måndag 30 april 2012

Dexy's Midnight Runners

”The look – the visual creation and expression of an identity- is part of the very essence of rock’n’roll” (Anthony Decurtis, Rolling Stone 1995)
Det citatet skulle passa perfekt på Dexy's och framförallt på Kevin Rowlands förutom att han hatar termen och begreppet Rock’n’roll, men den brinnande passionen för stil och träffsäkerhet i att klä musik i en image är en mästare i.
Nu gör han ännu en comeback och senast de var i Sverige 2003 så var det i samband med lanseringen av ett samlingsalbum.
Skivan innan det var Kevins coverskiva som var en gigantisk flopp, ryktet sa att den sålde endast i 500 ex i England (faktiskt i 5000 i Sverige) så för att få chansen att göra ännu en skiva så tvingade skivbolaget honom att ta tillbaka band namnet Dexy’s och att han dessutom skulle börja med att göra 2 nya låtar som krydda till en ny samling. Dexy’s är i mångas ögon endast ett one-hit-wonder band som klädde sig lustigt och sjöng Come on Eileen (vilket är en av de minst bra låtarna med bandet), att de har gjort några av de starkaste texterna och haft/har en av den största integritet ett band kan ha är det inte många som vet.


I början av karriären, efter första albumet (då de hade Mean Street image) slutade plötsligt Kevin prata med engelsk press och istället kommunicerade de med sitt fans genom helsides annonser i musiktidningarna men det var inga vanliga annonser för någon ny single utan rena rama pamfletterna om deras tro på sin musik och vad de ville få ut av den. Efter några lysande singlar kom sedan det breda genombrottet med sången som Håkan Hellström torde gilla och det följande albumet Too-Rye-Ay (trashank med snickarbyxor image) som tyvärr arrats på samma sett med keltiska fioler, leta istället upp BBC sessions skiva då ni får samma låtar i mera souliga arr och sedan när de, nu som trio skulle följa upp succén med Don’t Stand Me Down så var plötsligt imagen bank tjänsteman och låtarna var väldigt långa, Kevin vägrade dessutom släppa en single för att pusha för skivan, skivan sjönk naturligtvis som en sten på topplistan men räknas idag som ett av åttiotalets bortglömda mästerverk, har ni bara hört den 12 minuter långa ”This is What she’s like” så förstår ni vad jag pratar om. Inte nog med att skivan sålde dåligt ett par år senare hade mannen snortat bort alla pengar och gick i personlig konkurs.
Hans förra solo platta (den som sålde så uselt) var en cover platta och inte nog med det, han hade dessutom valt en minst sagt besynnerlig image, ett raffset och efter att uppträtt på Reading med två strippor och nästan blivit stenad av scenen så blev han dessutom tvingad av Bruce Springsteen att plocka bort Thunder road från skivan (finns på nätet, ladda ned) så karriären verkade verkligen vara slut, spelningen på Cirkus var en fantastisk pärla men sen försvunna han ut i periferin igen men 2007 läckte It’s ok Johanna ut på nätet men först nu sen våren 20112 kommer det nya albumet. Lördagens spelning på Berns började med att de spelade igenom hela det nya albumet innan de återupptog en scen där han berättar för en polisman att han aldrig kan sluta brinna för det han gör. Även denna spelning var smått underbar och även om grabbarna i baren skrek efter Geno så var nog den tålmodiga publiken väldigt nöjd efteråt. Denna mix gjorde efter deras cirkusspelning men den passar bra nu också.

Peter Alzén

TO STOP THE BURNING
Bobby Womack & Candi Staton – Stop before the start
Van Morrisson – I’ve been Working
Dion – Loving You is Sweeter Than ever
Richie Havens – I Can’t Make it Anymore
Robert Wyatt – At Last I am Free
Terry Callier – Turn you to Love
Al Wilson – The Dolphins
Roxy Music – Strictly Confidential
Elvis Costello – Let Them All talk
Gene Chandler – I Fooled You This Time
The Van Dykes – No Man is an Island
Chi-Lites – Stones Out of My Mind
Sam Dees – The show Must go on
Troggs – Love is all Around
Commodores – Nightshift
Jimmy Ruffin – I’ll Say Forever my Love
Bruce springsteen – Brilliant Disguise
Impressions – Mighty Mighty (Spade & Whitey)
Joe Jackson – Real men
Sagittarius – Another Time
Chieftains – Mn na Ireann


torsdag 26 april 2012

Nomads

Lika mycket som jag älskar fräsch rockmusik som verkligen skakar om min värld så hatar jag, verkligen hatar jag bredbent grabbig rock. Många band som har börjat som uppfriskande injektioner har snabbt glidit över till gubbiga posers. Ett band som aldrig gått över till den onda sidan är The Nomads.
Första gången jag såg en Nomads konsert var i slutet av 83, såg en affisch på stan att ett tufft band skulle spela på Yin & Yang i Gävle. Vi var kanske 10 stycken i lokalen, de flesta för att se förbandet Megnus Ålben (där Rickard Olsson, känd från Tv spelade) och inte blev det mindre magiskt för rökrutan och logen råkade vara samma rum. Spelningen var sådär elektriskt intensiv och hänsynslös som jag vill att slamrig rock ska vara. Sen såg jag bandet många gånger över åren, ibland var de lite nonchalanta och loja men ofta var det övernaturligt bra. Senaste gången var förra sommaren på Peace & Love, på Bolanche lite undangömt från resten av festivalen levererade de ren skär hög energisk slammer rock. Kvällens version av Alex Chiltons Bangkok när de får hjälp av Ken Stringfellow är lysande.
Det bästa med Nomads var att även om de lät som ett fräckt modernt band så glömde de aldrig sina rötter, de tidiga skivorna var full av covers av mer eller mindre obskyra garagerocklåtar. Precis sånt som får musikälskare som jag att gräva lite i rockhistorien.
Innan Nomads inget Nuggets, inget Sonics och ingen Roky, de var min guide in till den fantastiska värld av garagerock, slamrig rock som kändes lika fräck som punken gjorde när den kom. visst kom de precis i rätt tiden, suget på rock var otroligt då hela min musikvärld var förvirrad, allt kändes antingen gammalt eller ointressant, punken, postpunken, syntbanden allt som hade känts fräckt var nu gammalt, tillrättalagt och passé. Visst det fanns ljuspunkter som Gun Club men behovet efter bra rockmusik var ohyggligt stort. Nomads gick mer eller mindre omedvetet i bräschen för en våg av garagerock som kom, givetvis fanns det massor av bra band i den vågen och massor av gamla omöjliga skivor blev tillgängliga igen men det mesta var som vanligt i alla trender mindre bra.
Nomads var kanske både först och bäst, även om Nomads tog inspiration från samlingsskivor som Nuggets och Pebbles så lät de alltid som de var nutida. Det kan man inte säga om de mer retroaktiga banden som helst ville att de skulle vara 1965 igen, i dagarna kommer bandets nya album Solna, det första sedan 2001, det kanske bara är bandets tionde men däremot en av deras bästa. Chips Kiesbye från Sator som jobbat med bandet under flera år får bandet att aldrig behöva riskera bli gubbigt utan istället vara tuff powerpoppiga utan att för det vara ett uns utslätade.
Om du bara tvivlar spela The Bad Times Will Do Me Good så lovar jag dig att du är övertygad.
Nomads var de tuffa grabbarna som aldrig behövde bevisa sin tuffhet och
Nomads har aldrig varit moderna och på så sätt blir de aldrig omoderna.
Liten intervju med Nix Vahlberg

Q; när ni började, spelade ni bara covers då? vilka var med på första reportoaren? var fick ni tag i låtarna?

A; Ja, det var bara covers i början. Låtarna på kassetten "Stagger in the Snow" visar lite hur repertoaren såg ut. Vi var inga fanatiska skivsamlare, men vi köpte mycket plattor på rekommendationer vi hittade i t ex Larm, Bomp och New York Rocker. En del fick man beställa från USA, men mycket gick att hitta på hemmaplan.


Q; många av de låtar ni spelade in ledde mig och många andra vidare till nya härliga upptäkter, är det många covers ni försökt spela men ratat, några exempel?

A; I början körde vi mycket låtar bara för vårt eget nöjes skull, när Cramps första platta kom ut så försökte vi spela hela plattan, fast bara i replokalen. Möjligtvis att vi körde "TV Set" live nångång.


Q; när repade ni in en cover senast, känner ni att ni INTE behöver spela covers eller är det så att ni har så mycket tid mellan plattorna att ni inte skriva nu?

A; Vi hade några covers på gång till "Solna" som vi ratade. En jag trodde mycket på var "I Can't Make a Friend" med the Vagrants (Leslie Wests första band), men den blev inget vidare. Rent allmänt så är det ju förstås svårare att hitta coola covers numera, när allting, oavsett hur obskyrt det än är, finns tillgängligt ett musklick bort.

Q; vilka favoritcovers har ni med andra artister?

A; Jeffrey Lee Pierce och Gun Club var mästare på att göra covers. Cramps också förstås.

Q; vad har ni gjort sen senaste skivan?

A; Inget särskilt, levt vanliga familjeliv och jobbat. Det tar tid att få ihop ett helt album när man är medelålders!

Q; varför går aldrig Nomads över gränsen och blir bredbent grabbig hård-rock?

A; Jag tror och hoppas att vi har såpass bra koll så att vi inte skulle släppa ifrån oss något som låter som bredbent grabbig hårdrock. Vi gillar inte sånt.
Peter Alzén
this is the 50 first covers they recorded in their orfginal version. Big thanks to Lo-Fi jr for the great cover work.
Orginal sins, songs the Nomads taught us
Disc 1
1.Sonics - Psycho
2.Pretty things - Come see me
3.Sooner or later - Night time
4.Sonics - Boss hoss
5.Richard Berry & The Pharoahs - Have Love Will Travel
6.Tony Casanova - Showdown
7.Revlons - The Way (You Touch My Hand)
8.Third Bardo - I'm five years ahead of my time
9.Chuck Berry - Downbound train
10.Sleepy John Estes - Milk cow blues
11.Chocolate watch band - Milk cow blues
12.Elmore James - Stranger blues
13.Alex Chilton - Bangkok
14.Kinks - I'm not like everybody else
15.Kit & Outlaws - Don't tread on me
16.Standells - Sometimes good guys don't wear white
17.Jerry McCain - I'm a ding dong daddy from a rock & roll city
18.Jerry Byrne - Lights out
19.Warren Smith - Red cadillac & black moustache
20.Stooges - Real cool time
21.Sorrows - Teenage letter
22 E.S.P - Beaver patrol
23.Merrell Fankhauser & HMS Bounty - Driving Sideways (on a one way street)
24.Lyres - She pays the rent
25.Chan Romero - My little ruby
Disc2
1.Blue Oyster Cult - This Ain't The Summer Of Love
2.Captain Beefheart and his magic band - Frying pan
3.Dictators - 16 forever
4.Atlantics - Come on
5.Thirteenth floor elevators - Youre gonna miss me
6.Charlie Feathers - Jungle fever
7.Tommy Bell - Swamp gal
8.Del Shannon - Move it on over
9.Dictators - The next big thing
10.Sonics - He's waiting
11.Ray Charles - I don't need a doctor
12.Shadows of Knights - I'm Gonna Make You Mine
13.Roky Erikson - I have always been here before
14.Sonics - Cinderella
15.Link Wray - Fire and brimstone
16.Steve Wynn - Smooth
17.Yardbirds - A certain girl
18.Rolling stones - Jumpin' jack flash
19.Roky Erikson - Two headed dog
20.Heartbreakers - Chines rock
21.Zeros - Wimp
22.Hawkwind - Motorhead
23.Wipers - Better off dead
24.Boys (buzz) T.C.P
25.Cult figures (buzz) I remember
ladda ned disc 1 här
ladda ned disc 2 här

lördag 7 april 2012

The boy looked at Johnny

en påskafton känns som ett givet tillfälle att lägga upp min mix baserad på och om Johnny Thunders

Nästan allt han gjorde på skiva (i alla fall de officiella releaserna) var lysande, jag fick nöjet att se honom 2 gånger live, den första gången var fantastisk den andra var skämskudde på. musiken på denna mix är en blandning av låtar om honom, covers på låtar han skrivit och del annat som jag tycker passar.
Vic Godard & The Subway Sect - Johnny Thunders
Sonic Youth - Personality crisis
Slaughter and the Dogs - Johnny T
The Libertines - The boy looked at Johnny
Soft Cell - Born to loose
Sex Pistols . New York
the Clash - City of the dead
Replacements - Dose of thunder
Willy DeVille - Chemical Warfare
Patti Palladin - Leave me alone (Chatterbox)
Roky Erickson - Bermuda
Iggy Pop - Look away
Nick Cave and the Bad Seeds . There she goes my beautiful world
Paul Westerberg - Devil raised a good boy
Los Lobos - Alone in a crowd
The Pastels - Lonely planet boy
Giant Sand - You can't put your arms around a memory
Guns'n'Roses - So fine
The Dogs D'Amour - Johnny Silvers
The Murder City Devils - Johnny Thunders
Ramones - I Love you
Hellacopters - It's too late
Ladda ned här
Peter Alzén