Bowie Stage

skulle göra en mix och ett inlägg om när vita spelar reggae men snubblade över detta, David Bowie i lysande form, samma turné som Stage plattan men en annan konsert. Peter Alzén

Discorock på svenska

Den svenska discorockvågen var inte mycket mer än en krusning på det stora musikhavet något som man med ett historiskt perspektiv lätt konstaterar när jag nu försöker sammanställa en discorocksamling. Å andra sidan upplevde jag det då som en veritabel attack från en armada av discorockare. En armada som i mångt och mycket bara bestod av Factory samt diverse artister som gjorde ett eller ett par försök till dansanta discorockdängor.

Om man nu ska försöka specificera termen discorock så är dess viktigaste kännetecken discobasen och/eller discotrumtak och rockgitarrer. Men när jag nu ca 30 år senare satte mig för att göra en discorocksamling då upptäckte jag att flera av de låtar jag förknippade med discorock inte riktigt till 100% levde upp till ovanstående beskrivning. Jag har i vilket fall som helst valt att inkludera dessa ändå i samlingen.

Startskottet för den svenska discorockvågen tillskriver jag personligen Factory. Redan på debutsingeln - Lumpna funderingar dunkades en discobotten fram. Hiten Efter plugget befäste bandet som discorockbandet nummer ett. Jag har dock valt bandets tredje singel Kuddsnack som innehåller alla ingredienser för en riktig discorocklåt, bas, trummor, gitarrer och en riktig schysst refräng.

Secret Service saknar däremot de där tuffare rockgitarrerna men med discobeatet intakt och en urstark refräng och handklapp i Ten O Clock postman platsar den ändå i samlingen.

Vad gör Noice på en discorocksamling undrar vän av ordning? Ja, ställ frågan till Ola Håkansson från Secret Service, kontrar jag. Låten Television lät från början som övriga Noice-låtar. Men när gruppen skulle singeldebutera hade man gett låten en discorockbehandling med discobasbeat, handklapp o ett Factoryinspiretat mellanspel. Kaxiga som slynglarna från Gustavsberg var hävdade de också att "Factory var bara dåliga kopior på dem själva" jojo. Resten av Tonårsdrömmar slapp dock alla former av "discorockbehandling". Det kan tilläggas att singeln sålde i väääldigt liten upplaga.

Även en veteran som Ulf Lundell gav sin Oh, la-la jag vill ha dig en tuch av discorock. Något som gjorde att plattan Ripp-rapp fick en större publik.
En annan veteran som hängt med sedan början av 70-talet var Mikael Rickfors, han och Hasse Huss hittade också till discorocken och plattan Dancing on the edge of danger blev en framgång för Micke till skillnad mot hans tidigare soloplattor, det var uppenbart att publiken gillade Rickfors sätt att ta sig an discorocken.

Snowstorm från Göteborg kommer för evigt att förknippas med hiten Sommarnatt men i låten med det fräcka namnet Vive Le Rock är de ett hårdrocksband som går loss med dansanta basgångar, handklapp och Thin Lizzy-gitarrer.
På ett likartat sätt tog Huddinges hårdrocksveteraner Magnum Bonum sig an discorocken, Loverboy är ett typexempel på hur äkta svensk discorock ska låta.
På tal om Magnum Bonum så hette en av gruppens tidiga gitarister Thomas Eriksson, kanske mer känd som Orup. I gruppen Intermezzo gjorde Orup likt sina forna bandkamrater och flirtade med discorocken- Antilumpenlåten Kom ta mig härifrån tilltalade publiken och blev en stor framgång för gruppen.
Hansa Band kom från Uppsala och är mest kända för den hårdrocksdoftande Mörkret faller på men i låten Ikaros från debut-Lpn gav de sig på discorock med tuffa hårdrocksgitarrer och stadigt discobeat. Enligt mig en bortglömd discorockpärla.

Nu var det inte bara gamla hårdrockare som försökte sig på discorock dansbandet, Chinox gjorde en cover på discohiten Born to be alive. Från samma platta kommer It´s a shame som inte bara är bättre utan är minst lika dansant som Patrick Hernandez hit.

Arlövs store son Kal P Dal, mest känd för att rocka röven av svenska folket med sina egna tolkningar av rocklassiker, gav Bachman Turner Overdrives You aint seen nothing yet en lätt discorockanstrykning på svenska som Kungens Knall, en personlig favorit.

Strix Q hade efter åren som Magnus Ugglas kompband släppt en riktigt tuff rockplatta, en skiva som inte direkt klättrade på topplistorna även om bandets svenska översättning av Blackberry way - Hem till Stockholm igen blev rätt populär. Så vad göra? Jo, naturligtvis - discorock. Singeln Boysss är en svensk klassiker.

Och på tal om Boys, Bölja Boy hade tidigare "Masturberat" utan större resultat (jo, jag försöker vara lustig) med namnbytet till Rock De Luxe så kom framgångarna som ett brev på posten, den egentliga orsaken var såklart flirten med discorock, hiten hette Rym en dag men jag har istället valt uppföljaren "Gör mej med barn" där fyllig hammond samsas med dicobas, rockgitarrer och Annica Bollers läckra variant på Kate Bush-sång.

Den svenska rockens fader, Pugh Rogerfeldt släppte plattan Het i början av 80-talet, mest känd för sin Stockholmshyllning men skivan huserade också discorockaren Tuggumi. Det bör nämnas att Pugh ett par år tidigare hade gjort den ännu mer discoaktiga schlagerlåten Nattmara.

Min samling av svenska discorocklåtar avrundas med bandet City mest kända för låten Vackra damer uppföljaren Bara en gång till är en läcker discorockare med fin farfisaorgel som lyfter låten på ett nästan Gyllene Tideraktigt sätt.

Jo, en sak till, någon kanske saknar Extra, men jag valde bort dem för att jag tycker att deras punkvariant av dansant musik inte riktigt är att betrakta som discorock men det är naturligtvis en smaksak. Pecka ansåg f.ö. att Lustans Lakejers 12" discovariant av Diamanter inte heller passar in i en discorocksamling. Så det är nu upp till lyssnaren att ta ställning om jag är ute och cyklar med mina 15 låtar svensk discorock. Stuffa på.

Joakim "Farbror Punk" Sundberg

1. Factory - Kuddsnack

2. Secret Service - Ten O'Clock Postman

3. Noice - Television

4. Ulf Lundell - (Oh lala) Jag vill ha dig

5. Mikael Rickfors - Dancing on the Edge of danger

6. Snowatorm - Vive le rock

7. Magnum Bonum - Loverboy

8. Intermezzo - Kom & Ta mig

9. Hansa band - Ikaros

10. The Chinox - It's a shame

11. Kal P Dal - Kungens knall

12. Strix Q - Boyss

13. Rock de Luxe - Gör mig med barn

14. Pugh Rogefeldt - Tuggummit

15. City . En gång till

Svenskdiscorockmix

discorock mix 3

1.     Barry De Vorzon – Theme from Warriors

2.     Rolling Stones – Miss you (special disco version)

3.     Hall & Oates – Maneater

4.     ZZ top – Gimme all your lovin

5.     Rod Stewart – Passion

6.     Nicky Robson – Stars

7.     Toy – Suspicion

8.     Donna Summer – Hot Stuff

9.     Ram Jam – Black Betty

10. Ian Dury & the Blockheads – Sex & Drugs & Rock’n’roll

11. Van Halen – Jump

12. Greg Kihn Band – Love never fails

13. The Power Station – Some like it hot

14. Billy Thorpe – Stimulation

15. Steve Miller Band – Fly like an eagle (Mojo filter edit)

16. Dogs of war – Love pirate

17. Wang Chung – Dance hall days

discorock mix 3

Discorock mix 2

Idag är det dags för discorock mix 2, finfin fredags mix

1.     Stretch – Why did you do it

2.     Blondie – Call me (American Gigolo version)

3.     Yes – Owner of a lonely heart

4.     Mikael Rickfors – Dancing on the edge of danger

5.     Queen – Another bites the dust

6.     Hot Chocolate – Heavens is in the backseat of my Cadillac

7.     Robert Palmer – Addicted to love

8.     Wings Goodnight tonight

9.     Rolling Stones – Too much blood

10. Ian Hunter – Bastard (A Mountain of one’s rework)

11. Sailor – Down by the docks

12. Rod Stewart – Do Ya think I’m sexy

13. Skatt Bros – Walk the night (Extended)

14. Kiss – I was made for loving you (Special disco mix)

Discorock mix 2

Discorock

I slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet var det många rockband som flörtade med disco, visst hade det på sextiotalet varit många engelska rockband som spelade covers på amerikanska soullåtar men det dog ut lite när funken kom. Från mitten av sjuttiotalet var det som många artister och band ville bredda sig med influenser från jazz, reggae (japp kommer en sån mix snart) och framförallt disco. Många rockpuritaner blev arga och det ordnades till och med möten mot discon

Saxat ur Wikipedia

”Disco Demolition Night inträffade torsdagen 12 juli 1979 på Comiskey Park i Chicago i Illinois, USA där massor av discoskivor sattes i brand. Händelsen har beskrivits som del av ett "antidiscokorståg"," kvällen då discon dog"^[och en "massuppvisning i rasism och homofobi, påminnande om nazisternas bokbål."

Och frågar ni fans till Rod Stewart, Kiss eller ZZ top så kommer ni troligen få svar att deras flörtar med disco som är lågpunkterna i deras karriär. Frågan om det finns någon musikgenre som är mindre omtyckt och omtalad. I de närmaste dagarna kommer jag att publicera några mixar med musik som jag klassificerar som discorock, musik som är ren och skär feelgood music.

Discorock mix 1


1. Kinks - (Wish I could fly like) Superman (Disco remix)
2. Electric Light Orchestra - Last train to London
3. Nils Lofgren - I Came to Dance
4. Jeff Lynne - Stop that Craxy Thing
5. Sniff'n'Tears - Drivers seat
6. Climax Blues band - Couldn't get it right
7. City Boy - Hap-ki-do-kid
8. Stevie Nicks - Edge of Seventeen
9. Michael Jackson - Beat it
10. Moon Martin - Hot Nite in Dallas
11. Supermax  - Love machine
12. ZZ Top - Sheik
13. Bruce Springsteen - Cover me (Undercover mix)
14. John Miles - Stranger in the city (Pilooski edit)
15. David Bowie - Cat People (Disconet remix)
16. Fancy - Touch me

Discorock mix 1

Anti rock

I filmen Filth and the Fury säger Johnny Rotten att punken dör när uniformerna kom och när jag såg det så insåg jag vad brytpunkten i det som jag gillade med punk och när det blev ointressant.

Subway Sect delade både replokal och manager med the Clash, men när alla andra punkband skrev på för ett storbolag stannade de indie och gav bara ut 2 singlar de första åren.

Ledda av Vic Godard, var Subway Sect i spetsen för den första punkvågen. De debuterade på 100 Club Punk Festival, där de var klädda i grå slipovers istället för sönderrivna kläder. Vic insåg redan 1976 att punkkläder bara var ännu ett mode och klädde sig i stället i slipover och kavajer. När Ben Watt och Tracey Thorn blev kära i varandra på University of Hull jämförde de varandras skivsamlingar. De hade två album gemensamt: den ena var ”What’s the matter, boy” med Vic Godard and Subway Sect.

Number One for me at the moment are the Subway Sect. They've got some good ideas. The Slits are good, too. Palmolive on drums! She's the female Jerry Nolan. But like everyone, they need to do thirty gigs in thirty days and they would be a different group. Then they'd be great. The same with us.

—Joe Strummer

De skiljde sig från de övriga bandet genom att hellre luta sig mot Velvet Undergrounds mer monotona melodier istället för öset från Stooges.

De var verkligen en av de mest intressanta och spännande band av tiden, det enda som inte gör de till samma status som t.ex. Joy Division är bristen på material som finns tillgängligt för när de väl gör ett album så har alla i bandet utom Vic fått sparken.

Nu bestod bandet av några andra av Rhodes apostlar, Black Arabs (som i Great Rock’n’roll Swindle filmen spelar ett discomedley av Pistols låtar)

Deras första single Nobody Scared var ganska punkig men den andra Ambition var mer än söt poplåt. Den senare producerades av Clash producenten Mickey Foote och innehöll gitarrer helt utan effekter och ett grymt farfisa ljud. Båda singlar innehöll inte bara Godards lite manierade sång utan även hans tankeväckande, och annorlunda texter och baksidans text är nog den mest uppseendeväckande.

”You make guitars talk information

That tells you what to do

We oppose all Rock and Roll

It’s held you for so long


You can’t refuse

It’s too much to loose”

Personligen anser jag att Godards beslut att avsluta musik att bli brevbärare eftersom människor i det jobbet tenderade att vara okej, är tillräckligt för att han ska vara en odödlig hjälte.

Men otalt är gångerna när jag hamnat i en diskussion med folk som tycker hårdrock och punk är ungefär detsamma, men jag hävdar att Punk är anti-rock och DIY

Allt som var motsatsen till Led Zeppelin, till Queen, till Wings eller allt som var stelbent, bredbent arenarockande stjärnstatus aktigt.

Som att gilla den första punken var att band kunde låta helt olika, och ändå klassas som punk (ok New Wave ibland) se bara på CBGB’s banden, ingen lät som de andra.

I England runt 76-77 kom det fram massor av band som klassades som punk, visst var de flesta Stooges aktiga.Men egenhet både i musikalitet och utseende var viktigare än att vara en del av kollektivet.

I Sverige kallade Ebba grön sin första single för Anti-rock.

Subway Sect hamnade på Rough Trade bolaget som var ett nav i Londons alternativa sjuttiotalsslut och inget band på den etiketten lät som något annat av bolagets band.
Där även Fall fanns som var ett annat band som också vägrade vara en rock kliché.

Vän av ordning kanske undrar om jag inte tycker att Never Mind The Bollocks är en rockskiva i klassisk tappning, jo det är den, en mycket bra sådan men om man läser Jon Savage ”England’s dreaming” så var alla i och runt Pistols besviken på just att det blev en rockplatta, alla utom Paul Cook och Steve Jones och om ni hör den första albumet Spunk, som då inte släpptes förrän långt senare så hör ni influenser från fler håll.

En annan hjälte var Howard Devoto lämnade Buzzcocks för de blev för mycket rock’n’roll business redan i februari 77. Skivbolag som Rough Trade, Postcard, K, Sarah, Stranded och Hybris har alla genom tiden varit motsatsen till bredbenta killar i skinnjackor som gör satanstecken, ironiskt eller ej.

Givetvis gjorde en anti-rock mix som spretar åt alla håll på en och samma gång.

1.     Velvet Underground – Afterhours

Vad ska man skriva om Velvet Underground som inte är redan skrivit, ett av världens coolaste och bästa rockband hade en sida som verkligen var motsatsen till all rock som var populär då, hippies, långa gitarrsolon och annat dravel, allt det slapp vi och frågan är om inte den tuffaste i bandet var Moe Tucker, här sjunger hon den sockersöte men lite smådeppige Afterhours.

2.     Modern Lovers – Goverment Center

Jonathan Richman är givetvis en anti-rock hjälte av stora mått, om man gjort låtar om dinosaurier, flygplan och hyllningar till Velvet Underground så funkar det nästan alltid, den här låten är minst sagt absurd

3.     Talking Heads  - The Book I read

Att Talking Heads ens blev förknippade med punk är ganska obegripligt, men även om de var med i CBGB’s scenen och sjöng om Psycho Killer så var de närmare något helt eget.  De hade Jerry Harrison från Modern Lovers på gitarr, såg ut som frireligiösa intellektuella och sjöng om böcker de hade läst.

4.     Subway Sect – Ambition

Se ovan

5.     Desperate Bicycles – Smokescreen

En av mina finaste sjutummare köpte jag på rea hos Skivfabriken 1979, det är samma två låtar på båda sidorna och varje sida avslutas med en person som säger ”It was easy and cheap, go ahead and do it”, klassisk DIY.

6.     Television Personalities – A Family Affair

Dan Treacy är ett av de där brittiska knasbollar som de verkar finnas 13 på dussinet av, han är den enda som varit med TP från början tills nu och även det är en sånt där band som låter som de knappt kan spela och skriver låtar om helger i London då de går på Madame Tussuad, 1984 blev de erbjudna att vara förband till David Gilmours Englands turné men blev droppade då de avslöjade Syd Barrets adress..

7.     The Feelies – Original love

Feelies är från New Jersey och lät lite grann som Talking Heads mer introverta kusin, Crazy Love albumet med sina pastellfärger är en riktig pärla och en av Michael Stipes favoritalbum.

8.     Young Marble Giants – Final Day

Wales bandet YMG blev efter släppt en skiva själv upplockade av Rough Trade, vilket är givetvis fullkomligt logiskt när man hör deras minst sagt minimalistiska pop, många amerikanska artister som Peter Buck (R.E.M), Courtney Love (Hole)och Jeff Mangum (Neutral Milk Hotel) håller YMG som ett favoritband.

9.     The Fall – Big new Prinz

 Ja herregud vad ska man skriva om Mark e Smith förutom att han och Stig Larsson var verkligen lika varandra för tjugo år sedan, om ni inte redan har koll på The Fall så kliv in i deras värld

10. Lustans Lakejer – Diamanter (1980 versionen)

Saker som förändrat min musikaliska smak är många men en är givetvis när Lustans var med på Expressens popsida, där rubriken var ”Kläderna är viktigare än musiken”. När Lustans tog steget från ett punkband över popband till att göra en av Sveriges bästa album genom tiderna var Johan Kinde mellan 15-17 år, jag är fortfarande sjukt imponerad av både språk och musik på det där debutalbumet.

11. Orange Juice – Blue boy

För band som Orange Juice var Subway Sect det avgörande bandet. Orange Juice spelade in Subway Sects ”Holiday hymn” (som då fortfarande var outgiven) och baserade sin ideologi på budskapet i ”We oppose all rock’n’roll”. Att de dessutom lade in gitarriff från Buzzcocks Bordome i sin stora hit Rip it up var också en fin hommage.

12. The Pastels – Heavens above

The Pastels som kan vara en av arketypiska indiebanden och deras minst sagt rara debutsingel Songs for children innehåller den fantastiska Heavens above. Stephen Pastel sa en gång
"please don't think of us as an 'indie band' as it was never meant to be a genre, and anyway we are far too outward looking for that sad tag."  Så sant

13. Vaselines – Mollys lips

Trots att de knappt var kända utanför Skottland så var blev de mest kända för deras koppling till Nirvana. Kurt Cobain beskrev Kelly and McKee som hans "most favorite songwriters in the whole world". Låtar som "Son of a Gun" och "Molly's Lips" var covers på Nirvanas album Incesticide och "Jesus Doesn't Want Me for a Sunbeam" blev cover på MTV Unplugged in New York. På Reading festivalen 1991 så klev Kelly upp när Nirvana spelade "Molly's Lips”.

14. Field Mice – Emmas House

Sarah Records bästa band var Field Mice och deras bästa stund var debutsingeln Emmas House, oemotståndlig pop som är precis så deppig som en ung Werther för det sena 80-talet sjunger Robert Wratten om hjärtesorg. I allt det vanliga och tråkiga skapar de underbar popmusik.

15. Marine Girls – On my mind

Innan Tracey Thorn träffade Ben Watt och bildade Everything but the girl hade hon bandet Marine Girls som är som en DIY version av sextiotalets flickpop.  

16. Aztec Camera – Pillar to post

Rodney Frame var bara sjutton år när hans Aztec Camera fick skivkontrakt med Postcard

     17. Beat Happening – What’s important

     K Records upphovsman hette Clavin Johnson hade även bandet Beat       

     Happening, 1985 kom bandets första LP, Beat Happening,

18. The Chills – Pink frost

     Nya Zeelands bästa popband spelade in Pink frost singlen redan 1982 men tror den nådde mig genom Lilla Bommen så sent som 1986.

 19. Go-Betweens – Lee Remick

Go-Betweens var ett fyra australier som spelade in för Skotska Postcard men redan innan dess hade de redan gett ut Lee Remick september 78. Bara det att baksidan på singlen Karen var en kärlekslåt till en bibliotekarie gör att de platsar här.

20. The Pooh Sticks – I know someone who knows someone who knows Alan McGee quite well

    
     21. Galaxie 500 – Sorry

 Trummisen i Galaxie 500 hade precis som gitarristen i Lustans lakejer inget eget instrument, men han hade turen att få låna ett set av Conan O’Brien som var hans kursare på Harvard. Galaxie 500 spelar så enkelt att man får gissa att influenserna är Velvet Underground och Modern Lovers.

22. Shonen Knife – Bear up bison

Roskilde 1993, Velvet Underground på stora scenen, Jim Rose cirkus var the Big thing men bäst var några japanska tjejer som sjöng om cykelturer, chokladkola och tv. Rockkonserter blir inte roligare än Shonen knife.

23. Belle & Sebastian – The State I am in

     Sen var vi tillbaks till Skottland igen då, 1996 släppte Belle & Sebastian vinylskivan Tigermilk i 1000 ex, sen när uppföljaren kom året efter så skrev hela världens indieelit efter att få höra debuten, ett band som tar sitt namn från en fransk barnbok, spelar in skivor i kyrkor och dessutom spelar lågt på sina konserter borde platsa på denna mix

24. Denim – Middle of the road

       Lawrence från Felt, Denim och GoKart Mozart är ännu en sån där brittisk särling, texten på den här låten säger allt.

25. Tough alliance – Take no Heroes

Tough Alliance är troligen de band som upprört mest känslor i rocklägret på 2000talet, inte nog med att de “spelar” en kvart långa konserter, de sjunger inte ens utan står däruppe på scenen och viftar med ett baseballträ och mimar halvtaskigt till poplåtarna. Precis som med Jesus and Mary Chain tjugo år tidigare så var konserterna rena provokationer i folks ögon och upplopp uppkom. Att liksom JAMC de gjorde fantastisk popmusik är något som lätt glömdes bort i alltihop men band som Cabaret Voltaire, Suicide, JAMC och Tough Alliance har en sak gemensamt, rockpubliken hatade vad de gjorde.

Anti rock mix

Jag skulle givetvis kunna droppa massvis med flera namn här Saint Etienne, Style Council, nästan allt Daniel Miller befattat sig med, Pet Shop Boys etc. etc.

Vikten av att inte tycka normen är The Song remains the same” utan istället våga vara veka, intellektuella eller bara göra något eget.

Peter Alzén

Ramones goes pop

Nu när sommaren äntligen är här så är det alltid några låtar som får mig på extra somrigt humör, låtar som andas sommar eller bara sommarminnen. George McRaes ”Rock your Baby”, Undertones ”Here Comes the summer”, Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå igenom stan” men framförallt ”Rockaway beach” av Ramones, själva essens av en sommardag nedpackad i 126 sekunder, ”Chewin' out the rhythm on my bubble gum, The sun is out and I want some”.

I mitt första punkband skulle vi fylla ut repertoaren med någon cover och insåg att Ramones ”Blitzkrieg bop” var ett bra val, flera veckor senare insåg vi att det var mycket svårare än vad vi trodde men det kanske säger mer om vår kompetens då.
Denna mix som finns här nedan började som ett svar på en vän som sa att Ramones var ett trist band som bara lät 1-2-3-4 och knappt kunde spela, hade inga riktiga melodier och alla som gillade dem var bara sådana som drack för mycket och skrek RAMOOOOOONES jämt och ständigt.
För Ramones är lätt att avfärda som några serietidningsfigurer som spelar en naivistisk version av rock som tenderar punk i tempo och estetik, men det är inte så enkelt.
Johnny Ramone som ledde bandet hade trots sin minst sagt knepiga logik en plan hur bandet skulle vara och hur de skulle låta, att han var konservativ politiskt, han resonerade att punkare var mot hippies, hippies var vänster alltså var han höger, så var det inget mot hur han var musikaliskt.
I Mickey Leighs bok ”I Slept With Joey Ramone” så beskrivs Johnny som en liten diktator som bestämmer allt, Under turnéer och rep upprätthöll han disciplinen tills de började kalla honom ”der Führer”. Han bestämde att alla skulle klä sig i jeans, t-tröja och MC-skinnjacka, att det bara skulle vara hårt, kallt, vitt ljus på scenen och att bandet skulle spela snabbare och snabbare – allt för att skilja sig från de mjuka sjuttiotalsartister som Johnny tyckte var flummare och socialister.

Planen från starten i Forrest Hills 1974 hölls hela tiden av Johnny, så fort någon slutade i bandet byttes de ut mot en person med annat namn men med exakt samma funktion, jämför bara när Dee Dee slutade och C.J kom in, exakt samma placering av högtalare, exakt samma utseende, exakt samma ställen han sjöng på och givetvis exakt samma placering av basen.
Det är lätt att tro att det är något smålustigt och kitschigt över Ramones men icke, allt är essensen av rockhistorien nedbruten till små små molekyler, utrensad på allt onödigt sen hopsatt igen. Resultatet är lysande popmusik som förmodligen hade blivit mycket mer urvattnad och splittrad om bandet hade haft demokrati, om Joey fått in sina psykedeliska låtar, Dee Dee sina hip-hop influenser eller bara flörtat med goth på åttiotalet.
Det roliga är att Ramones klassiska klädsel med Skinnjacka, t-shirt, tajta jeans och basketkängor känns idag som en uniform för rockband men när Ramones startade hade rockband uppknäppta färgglada skjortor och utsvängda jeans, se bara på hur Led Zeppelin eller Wings såg ut. Klädseln Ramones valda fanns mest hos manliga prostituerade, ett ämne de även besjunger i 53rd and 3rd. Man kan jämföra det lite med Judas Priest val av klädsel och påverkan på deras publik men det är en helt annan historia.

Den lysande dokumentären End of the Century är två timmar som knappast visar upp bandets bästa sidor men är istället brutalt ärlig, de fyra första skivorna är också givna i vilken skivsamling som helst men de närmare sextio låtarna, varav nästan alla är i Usain Bolt tempo kräver en grym kondis för att orka igenom i ett svep. Vill ni dessutom veta mycket mer så läs ”Please kill me – den ocensurerade historien om punk” skriven av Legs McNeill och Gilliam McCain Men egentligen kan man sammanfatta allt som är bra med Ramones i den lysande videon ”I wanna be sedated” en video som är filmad i ett enda långt klipp, grabbarna sitter runt ett bord, en läser en serietidning, en äter flingor, runt omkring dem pågår en fest men ingen i Ramones bryr sig, finns på en Youtube sida nära dig.
 

Här nedan finns Ramones goes pop en samling av deras bästa poplåtar, en mix som känns lika given som en svalkande dryck en sommardag.
1. You should never have opened that door
2. Swallow my pride
3. Locket love
4. She’s the one
5. I wanna be your boyfriend
6. I remember you
7. What’d ya do?
8. Needles and pins
9. I wanna be seedated
10. Someone like me
11. I wanna live
12. I just want something to do
13. Don’t come close
14. Don’t go
15. Babysitter
16. Here today. gone tomorrow
17. The return of Jackie and Judy
18. I Believe in miracles
19. We want the airwaves
20. She’s a sensation
21. Howling at the moon (Sha-la-la)
22. Pet semetary
23. Life’s a gas
24. 7-11
25. My brain is hanging upside down
26. All screwed up
27. Posion heart

Ramones goes pop


Peter Alzén