tisdag 20 december 2022
torsdag 15 december 2022
söndag 4 december 2022
Kid Congo Powers - New Kind of Kick
Ja jag har läst ut ännu en musikbok, denna gång Kid Congo Powers - New Kind of Kick. Egentligen har jag ingen djupare relation till Kid Congo Powers men insåg att han spelat med Gun Club, Cramps och Bad Seeds, vilket givetvis gjorde att nyfikenheten tilltog.
Redan som 14 åring såg han New York Dolls uppträda och han köade för att köpa Ramones debutalbum samma dag som den släpptes, han blev senare ordförande för deras unoffical fan club west, att den inte var officiell var bara för att slippa skatt. han är som tonåring en del av Los Angeles punkscen men endast som publik, fanzineskribent och vän till alla.
En dag i kön till en Pere Ubu konsert frågade den där konstiga snubben som brukar köpa reggaeskivor i skivaffären där Kid Congo jobbade om han ville bilda ett band, Kid sa att han varken kunde spela nåt eller ägde nåt instrument. Den där konstiga killen var Jeffrey Lee Pierce och här började embryot till Gun Club. Jeffrey visade hur man stämde en gitarr i ett öppet ackord så det räckte med att spela med ett finger. Gun Club var från början till slut Jeffreys band men Kid Congo var oftast med, de andra medlemmarna kom och gick i en strid ström, det var droger, det var rock i sin primitivaste form och ofta var det lysande
i Gun Club så gjorde han låten "For the Love of Ivy" och inte långt därefter så frågade just Ivy och Lux från the Cramps vad han skulle göra för att bli med i deras band. han förstod inte riktigt frågan, så de sa igen skulle du hugga av dig ett finger för att spela med oss? - lätt svarade Kid och vips var han med i The Cramps.
men han fick inte fortsätta vara med i Gun Club för är man med i Cramps så är man med i Cramps, det var även där han fick sitt namn Kid Congo Powers.
The Cramps var ordentligt uppskrivna här och kanske var på gränsen att bli större men ett bråk med skivbolaget ledde till att de inte spelade in några skivor på ett par år, endast bootlegen "Smell of Female" kom ut och någonstans här så lade de ned det och Kid började lira med Gun Club igen, kaos, droger och rock.
Jeffrey blev bra kompis med Nick Cave, två intellektuella knarkare som beundrade William S Burroughs och gärna spelade primitiv blues på sitt eget sätt. någonstans här så får Kid Congo ett samtal från Mick Harvey kapellmästare och fixare i Bad Seeds. han berättare att Barry Adamson slutat och Mick tänkte ta basen och undrade om Kid Congo ville lira gitarr med dem.
ännu en dröm kom till hononm, han var i himmelriket men även om bandet var lysande och de skivor han var med på också är toppen så var det även här knark, kaos och allmänt virrigt.
Kid Congo får senare sparken och återvänder till, ja just det Gun Club. under alla åren har han flera olika andra band av vilka Fur Bible bör nämnas då jag är förtjust i deras tolva
boken är underhållande och rolig, speciellt om man gillar banden som nämns. boken slutar strax efter Jeffreys död och när Kid Congo till slut lägger ned heroinet. väl värd att läsa
Peter Alzén
lördag 19 november 2022
David Ritschard på Gävle Konserthus
David Ritschard är inte i toppform. En blottad nästan utbränd David Ritschard har svårt att komma upp på scenen, han berättar öppet på scenen om sitt mående, att han hamnat på sjukan i Nashville under inspelningen av Jills Veranda.
han går av scenen och bandet tolkar Wilmer X "Bara Lycklig när jag dricker". han kommer tillbaka. andas, kämpar och när det väl kommer till extranumret så säger bandet att han har slut på energi och vi får inte den förväntade "Sverigerocken" utan bandet kör en jig (eller vad vi nu ska kalla det) och han kommer upp när det ska bockas.
annars var konserten toppen, låtvalet roligt och publiken sjöng med ofta. i vissa stunder är det tårögdsframkallande och jag står där och säger till mig själv "fan vad det är vackert ändå"
Peter Alzén
onsdag 9 november 2022
Poly Styrene
På Bibliotekens ( har jag berättat hur mycket jag älskar bibliotek) gratis filmtjänst Cineasterna finns nu Filmen om Poly Styrene.
Den första text jag skrev som blev en låt i mitt första punkband Pink Pyjamaz 1978 hette Jag är en Kliché, den titeln stal jag givetvis från X-Ray Spex låt ”I•m a Cliche” .
De var ett mina stora favoriter då jag var 15 år. Poly Styrene var sångerska i bandet, hon tog sitt namn från gula sidorna som en parodi på rockstjärnor som Gary Glitter och Larry Lurex. Hon gjorde dessutom all bandets art work och de hade en egen otroligt snygg stil i allt från design, hemgjorda kläder till texter om att inte passa in.
Med En somalisk pappa och en vit engelsk mamma kände hon sig aldrig hemma någonstans men bakom den där stora tandställning och de fantastiska texterna fanns det ett otroligt mod. Se filmen, ni ångrar inte det
Den första text jag skrev som blev en låt i mitt första punkband Pink Pyjamaz 1978 hette Jag är en Kliché, den titeln stal jag givetvis från X-Ray Spex låt ”I•m a Cliche” .
De var ett mina stora favoriter då jag var 15 år. Poly Styrene var sångerska i bandet, hon tog sitt namn från gula sidorna som en parodi på rockstjärnor som Gary Glitter och Larry Lurex. Hon gjorde dessutom all bandets art work och de hade en egen otroligt snygg stil i allt från design, hemgjorda kläder till texter om att inte passa in.
Med En somalisk pappa och en vit engelsk mamma kände hon sig aldrig hemma någonstans men bakom den där stora tandställning och de fantastiska texterna fanns det ett otroligt mod. Se filmen, ni ångrar inte det
torsdag 3 november 2022
Det spelades bättre rock'n'roll på Torssons tid
härom dagen såg jag Torsson i en fullsatt lokal i Gävle, min recension från Gefle Dagblad.
Första gången jag hörde Torsson var nog på samlingsalbumet Svensk Pop som kom sommaren 79, skivan blev ordentligt hyllad av Mats Olsson på Expressen och det givna köpet gjordes nog av att både Noise och Kriminella Gitarrer var med. Men det absurda i den svenska punk- och Do it yourself våg som vällde över landet då var att band som Torsson som nästan lät som motsatsen till punk accepterades för det var så annorlunda.
Första låten på Svensk Pop samlingen var Torssons ”Klippan Centrum” en låt som handlade om en liten ort där det fanns tre gatukök där det serverades pannbiff och att det fanns en Centralstation en halvtimmes gångväg från stan, Att låten var en cover på ”Kansas City” hade jag såklart ingen aning om då.
Året efter kom debutalbumet ”Att kunna men inte vilja” där sjöng de om en gammal bil av märket DKW, om älgjakt och att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.
Någonstans finns en linje i Skåne från Torsson över Wilmer X till Bäddat för trubbel. Även om de inte alls låter lika så bottnar de i gammal rock’n’roll som gärna spelas utan effekter på gitarrerna.
Och ofta speciellt i Torssons fall sjunger de om saker som inte spelar så stor roll men ändå är något i livet som sker. Det lilla livet gärna i mindre orter
Många människor har svårt för Torsson då de tycker de är ett larvigt skämtband men jag tror inte de människorna har lyssnat ordentligt. Ljudbilden är lite tunn och kanske lite skramlig men det är en chimär för det låter inte alls taffligt utan det är väldigt smakfullt spelat. Även om ryggraden av Dan Perssons bas och Rikard Swärdhs trummor är stabil så är det Michael Sellers finfina gitarrspel som sticker ut. Med små medel få det att låta elegant är svårare än vad man kan tro. Avskalat som punken, lekmannamässigt melodiös som proggen och i botten blues och tidig rock’n’roll. Men Torsson låter bara som Torsson
Musikhusets övervåning är fullsatt, medelåldern är ganska hög men glädjen likaså. Ibland är sorlet så högt att jag vill skrika -va lite tysta så vi hör sången bättre men igenkänningsfaktorn är också hög, folk vill sjunga med i låtar som handlar om Volleyboll Molly, Lena Gren och Assars tal.
Professor Bo Åkerström torra humor mellan låtarna får publiken att skrocka lite men när de listar ut vilken nästa låt är så jublas det. Jag tycker bandet som har hållit på i närmare 46 år är modiga som spelar så pass mycket ”nyare” material, till och med en outgiven låt. Fast det är ju de gamla klassikerna som får mest respons.
Det finns mycket att hämta i Torssons musik, jag vet Geografilärare som blir glada över ”Sverige” själv brukar jag använda ”Blodomloppet” när jag pratar människokroppen i klassrummet
Torssons bjöd på en rolig stund men kanske blev den i längsta laget då det klockades in på närmare 150 minuter.
Peter Alzén
Första gången jag hörde Torsson var nog på samlingsalbumet Svensk Pop som kom sommaren 79, skivan blev ordentligt hyllad av Mats Olsson på Expressen och det givna köpet gjordes nog av att både Noise och Kriminella Gitarrer var med. Men det absurda i den svenska punk- och Do it yourself våg som vällde över landet då var att band som Torsson som nästan lät som motsatsen till punk accepterades för det var så annorlunda.
Första låten på Svensk Pop samlingen var Torssons ”Klippan Centrum” en låt som handlade om en liten ort där det fanns tre gatukök där det serverades pannbiff och att det fanns en Centralstation en halvtimmes gångväg från stan, Att låten var en cover på ”Kansas City” hade jag såklart ingen aning om då.
Året efter kom debutalbumet ”Att kunna men inte vilja” där sjöng de om en gammal bil av märket DKW, om älgjakt och att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.
Någonstans finns en linje i Skåne från Torsson över Wilmer X till Bäddat för trubbel. Även om de inte alls låter lika så bottnar de i gammal rock’n’roll som gärna spelas utan effekter på gitarrerna.
Och ofta speciellt i Torssons fall sjunger de om saker som inte spelar så stor roll men ändå är något i livet som sker. Det lilla livet gärna i mindre orter
Många människor har svårt för Torsson då de tycker de är ett larvigt skämtband men jag tror inte de människorna har lyssnat ordentligt. Ljudbilden är lite tunn och kanske lite skramlig men det är en chimär för det låter inte alls taffligt utan det är väldigt smakfullt spelat. Även om ryggraden av Dan Perssons bas och Rikard Swärdhs trummor är stabil så är det Michael Sellers finfina gitarrspel som sticker ut. Med små medel få det att låta elegant är svårare än vad man kan tro. Avskalat som punken, lekmannamässigt melodiös som proggen och i botten blues och tidig rock’n’roll. Men Torsson låter bara som Torsson
Musikhusets övervåning är fullsatt, medelåldern är ganska hög men glädjen likaså. Ibland är sorlet så högt att jag vill skrika -va lite tysta så vi hör sången bättre men igenkänningsfaktorn är också hög, folk vill sjunga med i låtar som handlar om Volleyboll Molly, Lena Gren och Assars tal.
Professor Bo Åkerström torra humor mellan låtarna får publiken att skrocka lite men när de listar ut vilken nästa låt är så jublas det. Jag tycker bandet som har hållit på i närmare 46 år är modiga som spelar så pass mycket ”nyare” material, till och med en outgiven låt. Fast det är ju de gamla klassikerna som får mest respons.
Det finns mycket att hämta i Torssons musik, jag vet Geografilärare som blir glada över ”Sverige” själv brukar jag använda ”Blodomloppet” när jag pratar människokroppen i klassrummet
Torssons bjöd på en rolig stund men kanske blev den i längsta laget då det klockades in på närmare 150 minuter.
Peter Alzén
lördag 29 oktober 2022
The Jam lägger av
När Paul Weller för fyrtio år sedan lade ned the Jam till de andras tvås stora chock, var han less på format, less på rockmusik, less på att alltid göra det förväntade i den kontext han verkade i.
Redan som nyss fyllda tonåring hade Paul bildat sitt första band tillsammans med sin skolkamrat Steve Brookes, 0ch med trummisen Rick Buckler spelade de rockcovers på pubar och skoldanser runt om i Woking. De blir en tajt enhet som försöker i sina bästa stunder vara som sina idoler från 60-talet. 1975 hör de Dr Feelgood och plötsligt blir deras låtar lite hårdare och snabbare. Steve Brooker hoppar av och Paul Byter från bas till gitarr, Bruce Foxton kommer in i bandet.
Sommaren 1976 ser Paul Sex Pistols för första gången och trots att de inte alls låter som the Jam så känner han ett sammanhang. The Jam gör en gerilla spelning utanför Rock on, skivaffären i Soho som innehavs av skivbolaget Chiswicks ägare Roger Armstrong. Bandet skulle senare bli erbjudna skivkontrakt av honom men valde 6000 pund från Polygram istället.
In the city är en grym debutsingel som nådde 40 plats på Englandslistan men det tog några år innan The Jam blev mitt ett av mina favoritband. De första två albumen är bra men inte mer, det tredje missade jag först för jag tyckte då att All Mod Cons var vek 60-talspop men ack så fel jag hade. När sen Setting Sons kommer är det nästan som jag spelar sönder det.
Eton Rifles som släpps innan albumet blir bandets första som når topp 3 på Engelska singellistan. En låt som premiärministern David Cameron, som började på privatskolan Eton just hösten 79 sa sig älska. Paul svarade lite syrligt ”What part of it didn’t he get?”. Även om jag idag tycker några låtar inte är så fantastiska som då så är det ett album jag ofta återkommer till.
Dessutom var deras version av (Love is like a ) Heatwave (ganska tafflig nu med facit i hand) som fick mig att börja köpa soulplattor. Just Pauls kärlek till musik och till att sprida det han älskar har lett till en evigt växande spellista med låtar han tipsat om genom tiderna. I många år spreds ju informationen om vilka låtar som var med Pauls Tour tapes.
Efter Setting sons är nästan allt fantastiskt med the Jam, albumen, singlarna, singlarnas baksidor, jag ser dem två gånger var av den första på Göta Lejon var otroligt bra, den andra på Grönan inte lika fantastisk. Den 30 0ktober 1982 meddelade Paul i NME att han lägger ned bandet. Innan den 11 december 1982 då de gör sin sista spelning hinner bandet släppa två till fantastiska singlar The Bitterest pill (I Ever had to swallow) når andra plats, bara Eye of the Tiger med Survivor hindrade den från att nå första plats. Beat surrender den allra sista kom som en vanlig enkel sjua med Shopping på baksidan men det var dubbelsinglen som gav oss en hint var Paul skulle sen, covers på Curtis Mayfield, Chi-Lites, Edwin Starr.
När Style Council startade skulle det vara ett löst sammansatt gäng men bara Mick Talbot & Paul som givna medlemmar. De planerade olika stilar beroende på vilka som var med på låten. Och de skulle bara släppa singlar till en början.
Min kärlek till Style council är inte alls lika stor, tycker de första singlarna är lysande och Our Favourite shop är en alldeles utmärkt skiva så är resten av albumen alldeles för ojämna och till och med lite trista.
Efter att Polydor hade nobbat Style Councils sista album, så lägger de ned, Paul känner sig frustrerad, inget band, inget skivbolag, kanske inte ens en publik. Han spenderar ett år med att slicka sina sår. Han hade folk från Acid Jazz kretsar i sin studio. Talking Loud var sugen på att signa honom men han gör en singel under namnet Paul Weller Movement.
Jag kommer ihåg att den inte ens släpptes i Sverige men eftersom jag hade hand om importskivorna på Skivbutiken så lyckades jag få tag i ett exemplar. Minns att Andres Lokko skrev om någon spelning i Amsterdam där det hade spelats Jam och Style council låtar i mer rockig form. I samma veva skriver han låter till albumet Free Your Feelings med Slam, ett band där hans fru Dee C Lee sjunger. Det låter som det är låtar från sista outgivna Style Council albumet.
Året efter kommer första albumet, jag köper mitt exemplar från Japan, då den släpps på skivbolaget Pony Canyon där ett halvår innan Go Disc släpper den i England och resten av Europa. Om singeln hade varit rockig är skivan softare, visst finns det groovigare låtar som har gitarriff men mestadels är det soulig rock. Recensenter skrev om Curtis Mayfield, Traffic och visst låter det en hel del som den rock som fanns i skarven av 60- 0ch 70-Talet. Jag gillade skivan väldigt mycket när den kom och den har åldrats väldigt väl. Favoritlåt är den soldränkta Above the Clouds.
Wild Wood kommer nästan precis på dagen året efter om debuten blev en större succé än vad folk hade trott blir detta en jättesuccé. Tredje albumet Stanley Road benämns ibland som Wild Wood vol 2 men jag tycker nog den har ett lite rockigare uttryck. Stanley Road är givetvis döpt efter gatan i Woking där Paul växte upp. Skivan är full av bra låtar, melodisk men även ganska funky.
Sen börjar mitt förhållande till Paul bli mer komplicerat, fjärde albumet Heavy Soul kom två år senare och nu hade han plötsligt börjat rocka. Tidigare hade Paul sagt att han inte lyssnade på män i skägg men nu omfamnar han Free, Traffic och allt annat som brittiskt från 72. Jag tyckte att när den kom var en besvikelse, låt mässigt är den mycket sämre än de två albumen som kom före. Ibland blir det bara ett jävla massa riffande och avsaknaden av riktigt stora låtar finns. Ibland är det riktigt bra, första singeln Peacock suit är en riktigt bra låt (även om den lånar riffet från Small faces Grow our own) och några spår till är inte heller så dumma men det mesta är jammande och riffande som jag inte riktigt blir klok på.
Heliocentric var ett album jag kanske nonchalerade när det kom, efter besvikelsen på Heavy Soul så var Weller ingen högre prioritet längre, dessutom var det en tid i livet där jag pluggade 100%, jobbade 50% och hade 2 små barn. Så tiden var knapp. Soundet är lättare än på Heavy Soul och påminner mer om det han gjorde på Wild Wood. Sen har det fortsatt så under hela hans karriär ibland toppskivor som 22 Dreams, On Sunset eller A Kind Revolution men alldeles för ofta ganska tråkiga skivor som fjolårets Fat pop t.ex.
Men jag fortsätter kolla in vad han gör, ofta är samarbeten, udda singlar och sånt bättre än själva albumen. Och listan med Paul Wellers jukebox fylls också hela tiden på
Peter Alzén
Redan som nyss fyllda tonåring hade Paul bildat sitt första band tillsammans med sin skolkamrat Steve Brookes, 0ch med trummisen Rick Buckler spelade de rockcovers på pubar och skoldanser runt om i Woking. De blir en tajt enhet som försöker i sina bästa stunder vara som sina idoler från 60-talet. 1975 hör de Dr Feelgood och plötsligt blir deras låtar lite hårdare och snabbare. Steve Brooker hoppar av och Paul Byter från bas till gitarr, Bruce Foxton kommer in i bandet.
Sommaren 1976 ser Paul Sex Pistols för första gången och trots att de inte alls låter som the Jam så känner han ett sammanhang. The Jam gör en gerilla spelning utanför Rock on, skivaffären i Soho som innehavs av skivbolaget Chiswicks ägare Roger Armstrong. Bandet skulle senare bli erbjudna skivkontrakt av honom men valde 6000 pund från Polygram istället.
In the city är en grym debutsingel som nådde 40 plats på Englandslistan men det tog några år innan The Jam blev mitt ett av mina favoritband. De första två albumen är bra men inte mer, det tredje missade jag först för jag tyckte då att All Mod Cons var vek 60-talspop men ack så fel jag hade. När sen Setting Sons kommer är det nästan som jag spelar sönder det.
Eton Rifles som släpps innan albumet blir bandets första som når topp 3 på Engelska singellistan. En låt som premiärministern David Cameron, som började på privatskolan Eton just hösten 79 sa sig älska. Paul svarade lite syrligt ”What part of it didn’t he get?”. Även om jag idag tycker några låtar inte är så fantastiska som då så är det ett album jag ofta återkommer till.
Dessutom var deras version av (Love is like a ) Heatwave (ganska tafflig nu med facit i hand) som fick mig att börja köpa soulplattor. Just Pauls kärlek till musik och till att sprida det han älskar har lett till en evigt växande spellista med låtar han tipsat om genom tiderna. I många år spreds ju informationen om vilka låtar som var med Pauls Tour tapes.
Efter Setting sons är nästan allt fantastiskt med the Jam, albumen, singlarna, singlarnas baksidor, jag ser dem två gånger var av den första på Göta Lejon var otroligt bra, den andra på Grönan inte lika fantastisk. Den 30 0ktober 1982 meddelade Paul i NME att han lägger ned bandet. Innan den 11 december 1982 då de gör sin sista spelning hinner bandet släppa två till fantastiska singlar The Bitterest pill (I Ever had to swallow) når andra plats, bara Eye of the Tiger med Survivor hindrade den från att nå första plats. Beat surrender den allra sista kom som en vanlig enkel sjua med Shopping på baksidan men det var dubbelsinglen som gav oss en hint var Paul skulle sen, covers på Curtis Mayfield, Chi-Lites, Edwin Starr.
När Style Council startade skulle det vara ett löst sammansatt gäng men bara Mick Talbot & Paul som givna medlemmar. De planerade olika stilar beroende på vilka som var med på låten. Och de skulle bara släppa singlar till en början.
Min kärlek till Style council är inte alls lika stor, tycker de första singlarna är lysande och Our Favourite shop är en alldeles utmärkt skiva så är resten av albumen alldeles för ojämna och till och med lite trista.
Efter att Polydor hade nobbat Style Councils sista album, så lägger de ned, Paul känner sig frustrerad, inget band, inget skivbolag, kanske inte ens en publik. Han spenderar ett år med att slicka sina sår. Han hade folk från Acid Jazz kretsar i sin studio. Talking Loud var sugen på att signa honom men han gör en singel under namnet Paul Weller Movement.
Jag kommer ihåg att den inte ens släpptes i Sverige men eftersom jag hade hand om importskivorna på Skivbutiken så lyckades jag få tag i ett exemplar. Minns att Andres Lokko skrev om någon spelning i Amsterdam där det hade spelats Jam och Style council låtar i mer rockig form. I samma veva skriver han låter till albumet Free Your Feelings med Slam, ett band där hans fru Dee C Lee sjunger. Det låter som det är låtar från sista outgivna Style Council albumet.
Året efter kommer första albumet, jag köper mitt exemplar från Japan, då den släpps på skivbolaget Pony Canyon där ett halvår innan Go Disc släpper den i England och resten av Europa. Om singeln hade varit rockig är skivan softare, visst finns det groovigare låtar som har gitarriff men mestadels är det soulig rock. Recensenter skrev om Curtis Mayfield, Traffic och visst låter det en hel del som den rock som fanns i skarven av 60- 0ch 70-Talet. Jag gillade skivan väldigt mycket när den kom och den har åldrats väldigt väl. Favoritlåt är den soldränkta Above the Clouds.
Wild Wood kommer nästan precis på dagen året efter om debuten blev en större succé än vad folk hade trott blir detta en jättesuccé. Tredje albumet Stanley Road benämns ibland som Wild Wood vol 2 men jag tycker nog den har ett lite rockigare uttryck. Stanley Road är givetvis döpt efter gatan i Woking där Paul växte upp. Skivan är full av bra låtar, melodisk men även ganska funky.
Sen börjar mitt förhållande till Paul bli mer komplicerat, fjärde albumet Heavy Soul kom två år senare och nu hade han plötsligt börjat rocka. Tidigare hade Paul sagt att han inte lyssnade på män i skägg men nu omfamnar han Free, Traffic och allt annat som brittiskt från 72. Jag tyckte att när den kom var en besvikelse, låt mässigt är den mycket sämre än de två albumen som kom före. Ibland blir det bara ett jävla massa riffande och avsaknaden av riktigt stora låtar finns. Ibland är det riktigt bra, första singeln Peacock suit är en riktigt bra låt (även om den lånar riffet från Small faces Grow our own) och några spår till är inte heller så dumma men det mesta är jammande och riffande som jag inte riktigt blir klok på.
Heliocentric var ett album jag kanske nonchalerade när det kom, efter besvikelsen på Heavy Soul så var Weller ingen högre prioritet längre, dessutom var det en tid i livet där jag pluggade 100%, jobbade 50% och hade 2 små barn. Så tiden var knapp. Soundet är lättare än på Heavy Soul och påminner mer om det han gjorde på Wild Wood. Sen har det fortsatt så under hela hans karriär ibland toppskivor som 22 Dreams, On Sunset eller A Kind Revolution men alldeles för ofta ganska tråkiga skivor som fjolårets Fat pop t.ex.
Men jag fortsätter kolla in vad han gör, ofta är samarbeten, udda singlar och sånt bättre än själva albumen. Och listan med Paul Wellers jukebox fylls också hela tiden på
Peter Alzén
söndag 9 oktober 2022
Doktor Kosmos kom på besök till Gasklockan i Gävle
Fjorton år senare är Doktor Kosmos tillbaka till sin gamla hemstad, sen dess har de hunnit lägga av, Uje har gjort en pjäs om sin sjukdom, gjort film, fått guldbagge för den.
När de sen startade igen 2019 med albumet Hej, var det bara DN som orkade recenserade. Men här är det 300 personer som möter upp lyckligt vid Gasklockan. De flesta ivrigt förväntansfulla, många var knappt födda sist bandet var i staden men spännvidden på åldern var stor.
De startar med ”Hålla din hand” som har ett fint groove med en typisk Uje text, just det där groovet har många av de senare låtarna som får bandet att bli riktigt dansvänliga.
Jublet och allsången startar ordentligt redan i andra låten ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien”, precis som med Nationalteatern är Doktor Kosmos texter inte simpla alls men perfekta att sjunga med i, man blir glad av att sjunga rader som ”Ett möte på något kansli, med prat hur allting ska bli, omgärdat av ett ganska rödkindat hemlighetsmakeri” för sen skrika refrängen extra högt.
Uje är i centrum, han pastisch citerar Göran Persson med ordet ”berätta gärna om Gävle, jag har sett det, jag har växt upp här och jag hatar det” men strax efter säger han såklart att han skojar. Det blir en hel del publikfrieri om olika stadsdelar och andra relaterade saker, vilket leder att ”Högstadiepersonerna” har en allsång rakt igenom.
Det låter bra om bandet även om ljudet är lite avigt och ibland hackar det lite som om de inte hör varandra ordentligt men det är petitesser för levande musik ska kännas mer än analyseras om.
Visst kan en del låtar kännas daterade speciellt textmässigt men det spelar ingen roll.
Även om de tidigare DIY låtarna är mer knasig indie eller punkigt skrammel så är det bra sväng av den ”nya Killen” på trummor som gör att det ändå är väldigt dansbart.
Och Extra mycket groove blir det på första extranumret ”Barn” då Martin Aagård tar upp en saxofon och upp på scenen kommer Daniel Gilbert på gitarr. ”Barn” är en genialisk metafor i integrationsdebatten.
De blir givetvis uppropade ännu en gång och kör då den stora hiten från den första skivan ”Blåvita flingor”. Det är en perfekt avslutning även om publiken nog gärna hade velat höra en timme till.
Naturligtvis är det en kväll som man blir glad av att höra bandet spela hits som ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” ”Lesbian Wannabe” och ”Ante”, publiken är glada och dansar sig svettiga, längst fram står ungdomar svettiga och lyckliga, Man brukar prata om generation Greta, detta kanske är generation Uje.
Band som tidigare nämnda Nationalteatern, Ebba Grön, KSMB, Kjell Höglund och Doktor Kosmos kommer alltid ha en publik som gillar att sjunga med i smarta politiska låtar och det spelar ingen roll vilken politisk åskådning du har, samma band har spelats på MUF fester också.
Peter Alzén
setlist
När de sen startade igen 2019 med albumet Hej, var det bara DN som orkade recenserade. Men här är det 300 personer som möter upp lyckligt vid Gasklockan. De flesta ivrigt förväntansfulla, många var knappt födda sist bandet var i staden men spännvidden på åldern var stor.
De startar med ”Hålla din hand” som har ett fint groove med en typisk Uje text, just det där groovet har många av de senare låtarna som får bandet att bli riktigt dansvänliga.
Jublet och allsången startar ordentligt redan i andra låten ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien”, precis som med Nationalteatern är Doktor Kosmos texter inte simpla alls men perfekta att sjunga med i, man blir glad av att sjunga rader som ”Ett möte på något kansli, med prat hur allting ska bli, omgärdat av ett ganska rödkindat hemlighetsmakeri” för sen skrika refrängen extra högt.
Uje är i centrum, han pastisch citerar Göran Persson med ordet ”berätta gärna om Gävle, jag har sett det, jag har växt upp här och jag hatar det” men strax efter säger han såklart att han skojar. Det blir en hel del publikfrieri om olika stadsdelar och andra relaterade saker, vilket leder att ”Högstadiepersonerna” har en allsång rakt igenom.
Det låter bra om bandet även om ljudet är lite avigt och ibland hackar det lite som om de inte hör varandra ordentligt men det är petitesser för levande musik ska kännas mer än analyseras om.
Visst kan en del låtar kännas daterade speciellt textmässigt men det spelar ingen roll.
Även om de tidigare DIY låtarna är mer knasig indie eller punkigt skrammel så är det bra sväng av den ”nya Killen” på trummor som gör att det ändå är väldigt dansbart.
Och Extra mycket groove blir det på första extranumret ”Barn” då Martin Aagård tar upp en saxofon och upp på scenen kommer Daniel Gilbert på gitarr. ”Barn” är en genialisk metafor i integrationsdebatten.
De blir givetvis uppropade ännu en gång och kör då den stora hiten från den första skivan ”Blåvita flingor”. Det är en perfekt avslutning även om publiken nog gärna hade velat höra en timme till.
Naturligtvis är det en kväll som man blir glad av att höra bandet spela hits som ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” ”Lesbian Wannabe” och ”Ante”, publiken är glada och dansar sig svettiga, längst fram står ungdomar svettiga och lyckliga, Man brukar prata om generation Greta, detta kanske är generation Uje.
Band som tidigare nämnda Nationalteatern, Ebba Grön, KSMB, Kjell Höglund och Doktor Kosmos kommer alltid ha en publik som gillar att sjunga med i smarta politiska låtar och det spelar ingen roll vilken politisk åskådning du har, samma band har spelats på MUF fester också.
Peter Alzén
setlist
söndag 25 september 2022
Lustans Lakejer Mörk Materia
Lustans Lakejer – Mörk Materia
Lustans Lakejer har de senaste åren omvandlas från ett band som spelade nostalgispelningar på sina gamla album till ett band som vill göra ny musik.
Mörk Materia är det första albumet sen Elixir som kom 2011 som i sin tur var det första sen Åkersberga som kom 1999 som i sin tur var en comebackskiva sen åttiotalet. Lustans första album är ett av mina absoluta favoritalbum alltid, uppföljaren är lite väl lättviktig i min bok men innehåller en hel del pärlor trots allt såsom Stilla Nätter, Män av Skugga och Unga Moderna.
EN plats i solen fick tillbaka en del av Postpunken från första albumet men uppdaterat till det modernare som Japan och Simple MInds. De två följande skivorna förtränger jag gärna (men erkänner att Stormen och Kyssande Vind är fina bitar men skulle nog ha passat bättre på en Johan Kinde soloskiva)
Åkersberga missade jag när den kom, mitt liv var inte alls i fas med den när den dök upp, i så här efterhand uppskattar jag den och spelar den oftare och oftare.
Elixir recenserade jag när den kom men den gjorde inga större intryck
Men hur är Mörk Materia då?
Den korta recensionen lyder Toppen
Den längre så här
Mörk Materia är ett album som är den logiska fortsättningen på En Plats i solen. Titellåten har en tyngd som visar allvaret. Versen är magiskt bra och refrängen ett ljus i mörkret. En given klassiker i Lustans katalog.
”Tiden är en obarmhärtig älskarinna” är en låt som Johan hade kunnat skriva när han var 18 år men nu har han erfarenhet bakom orden, vi som läst hans böcker ser många av de funderingarna i flera av låtarna på detta album, speciellt på denna och på ”Passerar denna natt.”
Som sagt vi känner igen funderingar från böckerna och nu när Johan närmar sig de sextio med stormsteg kanske det oroar ännu mer. En väldigt fin låt som också låter som jag skulle vilja att Lustans lät 1984 men jag är väldigt nöjd med att de låter såhär 2022.
”Jag Kan läsa mellan raderna” är mogen syntpop men absolut inte alls tråkig för det.
”En gång när jag var sjutton år”. när den här singeln kom förra sommaren spelade jag den om och om igen, det är den bästa låt Johan skrivit sen Något måste brista. Lysande driv som låter retro med stråkmaskinljudet från tidigt åttiotal, ett trumdriv som nästan forcerar låten framåt. Nu vill jag ha fler låtar som denna här.
”Vad jag än gör är” kanske skivans bittraste och mest uppgivna låt. Dov synthvägg som bäddas in i klassisk Oscar Wilde. En av låtarna på skivan som växer sig starkare och starkare och blir en av skivans bästa spår.
”Svarta Segel” Johan Kinde blir politisk? Nä det kanske är bara normal oro för framtiden, finns det fog för rädslan när främlingsfientligheten växer? Låten är kanske den på skivan som är mest traditionell rock.
”Lyx” skivan innehåller ju en hel del material som släppts tidigare och de låtarna kommer över en tid på flera år. Blir det splittrat då? Kanske lite men samtidigt blir det en styrka med så pass bra variationer för alla låter ju verkligen som Lustans lakejer ändå. Lyx är en låt som kom när pandemin drabbades som hårdast, och rader som” Lyx att leva, lyx att finnas till” kan verkligen tolkas till den tiden. Låten är fin syntpop med små orientaliska slingor.
Även ”Den fjärde mannen” släpptes på singel, den är såklart en hommage till den tidigare medlemmen Tom Wolgers som gick bort november 2020, låten är kanske ett hafsverk men ändå smart gjord med många passningar till gamla låttexter och titlar som kan anspela på Tom. ”Fjärran blod” är kanske albumets svagaste låt utan för den delen alls vara dålig. Låter som den skulle kunnat vara med Elixir eller där omkring.
”Rom i regnet” i fjolårets sista skälvande stund slänger Lustans ut en video där de tolkar Ulf Lundells Rialto, det var minst sagt överraskande men väldigt fint tolkat, nu leker de med Uffe igen den här gången att göra en parafras på hans låt om dricka rom i Tanto men här handlar det om den italienska huvudstaden, smart. Låten är det som Paradisets portar försökte vara, Lustans tolkning av ”A Song for Europé”. En Väldigt fin avslutning av Lustans bästa album på 40 år.
Peter Alzén
Lustans Lakejer har de senaste åren omvandlas från ett band som spelade nostalgispelningar på sina gamla album till ett band som vill göra ny musik.
Mörk Materia är det första albumet sen Elixir som kom 2011 som i sin tur var det första sen Åkersberga som kom 1999 som i sin tur var en comebackskiva sen åttiotalet. Lustans första album är ett av mina absoluta favoritalbum alltid, uppföljaren är lite väl lättviktig i min bok men innehåller en hel del pärlor trots allt såsom Stilla Nätter, Män av Skugga och Unga Moderna.
Åkersberga missade jag när den kom, mitt liv var inte alls i fas med den när den dök upp, i så här efterhand uppskattar jag den och spelar den oftare och oftare.
Elixir recenserade jag när den kom men den gjorde inga större intryck
Den korta recensionen lyder Toppen
Den längre så här
Mörk Materia är ett album som är den logiska fortsättningen på En Plats i solen. Titellåten har en tyngd som visar allvaret. Versen är magiskt bra och refrängen ett ljus i mörkret. En given klassiker i Lustans katalog.
”Tiden är en obarmhärtig älskarinna” är en låt som Johan hade kunnat skriva när han var 18 år men nu har han erfarenhet bakom orden, vi som läst hans böcker ser många av de funderingarna i flera av låtarna på detta album, speciellt på denna och på ”Passerar denna natt.”
Som sagt vi känner igen funderingar från böckerna och nu när Johan närmar sig de sextio med stormsteg kanske det oroar ännu mer. En väldigt fin låt som också låter som jag skulle vilja att Lustans lät 1984 men jag är väldigt nöjd med att de låter såhär 2022.
”Jag Kan läsa mellan raderna” är mogen syntpop men absolut inte alls tråkig för det.
”En gång när jag var sjutton år”. när den här singeln kom förra sommaren spelade jag den om och om igen, det är den bästa låt Johan skrivit sen Något måste brista. Lysande driv som låter retro med stråkmaskinljudet från tidigt åttiotal, ett trumdriv som nästan forcerar låten framåt. Nu vill jag ha fler låtar som denna här.
”Svarta Segel” Johan Kinde blir politisk? Nä det kanske är bara normal oro för framtiden, finns det fog för rädslan när främlingsfientligheten växer? Låten är kanske den på skivan som är mest traditionell rock.
”Lyx” skivan innehåller ju en hel del material som släppts tidigare och de låtarna kommer över en tid på flera år. Blir det splittrat då? Kanske lite men samtidigt blir det en styrka med så pass bra variationer för alla låter ju verkligen som Lustans lakejer ändå. Lyx är en låt som kom när pandemin drabbades som hårdast, och rader som” Lyx att leva, lyx att finnas till” kan verkligen tolkas till den tiden. Låten är fin syntpop med små orientaliska slingor.
Även ”Den fjärde mannen” släpptes på singel, den är såklart en hommage till den tidigare medlemmen Tom Wolgers som gick bort november 2020, låten är kanske ett hafsverk men ändå smart gjord med många passningar till gamla låttexter och titlar som kan anspela på Tom. ”Fjärran blod” är kanske albumets svagaste låt utan för den delen alls vara dålig. Låter som den skulle kunnat vara med Elixir eller där omkring.
”Rom i regnet” i fjolårets sista skälvande stund slänger Lustans ut en video där de tolkar Ulf Lundells Rialto, det var minst sagt överraskande men väldigt fint tolkat, nu leker de med Uffe igen den här gången att göra en parafras på hans låt om dricka rom i Tanto men här handlar det om den italienska huvudstaden, smart. Låten är det som Paradisets portar försökte vara, Lustans tolkning av ”A Song for Europé”. En Väldigt fin avslutning av Lustans bästa album på 40 år.
måndag 19 september 2022
Marginal Cirkus 40 år
För 40 år sedan kom det första album med en Gävleartist på ett större bolag. Thomas DiLeva gjorde sin albumdebut med skivan ”Marginal Cirkus”.
Han hade efter The Pillisnorks debut 1980 även gjort en singel med Modaern Art.
När han i skarven 81/82 flyttar till Stockholm har han skickat Modaern Art-singeln till flera bolag och Adventure nappar, men vill att han ska bli soloartist.
Han spelar in en cover av Frank Sinatras ”The Single Man” med Johan Vävare som producent. Efter singeln fått sin beskärda uppmärksamhet så vill/kräver
Thomas att få göra ett album på Adventure, de går med på det om han byter språk till svenska. Thomas blir måttligt glad men tänker att något likt Majakovskij kanske vore kul. Han hade höga konstnärliga ambitioner.
Han hade med sig en bunt äldre musiker, äldre än Thomas i alla fall, de var troligen även musikaliskt skickligare än Thomas också men det var precis vad han behövde.
Joppe Olson på trummor, Håkan Wallén gitarr, Erik Hellström bas, Mikael Strömberg hanterar klaviatur, Anna Wahlström synt och Fredric Ceson på slagverk.
Idag 40 år senare låter ”Marginal Cirkus” givetvis daterad då ljudbilden är mycket typisk tidigt 1980-tal. David Bowies ”Scary Monster” och Talking Heads är den musikaliska influensen medan sången lånar från Billy Mackenzie i Associates.
Även texterna är ganska typiska 1980-tal, mest en massa fräsiga ord som bara pusslas ihop. Men det finns några fina undantag, framför allt ”Rätt & Fel” och ”År av lycka” som är bland det bästa Thomas gjort.
Det som imponerar mest är att detta är ett verk av en kille som inte ens fyllt 19 år, musikaliskt är det mycket moget. Men skivan får mindre bra recensioner och skivbolaget Adventure går i konkurs.
Det skulle vara roligt om denna skiva hade sålt bättre och gett Thomas en fingervisning åt vilket håll han kunde ha tagit nästa steg. Skivan borde i dag vara en svensk semiklassiker, men på Spotify är lyssningarna måttliga och titeln dessutom felstavad.
Thomas fortsätter göra singlar i olika stilar och på olika bolag, han gör två album på Papa records som säljer hyggligt innan han hittar rätt med albumet ”Vem ska jag tro på”. Skivan får lysande kritik och Thomas får det genombrott han så länge siktat mot.
Modern pop med stark melodi.
Tidigare i år kom en hyllning till Thomas, samlingsalbumet ”Profet i sin egen rymd”, där en bunt mer eller mindre lokala artister tolkar låtar ur Thomas katalog. Jag gillar tilltaget, men har invändningar, om den nu skulle komma som ett 40-årsjubileum borde den tajmats bättre och ha kommit nu. att ingen gör någon låt från albumet och att ingen av artisterna som var med på originalet är med, eller ens tillfrågade, om att vara med.
Bäst på "skivan" är nog denna Peter Alzén
När han i skarven 81/82 flyttar till Stockholm har han skickat Modaern Art-singeln till flera bolag och Adventure nappar, men vill att han ska bli soloartist.
Han spelar in en cover av Frank Sinatras ”The Single Man” med Johan Vävare som producent. Efter singeln fått sin beskärda uppmärksamhet så vill/kräver
Thomas att få göra ett album på Adventure, de går med på det om han byter språk till svenska. Thomas blir måttligt glad men tänker att något likt Majakovskij kanske vore kul. Han hade höga konstnärliga ambitioner.
Han hade med sig en bunt äldre musiker, äldre än Thomas i alla fall, de var troligen även musikaliskt skickligare än Thomas också men det var precis vad han behövde.
Joppe Olson på trummor, Håkan Wallén gitarr, Erik Hellström bas, Mikael Strömberg hanterar klaviatur, Anna Wahlström synt och Fredric Ceson på slagverk.
Idag 40 år senare låter ”Marginal Cirkus” givetvis daterad då ljudbilden är mycket typisk tidigt 1980-tal. David Bowies ”Scary Monster” och Talking Heads är den musikaliska influensen medan sången lånar från Billy Mackenzie i Associates.
Även texterna är ganska typiska 1980-tal, mest en massa fräsiga ord som bara pusslas ihop. Men det finns några fina undantag, framför allt ”Rätt & Fel” och ”År av lycka” som är bland det bästa Thomas gjort.
Det som imponerar mest är att detta är ett verk av en kille som inte ens fyllt 19 år, musikaliskt är det mycket moget. Men skivan får mindre bra recensioner och skivbolaget Adventure går i konkurs.
Det skulle vara roligt om denna skiva hade sålt bättre och gett Thomas en fingervisning åt vilket håll han kunde ha tagit nästa steg. Skivan borde i dag vara en svensk semiklassiker, men på Spotify är lyssningarna måttliga och titeln dessutom felstavad.
Thomas fortsätter göra singlar i olika stilar och på olika bolag, han gör två album på Papa records som säljer hyggligt innan han hittar rätt med albumet ”Vem ska jag tro på”. Skivan får lysande kritik och Thomas får det genombrott han så länge siktat mot.
Modern pop med stark melodi.
Tidigare i år kom en hyllning till Thomas, samlingsalbumet ”Profet i sin egen rymd”, där en bunt mer eller mindre lokala artister tolkar låtar ur Thomas katalog. Jag gillar tilltaget, men har invändningar, om den nu skulle komma som ett 40-årsjubileum borde den tajmats bättre och ha kommit nu. att ingen gör någon låt från albumet och att ingen av artisterna som var med på originalet är med, eller ens tillfrågade, om att vara med.
Bäst på "skivan" är nog denna Peter Alzén
söndag 21 augusti 2022
Joe Strummer 70 år
Idag skulle Joe Strummer fyllt 70 år om han inte för cirka 20 år sedan dött av hjärtstillestånd i sitt hem i Somerset. Han föddes John Graham Mellor i Ankara, i en ganska fin diplomatfamilj. Joe skämdes inte för sina rötter men hade ofta dåligt samvete. Clash ville aldrig vara rockstjärnor, dörrarna till deras loge stod alltid öppen för fansen efter spelningarna. Han försvarade alltid publiken mot vakterna och inte bara en gång hamnade han i bråk med vakter, ibland gick det så långt att han hamnade i finkan men då blev det ju en låt av det i alla fall (Jail Guitar Doors).
När han var 8 år skickades han till en internatskola tillsammans med sin 18 månader äldre bror. På sin första dag på skolan blev han omringad av andra elever och förd till ett badrum där han blev konfronterad med ett badkar fullt med använda toapapper.
Han fick välja mellan att kliva ned i det eller att få stryk. Han valde stryk. Han sa själv att han blev en ”Bully” för att överleva där men journalisten Chris Salewicz, som skrev boken ”Redemption Song: The Definitive Biography of Joe Strummer” spårade upp och intervjuade skolkamrater, ingen minns honom som elak utan snarare som en person som var livfull, rolig och lärde sig att smälta in i mängden. Hans bror David mindes ingen, han blev konstig nog Nazist och tog sitt liv 1970, endast 19 år gammal.
Joe var däremot inget helgon och i filmen ”The Future is Unwritten” som kom något år efter hans död så är det ganska noga med att inte sätta honom på en piedestal.
jag hörde White Riot på discorama april 77 och det gjorde att Clash var det första punkband jag hörde, innan dess hade man bara läst om dem.
Vad som gjorde Clash till så fantastiska var förutom enheten i bandet men även strävan efter att göra ny musik och det smittade av sig på publiken.
Vi är troligen en hel del som inte skulle ha grävt ned oss i reggae eller New Orleans soul om inte Clash hade funnits. Tyvärr turnerade bandet sönder sig och efter att Mick Jones fått hybris och Kosmo Vinyl lurat Strummer att han måste ta the Clash tillbaka till gatorna med ”Cut the Crap”, ett album som är så uselt att det inte finns med i den officiella diskografin numer.
De sista åren hade Joe förutom sitt eget musicerande ett roligt radioprogram där han på klassiskt Clash vis spred musik du inte visste att du älskade.
Peter Alzén
När han var 8 år skickades han till en internatskola tillsammans med sin 18 månader äldre bror. På sin första dag på skolan blev han omringad av andra elever och förd till ett badrum där han blev konfronterad med ett badkar fullt med använda toapapper.
Han fick välja mellan att kliva ned i det eller att få stryk. Han valde stryk. Han sa själv att han blev en ”Bully” för att överleva där men journalisten Chris Salewicz, som skrev boken ”Redemption Song: The Definitive Biography of Joe Strummer” spårade upp och intervjuade skolkamrater, ingen minns honom som elak utan snarare som en person som var livfull, rolig och lärde sig att smälta in i mängden. Hans bror David mindes ingen, han blev konstig nog Nazist och tog sitt liv 1970, endast 19 år gammal.
Joe var däremot inget helgon och i filmen ”The Future is Unwritten” som kom något år efter hans död så är det ganska noga med att inte sätta honom på en piedestal.
Vi är troligen en hel del som inte skulle ha grävt ned oss i reggae eller New Orleans soul om inte Clash hade funnits. Tyvärr turnerade bandet sönder sig och efter att Mick Jones fått hybris och Kosmo Vinyl lurat Strummer att han måste ta the Clash tillbaka till gatorna med ”Cut the Crap”, ett album som är så uselt att det inte finns med i den officiella diskografin numer.
De sista åren hade Joe förutom sitt eget musicerande ett roligt radioprogram där han på klassiskt Clash vis spred musik du inte visste att du älskade.
Peter Alzén
onsdag 3 augusti 2022
Dexys Midnight Runners
Jag läser i nya Mojo om Dexys Midnight Runners, minns när jag såg dem i feb 03 på Cirkus
dagen efter var jag så uppspelt från konserten att jag gjorde en mixCD på känslan från det underbara giget som jag delade ut till de som jag kände hade varit där,
lyckas hitta den och gör om den till Spellista, har för mig att de spelade Nightshift som cover den kvällen
lyssnar genom och det är fortfarande toppen. BTW på den konserten träffade jag såklart Per Persson men roligast var att jag blev uppbjuden till den inofficiella efterfesten på nån bar på söder där Florence Valentin skulle spela Perssonlåtar.
tyvärr var jag tvungen att ta det sista tåget till Gävle.
Peter Alzén
dagen efter var jag så uppspelt från konserten att jag gjorde en mixCD på känslan från det underbara giget som jag delade ut till de som jag kände hade varit där,
lyckas hitta den och gör om den till Spellista, har för mig att de spelade Nightshift som cover den kvällen
tyvärr var jag tvungen att ta det sista tåget till Gävle.
söndag 31 juli 2022
Buzzcocks
Jag har nyss läst ut boken om Pete Shelley, ”Ever Fallen in love- the lost Buzzcocks tapes” där Louie Shelley (inte släkt) intervjuar Pete om alla hans släpp, eller de han bara precis fram till när solokarriären skulle börja när han tyvärr gick bort.
Buzzcocks är ett band som följt med mig sen mina tidiga tonår och även om jag köpte ”Spiral Scratch” först sommaren 79 så hade jag redan ”Orgasm Addict” innan dess. Även om deras album är väldigt ojämna, den tredje ”A Different kind of tension” är väl bäst om man inte räknar singlesamlingen ”Singles going steady” som är mer eller mindre lysande rakt igenom, för var det något som Buzzcocks var så var det ett lysande singleband.
Debuten, som brukar räknas som den första hemkörda singlen (kan nog tro det gavs ut flera DIY singlar tidigare men kanske ingen så lyckad som denna).
”Spiral Scatch” är ju deras mest punkiga skiva och den enda Howard Devoto sjunger på innan han lämnar bandet för han tycker punken blivit en kliché.
Epn är toppen och båda låtarna ”Boredom” och ”Breakdown” är lysande nihilist punk fast med melodier i botten.
Pete Shelley hade redan 74 ett band Jets of Air och flera av deras låtar återanvändes på Buzzcocks skivorna. Efter Howard hoppat av fortsatte bandet och samma dag som Elvis dog 16 augusti 77 skrev de på för United Artists och samma dag som Marc Bolan körde ihjäl sig den 16 september 77 började de spela in ”Orgasm Addict” en låt skriven av både Devoto & Shelley- en låt som faktiskt var över från Spiral Scratch tiden. Titeln är från William Burroughs text som Devoto började leka med.
En titel som borde fått UA att tveka som första släpp men Buzzcocks hade sett till att deras kontrakt gav dem total full artistisk frihet, från omslag till släpp. Omslaget är gjort av deras ”egen” Martin Garret som använde ett collage från Linder, som då var Devotos flickvän och idag en etablerad konstnär.
Trots att den inte spelades på radion (utom hos John Peels förstås) så sålde den bra, baksidan Whatever happened är också väldigt bra. I februari 78 kommer nästa single, ”What do I get” som handlar upp just Linder och om det var svartsjuka eller bara en lek med ord är han lite tyst om men det ingraverade på skivan är ”A love story” singeln nådde topp 40 i England och bandet hade sin första NME framsida. En väldigt bra poppunklåt är det, baksidans Oh Shit är nog mer rolig än bra.
Två månader senare kommer nästa sjua ”I Don’t Mind” ännu en lysande poppunk låt, att de hade två bra låtskrivare och även om Pete var den mest drivande så var Steve Diggle låtar snudd på lika bra, att Pete skrev flera berodde mycket på att han återanvände låtar från förr, ”I Don’t Mind” är en låt från 74 som gjorts om.
I samma veva släpps debutalbumet ”Another Music in a different kitchen”. Skivan startar med riffet från Boredom som går över till en hatlåt till snabba bilar eller den var i alla fall inspirerad av Ralph Naders bok ”Unsafe at any speed”. Albumet är väldigt ojämnt och kanske har bandet för hög hastighet på sina skivsläpp men några fina låtar finns där, Fast Cars , Sixteen och Love Battery. Den sistnämnda är skriven av Shelley/Devoto och med tanke på Orgasm Addict så hade de hittat ett tema där.
Mitt i sommaren 78 släpps nästa sjua ”Love You More”, bandet fick en del kritik för de oftast sjöng om kärlek men samtidigt kanske var det som fick upp dem på listorna. ”Love You More” nådde 34 plats och detta är en tid då det säljs massor av singlar varje vecka. OCH det ska bli ännu bättre.
I många år var det en offentlig ”hemlighet” att Pete Shelley var bisexuell och med tanke på det får nästa singel ett helt annat intryck ”Ever Fallen in Love(with someone youshouldn’t’ve)”. Det sägs att bandet hade sett musikalfilmen Guys’n’dolls dagen innan han skrev den, det var en hyllning till Frances, pojkvännen som han haft en långt förhållande till.
Det blev bandets största hit med en tolfte plats på Englandslistan och indirekt är den ansvarig för deras comeback 1989. Fine Young Cannibals gjorde en cover till Jonathan Demmes film ”Something Wild” och den versionen nådde 9 plats och gav en hel del stålar till Pete och då satsades på bandet igen. Den har även spelats in i flera andra versioner, bla till Shrek 2. Baksidans ”Just Lust” är mer som en klassisk punkkärlekslåt, se ”Ung & Kåt”.
Singelns popularitet gör även att det minst sagt ojämna albumet ”Love Bites” säljer så bra att den landar på trettonde plats. Efter det släpper bandet tre singlar som alla är top 40, alla är fantastiska bra och trotsigt nog vägrade de ta med någon av dem på ett album. ”Promise””Everybody happy nowadays” och min kanske favorit med bandet ”Harmony in my head” som överraskande nog är skriven av Steve Diggle, det roliga var att tidningen Sounds skrev att Pete hade fått skrovlig röst när de recenserade den,
Några vänner till mig var över till London hösten 79 och skulle se Buzzcocks, som bonus fick de även förbandet Joy Division. Och någonstans där i slutet av 79 börjar postpunken ta över från de gamla punkbanden. Buzzcocks tredje album ”A different kind of tension” är väl kanske deras artrockigaste skiva men om man lyssnar, framför allt på b-sidor och en del albumspår så har de haft en hel krautrockiga influenser även tidigare. Jag tycker väldigt mycket om detta album. Väldigt underskattat. Albumet når 26 plats men här börjar det gnissla i maskineriet, trots att de turnerar hela tiden och släpper ganska populära skivor så är ekonomin i botten.
Samlingsalbumet ”Singles goes staedy” släpps och i USA, där ingen av singlarna hade släppts säljer den riktigt bra, i någon form av lätt hybris får bandet för sig att de ska släppa singlar numrerade som part 1, part 2 osv, sen ska de läggas ihop som ett album till Amerika. Av flera anledningar blir det bara tre och alla mer eller mindre floppar.
Deras förhållande till skivbolaget, som nu blivit övertagaet megajätten EMI är inte bra, ekonomin är i botten, bandet har möten bakom ryggen på Pete. I samma veva så hör deras (väldigt underskattade) producent Martin Rushent av sig till Pete och ber han komma ner till hans nya studio. Där leker de med en trummaskin, 12 strängad akustisk gitarr. Låtar som Maxine och ”Homosapien” blev skrivna, båda de var gjorda för Buzzcocks men blev istället starten på Petes solokarriär, fast på när Buzzcocks lirade Coachella 2012 spelade de faktiskt Homosapien, de har gjort en hel del bra låtar efter comebacken men samtidigt är det svårt att se att de fortsätter nu efter Petes död.
Pete Bisexualitet blev lite mer känd när Homosapien släpptes, givetvis så bannades den av det ängsliga BBC, men blev en hit i Australien och Kannada, 12 tums version gick även in på Billboards dance lista.
Pete dör den 6/12 2018 i Estland där han bodde med sin fru Greta och tack vara det hann de inte prata mer om vad som hände efter 81 i boken. Det är ingen oumbärlig bok men ganska kul, + att det fick mig att spela genom alla Buzzcocks skivor ännu en gång. Vissa dagar är ”Singles goes steady” världens bästa album.
Peter Alzén
Buzzcocks är ett band som följt med mig sen mina tidiga tonår och även om jag köpte ”Spiral Scratch” först sommaren 79 så hade jag redan ”Orgasm Addict” innan dess. Även om deras album är väldigt ojämna, den tredje ”A Different kind of tension” är väl bäst om man inte räknar singlesamlingen ”Singles going steady” som är mer eller mindre lysande rakt igenom, för var det något som Buzzcocks var så var det ett lysande singleband.
Debuten, som brukar räknas som den första hemkörda singlen (kan nog tro det gavs ut flera DIY singlar tidigare men kanske ingen så lyckad som denna).
”Spiral Scatch” är ju deras mest punkiga skiva och den enda Howard Devoto sjunger på innan han lämnar bandet för han tycker punken blivit en kliché.
Epn är toppen och båda låtarna ”Boredom” och ”Breakdown” är lysande nihilist punk fast med melodier i botten.
Pete Shelley hade redan 74 ett band Jets of Air och flera av deras låtar återanvändes på Buzzcocks skivorna. Efter Howard hoppat av fortsatte bandet och samma dag som Elvis dog 16 augusti 77 skrev de på för United Artists och samma dag som Marc Bolan körde ihjäl sig den 16 september 77 började de spela in ”Orgasm Addict” en låt skriven av både Devoto & Shelley- en låt som faktiskt var över från Spiral Scratch tiden. Titeln är från William Burroughs text som Devoto började leka med.
En titel som borde fått UA att tveka som första släpp men Buzzcocks hade sett till att deras kontrakt gav dem total full artistisk frihet, från omslag till släpp. Omslaget är gjort av deras ”egen” Martin Garret som använde ett collage från Linder, som då var Devotos flickvän och idag en etablerad konstnär.
Trots att den inte spelades på radion (utom hos John Peels förstås) så sålde den bra, baksidan Whatever happened är också väldigt bra. I februari 78 kommer nästa single, ”What do I get” som handlar upp just Linder och om det var svartsjuka eller bara en lek med ord är han lite tyst om men det ingraverade på skivan är ”A love story” singeln nådde topp 40 i England och bandet hade sin första NME framsida. En väldigt bra poppunklåt är det, baksidans Oh Shit är nog mer rolig än bra.
Två månader senare kommer nästa sjua ”I Don’t Mind” ännu en lysande poppunk låt, att de hade två bra låtskrivare och även om Pete var den mest drivande så var Steve Diggle låtar snudd på lika bra, att Pete skrev flera berodde mycket på att han återanvände låtar från förr, ”I Don’t Mind” är en låt från 74 som gjorts om.
I samma veva släpps debutalbumet ”Another Music in a different kitchen”. Skivan startar med riffet från Boredom som går över till en hatlåt till snabba bilar eller den var i alla fall inspirerad av Ralph Naders bok ”Unsafe at any speed”. Albumet är väldigt ojämnt och kanske har bandet för hög hastighet på sina skivsläpp men några fina låtar finns där, Fast Cars , Sixteen och Love Battery. Den sistnämnda är skriven av Shelley/Devoto och med tanke på Orgasm Addict så hade de hittat ett tema där.
Mitt i sommaren 78 släpps nästa sjua ”Love You More”, bandet fick en del kritik för de oftast sjöng om kärlek men samtidigt kanske var det som fick upp dem på listorna. ”Love You More” nådde 34 plats och detta är en tid då det säljs massor av singlar varje vecka. OCH det ska bli ännu bättre.
I många år var det en offentlig ”hemlighet” att Pete Shelley var bisexuell och med tanke på det får nästa singel ett helt annat intryck ”Ever Fallen in Love(with someone youshouldn’t’ve)”. Det sägs att bandet hade sett musikalfilmen Guys’n’dolls dagen innan han skrev den, det var en hyllning till Frances, pojkvännen som han haft en långt förhållande till.
Det blev bandets största hit med en tolfte plats på Englandslistan och indirekt är den ansvarig för deras comeback 1989. Fine Young Cannibals gjorde en cover till Jonathan Demmes film ”Something Wild” och den versionen nådde 9 plats och gav en hel del stålar till Pete och då satsades på bandet igen. Den har även spelats in i flera andra versioner, bla till Shrek 2. Baksidans ”Just Lust” är mer som en klassisk punkkärlekslåt, se ”Ung & Kåt”.
Singelns popularitet gör även att det minst sagt ojämna albumet ”Love Bites” säljer så bra att den landar på trettonde plats. Efter det släpper bandet tre singlar som alla är top 40, alla är fantastiska bra och trotsigt nog vägrade de ta med någon av dem på ett album. ”Promise””Everybody happy nowadays” och min kanske favorit med bandet ”Harmony in my head” som överraskande nog är skriven av Steve Diggle, det roliga var att tidningen Sounds skrev att Pete hade fått skrovlig röst när de recenserade den,
Några vänner till mig var över till London hösten 79 och skulle se Buzzcocks, som bonus fick de även förbandet Joy Division. Och någonstans där i slutet av 79 börjar postpunken ta över från de gamla punkbanden. Buzzcocks tredje album ”A different kind of tension” är väl kanske deras artrockigaste skiva men om man lyssnar, framför allt på b-sidor och en del albumspår så har de haft en hel krautrockiga influenser även tidigare. Jag tycker väldigt mycket om detta album. Väldigt underskattat. Albumet når 26 plats men här börjar det gnissla i maskineriet, trots att de turnerar hela tiden och släpper ganska populära skivor så är ekonomin i botten.
Samlingsalbumet ”Singles goes staedy” släpps och i USA, där ingen av singlarna hade släppts säljer den riktigt bra, i någon form av lätt hybris får bandet för sig att de ska släppa singlar numrerade som part 1, part 2 osv, sen ska de läggas ihop som ett album till Amerika. Av flera anledningar blir det bara tre och alla mer eller mindre floppar.
Deras förhållande till skivbolaget, som nu blivit övertagaet megajätten EMI är inte bra, ekonomin är i botten, bandet har möten bakom ryggen på Pete. I samma veva så hör deras (väldigt underskattade) producent Martin Rushent av sig till Pete och ber han komma ner till hans nya studio. Där leker de med en trummaskin, 12 strängad akustisk gitarr. Låtar som Maxine och ”Homosapien” blev skrivna, båda de var gjorda för Buzzcocks men blev istället starten på Petes solokarriär, fast på när Buzzcocks lirade Coachella 2012 spelade de faktiskt Homosapien, de har gjort en hel del bra låtar efter comebacken men samtidigt är det svårt att se att de fortsätter nu efter Petes död.
Pete Bisexualitet blev lite mer känd när Homosapien släpptes, givetvis så bannades den av det ängsliga BBC, men blev en hit i Australien och Kannada, 12 tums version gick även in på Billboards dance lista.
Pete dör den 6/12 2018 i Estland där han bodde med sin fru Greta och tack vara det hann de inte prata mer om vad som hände efter 81 i boken. Det är ingen oumbärlig bok men ganska kul, + att det fick mig att spela genom alla Buzzcocks skivor ännu en gång. Vissa dagar är ”Singles goes steady” världens bästa album.
Peter Alzén
torsdag 30 juni 2022
Första skivan jag köpte
Idag fyller den här skivan 50 år, det var den första LP jag köpte för egna pengar, har för mig att det var nog närmare 25kr vilket måste ha varit väldigt mycket då.
Jag köpte givetvis inte den här dagen för 50 år sedan utan troligen efter jag hade lånat Billion Dollar Babies på bibblan i Sätra.
Skolbänksuppvik och tom papptrosorna är kvar i mitt ex.
Så länge Alice Cooper var ett band är det mesta bra ( ok kanske inte första albumet) men han har gjort några roliga låtar därefter också
Peter Alzén
Jag köpte givetvis inte den här dagen för 50 år sedan utan troligen efter jag hade lånat Billion Dollar Babies på bibblan i Sätra.
Skolbänksuppvik och tom papptrosorna är kvar i mitt ex.
Så länge Alice Cooper var ett band är det mesta bra ( ok kanske inte första albumet) men han har gjort några roliga låtar därefter också
Peter Alzén
tisdag 21 juni 2022
Primal Scream
Det är möjligt att jag gillar personen Bobby Gillespie mer än hur han och hans vänner låter, nu när jag ännu en gång lyssnat genom katalogen inser jag att ganska mycket är ganska oviktigt ändå. Samtidigt är han en sån betydelsefull person musikaliskt för mig sen 91 och framåt.
Bobby Gillespie föddes i Glasgow juni 1961 första gången han uppträder i ett riktigt band är det som trumvikarie i Altred Images men första gången på skiva är med
82 – The Wake – On Our Honeymoon,
då spelar han keyboard, det är inget märkvärdig skiva alls och även om det fanns en liten potential till att bli nåt mer än ett Factory wannabe band så blev det inte så. Bobby är bara med på första tolvan, de hamnar både på just Factory och senare på Sarah men det är en annan historia.
85 bröderna Reid och Douglas Hart behövde en trummis, Alan Mcgee tipsar om Bobby som trots bristande kunskaper i trummandets ädla konst tackar ja. Ett minimalt trumset, som han spelar stående och mer eller mindre kopierar Hal Blaines intron till Ronettes blir hans grej.
Jesus Mary Chain får efter bara nån spelning kontrakt med McGees Creation, spelar in en single under kaosartade förhållande och när de är på lågbudget turné i Tyskland blir singeln vald till Single of the week i engelska press.
När de kommer hem blir Deras spelningar till rena rama upplopp, ivrigt påhejade av engelsk press.
Bandets hype gör att de skriver kontrakt med Geoff Travis, känd från Rough Trade som nu fått uppdrag av WEA att starta en ”Indie”label Blanco Y Negro. Debutalbumet blir en smärre succé och är än idag ett lysande rockalbum.
Parallellt med detta försöker Bobby starta upp sitt egna band Primal Scream, där Jesus MC är mörkt och hårt vill Primal S mer luta sig mot Love, Byrds och annan psykedelisk pop.
Till slut måste han välja och kanske tvingas han bort från Jesus MC men han ersätt av en trummaskin till slut.
Jesus and marychain
Psychocandy
9/10
All Fall Down är Primals debut, det är fin wimppop. Och året efter förljer de upp med en ny fin popsingle på Creation, Crystal Crescent. Men det är baksidan Velocity girl som är pärlan
87
1987 kommer även deras debut, först försökte de den producerad av Stephen Street, som senare kom att jobba med Morrissey men de gav upp det efter fyra veckor , bytte sedan till Mayo Thompson och de hade även bytt skivbolag till Evelation som var ett underbolag till WEA, Sonic Flower Groove kostade mer än 100000 pund att spela in men fick väldigt ljumma recensioner.
I den smått pastisch liknande ljudbilden ligger influenserna verkligen framme för beskådan. Det finns små pärlor som inledande Gentle Tuesday
Det var Rickenbackergitarrer, David Crosby hattar och melodier från en amerikansk västkust 1966.
Sonic Flower Groove
(4/10)
De byter en del medlemmar, flyttar bandet till Brighton och slickar sina sår. Skriver ännu en gång på för Creation, nu upptäcker de rocken med stort R, problemet är att de är totalt osynk med sin samtid och blir mer eller mindre toksågade i engelsk press. Turnén spelas inför halvtomma arenor och alla tror det är slutet för bandet.
I fanzinet Boys Own får de däremot läsa att Andrew Weatherhall älskar balladerna på skivan. Framförallt I’m Losing more than I’ll ever had
Men skivan är trots några stunder av bra låtar, en ganska medioker historia
Primal Scream (4/10)
Dj Weatherhall remixar låten till oigenkännlighet och den döps om till Loaded.
Plötsligt får de en hit på acidhouse klubbarna de själva brukar gå på, ingen fattar att det är Primal Scream som ligger bakom låten och i ärlighetens namn är det nog inte mycket kvar av originalet trummorna hittade Andrew på en italiensk bootleg av Edie Brickel
Bandet får en blodad tand och plötsligt börjar de göra nya låtar som släpps på singlar
Nästa single blir Come Together som följs upp av Dont Fight it feel it och Higher then the sun, låtar som Bobby knappt är med på men det spelar ingen roll, det är viben som räknas.
Men sent 91 kommer ett album som nästan till hälften redan är utgiven på singlar, men på nåt sätt helt rätt i tidsandan kommer det ut som en perfekt symbios där helheten blir så mycket mer än delarna adderade ihop.
Från Jimmy Miller producerade Stones ”pastischen” Movin’ on up till den vackra Shine like stars är den en rolig resa. Vi får !3th floor Elevators cover, vi får house, vi får Collagedub, vi får allt vad vi önskar, när jag plockar fram det idag är det inte bara av nostalgi jag blir riktigt glad.
9/10
Strax efter skivans släpp så ska de släppa första låten på single men som tur gör de en EP av det men 3 nya låtar, Dixie Narco är en finfin ep som har 2 lysande ballader
Skivan efter ”Give out but don’t give up” görs i ett knarkrus, sessionen med Jimmy Miller på Roundhouse blir bara till en låt, och i Memphis går det sådär. Nån på skivbolaget försöker modernisera den genom ta en demonproducenten George Drakoulias , vilket kanske gav den lite hitkänsla 1994, men idag är det en ganska trist skiva som låter som ett tredje klassens Faces även om balladerna och remixerna på Rocks/Jailbird är ganska kul.
2018 hittades originaltejperna och gavs ut som de skulle ha låtit. Vilket är mer trad rock men roligare trots allt
Originalet 5/10
”nya versionen” 6/10
95 slickar de sina sår och turneerar, 96 är de tillbaka med en fotbollssingle tillsammans med Irvine Welsh och On-U Sound "The Big Man and the Scream Team Meet the Barmy Army Uptown"
Soundet visar hur nästa album kommer låta. Även ett samarbete med Parliament som bara släpps i Japan
1997 släpps Kowalski som första single till albumet Vanishing Point. Nu har bandet släppt de värsta Stonesriffen och är tillbaka i det moderna rocksound som de behärskar bäst.
Vanishing point är en film av Richard C Sarafian som hette Jakten mot nollpunkten när den gick upp på svenska biografer 1971, huvudrollsinnehavaren som ska köra en bil från kust till kust heter just Kowalski.
Vanishing point är en bra comebackplatta, alla fyra singlarna som släpps är av högsta Primal klass, men visst finns det några få utfyllnadsspår men en stark
7/10
Bandet gjorde även tillsammans med Adrian Sherwood en dubversion av plattan kallad Echo Dek. Trevlig hänga på altan musik men ändock umbärlig
6/10
Åren efter Vanishing Point är full av problem, droger såklart men trummisen Paul Mulraney hoppar av bandet gör ett försök med trummaskin, det knakar i fogarna men sen börjar de samarbeta med Kevin Shields från My Bloody Valentine och han remixar ep If They Move Kill ’em .
Remixen kommer även med på nästa album XTRMNTR som släpps januari 2000.
Första ska Bobby låna ut sin röst till Tom & Ed i Chemical Brothers och på singlen Out of Control, Bernard Sumner från New Order sjunger också på den.
Bobby sjunger även med Death in Vegas i låten Soul Auctioner.
Soundet på båda dessa singlar ger oss en aning hur nästa Primal Scream album ska låta.
Det är hårdare men lika knarkigt suggestivt modern rock. Jag tyckte XTRMNTR var ett lysande album när det kom och många låtar får mig på riktigt gott pepp humör.
Första singeln Swastika Eyes är toppen och även den andra Kill all Hippies men båda överträffas av Shoot Speed Kill Light.
Jag tycker fortfarande att detta album tillsammans med Screamadelica är det bästa de har gjort-
8/10
2001 kommer bandet i en del trubbel, under en festival var det folk som hävdade att det hade ryckt i högerarmen på Bobby under Swastika eyes och inte blev det bättre när han kom med en hel del Israelkritiska uttalanden, men han försvarade sig med att han bara var Pro Palestina. Sen var de tvungen att byta namn på låten Bomb the Pentagon efter Nine Eleven. Han lånar även ut sin röst till fina låtar med David Holmes (Sick City), Death in Vegas (One more time) och New Order (Rock the Schack)
Hösten 2002 kommer albumet Evil Heat, bandet får en urusel recension av Ebba Von Sydow i Expressen och även om hon tog i så är skivan inte så bra. Soundet är likt de två tidigare, möjligen lite rörigare om det är proucenterna Kevin Shields eller Adrian Sherwood som inte får det lyfta men låtmässigt är det mycket sämre.
Ingen av singlarna Miss Lucifer X och Autobahn 66 rör sig nära några listor. Inte en cover på Some Velvet morning i duett med Kate Moss fär det att svänga.
5/10
2006 säger Bobby att de ska göra ett Euforiskt rockalbum och som första single Kommer Country girl
Singeln blir deras största succé med en femte plats på Englandslistan. Riot City Blues är kommersiell rock som funkar i mitten av 00-talet.
När skivan kom tyckte jag den var en frisk fläkt och ett roligt party album men jag är mer skeptisk nu. Flera låtar låter som pastischer på rock. Inte speciellt kul alltså.
5/10
2006 sjunger han även med Mekon (Blood on the Moon) och året efter med Queens of the Stone Age (Needles in the Camels eye), deras sångare Josh Homme kommer ätergälda det gästspelet genom att vara med på Primal Screams nästa album
2008 får Björn Yttling från trion Peter, Bjorn and John ansvaret att producera en del av bandets nya album. Beautiful Future är en smått förvirrande skiva, en del (Can’t go back )låter som denna förra skivan alltså ganska poppigt och rockradiovänligt, några spår (Uptown och The Glory of love) låter förvirrande likt Peter, Bjorn & John medan några få låter som det hårda suggestiva rockbandet de än gång i tiden var. Jag har för mig att jag spelade skivan en hel del när den kom men nu minns jag knappt några låtar från den, fast den är ett steg roligare än Riot City Blues
6/10
Fem år senare är bandet tillbaka med More Light, trots att skivorna innan har varit ganska lyckade kommersiell så var det nu dags att ta ett steg tillbaka. More Light är nog det mest krautiga de gjort. De första två låtarna klockar in på 9 respektiva 7 minuter, båda är softa suggetiva där Bobby mer viskar än sjunger. Jag tycker mycket om skivan, just att det är en helhet och inte spretig. Dessutom låter deras cover på Gun Clubs ”Goodbye Johhny” som om den skulle vara med på Suicides andra album. Detta är nog deras nästbästa album tillsammans med EXTRMNTR.
8/10
Tyvärr kommer då 2016 albumet Chaosmosis, en skiva som låter som lättsam elektro pop. Även här har Björn Yttling producerat och även varit medkompositör. Om någon hade blindspelat den för mig hade jag kanske känt igen Bobbys röst men aldrig gissat på Primal Scream. Det är ett riktigt bottennapp, finns några spår som är ok men mer är det inte. Trist om detta blir bandets svanesång, numer verkar de mest åka omkring som något nostalgiband.
3/10
Kanske var det gästinhoppet hos CSS som fick Bobby på tankar på lättsammare pop, tyvärr är det ingen låt på Chaosmosis som når upp till Hits me like a rock
2021 kommer ännu ett samarbete, nu ett helt duett album med Jehnny Beth, en fransk sångerska som har varit med i bandet Savages. Skivan skulle vara en uppdaterad version av klassiska duettalbum som George Jones/Tammy Wynette, Gram/Emmylou eller Lee Hazlewood/Nancy Sinatra. Inte för det låter nåt liknande men jag förstår idén.
Utopian Ashes är en fin skiva som varken har spår från Primal Scream eller Savages utan mer ett vuxet tonläge som kanske påminner lite om de duettskivor jag räknade upp tidigare. Ett album som borde fått mer uppmärksamhet än vad det fick.
7/10
Peter Alzén
82 – The Wake – On Our Honeymoon,
då spelar han keyboard, det är inget märkvärdig skiva alls och även om det fanns en liten potential till att bli nåt mer än ett Factory wannabe band så blev det inte så. Bobby är bara med på första tolvan, de hamnar både på just Factory och senare på Sarah men det är en annan historia.
85 bröderna Reid och Douglas Hart behövde en trummis, Alan Mcgee tipsar om Bobby som trots bristande kunskaper i trummandets ädla konst tackar ja. Ett minimalt trumset, som han spelar stående och mer eller mindre kopierar Hal Blaines intron till Ronettes blir hans grej.
Jesus Mary Chain får efter bara nån spelning kontrakt med McGees Creation, spelar in en single under kaosartade förhållande och när de är på lågbudget turné i Tyskland blir singeln vald till Single of the week i engelska press.
När de kommer hem blir Deras spelningar till rena rama upplopp, ivrigt påhejade av engelsk press.
Bandets hype gör att de skriver kontrakt med Geoff Travis, känd från Rough Trade som nu fått uppdrag av WEA att starta en ”Indie”label Blanco Y Negro. Debutalbumet blir en smärre succé och är än idag ett lysande rockalbum.
Parallellt med detta försöker Bobby starta upp sitt egna band Primal Scream, där Jesus MC är mörkt och hårt vill Primal S mer luta sig mot Love, Byrds och annan psykedelisk pop.
Till slut måste han välja och kanske tvingas han bort från Jesus MC men han ersätt av en trummaskin till slut.
Jesus and marychain
Psychocandy
9/10
All Fall Down är Primals debut, det är fin wimppop. Och året efter förljer de upp med en ny fin popsingle på Creation, Crystal Crescent. Men det är baksidan Velocity girl som är pärlan
87
1987 kommer även deras debut, först försökte de den producerad av Stephen Street, som senare kom att jobba med Morrissey men de gav upp det efter fyra veckor , bytte sedan till Mayo Thompson och de hade även bytt skivbolag till Evelation som var ett underbolag till WEA, Sonic Flower Groove kostade mer än 100000 pund att spela in men fick väldigt ljumma recensioner.
I den smått pastisch liknande ljudbilden ligger influenserna verkligen framme för beskådan. Det finns små pärlor som inledande Gentle Tuesday
Det var Rickenbackergitarrer, David Crosby hattar och melodier från en amerikansk västkust 1966.
Sonic Flower Groove
(4/10)
De byter en del medlemmar, flyttar bandet till Brighton och slickar sina sår. Skriver ännu en gång på för Creation, nu upptäcker de rocken med stort R, problemet är att de är totalt osynk med sin samtid och blir mer eller mindre toksågade i engelsk press. Turnén spelas inför halvtomma arenor och alla tror det är slutet för bandet.
I fanzinet Boys Own får de däremot läsa att Andrew Weatherhall älskar balladerna på skivan. Framförallt I’m Losing more than I’ll ever had
Men skivan är trots några stunder av bra låtar, en ganska medioker historia
Primal Scream (4/10)
Dj Weatherhall remixar låten till oigenkännlighet och den döps om till Loaded.
Plötsligt får de en hit på acidhouse klubbarna de själva brukar gå på, ingen fattar att det är Primal Scream som ligger bakom låten och i ärlighetens namn är det nog inte mycket kvar av originalet trummorna hittade Andrew på en italiensk bootleg av Edie Brickel
Bandet får en blodad tand och plötsligt börjar de göra nya låtar som släpps på singlar
Nästa single blir Come Together som följs upp av Dont Fight it feel it och Higher then the sun, låtar som Bobby knappt är med på men det spelar ingen roll, det är viben som räknas.
Men sent 91 kommer ett album som nästan till hälften redan är utgiven på singlar, men på nåt sätt helt rätt i tidsandan kommer det ut som en perfekt symbios där helheten blir så mycket mer än delarna adderade ihop.
Från Jimmy Miller producerade Stones ”pastischen” Movin’ on up till den vackra Shine like stars är den en rolig resa. Vi får !3th floor Elevators cover, vi får house, vi får Collagedub, vi får allt vad vi önskar, när jag plockar fram det idag är det inte bara av nostalgi jag blir riktigt glad.
9/10
Strax efter skivans släpp så ska de släppa första låten på single men som tur gör de en EP av det men 3 nya låtar, Dixie Narco är en finfin ep som har 2 lysande ballader
Skivan efter ”Give out but don’t give up” görs i ett knarkrus, sessionen med Jimmy Miller på Roundhouse blir bara till en låt, och i Memphis går det sådär. Nån på skivbolaget försöker modernisera den genom ta en demonproducenten George Drakoulias , vilket kanske gav den lite hitkänsla 1994, men idag är det en ganska trist skiva som låter som ett tredje klassens Faces även om balladerna och remixerna på Rocks/Jailbird är ganska kul.
2018 hittades originaltejperna och gavs ut som de skulle ha låtit. Vilket är mer trad rock men roligare trots allt
Originalet 5/10
”nya versionen” 6/10
95 slickar de sina sår och turneerar, 96 är de tillbaka med en fotbollssingle tillsammans med Irvine Welsh och On-U Sound "The Big Man and the Scream Team Meet the Barmy Army Uptown"
Soundet visar hur nästa album kommer låta. Även ett samarbete med Parliament som bara släpps i Japan
1997 släpps Kowalski som första single till albumet Vanishing Point. Nu har bandet släppt de värsta Stonesriffen och är tillbaka i det moderna rocksound som de behärskar bäst.
Vanishing point är en film av Richard C Sarafian som hette Jakten mot nollpunkten när den gick upp på svenska biografer 1971, huvudrollsinnehavaren som ska köra en bil från kust till kust heter just Kowalski.
Vanishing point är en bra comebackplatta, alla fyra singlarna som släpps är av högsta Primal klass, men visst finns det några få utfyllnadsspår men en stark
7/10
Bandet gjorde även tillsammans med Adrian Sherwood en dubversion av plattan kallad Echo Dek. Trevlig hänga på altan musik men ändock umbärlig
6/10
Åren efter Vanishing Point är full av problem, droger såklart men trummisen Paul Mulraney hoppar av bandet gör ett försök med trummaskin, det knakar i fogarna men sen börjar de samarbeta med Kevin Shields från My Bloody Valentine och han remixar ep If They Move Kill ’em .
Remixen kommer även med på nästa album XTRMNTR som släpps januari 2000.
Första ska Bobby låna ut sin röst till Tom & Ed i Chemical Brothers och på singlen Out of Control, Bernard Sumner från New Order sjunger också på den.
Bobby sjunger även med Death in Vegas i låten Soul Auctioner.
Soundet på båda dessa singlar ger oss en aning hur nästa Primal Scream album ska låta.
Det är hårdare men lika knarkigt suggestivt modern rock. Jag tyckte XTRMNTR var ett lysande album när det kom och många låtar får mig på riktigt gott pepp humör.
Första singeln Swastika Eyes är toppen och även den andra Kill all Hippies men båda överträffas av Shoot Speed Kill Light.
Jag tycker fortfarande att detta album tillsammans med Screamadelica är det bästa de har gjort-
8/10
2001 kommer bandet i en del trubbel, under en festival var det folk som hävdade att det hade ryckt i högerarmen på Bobby under Swastika eyes och inte blev det bättre när han kom med en hel del Israelkritiska uttalanden, men han försvarade sig med att han bara var Pro Palestina. Sen var de tvungen att byta namn på låten Bomb the Pentagon efter Nine Eleven. Han lånar även ut sin röst till fina låtar med David Holmes (Sick City), Death in Vegas (One more time) och New Order (Rock the Schack)
Hösten 2002 kommer albumet Evil Heat, bandet får en urusel recension av Ebba Von Sydow i Expressen och även om hon tog i så är skivan inte så bra. Soundet är likt de två tidigare, möjligen lite rörigare om det är proucenterna Kevin Shields eller Adrian Sherwood som inte får det lyfta men låtmässigt är det mycket sämre.
Ingen av singlarna Miss Lucifer X och Autobahn 66 rör sig nära några listor. Inte en cover på Some Velvet morning i duett med Kate Moss fär det att svänga.
5/10
2006 säger Bobby att de ska göra ett Euforiskt rockalbum och som första single Kommer Country girl
Singeln blir deras största succé med en femte plats på Englandslistan. Riot City Blues är kommersiell rock som funkar i mitten av 00-talet.
När skivan kom tyckte jag den var en frisk fläkt och ett roligt party album men jag är mer skeptisk nu. Flera låtar låter som pastischer på rock. Inte speciellt kul alltså.
5/10
2006 sjunger han även med Mekon (Blood on the Moon) och året efter med Queens of the Stone Age (Needles in the Camels eye), deras sångare Josh Homme kommer ätergälda det gästspelet genom att vara med på Primal Screams nästa album
2008 får Björn Yttling från trion Peter, Bjorn and John ansvaret att producera en del av bandets nya album. Beautiful Future är en smått förvirrande skiva, en del (Can’t go back )låter som denna förra skivan alltså ganska poppigt och rockradiovänligt, några spår (Uptown och The Glory of love) låter förvirrande likt Peter, Bjorn & John medan några få låter som det hårda suggestiva rockbandet de än gång i tiden var. Jag har för mig att jag spelade skivan en hel del när den kom men nu minns jag knappt några låtar från den, fast den är ett steg roligare än Riot City Blues
6/10
Fem år senare är bandet tillbaka med More Light, trots att skivorna innan har varit ganska lyckade kommersiell så var det nu dags att ta ett steg tillbaka. More Light är nog det mest krautiga de gjort. De första två låtarna klockar in på 9 respektiva 7 minuter, båda är softa suggetiva där Bobby mer viskar än sjunger. Jag tycker mycket om skivan, just att det är en helhet och inte spretig. Dessutom låter deras cover på Gun Clubs ”Goodbye Johhny” som om den skulle vara med på Suicides andra album. Detta är nog deras nästbästa album tillsammans med EXTRMNTR.
8/10
Tyvärr kommer då 2016 albumet Chaosmosis, en skiva som låter som lättsam elektro pop. Även här har Björn Yttling producerat och även varit medkompositör. Om någon hade blindspelat den för mig hade jag kanske känt igen Bobbys röst men aldrig gissat på Primal Scream. Det är ett riktigt bottennapp, finns några spår som är ok men mer är det inte. Trist om detta blir bandets svanesång, numer verkar de mest åka omkring som något nostalgiband.
3/10
Kanske var det gästinhoppet hos CSS som fick Bobby på tankar på lättsammare pop, tyvärr är det ingen låt på Chaosmosis som når upp till Hits me like a rock
2021 kommer ännu ett samarbete, nu ett helt duett album med Jehnny Beth, en fransk sångerska som har varit med i bandet Savages. Skivan skulle vara en uppdaterad version av klassiska duettalbum som George Jones/Tammy Wynette, Gram/Emmylou eller Lee Hazlewood/Nancy Sinatra. Inte för det låter nåt liknande men jag förstår idén.
Utopian Ashes är en fin skiva som varken har spår från Primal Scream eller Savages utan mer ett vuxet tonläge som kanske påminner lite om de duettskivor jag räknade upp tidigare. Ett album som borde fått mer uppmärksamhet än vad det fick.
7/10
Peter Alzén
måndag 20 juni 2022
Beach Boys 67-77
Igår fyllde paul McCartney 80 år och idag gör Brian Wilson samma sak, här en lista med deras storhet efter Pet Sounds, kanske borde jag ansa en något, få se om jag orkar
Peter Alzén
Peter Alzén
torsdag 26 maj 2022
Ramones the crazy way
Ramones är ju en underbar liten poporkester som jag har skrivit massor om men ibland räcker det att citera Human League från den fina låten
The things that dreams are made of
"These are the things The things that dreams are made of Like fun and money and food and love And things you never thought of These are the things These are the things The things that dreams are made of New York, ice cream, TV, travel, good times Norman Wisdom, Johnny, Joey, Dee Dee, good times"
här har ni 29 av deras låtar tolkat på nästan ett helt annorlunda sätt
Peter Alzén
"These are the things The things that dreams are made of Like fun and money and food and love And things you never thought of These are the things These are the things The things that dreams are made of New York, ice cream, TV, travel, good times Norman Wisdom, Johnny, Joey, Dee Dee, good times"
här har ni 29 av deras låtar tolkat på nästan ett helt annorlunda sätt
Peter Alzén
fredag 13 maj 2022
söndag 6 mars 2022
Tenement Kid
Jag har precis läst ut Tenement Kid, Bobby Gillespies memoarer fram till och med Screamadelica, en bok jag var bergsäker på att jag skulle få i julklapp men icke så den fick inskaffas nu.
Det är en underhållande bok om en ung skotsk killes kärlek till musik men även kläder, politik och fotboll. Bobby är några år äldre än mig och verkar vara en sån där kille som man skulle vilja ha som kompis. En kille som man kan diskutera skivor, fotboll eller politik med nätterna genom.
En uppväxt i hyreslägenhet i de tuffare kvarteren i Glasgow, en pappa som är politiskt aktiv själv lirar han fotboll ganska bra men drömmer om rockmusik.
Han tragglar med några olika band innan han och kompisen Beattie startar Primal Scream men innan de riktigt kommit igång så blir han på nån abrovink trummis i Jesus and Mary chain.
Han är med under de första åren då spelningarna var rena rama upplopp, upplever succén med Psychocandy men får sparken och ersätts av en trummaskin.
Bobby är förmodligen den rockstjärna som fått mig att köpa flest skivor bara genom att tipsa om sina favoriter. För det som genomsyrar hela Primal Screams karriär är deras eller i alla fall Bobbys kärlek till Rock’n’roll i alla former, från Bo Diddley till Frankie Knuckles, allt som är bra älskar mannen och det måste han tala om för hela världen. I en annan bok Retromania skriven av Simon Reynolds, berättas det om Rock Curators dvs. skivsamlare & inspiratörer typ Julian Cope, Bobby Gillespie, Thurston Moore och Lux från Cramps, människor som har en mission att sprida all musik de älskar.
Den besatthet Popkulturens har av det förflutna är inget nytt fenomen. Rolling Stones, Bob Dylan och The Beatles startade sina karriärer en gång i tiden med viljan att tolka sina idoler så bra som möjligt.
Genom hela rockmusikens historia har viljan att utbilda sina lyssnare funnits där, så har det fortsatt, från femtiotalets rock’n’roll över sextiotalets pop till vår tids hiphop och techno.
En av orsakerna att ens Stones bildades var att Mick Jagger blev uppsökt av Keefan för det ryktades om att han hade svåråtkomliga skivor och varför tror ni Clash spelade in reggae från den tidens topplistor.
Jag minns när jag köpte Loaded, Primal Scream var då ett band som jag tidigare kollat upp och redan gett upp men den här lät spännande ”Just what is that you want to do? We wanna be free to do what we wanna do and we wanna get loaded, we’re gonna have a good time”
Efter ett intro där de samplat Peter Fonda från The Wild angels så kommer en hypnotisk groove som placerar Symphaty for the Devil i en hypermodern kontext, minimalistiskt men ändå alldeles perfekt. Vad jag inte visste då var att DJn Andy Weatherall tagit en låt från deras andra floppade skiva och mixat om den totalt, och vips hade de en singel, Loaded som inte bara jag reagerade på utan plötsligt var bandet som alla tyckte var föredettingar plötsligt hippast i staden.
De två följande singlarna lovade väldigt mycket inför albumet men framför allt så var det alla intervjuer med bandets sångare Bobby Gillespie som gjorde att jag valde att älska bandet, han älskade musik och ville att alla andra skulle älska detsamma. Han berättade i det numer legendariska numret av Select där Bobby spelade in en kassett med sin favoritmusik. Mer än så behövs inte för att få mig att övertrassera kontot och inhandla alla skivor av de han rekommenderar som jag inte redan hade. Det var Faces, Spinners, Heartbreakers, Lee Hazlewood, Dennis Wilson, Sun Ra, MC5, Tapper Zukie Detroit Emeralds och framförallt var det Dion Dimucci med titelspåret från det hårt floppande Phil Spector producerade LPn Born to be with you,
Ett par år senare stod Bobby i POP och talade sig varm om Shuggie Otis ”Inspiration information”.
Och idag när det vurmas så mycket för vinylen så ska man tänka på att en av de största fördelar med CDns genombrott var att en massa skivor som tidigare varit omöjliga att hitta plötsligt blev återkomliga för vanligt dödliga med vanliga löner. Bland annat de skivor med Dion och Shuggie Otis jag precis nämnde
Bobby Gillespies suger åt sig allt han hör, visst han dissar inget alls men älskar desto mer. Visst är det en hel del drogromantik och visst blir det en hel del minnesluckor ju närmare Screamadelica vi kommer. Men det är en underhållande bok, i alla fall om du liksom jag tycker om att få tips på musik och speciellt av Bobby då.
Han är precis som jag vill att musik skulle vara, hela tiden titta framåt men alltid ha ett öga i backspegeln. Om att hela tiden leta reda på sina rötter men ändå alltid vara nyfiken som sagt en gammal skiva är ny för mig om jag inte hört den tidigare. Bobby Gillespie är motsatsen till kommersiell radio, han vill att du ska tänja dina öron och när han då mötte Andrew Weatherhall som tänkte lika blev det magiskt.
Det är nu mer än 30 år sedan Primal Scream släppte sitt mästerverk ”Screamadelica” och det har firats med massor boxar och varianter När jag återvänder till skivan idag så låter den förvånansvärt pigg, många av de saker som då var nyskapande känns idag som normalt. Långa instrumentala passager, dubpartier, svävande rytmer och olika leadsångare. Men som sagt Bobby och Screamadelica gjorde min skivsamling större och bredare.
Idag har jag en spellista som jag skyfflar in allt han tipsar om. Den är alltid värd ett öra. Däremot är jag nog inte lika sugen på läsa nästa del i hans liv, skulle tro det blir mest en massa minnesluckor.
Peter Alzén
Det är en underhållande bok om en ung skotsk killes kärlek till musik men även kläder, politik och fotboll. Bobby är några år äldre än mig och verkar vara en sån där kille som man skulle vilja ha som kompis. En kille som man kan diskutera skivor, fotboll eller politik med nätterna genom.
En uppväxt i hyreslägenhet i de tuffare kvarteren i Glasgow, en pappa som är politiskt aktiv själv lirar han fotboll ganska bra men drömmer om rockmusik.
Han tragglar med några olika band innan han och kompisen Beattie startar Primal Scream men innan de riktigt kommit igång så blir han på nån abrovink trummis i Jesus and Mary chain.
Han är med under de första åren då spelningarna var rena rama upplopp, upplever succén med Psychocandy men får sparken och ersätts av en trummaskin.
Bobby är förmodligen den rockstjärna som fått mig att köpa flest skivor bara genom att tipsa om sina favoriter. För det som genomsyrar hela Primal Screams karriär är deras eller i alla fall Bobbys kärlek till Rock’n’roll i alla former, från Bo Diddley till Frankie Knuckles, allt som är bra älskar mannen och det måste han tala om för hela världen. I en annan bok Retromania skriven av Simon Reynolds, berättas det om Rock Curators dvs. skivsamlare & inspiratörer typ Julian Cope, Bobby Gillespie, Thurston Moore och Lux från Cramps, människor som har en mission att sprida all musik de älskar.
Den besatthet Popkulturens har av det förflutna är inget nytt fenomen. Rolling Stones, Bob Dylan och The Beatles startade sina karriärer en gång i tiden med viljan att tolka sina idoler så bra som möjligt.
Genom hela rockmusikens historia har viljan att utbilda sina lyssnare funnits där, så har det fortsatt, från femtiotalets rock’n’roll över sextiotalets pop till vår tids hiphop och techno.
Jag minns när jag köpte Loaded, Primal Scream var då ett band som jag tidigare kollat upp och redan gett upp men den här lät spännande ”Just what is that you want to do? We wanna be free to do what we wanna do and we wanna get loaded, we’re gonna have a good time”
Efter ett intro där de samplat Peter Fonda från The Wild angels så kommer en hypnotisk groove som placerar Symphaty for the Devil i en hypermodern kontext, minimalistiskt men ändå alldeles perfekt. Vad jag inte visste då var att DJn Andy Weatherall tagit en låt från deras andra floppade skiva och mixat om den totalt, och vips hade de en singel, Loaded som inte bara jag reagerade på utan plötsligt var bandet som alla tyckte var föredettingar plötsligt hippast i staden.
De två följande singlarna lovade väldigt mycket inför albumet men framför allt så var det alla intervjuer med bandets sångare Bobby Gillespie som gjorde att jag valde att älska bandet, han älskade musik och ville att alla andra skulle älska detsamma. Han berättade i det numer legendariska numret av Select där Bobby spelade in en kassett med sin favoritmusik. Mer än så behövs inte för att få mig att övertrassera kontot och inhandla alla skivor av de han rekommenderar som jag inte redan hade. Det var Faces, Spinners, Heartbreakers, Lee Hazlewood, Dennis Wilson, Sun Ra, MC5, Tapper Zukie Detroit Emeralds och framförallt var det Dion Dimucci med titelspåret från det hårt floppande Phil Spector producerade LPn Born to be with you,
Ett par år senare stod Bobby i POP och talade sig varm om Shuggie Otis ”Inspiration information”.
Och idag när det vurmas så mycket för vinylen så ska man tänka på att en av de största fördelar med CDns genombrott var att en massa skivor som tidigare varit omöjliga att hitta plötsligt blev återkomliga för vanligt dödliga med vanliga löner. Bland annat de skivor med Dion och Shuggie Otis jag precis nämnde
Bobby Gillespies suger åt sig allt han hör, visst han dissar inget alls men älskar desto mer. Visst är det en hel del drogromantik och visst blir det en hel del minnesluckor ju närmare Screamadelica vi kommer. Men det är en underhållande bok, i alla fall om du liksom jag tycker om att få tips på musik och speciellt av Bobby då.
Han är precis som jag vill att musik skulle vara, hela tiden titta framåt men alltid ha ett öga i backspegeln. Om att hela tiden leta reda på sina rötter men ändå alltid vara nyfiken som sagt en gammal skiva är ny för mig om jag inte hört den tidigare. Bobby Gillespie är motsatsen till kommersiell radio, han vill att du ska tänja dina öron och när han då mötte Andrew Weatherhall som tänkte lika blev det magiskt.
Det är nu mer än 30 år sedan Primal Scream släppte sitt mästerverk ”Screamadelica” och det har firats med massor boxar och varianter När jag återvänder till skivan idag så låter den förvånansvärt pigg, många av de saker som då var nyskapande känns idag som normalt. Långa instrumentala passager, dubpartier, svävande rytmer och olika leadsångare. Men som sagt Bobby och Screamadelica gjorde min skivsamling större och bredare.
Idag har jag en spellista som jag skyfflar in allt han tipsar om. Den är alltid värd ett öra. Däremot är jag nog inte lika sugen på läsa nästa del i hans liv, skulle tro det blir mest en massa minnesluckor.
Peter Alzén
måndag 28 februari 2022
Brian Jones
idag skulle Brian Jones fyllt 80 år, i mitten av 00-talet såg jag en film 
Om jag inte minns fel så var det en ganska trist konspirations historia om det mystiska att han hade drunknat i sin pool strax efter han lämnat/blivit tvingad ur Rolling Stones.
roligare är då från mitten av 80-talets Psychic Tvs hyllning till honom
Peter Alzén
Om jag inte minns fel så var det en ganska trist konspirations historia om det mystiska att han hade drunknat i sin pool strax efter han lämnat/blivit tvingad ur Rolling Stones.
roligare är då från mitten av 80-talets Psychic Tvs hyllning till honom
Peter Alzén
söndag 27 februari 2022
Musikböcker ännu en gång
Jag har krigat mig genom januari och februari bland annat med fyra musikböcker.
Ibland undrar jag om jag kastar bort för mycket tid på just musikböcker, det formligen sprutar ut böcker med nya men framförallt gamla artister. Vartenda band, bolag, genrer och år ska dokumenteras, jag ska väl knappast klaga på det med tanke på att jag och Anders Sundin har försökt kartlägga vår hembygds musik.
Julklappsboken var om Kent, Linus Kuhlin skrev den och titeln var Ett Tidsfördriv att dö för.
Missförstå mig inte, boken var inte dålig alls men kanske lite träig. Det största problemet var att ingen i Kent ville prata med Linus, han intervjuade istället deras största fans enbente Lasse Ottosson, nä nu var jag lite elak han intervjuar en hel del folk runt bandet och gräver i arkivet efter tidningsrecensioner, artiklar och notiser.
Som historiebeskrivning är boken helt ok, det jag saknar är något mer, något mer personligt något som får mig att förstå Jocke Berg lite mer. Två böcker som inte alls är nya men lästes i alla fall är två böcker som är skriande behov av en redaktör.
I tidens rififi – Historier om Blå tåget, där ska man verkligen ta fasta på just historier, Tore Berger, Leif Nylén och Torkel Rasmusson berättar sina upplevelser genom åren i banden Gunder Hägg-Blå Tåget- Stockholm Norra.
Jag vet inte varför jag inte läst den tidigare, Blå Tåget är ett band som fascinerat mig en hel del, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare av denna bok. Visst var det mycket som jag absolut inte hade en aning om men idén om att de tre skulle helt random skriva sina kapitel om sin syn på bandet och dess historia blev väldigt rörig. Kanske hade det blivit bättre om de haft en redaktör att bolla mot.
När jag Köpte Fiendens musik boken från deras sångare Mats Zetterberg så köpte jag även Ett Skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan. I slutet av sjuttiotalet var Klippan väldigt ofta benämnt på Expressens popsida och det var inte bara Mats Olsson som älskade allt som Pål Spektrum producerade. De flesta popjournalister tyckte band som Torsson var fantastiska och Albumet Svensk Pop var det mest tidstypiska i Sverige sommaren 79.
Några år senare var återväxten och intresset svalare för Klippan även om band som Wilmer X kan kopplas dit. Själv älskade jag Kriminella gitarrer, Noise och the Push och historier i boken är roliga att läsa men även här borde det ha redigerats mer, nu blir det extremt detaljerat om vilken bandspelare, vilken gitarr och hur bandtrasslet var. Kanske borde de större namnen fått mer plats och kanske hade de behövts en mer glödande penna som skrev historien om när Klippan var epicentrum av svensk pop.
Den bästa av böckerna var solklart den om Fiendens musik - En spark rätt i skallen skriven av deras textförfattare Karl G Jönsson. När jag var sexton år köpte jag singeln Pappa har alltid haft rätt med Fiendens musik, det var våren 79 och jag älskade så gott som allt med den svenska punken som exploderade på singlar då. Fiendens lät inte alls likt något annat och att de hade saxofon precis som ett av mina andra favoritband X-Ray Spex hade var ju ännu mera toppen.
Bandet var precis som Ebba Grön lite äldre än de andra banden som kom fram. de såg dessutom ut som gamla hippies men det gjorde ju Dag Vag också och de var ju toppen. Namnet kom från en pamflett som SKP (Sveriges Kommunistiska parti) gav ut ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” och i den skrev en Anders Johansson: ”Summan måste bli att rockmusiken till sitt innehåll är reaktionär, att den har skapats i nära samband med USA-imperialismens offensiv efter andra världskriget och uttrycker just de idéer och den livsstil som denna imperialism spred och alltjämt sprider. Sådan musik är imperialistmusik och den kan inte omfunktioneras eller fås att ändra klassinnehåll genom att man trixar med texterna.”
och även om jag var lite för ung för proggen så läste jag Musikens Makt med artiklar som Punktera punken och annat dravel. Nu med facit i hand fattar jag såklart att de flesta inte var på SKPs linje. Karl G Jönsson skriver fantastiskt roligt om hur bandet bildas efter att två av medlemmarna under två dagar sett först Iggy Pop och sen därefter Björn Afzelius då insett att kraften som fanns i Iggys musik kunde de försöka återskapa.
Även om de andra böckerna innehåller en hel del anekdoter och skrönor så är inget av det lika roligt som i Fiendes Musik boken. Nu har de lite tur att saxofonisten är den lysande fotografen Mats Bäcker så bilder saknas inte. En av de bättre musikböcker jag läst i detta land. I Klippan boken stod det en del om Stry Terrarie och i denna en del om Henrik Venant, två som jag verkligen skulle vilja läsa mer om.
Tyvärr såg jag aldrig bandet live men kanske lyckas jag sista mars då de spelar på Snövit tillsammans med Dödsbabs. Nu ska jag fördjupa mig i Bobby Gillespie boken
Peter Alzén
Ibland undrar jag om jag kastar bort för mycket tid på just musikböcker, det formligen sprutar ut böcker med nya men framförallt gamla artister. Vartenda band, bolag, genrer och år ska dokumenteras, jag ska väl knappast klaga på det med tanke på att jag och Anders Sundin har försökt kartlägga vår hembygds musik.
Julklappsboken var om Kent, Linus Kuhlin skrev den och titeln var Ett Tidsfördriv att dö för.
Missförstå mig inte, boken var inte dålig alls men kanske lite träig. Det största problemet var att ingen i Kent ville prata med Linus, han intervjuade istället deras största fans enbente Lasse Ottosson, nä nu var jag lite elak han intervjuar en hel del folk runt bandet och gräver i arkivet efter tidningsrecensioner, artiklar och notiser.
Som historiebeskrivning är boken helt ok, det jag saknar är något mer, något mer personligt något som får mig att förstå Jocke Berg lite mer. Två böcker som inte alls är nya men lästes i alla fall är två böcker som är skriande behov av en redaktör.
I tidens rififi – Historier om Blå tåget, där ska man verkligen ta fasta på just historier, Tore Berger, Leif Nylén och Torkel Rasmusson berättar sina upplevelser genom åren i banden Gunder Hägg-Blå Tåget- Stockholm Norra.
Jag vet inte varför jag inte läst den tidigare, Blå Tåget är ett band som fascinerat mig en hel del, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare av denna bok. Visst var det mycket som jag absolut inte hade en aning om men idén om att de tre skulle helt random skriva sina kapitel om sin syn på bandet och dess historia blev väldigt rörig. Kanske hade det blivit bättre om de haft en redaktör att bolla mot.
Några år senare var återväxten och intresset svalare för Klippan även om band som Wilmer X kan kopplas dit. Själv älskade jag Kriminella gitarrer, Noise och the Push och historier i boken är roliga att läsa men även här borde det ha redigerats mer, nu blir det extremt detaljerat om vilken bandspelare, vilken gitarr och hur bandtrasslet var. Kanske borde de större namnen fått mer plats och kanske hade de behövts en mer glödande penna som skrev historien om när Klippan var epicentrum av svensk pop.
Den bästa av böckerna var solklart den om Fiendens musik - En spark rätt i skallen skriven av deras textförfattare Karl G Jönsson. När jag var sexton år köpte jag singeln Pappa har alltid haft rätt med Fiendens musik, det var våren 79 och jag älskade så gott som allt med den svenska punken som exploderade på singlar då. Fiendens lät inte alls likt något annat och att de hade saxofon precis som ett av mina andra favoritband X-Ray Spex hade var ju ännu mera toppen.
Bandet var precis som Ebba Grön lite äldre än de andra banden som kom fram. de såg dessutom ut som gamla hippies men det gjorde ju Dag Vag också och de var ju toppen. Namnet kom från en pamflett som SKP (Sveriges Kommunistiska parti) gav ut ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” och i den skrev en Anders Johansson: ”Summan måste bli att rockmusiken till sitt innehåll är reaktionär, att den har skapats i nära samband med USA-imperialismens offensiv efter andra världskriget och uttrycker just de idéer och den livsstil som denna imperialism spred och alltjämt sprider. Sådan musik är imperialistmusik och den kan inte omfunktioneras eller fås att ändra klassinnehåll genom att man trixar med texterna.”
och även om jag var lite för ung för proggen så läste jag Musikens Makt med artiklar som Punktera punken och annat dravel. Nu med facit i hand fattar jag såklart att de flesta inte var på SKPs linje. Karl G Jönsson skriver fantastiskt roligt om hur bandet bildas efter att två av medlemmarna under två dagar sett först Iggy Pop och sen därefter Björn Afzelius då insett att kraften som fanns i Iggys musik kunde de försöka återskapa.
Även om de andra böckerna innehåller en hel del anekdoter och skrönor så är inget av det lika roligt som i Fiendes Musik boken. Nu har de lite tur att saxofonisten är den lysande fotografen Mats Bäcker så bilder saknas inte. En av de bättre musikböcker jag läst i detta land. I Klippan boken stod det en del om Stry Terrarie och i denna en del om Henrik Venant, två som jag verkligen skulle vilja läsa mer om.
Tyvärr såg jag aldrig bandet live men kanske lyckas jag sista mars då de spelar på Snövit tillsammans med Dödsbabs. Nu ska jag fördjupa mig i Bobby Gillespie boken
Peter Alzén
söndag 16 januari 2022
1982
igår var hela mitt flöde fullt av äldre män (typ i min ålder alltså) som delade listor över bästa albumet 1972. visst det kom många bra skivor det året, som det gör alla år.
1972 hade jag inte ens börjat lyssna på musik ordentligt, fick min första bandspelare julen 72 och hittade tio i topp i januari därefter. däremot vill jag slå ett slag för året 1982, det alltid så nedtalade åttiotalet. en konstigt år för mig både det personliga planet och på vad jag lyssnade på. jag blev en Gymnasieskolan dropout, min närvaro på VT 82 var för dålig och jag fann saker roligare.
musikaliskt så var jag väldigt ambivalent.
Punken hade blivit trist flera år tidigare och nu kändes synthen & postpunken som var så rolig 79-81 inte alls lika skoj längre, men visst kom det bra låtar och album men ändå. jag hade börjat lyssnat väldigt mycket på gammal soul och här kändes det som det kom massor av bra nya grejer.
Sexual Healing, Billie Jean och Little Red Corvette var så bra att MTV i USA var tvungen att bryta det outtalade förbudet mot svarta artister. Grandmaster Flash var ju given hit när den dök upp men lite längre tog det när jag hörde de första electroskivorna, kommer ihåg när en vän som varit i London hösten 82 och kom hem med en samling med Planet rock, Steinski och annat, vi fattade inget men fascinerande så lyssnade vi vidare. som vanligt så tycker jag låtar är roligare än albumet så här en massa bra musik som visar att 1982 var ett ganska nyskapande musikår men framförllt var det ett bra musik år,
det var väl även året när den nya hårdrocken kom fram men det märkte jag nog väldigt lite av
Peter Alzén
1972 hade jag inte ens börjat lyssna på musik ordentligt, fick min första bandspelare julen 72 och hittade tio i topp i januari därefter. däremot vill jag slå ett slag för året 1982, det alltid så nedtalade åttiotalet. en konstigt år för mig både det personliga planet och på vad jag lyssnade på. jag blev en Gymnasieskolan dropout, min närvaro på VT 82 var för dålig och jag fann saker roligare.
musikaliskt så var jag väldigt ambivalent.
Punken hade blivit trist flera år tidigare och nu kändes synthen & postpunken som var så rolig 79-81 inte alls lika skoj längre, men visst kom det bra låtar och album men ändå. jag hade börjat lyssnat väldigt mycket på gammal soul och här kändes det som det kom massor av bra nya grejer.
Sexual Healing, Billie Jean och Little Red Corvette var så bra att MTV i USA var tvungen att bryta det outtalade förbudet mot svarta artister. Grandmaster Flash var ju given hit när den dök upp men lite längre tog det när jag hörde de första electroskivorna, kommer ihåg när en vän som varit i London hösten 82 och kom hem med en samling med Planet rock, Steinski och annat, vi fattade inget men fascinerande så lyssnade vi vidare. som vanligt så tycker jag låtar är roligare än albumet så här en massa bra musik som visar att 1982 var ett ganska nyskapande musikår men framförllt var det ett bra musik år,
det var väl även året när den nya hårdrocken kom fram men det märkte jag nog väldigt lite av
Peter Alzén
söndag 9 januari 2022
David Bowie 75 år
idag skulle David Bowie fyllt 75 år. efter han dog tog det 6 månader för mig att höra honom igen, så stor var sorgen. (samma år dog flera av mina "hjältar" som Prince, Cohen, Olle, Freddie och nån till som jag inte kommer på nu. inte bara det var tragiskt isig utan det var även som min egen ålderdom kom rusande som ett skenande tåg) .
Bowiebunkern en grupp här på FB har senaste vecorna haft en omröstning om vilka som är hans bästa låtar. De sex som är i toppen finns på de flesta röstsedlar så det är så enkelt att de är där uppe, om de i sin tur är de bästa är en smaksak men utbudet av personliga favoriter blir spretigare och på sätt fär de färre röster.
här är iaf soundtracket till David Robert Jones 75 årsdag.
Når jag var 10 år fick jag min första bandspelare och då började jag lyssna på musik på riktigt, en av mina första minnen är att jag lånade Ziggy Stardust albumet på biblioteket uppe i Sätra, sen låg jag inne i mitt pojkrum och drömde om alla de världar han målade upp. Från öppningsspåret Five Years med sin domedagspredikan
”Pushing through the market square, so many mothers sighing News had just come over, we had five years left to cry in”
Till den majestätiska Rock’n’roll suicide är det ett formidabelt album, förmodligen hans bästa även om jag skulle säga att han är en artist som gjort kanske sex stycken riktiga fullträffar.
Det som ändå får Bowie att vara relevant utan att bara prata i nostalgiskt skimmer är att han slutade aldrig varken vara nyfiken eller våga ta risker.
Den sista skivan Black Star som kom två dagar innan han dog är rent ut sagt lysande, och nu med facit i hand ännu mer skrämmande. Ljudsatte han sin egen bortgång?
Allt han har gjort är inte fantastiskt och ska jag vara brutalt ärlig är perioden från 85-91 snudd på skräp. Först förlorade han sig i någon form av bombastisk stadium rock efter han blivit megastjärna med Let’s Dance 1983, sen startade han ett ganska misslyckat rockband (Tin Machine) innan återfick insikten och återvände till den lätta Blueeyed soul plattan Black Tie White Noise, efter det fick tillbaka han lusten att utforska musik igen.
Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt men istället så gör han allt som han vill, och han är ganska bra på det andra också, eventuellt beror det på han kommer från art School världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp
Men Bowie var inte bara en artist som gjorde bra musik, i intervjuer och i passager av hans musik fick han mig att läsa George Orwell, lyssna på Tangerine Dream och Anette Peacock, det var inte mer än några år sedan jag såg Brucke utställning i Berlin bara på grund av omslaget till Heroes plattan.
När man växte upp var Bowie en vän till alla oss som kände sig lite utanför, han fick oss som inte var med i hockeygänget att tro på en annan värld, där böcker, kläder, filmer och musik var det viktigaste När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan Low med texten There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie, på något sätt så har han alltid levt i ett eget parallelluniversum, han har alltid haft egen stil som han ofta bytt från 60 talets mod över glam över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös.
1983 såg jag äntligen honom, på Ullevi efter att åkt buss hela natten, jag blev besviken, stod fem-sex meter från scenen, Men At Work var vidrigt förband och de flesta runt mig var folk som gillade Police och annat sånt som jag föraktade, när de spelade White light White Heat så gick flera på toaletten, jag dansade så gott det gick, sen tog det flera år innan jag ville älska honom igen.
Om Lou Reed uppfann den vuxna rockmusiken så var det Bowie som tog den ut till den stora publiken. Där Lou sjungit om Heroin, transvestiter och SM sex så lyckades Bowie inte bara göra alla icke straighta en jättetjänst när han kom ut som bisexuell men även hans låtar som handlade om saker som nu normalt inte får höra på tio i topp. idag är han given som en av det största pop/rock artister genom tiderna, det har inte alltid varit så under hans karriär.
Peter Alzén
Bowiebunkern en grupp här på FB har senaste vecorna haft en omröstning om vilka som är hans bästa låtar. De sex som är i toppen finns på de flesta röstsedlar så det är så enkelt att de är där uppe, om de i sin tur är de bästa är en smaksak men utbudet av personliga favoriter blir spretigare och på sätt fär de färre röster.
här är iaf soundtracket till David Robert Jones 75 årsdag.
”Pushing through the market square, so many mothers sighing News had just come over, we had five years left to cry in”
Till den majestätiska Rock’n’roll suicide är det ett formidabelt album, förmodligen hans bästa även om jag skulle säga att han är en artist som gjort kanske sex stycken riktiga fullträffar.
Det som ändå får Bowie att vara relevant utan att bara prata i nostalgiskt skimmer är att han slutade aldrig varken vara nyfiken eller våga ta risker.
Allt han har gjort är inte fantastiskt och ska jag vara brutalt ärlig är perioden från 85-91 snudd på skräp. Först förlorade han sig i någon form av bombastisk stadium rock efter han blivit megastjärna med Let’s Dance 1983, sen startade han ett ganska misslyckat rockband (Tin Machine) innan återfick insikten och återvände till den lätta Blueeyed soul plattan Black Tie White Noise, efter det fick tillbaka han lusten att utforska musik igen.
Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt men istället så gör han allt som han vill, och han är ganska bra på det andra också, eventuellt beror det på han kommer från art School världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp
Men Bowie var inte bara en artist som gjorde bra musik, i intervjuer och i passager av hans musik fick han mig att läsa George Orwell, lyssna på Tangerine Dream och Anette Peacock, det var inte mer än några år sedan jag såg Brucke utställning i Berlin bara på grund av omslaget till Heroes plattan.
När man växte upp var Bowie en vän till alla oss som kände sig lite utanför, han fick oss som inte var med i hockeygänget att tro på en annan värld, där böcker, kläder, filmer och musik var det viktigaste När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan Low med texten There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie, på något sätt så har han alltid levt i ett eget parallelluniversum, han har alltid haft egen stil som han ofta bytt från 60 talets mod över glam över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös.
Om Lou Reed uppfann den vuxna rockmusiken så var det Bowie som tog den ut till den stora publiken. Där Lou sjungit om Heroin, transvestiter och SM sex så lyckades Bowie inte bara göra alla icke straighta en jättetjänst när han kom ut som bisexuell men även hans låtar som handlade om saker som nu normalt inte får höra på tio i topp. idag är han given som en av det största pop/rock artister genom tiderna, det har inte alltid varit så under hans karriär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)