Från sammanslagningsnumret av Schlager och Ritz 1985 får ni här LLoyd Coles boktips
tisdag 28 april 2015
söndag 19 april 2015
Talking Heads
David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth träffades när de gick på designskola på Rhode Island. David och Chris hade ett band redan då som hette The Artistics, Tina var flickvän till Chris och fick bli basist när bandet inte hittade någon annan, hon lärde sig spela bas till Suzi Quatro skivor. Efter de flyttat till New York så var de förband till Ramones på CBGB’s 1975.
Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet.
På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara antirockiga och preppy klädda.
Musikaliskt var de så luftiga, då gitarrerna spelade väldigt ljusa, rena toner och Tinas bas gick väldigt djupt, det fanns även en svag funkig puls redan i de tidiga alstren.
Förmodligen var det en av orsakerna att de inte är med i Please Kill Me bokens version av den New York Punkscenen. Kanske var Talking Heads den totala motsatsen till Ramones.
Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans vilket ledde dem till bli producerad av rock’n’roll farbröder som Phil Spector, var Talking Heads nästa samarbetspartner den mer moderna och framåtskriande Brian Eno
(vilken gjorde låten Kings Lead hat, på Before and after Science som ett anagram av Talking Heads). Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans.
Första albumet Talking Heads 77 som innehöll Psycho Killer som gick in på 100 i USA (men blev en topp 10 i både Belgien och Holland). Singeln släpptes strax efter seriemördaren Son of Sam härjade i New York men Byrne sa att han skrivit låten flera år tidigare.
Andra albumet More Songs about Buildings and Food (älskar den titeln) var den första de samarbetade med Brian Eno, lite mer funkigare än debuten, en cover på Al Greens Take me to the river som singelsläpp, vilket gav bandet deras första topp 30 hit i USA. Skivan är ett steg vidare mot ett mer komplext sound, Jerry Harrisons keyboard får mer utrymme och även studions möjligheter tas mer till vara. När jag var 14-15 år så hade jag lite svårt att förstår Talking Heads absoluta storhet, idag tycker jag de två första albumen är fantastiska.
Tredje albumet Fear of Music var däremot en favoritplatta på en gång. Musikaliskt hade de lämnat den veka popen totalt och nu var låtarna mer new wave funkiga. Låtar beskriver det osäkra världsläget Life During wartime men även mer filosofiska låtar som Heaven.
Om Fear of Music kändes modern 1979 var det inget mot vad som skulle komma.
Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett niomanna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads. Dessutom blev alla inklusive Byrne rädd att bandet höll på att bli Brian Enos kompband. Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel.
Att Remian in light blev en hit i Europa men floppade i USA medan Tom Tom Club blev populära på svarta radiostationer gjorde problemen i gruppen än värre.
1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.
Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där Davids sång fick tas av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och fler andra.
Jerry Harrison blev producent till band som Violent Femmes, Fine Young Cannibals och Live t.ex., Tina och Chris fortsatte med Tom Tom Club och David har haft en minst sagt mixad solokarriär.
Peter Alzén
onsdag 8 april 2015
No safetypins No punk no anarchy
ett gästspel från Farbror Punk
Det där med punken och dess uppkomst vet väl alla vid det här laget. Musiken hade växt under 70-talet och blivit till dinosaurierock sen kom Sex Pistols och bla, bla, bla...
Fast i ärlighetens namn var det inte så jävla enkelt och självklart med punk för oss som var med då i början. Visst Sex Pistols, The Clash, The Damned i all ära men sen då? Stranglers, Eddie & the hot rods, Slits, Vibrators. Var de också punk? Hmmm...
Nåväl.
En ingång till ny musik brukar vara samlingsplattor. Bra, enkelt och varierat. Så också med punk. Min personliga introduktion till den nya vågen var samlingarna New Wave och Fools Gold - Chiswick Chartbusters. Den förstnämnda hade Damned, Ramones, Dead Boys, Patti Smith... Talking Heads?!, Runaways?!, Skyhooks?! Punk eller New Wave?
Den andra var en samling, singlar samlade på en LP, från pigga indiebolaget Chiswick som hade Joe Strummers gamla band 101:ers och nya hårda punkband som The Count Bishops, Little Bob Story, The Gorillas och Rocky Sharp & the Razors... de fyllde dessutom på med punkare som Radio Stars, Motorhead och The Radiators from Space som visst var ett äkta punkband från Irland. Men var Chiswicks plattor fulla av säkerhetsnålsprydda anarkister beväpnade med tre ostämda ackord? Hmmm...
Och det där andra bolaget som hade The Damned - Stiff... de hade ju punkare som Lew Lewis, Elvis Costello, Tyla Gang, Nick Lowe, Pink Fairies och fyllde på med Ian Dury och Wreckless Eric. Punk? Hmmmm...
Så jag spelade mina skivor. Visst, Count Bishops lät ju inte som Clash. Men Television lät ju inte som Ramones så jag förstod nog att punk kunde låta på olika sätt precis som hårdrock för inte lät Black Sabbath som Led Zeppelin. Så Little Bob Story och Gorillas var nog punk. Inte ens Roxy Lpn var homogen Wire var ju inte som Adverts och X-ray Spex hade t.o.m saxofon, som i gammal rock´n´roll. Så jag var glad och nöjd med alla nya punkband jag hörde helt enkelt. Ingen punkpolis kom heller och sa: Det där är ju inte punk! Det här är ju punk!
Så genom ungdomligt oförstånd och nyfikenhet fick jag ett öppet öra till all ny musik. En del var stökigt, illa spelat medan annat svängde så det svartnade och instrumenteringen varierade från munspel till moog:ar och trots att jag läste om pubrock så brydde jag mig inte om kopplingen att Stranglers, Vibrators, Suburban Studs mfl alla kom från den scenen. Nu var det år noll och allt nytt var bra!
Medan punken ständigt kulturförklaras och omhuldas så glöms mycket av punkens, farbröder och kusiner bort. Vissa som Jesse Hector i Gorillas kultförklaras medan Steve Gibbons och Martin Belmont återigen får åka runt på den lokala pubscenen men utan samma kultstatus som Jesse. Därför har jag samlat ett antal brittiska låtar som inte är punk. Låtar som varierar från r´n´b och power pop till hårdrock och glam. Några av dem har viss kultstatus som The Rings I wanna be free. Andra var hits som Down in the bunker. Andra gnuggade axel med punken som The Excel, Squeeze, Nick Lowe och Motorhead. Tiger Lily blev Ultravox. The Pleasers och The Stukas skulle ersätta punken med sin power pop. Variationen är måhända bred men som Malcolm McLaren alltid sa: att punkarna bara var gamla Bowiefans som letade en ny trend att hänga på därför är glampopen lika självklar som den svettiga r`n´b-musiken och den melodiösa powerpopen som faktiskt blev ett signum för punkband som Buzzcokc och The Undertones.
Så låt er smaka 45 garanterat punkfria låtar.
1. Ducks DeLuxe - Seas On fire
2. Plummet Airlines - This is the world
3. Amazorblades - Commn Truth
4. Jet - My River
5. Be Bop Deluxe - Maid n Heaven
6. Roderick Falconer - This is your life
7. Jook - Oo oo Rudi
8. Tartan Horde - Bay City Roller we love you
9. Tiger Lily - Monkey Jive
10. Slik - The Kid's a Punk
11 Sisters - Kick your boots off
12. The Pink Fairies - Between the Lines
13. The Stukas - Klean Livin' Kids
14. The Young Ones - Rock'n'roll radio
15. Gorillas - Gorillas got me
16. Flame - Big Wheel Turning
17. Heavy Metal Kids - Delerious
18. Jeff Hill - Feel like loving you
19. Billy Karloff Band - Backstreet Billy
20. Squeeze - Cat on a wall
21. Bethnal - Don't do it
22. Blast Furnace - South of the river
23. Back To Thunder- Feel so good
24. The Pleasers - The Kids are alright
25. The Stadium Dogs - Easy Beat
26. The Late Show - Only Child
27. Buster - Saturday Night
28. Little Bo Bitch - Take it Easy
29. Speedometers - Tired of Living
30. Motorhead - White Line Fever
31. The Count Bishops - Stay Free
32. The O Band - Almost Saturday Night
33. No Dice - Why Sugar
34. Rich Kids - Only Arsenic
35. The Rings - I Wanna be Free
36. The Favourites - SOS
37. Ian Gomm - Airplane
38. Trevor White - Crazy Kids
39. Excel - Summer of 42
40. Steve Gibbons band - Down in the Bunker
41. Jolt - (Can't you tell) It's Over
42. British Lions - One more chance to run
43. Dead Fingers Talk - This Crazy World
44. The Jetz - Catch me
45. Rodrick Falconer - Baby Doll
Joakim Farbror Punk Sundberg
kolla även in dessa bloggar
Igår anarki idag nostalgi (Min egen sida)
http://www.punktjafs.com
Nationalteaterns officiella sida. (Webbyggare)
http://www.nationalteatern.nu
Oficiell sida om Eskilstunas popstoltheter (webbyggare)
http://www.heartbreak.just.nu
Officiell sida (Webbyggare)
http://www.stoodes.com
Representant för Svenskt Rockarkiv - Arbetsgruppen
http://www.svensktrockarkiv.se
http://www.punktjafs.com
Nationalteaterns officiella sida. (Webbyggare)
http://www.nationalteatern.nu
Oficiell sida om Eskilstunas popstoltheter (webbyggare)
http://www.heartbreak.just.nu
Officiell sida (Webbyggare)
http://www.stoodes.com
Representant för Svenskt Rockarkiv - Arbetsgruppen
http://www.svensktrockarkiv.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)