Go-Betweens
För någon månad sen var Robert Forster i Stockholm, det är han ganska ofta då det är ett några svenskar som är hans kompmusiker numer, jag missade konserten av en idiotisk anledning.
Det stod på Debasers hemsida att det var väskförbud, nåt som hängde kvar sen terrorhotet mot Sverige och jag hade en väska som jag inte kunde göra mig av med, så vi struntade i alltihop, jag såg ju i alla fall när han var här förra gången. Sen visade det sig att de hade inte alls väskförbud utan hade bara glömt att tagit bort det från annonsen.
Samtidigt som han var här då så var han gäst hos Fredrik Strages podd

där signerade han ett kakfat som jag vann

Jag tror Cattle and Cane var första låten jag hörde med Go-Betweens, den var med på någon lågpris samling som MNW gav ut. Band från Rough Trade, Cherry Red och andra indiebolag samlades på den.
Lysande låt och början på en förtjusning av ett australienskt band. Tyvärr såg jag bara dem en enda gång, Rosklide 1987, kanske var det när de hade sin bästa tid Tallulah hade just kommit och det är finfint album men 1988 peakade de då jag tycker !6 Lovers Lane är ett magnifikt album.
De flesta skivorna med Go-betweens är såklart värda att ha, tyvärr sålde inte så mycket som de borde vilket gör att andrahands marknaden på deras skivor är ganska dyr och skral.
En rolig myt/sanning om Go-Betweens är att det sägs att den stad i världen de var störst per capita var Skellefteå. Givetvis beroende på Wannadies sångaren Pär Wiksten stod i stadens skivaffär och mer eller mindre tvingade på alla Go-Betweens skivor.
Stefan Nylén som då jobbade på MD, företaget som distribuerade Go-Betweens ska ha sagt att 15% av bandets skivor såldes just där i Skellefteå.
Everything But The Girl, Lloyd Cole & The Commotions, Prefab Sprout och The Smiths är precis som Go-Betweens några favoriter från 80-talet som jag tycker har åldrats bäst, kanske är det melankolin, kanske är det litterära anslaget, kanske är det de fantastiska melodierna. Troligen kombinationen.
Det är musik långt ifrån AC/DC, Motley Crue eller nåt annat band som sjunger om brudar, sprit och motorcyklar.
The Go-Betweens bildades på universitetet i Brisbane 1978. Exakt 30 år senare inleddes uppförandet av en bro i deras hemstad i Australiens Queensland som fick namnet The Go-Between Bridge. De tog sitt namn från den brittiske författaren L P Hartleys roman ”The Go-Between” (”Gudarnas budbärare” på svenska) från 1953 och apropå böcker.
Jag har läst både Robert Forsters bok om Grant och Tracey Thorns om Linda Morrison, båda är omistlig läsning även om du inte är så intresserad av Go-Betweens
Roberts bok om sin kumpan Grant är en vacker berättelse om en vänskap men samtidigt precis som en lång vänskap under formativa år inte alls utan friktion.

Tracey Thorn skrev en bok om sin bästis Lindy Morrison, trummis i Go-Betweens. Men man behöver inte älska Go-Betweens eller Everything but the girl (fast det gör man väl?) för att uppskatta Traceys bok. Det är en fin historia om kvinnor som tar plats, om vänskap och om hur vissa mer eller mindre skrivs ut ur historien

Robert Forster och Grant McLennan var kärnan i bandet, ända fram till den sistnämndes alldeles för tidiga bortgång i en hjärtattack i sitt hem i Brisbane, blott 48 år gammal, 6 maj 2006.
Deras bästa låtar
Streets of your town
1.
”Round and round, up and down, through the streets of your town” — en oslagbar refräng med akustisk jangle och fin kör av Amanda Brown. Texter som är som raymond Carvers noveller, allt verkar normalt men ”Don’t the sun look good today but the rain is on its way, watch the butcher shine his knives, and this town is full of battered wives”.
Cattle and Cane
2.
Här det tidiga Go-Betweens är nästan som C86 flera år tidigare, melankoliskt, melodrama, melodiskt och suggestivt.
Spring Rain
3.
Robert Forsters största stund? Videon andas optimism trots vårregnet, här på skivan Liberty Belle and the Black Diamond express börjar de hitta den popformula som de strax briljera med.
Was there anything I could do?
4.
Som jag tidigare skrev så är 16 Lovers lane ett fulländat album och då är det inte så konstigt att nästan hela albumet tog sig in på listan. Texten är nästan Morrissey aktig och melodin lika stark som Johnny Marrs men det låter ändå bara som Go_betweens
Right Here
5.
Jag märker att det flest Grant låtar i toppen, kanske hans vemodiga låtar är det jag gillar mest.
Här har jag rankat deras bästa låtar, visst en annan dag så flyttar några låtar runt men i sista dagarna av 2025 är det den här ordningen

Min vän Jocke Hermelin som också liksom Stefan Nylén var säljare gjorde en rolig spellista på hur uppföljaren till 16 Lovers Lane hade kunnat låta
Peter Alzén

Bortglömda 80-tals klassiker powerpop edition

Bortglömda 80-tals klassiker powerpop edition
Mops – Lisa & Sluggo

Mops var Docent Döds lillebröder både musikaliskt och på riktigt då Zebo Hillborgs lillebror Olle var med i bandet, glad och trevlig modspop.
Etiquette Mona -Amsterdam

Dj på lördagens Docent döds spelning är Jocke Hermelin, sångare och låtskrivare på denna pärla. Idag en singel värd många tusenlappar men missa inte att de just släppt en lp där de samlar upp allt de spelade in.
Heartbreak - Det är inte min stil

Innan Kent var det Heartbreak som var Eskilstunas stolthet (okej Kanske Date-X också) , de hade 1978 varit med på Sonets stora satsning på Svensk ny musik Swedish tracks 79, men då under namnet Heartbreak Hotel. De spelade på Måndagsbörsen och sålde 5000 exemplar av sitt andra album men är nog ganska bortglömda idag
Schnabel - Fröken ur

Vad vet jag om Schnabel? Inte mycket de började som punkbandet Panic innan de blev Schnabel, en singel och två låtar på Pop Job hann de med på Stranded rekords, efter det bytte de namn till Fahrenheit och gjorde 2 singlar hos MNW.
Vertex – John

Ockelbos bästa band var The Vertex även om Lars Langs också var toppen och de delade ju dessutom en del medlemmar. Här från deras andra single. Även de har nyss släppt en lp med en massa material på
Peter Alzén

Bortglömda soulpärlor från 80-talet

Bortglömda soulpärlor från 80-talet
Sweet Pea Atkinson – Don’t walk away

I något nummer av tidningen Now and then nämner Hans Olofsson att Jan Gradvall skulle skriva en artikel om 80-tals soul i Pop, och lite lätt spydigt skriver han att om han inte nämner Sweet Pea Atkinsons album från 1982 ”Don’t Walk away” så kan han inte ha många fler att komma med. Sweet Pea var sångare i Was not Was och gjorde ett soloalbum producerat av bröderna Was. En alldeles utmärkt album precis i skarven av vad som skulle bli den moderna 80-tals soulen. Här en fin General Johnson cover
Gwen Guthrie – Can’t love you tonight

Gwen Guthrie var bakgrundssångerska hos många, bland annat Stevie Wonder, Arteha, Madonna och Peter Tosh! Av hennes egen solokarrirär minns flest Ain’t nothin’ goin’ om but the rent och kanske Peanut butter men den här låten om AIDShotet är en bortglömd pärla tycker jag
Bobby Womack – I wish he didn’t trust me so much

Bobby Womack är knappast bortglömd, hur många fantastiska låtar och album som helst men den här singeln från mitten av 80-talet är knappast någon som nämns i första taget men fullständigt lysande.
Curtis Mayfield – Dirty laundry

Apropå soullegender med hur många bra låtar och album som helst, här kvalar såklart Curtis in men den här snygga låten som andas nästan lite country och är knappast sönderspelad.
Odyssey – If you’re looking for a way out

Den här singeln nådde faktiskt sjätte plats på englandslistan men blev mest uppmärksammad (i alla fall i min lilla värld) när Tindersticks gjorde en finfin cover på den. Odyssey är väl mest känd för upptempo låtar som Going back to my roots, Native New Yorker och Inside out men den här skilsmässoballaden kan vara det finaste de gjorde
Temptations – Aiming at your heart

Temptations är väl kanske bland de största soulgrupperna genom tiderna men deras självbetitlade album från 1981 är väl knappast något av de första man köper med dem. Men den innehåller pärlor som den här modern soulklassikern.
Peter Alzén