torsdag 21 december 2023
2023 års bästa låtar
årets bästa låtar på jullovets första dag. årets comeback gjordes givetvis inte av Rolling Stones utan av Everything but the girl, 14 år efter Temeramental kom Fuse, ett album som förvisso hade kunnat vara ännu mer melankolisk. som vanligt är det inte så mycket rock som är bra 2023 men mycket annat, flera regionala låtar tar sig upp på min topp 100.
söndag 17 december 2023
Nick Caves flexisingle
Första gången jag såg Nick Cave var på Ritz i april 1987, om jag inte minns fel så var det en torsdag och bandet klev aldrig upp på scenen. Vi hade åkt ned från Gävle och ville mest att konserten skulle börja, det gick rykten i publiken om att Blixa hade missat planet från Berlin men när klockan närmade sig halv två klev de äntligen upp och Folksinger ljöd i högtalarsystemet.
Det var givetvis lysande och som det senare också alltid varit när Nick Cave and the Bad Seeds är på en scen. Samma kväll köpte jag ett turnéhäfte där en grön flexisingle följde med. ”Scum”hette låten och var en ren hatlåt till en journalist.
”He was a miserable shitwringing turd Like he reminded me of some evil gnome Shaking hands was like shaking a hot, fat, oily bone.
His and herpes bath towel type If you know what I mean I could not look at him, worm
I think you fucking traitor, chronic masturbator, Shitlicker, user, self-abuser, jigger jigger! What rock did you crawl from? Which, did you come?
You Judas, Brutus, Vitus, Scum! Hey four-eyes, come That’s right, it’s a gun Face is bubble, blood, and, street Snowman with six holes clean into his fat fuckin guts”
Låten är som många andra av hans furiösa låtar från den tiden, otroligt bra och när jag senare började kolla upp vad journalisten i fråga egentligen skrev och vad det var som utlöste Nicks raseri.
I Guardian 2008 berättade Mat Snow som var en ung journalist på NME att han hade sett Birthday Party 1980 och blivit alldeles knäckt.
”In 1980 my old school buddy Barney Hoskyns was writing for NME and wanted someone to go to gigs with. I became his plus one. The Birthday Party were just fantastic, incredibly exciting, wild and feral, and we became part of their scene, which consisted of hanging out, playing records, doing drugs and drinking.
I had a straight job and by night morphed into a nocturnal creature. It was an exciting scene to feel vicariously part of. It felt like you were living through a Velvet Underground song. I remember Nick setting his hair on fire with a candle: everything was part-Baudelaire, part-Keith Richards. But by 1983 the Birthday Party had broken up and Nick was forming the Bad Seeds. He and his girlfriend Anita were asking for somewhere to crash for a while, and the pair moved in with me. He was still doing heroin but he was discreet. He was a good housemate. It was funny because he was always nagging Anita about her diet, yet he was shooting up! They moved down the road and we lost touch.
I raved about his From Her To Eternity album in NME but then, in a singles review, happened to drop in that the forthcoming - second - Nick Cave album “lacked the same dramatic tension”. A year or so later I found myself interviewing Nick formally for the first time. He kept me and the photographer waiting for hours. The PR was very jumpy. I got a very unusual interview. I asked him what the problem was and he said, “I think you’re an arsehole” and mentioned that he’d written a song developing this theme. Weeks later, I bought for £1 a green seven-inch flexidisc called “Scum.” I think it’s one of his best songs, and very funny. Like Dylan’s Mr Jones, I’d rather be memorialised as the spotlit object of a genius’s scorn than a dusty discographical footnote. My wife to be was a big Nick Cave fan—“Scum” is “our song.”
Även om det här var en tid då Nick hade mer illegala substanser i sina vener än blod så måste detta utbrott på en journalist vara ett av det kanske mest överdrivna aggressioner som gjorts i musikvärlden, i hård konkurrens med när Sid Vicous slog ned Nick Kent med en cykelkedja.
Peter Alzén
Det var givetvis lysande och som det senare också alltid varit när Nick Cave and the Bad Seeds är på en scen. Samma kväll köpte jag ett turnéhäfte där en grön flexisingle följde med. ”Scum”hette låten och var en ren hatlåt till en journalist.
”He was a miserable shitwringing turd Like he reminded me of some evil gnome Shaking hands was like shaking a hot, fat, oily bone.
His and herpes bath towel type If you know what I mean I could not look at him, worm
I think you fucking traitor, chronic masturbator, Shitlicker, user, self-abuser, jigger jigger! What rock did you crawl from? Which, did you come?
You Judas, Brutus, Vitus, Scum! Hey four-eyes, come That’s right, it’s a gun Face is bubble, blood, and, street Snowman with six holes clean into his fat fuckin guts”
Låten är som många andra av hans furiösa låtar från den tiden, otroligt bra och när jag senare började kolla upp vad journalisten i fråga egentligen skrev och vad det var som utlöste Nicks raseri.
I Guardian 2008 berättade Mat Snow som var en ung journalist på NME att han hade sett Birthday Party 1980 och blivit alldeles knäckt.
”In 1980 my old school buddy Barney Hoskyns was writing for NME and wanted someone to go to gigs with. I became his plus one. The Birthday Party were just fantastic, incredibly exciting, wild and feral, and we became part of their scene, which consisted of hanging out, playing records, doing drugs and drinking.
I had a straight job and by night morphed into a nocturnal creature. It was an exciting scene to feel vicariously part of. It felt like you were living through a Velvet Underground song. I remember Nick setting his hair on fire with a candle: everything was part-Baudelaire, part-Keith Richards. But by 1983 the Birthday Party had broken up and Nick was forming the Bad Seeds. He and his girlfriend Anita were asking for somewhere to crash for a while, and the pair moved in with me. He was still doing heroin but he was discreet. He was a good housemate. It was funny because he was always nagging Anita about her diet, yet he was shooting up! They moved down the road and we lost touch.
I raved about his From Her To Eternity album in NME but then, in a singles review, happened to drop in that the forthcoming - second - Nick Cave album “lacked the same dramatic tension”. A year or so later I found myself interviewing Nick formally for the first time. He kept me and the photographer waiting for hours. The PR was very jumpy. I got a very unusual interview. I asked him what the problem was and he said, “I think you’re an arsehole” and mentioned that he’d written a song developing this theme. Weeks later, I bought for £1 a green seven-inch flexidisc called “Scum.” I think it’s one of his best songs, and very funny. Like Dylan’s Mr Jones, I’d rather be memorialised as the spotlit object of a genius’s scorn than a dusty discographical footnote. My wife to be was a big Nick Cave fan—“Scum” is “our song.”
Även om det här var en tid då Nick hade mer illegala substanser i sina vener än blod så måste detta utbrott på en journalist vara ett av det kanske mest överdrivna aggressioner som gjorts i musikvärlden, i hård konkurrens med när Sid Vicous slog ned Nick Kent med en cykelkedja.
Peter Alzén
tisdag 31 oktober 2023
Johnny Marr 60 år
Idag fyller mannen som gjorde Moz mörka poesi till popgodis med hjälp av sina gitarrmelodier,
Här är en bunt låtar han varit med på efter The Smiths
Peter Alzén
Här är en bunt låtar han varit med på efter The Smiths
Peter Alzén
fredag 6 oktober 2023
Sångerna de spelar när Sommaren tar slut
En av de kulturartiklar jag blivit gladast över i år är när Andres Lokko fick bre ut sig över en helsida i Svenska Dagbladet över Slowdives senaste album. En text som berättar mycket mer än bara om Slowdives skiva, hur 30 år gammal musik kan plötsligt vara helt rätt i tiden, hur musikcentra har flyttat från England till Kalifornien.
Hur det så perifera shoegaze bandet Slowdive som med åren fått en större och större publik än när de var aktuella i 90-talets början, deras softa drömmande pop är idag perfekt anpassande till festivaler som Coachella eller bara som till ett soft Kaliforniskt klimat.
Jag såg Slowdive i Gävle på Café Q i februari 92, då kändes deras musik nästan Passé och några år senare hade först Suede och sen brittpopen nästan suddat ut Shoegaze banden, undantaget är såklart My Bloody Valentine. Men som sagt musik som Mazzy Star, Beach House, Galaxie 500 med flera har år efter år känts moderna eller så blev det aldrig omodern med vacker melankoli.
Årets ”Everything is alive”, är bandets femte album på tre decennier, är lätt att avfärda som en fin ljudkuliss men det är en skiva som växt otroligt under sensommaren. Det är vackert men ändå ganska suggestivt även om kanterna blivit softare med åren.
Häromveckan såg jag Gärdet på Musikhuset i Gävle, de spelar också Dreampop
Dreampop vad är det egentligen? Soft, svävande väldigt mycket närmare Laurel Canyon banden än vad de är traditionell bluesbaserad rock.
Det sägs att människor födda efter 1990 helt ratar traditionell bluesbaserad rock numer och istället väljer det softare soundet som kan förknippas med amerikanska västkusten.
Intressant nog har Gärdet (enligt spotify) flest lyssnare just där. Jag har sen dess lyssnat ganska mycket på några av deras låtar speciellt den senaste ”Friday Feeling” som är nästan en 80-tals R’n’B låt, lite Scritti Politti vibbar och väldigt perfekt till en spellista till den gryende hösten.
Jag har jobbat på en spellista ett tag som skulle passa den stämning jag ville åt, tyvärr blev det försent att kalla den Sent i september så det här fick bli namnet istället.
Musik som passar promenader till jobbet i krispig kyla med lågt hängande sol, men även till långsamma helgfrukostar.
Imorgon ska jag se Dexys Midnight Runners för tredje gången.
Peter Alzén
Hur det så perifera shoegaze bandet Slowdive som med åren fått en större och större publik än när de var aktuella i 90-talets början, deras softa drömmande pop är idag perfekt anpassande till festivaler som Coachella eller bara som till ett soft Kaliforniskt klimat.
Jag såg Slowdive i Gävle på Café Q i februari 92, då kändes deras musik nästan Passé och några år senare hade först Suede och sen brittpopen nästan suddat ut Shoegaze banden, undantaget är såklart My Bloody Valentine. Men som sagt musik som Mazzy Star, Beach House, Galaxie 500 med flera har år efter år känts moderna eller så blev det aldrig omodern med vacker melankoli.
Årets ”Everything is alive”, är bandets femte album på tre decennier, är lätt att avfärda som en fin ljudkuliss men det är en skiva som växt otroligt under sensommaren. Det är vackert men ändå ganska suggestivt även om kanterna blivit softare med åren.
Häromveckan såg jag Gärdet på Musikhuset i Gävle, de spelar också Dreampop
Intressant nog har Gärdet (enligt spotify) flest lyssnare just där. Jag har sen dess lyssnat ganska mycket på några av deras låtar speciellt den senaste ”Friday Feeling” som är nästan en 80-tals R’n’B låt, lite Scritti Politti vibbar och väldigt perfekt till en spellista till den gryende hösten.
Jag har jobbat på en spellista ett tag som skulle passa den stämning jag ville åt, tyvärr blev det försent att kalla den Sent i september så det här fick bli namnet istället.
Musik som passar promenader till jobbet i krispig kyla med lågt hängande sol, men även till långsamma helgfrukostar.
Imorgon ska jag se Dexys Midnight Runners för tredje gången.
Peter Alzén
torsdag 5 oktober 2023
Gang of Four + Howard Devoto
i en diskussion om Gang of Four häromdagen mindes jag att det första jag skrev för Gefle Dagblad var en recension av bandets spelning på Ritz för nästan exakt 40 år sedan, när jag ändå fick skriva så passade jag även på att skriva om Howard Devotos spelning på Glädjehuset dagen innan också. spelningen på Glädjehuset var lite lustig då de var stenhård på leg och hade åldersgränsen 23 för killar och 20 för (de lite mer mogna) tjejerna.
jag var 20 och mitt sällskap 18 och vi blev lite stressade hur vi skulle komma in, så jag gick fram till biljettluckan och frågade om jag kunde få ett skrivet kvitto, eftersom jag skulle recensera spelningen i Gefle Dagblad. då sa damen i kassan att då var det bara att gå in så struntade vi i såna saker som betalning och jobbiga skrivna kvitton.
jag hade inga alls planer på att skriva om konserten i nån tidning men troligen var jag lite peppad av Ulf Berglund som fotade.
sen måste jag väl hört av mig till Peter Hedling för att "sälja" in det. kul upptäckt hos arkiv Gävleborg idag i alla fall. sen är det kul att jag får heta Alzen på ena recensionen och Alsen på den andra.
Peter Alzén
jag var 20 och mitt sällskap 18 och vi blev lite stressade hur vi skulle komma in, så jag gick fram till biljettluckan och frågade om jag kunde få ett skrivet kvitto, eftersom jag skulle recensera spelningen i Gefle Dagblad. då sa damen i kassan att då var det bara att gå in så struntade vi i såna saker som betalning och jobbiga skrivna kvitton.
jag hade inga alls planer på att skriva om konserten i nån tidning men troligen var jag lite peppad av Ulf Berglund som fotade.
Peter Alzén
måndag 25 september 2023
Magnus Uggla 1977
idag jobbar jag som matematik och naturkunskapslärare på Polhemskolan i Gävle, den första gången jag var på den skolan var när jag var 14 år, jag och Håkan Borg hade köpt biljett till Magnus Uggla. det var den första konsert jag betalade för med egna pengar och det var Magnus genombrottsturné. Redan när introt till "Vår Tid" ekar ut så står vi på stolarna. Jag och Håkan Borg var så överlyckliga att vi skulle få se det närmaste punkrock som vi kunde tänka oss, vi skrek med i alla låtar, när vi sen skulle gå hem stod raggarbilarna hotfullt utanför.
Jag minns att de spelade en ny låt Mata Hari, som aldrig någonsin blev utgiven och att de spelade rockversionen av "Sommartid" som sen Strix Q gav ut utan Uggla nåt år senare. idag fick jag den här bootlegen skickad till mig av den gode Jonas Paro (han vet vad jag gillar). Det är samma turné som jag såg honom.
Det är ett underbart tid från en tid när Magnus Uggla var en tuff uppstudsig rebell, det är mycket tjat om bögar, det är ett häcklande och publiken verkar vara med på noterna. man kan tycka det låter larvigt och pubertalt men tidiga Uggla är lysande popmusik, från de där skivorna jag verkligen älskade som tonåring och som jag nu fyrtiofem år senare lika gärna lyssnar på igen.
Peter Alzén
foton Peder Andersson
söndag 16 juli 2023
Belle and Sebastian
Förra helgen var jag i Manchester och då tog vi endags tur till Liverpool för att se Belle and Sebastian. De var ett band jag verkligen älskade ett tag där i slutet av 90-talet. Sen har de kommit tillbaka med ojämna mellanrum som en gammal trevlig bekant.
Det finns någon sorts linje från velvet Undergrounds ”Afterhours” över Modern Lovers ”Goverment center” över första två Talking Heads albumen. Feelies ”Original Love” måste in där och alla Postcard banden såklart, Vaselines, Field Mice, Beat Happening. Go-Betweens såklart, Chills ”Pink Frost” Galaxie 500 givetvis the Smiths innan vi är framme vid Belle and Sebastian. Det är skirt, det är lågmält, kalla det anti-rock, kalla det wimppop, kalla det vad du vill men det är absolut inga rockposer, inga bredbent killar som spelar med skrevet. Jag älskar den här musiken, jag är ju en man som föredrar Lloyd Cole alla dagar i veckan framför Van Halen /ACDC/Kiss etc etc etc. Otroligt nog hade jag aldrig sett bandet innan förra lördagen, jag skulle se dem på Popaganda typ 2010 men vi fastnade hos min dåvarande flickväns bror vid Hornstull och kom aldrig vidare.
Redan vid låt ett ”Dog on Wheels” insåg jag att detta var lysande och hur mycket jag saknat det.
Våren 1997 kom debut-EP:n »Dog on Wheels«, det är en makalös poplåt som handlade om Stuarts favoritleksak från barndomen. På den här tiden fanns inte deras skivor distribuerade i Sverige, om jag minns rätt så var det Lars Arvidsson på Border som sålde på mig deras album ”If You´re feeling sinister” och den sålde väldigt bra på import. Och sen släppte de flera ep som inte var med på albumen, jag älskar band som gör sånt.
Som andra låt spelade de ”I’m Cuckoo” som är mer uppsluppen men det är snudd på naivt och fina känslor. De är 8 stycken på scenen, de byter instrument med varandra så gott som hela tiden (ok inte gitarristen och trummisen). det är roligt, bra och jag mår toppen där uppe på läktaren, min lillebror som bjudit mig på spelningen säger att det påminner lite om Doktor Kosmos, och jo vissa saker som uppsluppenheten och kanske mest när Sarah Martin sjunger. Men det är på en annan nivå och då gillar jag verkligen Doktor Kosmos.
De tar önskningar och det blir lite sött när de inte minns hur ”Marx and Engels” går, istället bjuder de upp publiken upp på scenen för att dansa där bland alla åtta musikerna.
I sina bästa stunder är Belle and Sebastian världens bästa band, sånger som State I am in, Lazy Line Painter Jane och Stars Of Track And Field tillhör de små mästerverken i min värld.
Den förra skivan blev kriminellt nonchalerad, om det var för den kom under pandemin eller om ”alla” just då var trött på bandet vet jag inte. Men nu är de tillbaks i den terräng där de är bäst, lite småmysigt, lite soft och med små skruvade noveller till texter. I Stuart Murdochs värld är det alltid lite mera ömtåliga arrangemang som gör det så fint. Men live är det glatt och uppåt trots allt. När Liza Line Painter Jane ekar ut som sista extranummer är det två nöjda bröder som greppar första bästa taxi.
här har jag rankat deras bästa låtar
Peter Alzén
Det finns någon sorts linje från velvet Undergrounds ”Afterhours” över Modern Lovers ”Goverment center” över första två Talking Heads albumen. Feelies ”Original Love” måste in där och alla Postcard banden såklart, Vaselines, Field Mice, Beat Happening. Go-Betweens såklart, Chills ”Pink Frost” Galaxie 500 givetvis the Smiths innan vi är framme vid Belle and Sebastian. Det är skirt, det är lågmält, kalla det anti-rock, kalla det wimppop, kalla det vad du vill men det är absolut inga rockposer, inga bredbent killar som spelar med skrevet. Jag älskar den här musiken, jag är ju en man som föredrar Lloyd Cole alla dagar i veckan framför Van Halen /ACDC/Kiss etc etc etc. Otroligt nog hade jag aldrig sett bandet innan förra lördagen, jag skulle se dem på Popaganda typ 2010 men vi fastnade hos min dåvarande flickväns bror vid Hornstull och kom aldrig vidare.
Som andra låt spelade de ”I’m Cuckoo” som är mer uppsluppen men det är snudd på naivt och fina känslor. De är 8 stycken på scenen, de byter instrument med varandra så gott som hela tiden (ok inte gitarristen och trummisen). det är roligt, bra och jag mår toppen där uppe på läktaren, min lillebror som bjudit mig på spelningen säger att det påminner lite om Doktor Kosmos, och jo vissa saker som uppsluppenheten och kanske mest när Sarah Martin sjunger. Men det är på en annan nivå och då gillar jag verkligen Doktor Kosmos.
De tar önskningar och det blir lite sött när de inte minns hur ”Marx and Engels” går, istället bjuder de upp publiken upp på scenen för att dansa där bland alla åtta musikerna.
Den förra skivan blev kriminellt nonchalerad, om det var för den kom under pandemin eller om ”alla” just då var trött på bandet vet jag inte. Men nu är de tillbaks i den terräng där de är bäst, lite småmysigt, lite soft och med små skruvade noveller till texter. I Stuart Murdochs värld är det alltid lite mera ömtåliga arrangemang som gör det så fint. Men live är det glatt och uppåt trots allt. När Liza Line Painter Jane ekar ut som sista extranummer är det två nöjda bröder som greppar första bästa taxi.
här har jag rankat deras bästa låtar
Peter Alzén
söndag 11 juni 2023
Bowie Ullevi
Jag var tyvärr för ung för Kungliga Tennishallen eller bara inte kapabel för att ta mig dit. men Ullevi 1983 kom jag såklart iväg på. om jag inte mins fel så gick vi direkt från krogen till bussen som skulle ta oss till Göteborg, jag hade laddat upp med en hel bunt kassetter med olika Bowie låtar på som jag tvingade busschauffören att spela. jag höll mig nykter resan nedåt, tillräckligt klarsynt för att fatta att jag kommer inte orka stå på innerplan en hel dag om jag super hela resan ned. väl där så tar vi oss inåt, kanske tio meter från scenen, genomlider Men at Work. Minns att jag var lite arg och sur trots att jag äntligen skulle få se min stora idol. kanske var det snobbism från min sida men de här runtomkring mig, det var väl inte de som gillade Bowie? de här människorna var ju Svennebananer som brukade gilla The Police eller Lundell. Men visst var det bra, roligast var nog trots allt White Light White heat just för alla runt omkring såg ut som frågetecken. sen blev det en lång lång resa hem. /Peter Alzén
onsdag 31 maj 2023
Robert Wyatts röst
idag är det 50 år sedan som Robert ramlade ut genom ett fönster på fjärde våningen. sen dess har han varit paralyserad från midjan och nedåt. sin karriär som trummis vet jag inte om lade ned eller om han lärde om men som sångare fortsatte han i lysande stil
Jag minns när jag var hemma hos en äldre vän när jag var 17 år, han sa -ska du höra nåt kul?
Sen spelade han Robert Wyatts version av ”I’m a believer”, jag tyckte den var måttligt kul, men tror inte jag hade hört The Monkees innan och Robert Wyatt var inte det en gammal skäggig (oops) progrockare?.
Jag var väldigt skeptisk till omständliga progband men massor av taktbyten och alldeles för många solon men någonstans då i början av 80-talet så hittade jag hos flera av de banden fantastiska små ballader.
King Crimson – The Night watch
Yes – Yesterday and Today
Genesis – Carpet Crawlers
Är lysande exempel på det.
Ungefär i samma veva köpte jag en single med Robert Wyatt, att den var utgiven på Rough Trade och att den fick lysande kritik i pressen var skäl nog. Den bestod av två covers, på ena sidan Billie Holidays ”Strange Fruit” och Chics ”At last I am Free”.
Just den sistnämnda är en stor favorit och någonstans där insåg jag att jag verkligen gillade hans ljusa röst. Hans röst är ganska speciell, en kollega tyckte jag lyssnade på väldigt deprimerande musik när jag spelade Ultra Marines ”Kingdom” där han sjunger.
men visst hans röst är nog väldigt sorglig trots allt
Men många är de artister som vill samarbeta och komma åt hans röst. Först var han gästsångare på progartisternas soloskivor, sen var han gäst hos den generation som i 80-talets början var Anti-rock och på 90-talet dök han upp i den nya technogenerationen.
Hans mest känd låt tror många är en cover men han fick faktiskt ”Shipbuilding” av Elvis Costello, som själv spelade in den året efter till albumet ”Punsch the clock” Låten i sig är en av 80-talets bästa och framförallt i Roberts version även om Chet Bakers trumpet är väldigt fin på Costellos version
här är 30 fina exempel på Roberts röst
Peter Alzén
Jag minns när jag var hemma hos en äldre vän när jag var 17 år, han sa -ska du höra nåt kul?
Sen spelade han Robert Wyatts version av ”I’m a believer”, jag tyckte den var måttligt kul, men tror inte jag hade hört The Monkees innan och Robert Wyatt var inte det en gammal skäggig (oops) progrockare?.
King Crimson – The Night watch
Yes – Yesterday and Today
Genesis – Carpet Crawlers
Är lysande exempel på det.
Ungefär i samma veva köpte jag en single med Robert Wyatt, att den var utgiven på Rough Trade och att den fick lysande kritik i pressen var skäl nog. Den bestod av två covers, på ena sidan Billie Holidays ”Strange Fruit” och Chics ”At last I am Free”.
Just den sistnämnda är en stor favorit och någonstans där insåg jag att jag verkligen gillade hans ljusa röst. Hans röst är ganska speciell, en kollega tyckte jag lyssnade på väldigt deprimerande musik när jag spelade Ultra Marines ”Kingdom” där han sjunger.
men visst hans röst är nog väldigt sorglig trots allt
Men många är de artister som vill samarbeta och komma åt hans röst. Först var han gästsångare på progartisternas soloskivor, sen var han gäst hos den generation som i 80-talets början var Anti-rock och på 90-talet dök han upp i den nya technogenerationen.
Hans mest känd låt tror många är en cover men han fick faktiskt ”Shipbuilding” av Elvis Costello, som själv spelade in den året efter till albumet ”Punsch the clock” Låten i sig är en av 80-talets bästa och framförallt i Roberts version även om Chet Bakers trumpet är väldigt fin på Costellos version
här är 30 fina exempel på Roberts röst
Peter Alzén
onsdag 26 april 2023
Suedes bästa låtar och Brett Andersons böcker
1993 såg jag Suede på Melody i Stockholm, hajpen var total bandet hade precis släppt sitt debutalbum som hade föregåtts av att de blivit utnämnda till “The best new band in Britain” året före, de hade till och med varit på omslaget på NME innan de släppt en enda singel.
I slutet av nittiotalet hånades samma band i de svenska kvällstidningarna för att vara patetiska föredettingar. Jag har precis avslutat Brett Andersons andra självbiografi, den han lovade att inte skriva efter han avslutade den första.
Jag gillade ”Coal Black Mornings” som var del 1, den som gick från barndomen över den osäkra ungdomen till de blir ett band som strax ska göra sin debut.
Den andra boken plockade jag upp i billighetshörnan på Rough Trade East i januari och nu har jag spenderat en vecka med den. Samtidigt fick jag som klar för mig att jag skulle spela genom deras skivor
Singlarna från tiden runt första albumet är klassiska i sin dramaturgi, första albumet också. Videor med gråa loftgångar som andas sjuttiotal och androgyna unga män som lirar som det är deras enda chans i livet.
Jag minns att jag var väldigt besviken på Dog Man Star, det andra albumet när de kom, jag tyckte de gjorde ett grymt dubbelfel då de plötsligt lät mer som Pink Floyd än Bowie men idag är jag inte lika bedrövad över den.
Många fina låtar och på den tredje plattan var de enkla till popformeln och de snygga singlarna med väldigt bra b-sidor. Sen blev de tristare och tristare, ju mer Brett skriver låtar själv desto sämre blir de. Head Music har några få ögonblick men skivan därefter är inget att bry sig om och det tyckte de själva också för bandet lade ned då 2003 (sen att de återförenades tio år senare bryr jag mig inte alls om)
Bretts andra bok ”Afternoon with the blinds drawn” är hyggligt intressant men inte lika underhållande som del 1 men han är väldigt uppriktigt över de felval de (läs han) gör och varför det blev som det blev. När jag lyssnade ordentligt nu kan jag konstatera att Suedes glampop låter alldeles lysande i små doser idag.
Peter Alzén
I slutet av nittiotalet hånades samma band i de svenska kvällstidningarna för att vara patetiska föredettingar. Jag har precis avslutat Brett Andersons andra självbiografi, den han lovade att inte skriva efter han avslutade den första.
Singlarna från tiden runt första albumet är klassiska i sin dramaturgi, första albumet också. Videor med gråa loftgångar som andas sjuttiotal och androgyna unga män som lirar som det är deras enda chans i livet.
Många fina låtar och på den tredje plattan var de enkla till popformeln och de snygga singlarna med väldigt bra b-sidor. Sen blev de tristare och tristare, ju mer Brett skriver låtar själv desto sämre blir de. Head Music har några få ögonblick men skivan därefter är inget att bry sig om och det tyckte de själva också för bandet lade ned då 2003 (sen att de återförenades tio år senare bryr jag mig inte alls om)
Peter Alzén
torsdag 6 april 2023
Andrew Weatherhall
Eftersom Andrew Weatherhall skulle ha fyllt 60 år idag så firar vi in påsken med en jävla massa remixer
fredag 3 mars 2023
DUB be good to me
sista dagens ledighet, det snöar utanför fönstret och det är kallare än vad jag vill. botar med att gå i morgonrock och lyssna på dub
söndag 19 februari 2023
Di Leva The Hybrids
Kanske ligger temat rätt i tiden men om den mischmasch med AI, Hybrider, kontrollsamhälle och rymden fungerar är jag inte riktigt hundra procent säker på.
Är då the Hybrids det stora albumet som får en snart 60 årig Di Leva tillbaka i rampljuset? Dessvärre vill jag nog svara knappast på det men det betyder inte att det är dåligt album. Flera av låtarna har släppt som singelsläpp på streamingtjänster tidigare, tyvärr så är inte Faller med på skivan, vilken jag tycker kanske är hans bästa låt på närmare 10-15 år.
Måhända är det mina förväntningar som var fel, jag hade hoppats på en mer modern och vågad produktion, om jag vill vara elak så låter produktionen billig 90-tal men om jag vill vara snäll så låter det fint avskalat.
Melodier och bra låtar finns det flera av, titelspåret, Winter in Paradise, Fire of Love, Mother Mary och den avslutande I’m Not Alone är alla riktigt bra låtar men det som drar ned är en del av de andra som är lätt sömnig p4-pop.
Vi som sett hans Bowie föreställning vet att han klarar av att göra honom rättvisa men jag förstår inte riktigt varför han ska spela in ”Heroes” för? En svensk version hade iofs varit kul med tanke på att David själv släppte den inte bara på engelska utan även tyska och franska men vad vet jag, det kanske är rättigheter som sätter stopp för det.
Halva albumet är riktigt riktigt bra, den andra halvan är inte dålig men mer ok. Som sagt kanske det var mina förväntningar som gjorde mig lite besviken, hade hoppats på något mer vågat musikaliskt och produktionsmässigt, det melodiska hantverket är inget som Thomas brukar slarvar med och det gör han inte här heller.
Peter Alzén
fredag 6 januari 2023
1983
1983 var jag 20 år. Efter jag hoppat av gymnasiet året innan spenderade jag våren på Vasaskolans bibliotek.
Ett beredskapsjobb som assistent till Lazlo, den ordinarie bibliotikarien. lazlo satt mest inne på sitt kontor och rökte starkt luktande cigaretter. Jag skulle förutom skriva såna där gula sorteringsskort ( 3 olika, författare, titel och genre) vara ute i verksamheten, röja lite på lagret och vara allmänt behjälplig.
Det var en trevlig termin, fina elever, nära till Princess, det fanns en soffa på lagret som man kunde spendera fredagsförmiddagen på.
Efter midsommar ryckte jag in för militärtjänstgöring på KA1, Rindö utanför Waxholm. Det var en besynnerlig tid, man mötte folk man aldrig skulle mött annars. Det var larm på ryska ubåtar då och då.
Men det bästa var nog att varje fredag försökte man smita ifrån lite tidigare så jag hann gå en skivrunda i stan innan tåget till Gävle. Pet Sounds, Lester, Skivfönstret, Wolfies, Gamla stans skivhandel och om jag hann upp till St Eriksplan för börsarna.
Det sista innan man klev på tåget var såklart bolaget på Hamngatan. Jag tror jag skrev att 1982 var ett förvirrande år i min musiksmak, tror 83 var detsamma. Det som var nytt var nog det vi idag kallar goth, då sa vi nog svartrock.
Peter Alzén
Ett beredskapsjobb som assistent till Lazlo, den ordinarie bibliotikarien. lazlo satt mest inne på sitt kontor och rökte starkt luktande cigaretter. Jag skulle förutom skriva såna där gula sorteringsskort ( 3 olika, författare, titel och genre) vara ute i verksamheten, röja lite på lagret och vara allmänt behjälplig.
Det var en trevlig termin, fina elever, nära till Princess, det fanns en soffa på lagret som man kunde spendera fredagsförmiddagen på.
Efter midsommar ryckte jag in för militärtjänstgöring på KA1, Rindö utanför Waxholm. Det var en besynnerlig tid, man mötte folk man aldrig skulle mött annars. Det var larm på ryska ubåtar då och då.
Men det bästa var nog att varje fredag försökte man smita ifrån lite tidigare så jag hann gå en skivrunda i stan innan tåget till Gävle. Pet Sounds, Lester, Skivfönstret, Wolfies, Gamla stans skivhandel och om jag hann upp till St Eriksplan för börsarna.
Det sista innan man klev på tåget var såklart bolaget på Hamngatan. Jag tror jag skrev att 1982 var ett förvirrande år i min musiksmak, tror 83 var detsamma. Det som var nytt var nog det vi idag kallar goth, då sa vi nog svartrock.
Peter Alzén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)