Kanske ligger temat rätt i tiden men om den mischmasch med AI, Hybrider, kontrollsamhälle och rymden fungerar är jag inte riktigt hundra procent säker på.
Är då the Hybrids det stora albumet som får en snart 60 årig Di Leva tillbaka i rampljuset? Dessvärre vill jag nog svara knappast på det men det betyder inte att det är dåligt album. Flera av låtarna har släppt som singelsläpp på streamingtjänster tidigare, tyvärr så är inte Faller med på skivan, vilken jag tycker kanske är hans bästa låt på närmare 10-15 år.
Måhända är det mina förväntningar som var fel, jag hade hoppats på en mer modern och vågad produktion, om jag vill vara elak så låter produktionen billig 90-tal men om jag vill vara snäll så låter det fint avskalat.
Melodier och bra låtar finns det flera av, titelspåret, Winter in Paradise, Fire of Love, Mother Mary och den avslutande I’m Not Alone är alla riktigt bra låtar men det som drar ned är en del av de andra som är lätt sömnig p4-pop.
Vi som sett hans Bowie föreställning vet att han klarar av att göra honom rättvisa men jag förstår inte riktigt varför han ska spela in ”Heroes” för? En svensk version hade iofs varit kul med tanke på att David själv släppte den inte bara på engelska utan även tyska och franska men vad vet jag, det kanske är rättigheter som sätter stopp för det.
Halva albumet är riktigt riktigt bra, den andra halvan är inte dålig men mer ok. Som sagt kanske det var mina förväntningar som gjorde mig lite besviken, hade hoppats på något mer vågat musikaliskt och produktionsmässigt, det melodiska hantverket är inget som Thomas brukar slarvar med och det gör han inte här heller.
Peter Alzén
