kommit. Många punkpuritaner hade emellertid problem med att The Clash inte var som de borde
Den legendariske fanzinet Sniffin’ Glue sa att punken dog när Clash skrev på sitt skivkontrakt för CBS, men mest hade puritanpunkaren problem för de utvecklades och vägrade låta som Sham 69 utan blandade in reggae, soul, rock’n’roll och funk
Att säga saker som att Clash är Stones för min generation är väldigt överdrivet, Clash hade en del singlar som nosade på topplistan och deras album var topp-10, men deras enda riktigt stora hit kom ett decennium efter att de lagt av, nämligen ”Should I Stay Or Should I Go” och det tack vare en reklamfilm för ett jeansmärke.
Vi som lyssnade på Clash älskade verkligen dem och tiden har varit väldigt god mot bandet. För varje år som gått har deras musik blivit mer och mer klassisk och för en som växt upp med dem som ledstjärnor tycker givetvis att boken är en given julklapp.
torsdag 10 november 2011
The other side of Pin ups
Kanske är det bästa jag vet Bowies sjuttiotal
När jag var tio år hade jag inte råd med så många skivor så Sätras biblioteks skivavdelning fick äran att bredda min musik, men mycket av musiken som fanns där var sånt som på den tiden fick bra kritik och i en extremt proggstyrd press på sjuttiotalet så var det för en som ännu inte ens blivit tonåring mycket som var konstigt och jobbigt. Några pärlor fanns förstås Alice Cooper, en del tuff hårdrock men framför allt så hade de en del som kunde kallas glam T.Rex, Roxy Music och så Bowies Pin-ups.
Pin-ups innehåller Bowies favorit från sin tid som en av Londons top mods
See Emily play var nog den första sång som fångade mitt intresse, på baksidan stod vilka som spelat in originalen till låtarna men på See Emily Play stod det Syd’s Pink Floyd, på den tiden fanns inget Internet och inga uppslagsverk om popmusik så det tog mig flera år att fatta att det fanns ett ”annat” Pink Floyd än de där som hade skivorna utan text på biblan där i Sätra.
Bowie fortsatte under hela sjuttiotalet att vara min hjälte även när jag upptäckte punken och fann en ny förtjusning så var det ingen barlast att behålla Bowie som favorit.
När jag sen ville börja bredda min musiksmak så var det ett enkelt val att leta rötterna, originalen till bra covers som man hörde, på så sätt fick The Clash mig att höra Junior Murvins Police & Thieves & Sex Pistols version av No fun gjorde det samma.
Men brittiskt sextiotal var ett ganska outforskat område, visst hade man fått i sig lite Beatles, Stones, Who och Kinks men hjälp av Pin-ups som karta så kunde man upptäcka Pretty Things, Sorrows, Easybeats och Syd Barrets Pink Floyd.
1981 köpte jag boken David Bowie Black Book, där det berättas historier om alla album som kommit med mannen. Där fick jag se att även låtar som Fill your Heart på Hunky Dory och It Ain’t easy på Ziggy Stardust var covers, men att hitta skivor med Biff Rose eller Ron Davies var inte så lätt på 80 talet, låtar som han spelade in efter Pin-Ups som Eddie Floyds Knock on Wood, Stones Lets spend the night together och Beatles Across the Universe var inga problem att hitta. Att Wild is the Wind inte var hans låt var nästan chockerande ofattbart, så bra som den var men På Scary Monsters gjorde han en låt från Tom Verlaines första och den hade jag givetvis redan, på Lets Dance plattan inleds med Criminal World som i original var en låt med duon Metro, som av en slump sprang jag på deras skiva bara några månader senare 83 på en av skivbörsarna på St Eriksplan. Att han under tiden spelade in Bruce Springsteen låtar bortser jag helt fräckt ifrån då de gavs ut mycket senare, Alabama Song är också förbisedd mest för jag vet inte vilken som ska klassas som originalet.
Förmodligen gör jag en volume 2 av detta senare.
Peter Alzén
fredag 4 november 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)