Bowie 10 år senare

jag minns uppvaknandet den här dagen för 10 år sedan, det gick rykten på twitter att Bowie hade dött, bara två dagar efter hans födelsedag och skivsläpp Black Star. det tog någon timme av ovisshet innan det bekräftades. Jag var kanske inte i chock men i ett tillstånd av limbo där jag inte visste hur dagen skulle komma bli. vet att jag visade Life on Mars och Lazarus videon för mina elever och då insåg jag på något sätt att det var ju ett Rekviem han hade skrivit, det sista han gjorde. på den tiden skrev jag kontinuerligt i Gefle Dagblad och redaktören beställde givetvis en krönika av mig om mina tankar på David Bowies död, när jag läste igenom den nyss så känner jag så gott som likadant idag så här är den i repris
"Jag sitter här och bläddrar i en stor orange 320 sidor lång katalog från utställningen jag var på för tre år sedan. Det var David Bowie på The Victoria & Albert i södra Kensington. Hela bottenvåningen på museet var fyllt av saker man inte trodde man skulle få se. Tidiga bilder från hans första år, den första pressbilden när han var 16 år, handskrivna texter till flera av de tidiga låtarna. Jättestora tv-skärmar som täcker närmare 20 meter uppåt vilka visar bilder från genombrottet med "Starman" på Top Of The Pops till scener från senaste "Reality"-turnén. Massvis med kläder som alltid har gjorts av upcoming designers. Tavlor som han målade under sin Berlin-period. Ett rum som visar klipp från alla filmer och pjäser han har varit med i. Till och med hans kokainsked som han hade under inspelningen av "Young Americans" fanns med. Det är en makalös samling som får mig snudd på att bli alldeles mållös. Det var som en våt dröm som gick i uppfyllelse
När jag var 10 år fick jag min första bandspelare och då började jag lyssna på musik på riktigt. En av mina första minnen är att jag lånade "Ziggy Stardust"-albumet på biblioteket uppe i Sätra. Sedan låg jag inne i mitt pojkrum och drömde om alla de världar han målade upp. Från öppningsspåret "Five Years" med sin domedagspredikan: "Pushing through the market square, so many mothers sighing. News had just come over, we had five years left to cry in".

Till den majestätiska "Rock’n’Roll Suicide" är det ett formidabelt album. Förmodligen hans bästa även om jag skulle säga att han är en artist som gjort kanske sex stycken riktiga fullträffar. Det som ändå får Bowie att vara relevant utan att bara prata i nostalgiskt skimmer 2016, är att han aldrig slutade vara vare sig nyfiken eller våga ta risker. Få av de andra giganterna som fortfarande håller på som Paul McCartney, Rolling Stones eller Bob Dylan skulle kunna bli Best New Music på Pitchfork. Den senaste skivan "Black Star" som kom i fredags är rent ut sagt lysande, och nu med facit i hand ännu mer skrämmande.
Allt han har gjort är inte fantastiskt och ska jag vara brutalt ärlig är perioden från 1985-1991 snudd på skräp. Först förlorade han sig i någon form av bombastisk stadiumrock efter han blivit megastjärna med "Let’s Dance" 1983, sedan startade han ett ganska misslyckat rockband (Tin Machine) innan han återfick insikten och återvände till blue-eyed-soul med plattan "Black Tie White Noise". Efter det fick han tillbaka lusten att utforska musik igen.
Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt. I stället gör han allt som han vill - och är ganska bra på det andra också. Eventuellt beror det på att han kommer från art school-världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp Men Bowie var inte bara en artist som gjorde bra musik. I intervjuer och passager av hans musik fick han mig att läsa George Orwell, lyssna på Tangerine Dream och Anette Peacock. Det var inte mer än några år sedan jag såg en Brücke-utställning i Berlin bara på grund av omslaget till "Heroes"-plattan.

När man växte upp var Bowie en vän till alla oss som kände sig lite utanför, han fick oss som inte var med i hockeygänget att tro på en annan värld där böcker, kläder, filmer och musik var det viktigaste
När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan "Low" med texten "There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie". På något sätt har han alltid levt i ett eget parallelluniversum. Han har alltid haft en egen stil som han ofta bytt från 60-talets mod, till glam, över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös. 1983 såg jag äntligen honom på Ullevi efter att åkt buss hela natten. Jag blev besviken, stod fem-sex meter från scenen, Men At Work var vidrigt förband och de flesta runt mig var folk som gillade Police och annat sånt som jag föraktade. När de spelade "White Light/White Heat" gick flera på toaletten. Jag dansade så gott det gick, sen tog det flera år innan jag ville älska honom igen.

Om Lou Reed uppfann den vuxna rockmusiken var det Bowie som tog den ut till den stora publiken. Där Lou sjungit om heroin, transvestiter och SM-sex lyckades Bowie inte bara göra alla icke-straighta en jättetjänst när han kom ut som bisexuell. Även hans låtar handlade om saker som normalt inte hörs på tio i topp. Det är måndagskväll när jag skriver detta, jag är tvungen att visa min yngsta son BBC-dokumentären "Five Years", som är en fantastisk film om Bowies resa från "Space Oddity" till "Let’s Dance". Tror den kommer på SVT i helgen. Annars finns den att se på SVT Play. Nu går jag fram och tillbaka till min stereo. Plockar med alla skivorna. Nu vet jag hur det kändes när Elvis dog. Lite tyst för mig själv nynnar jag Phil Lynotts låt som han sjöng när Elvis dog.
"Me I went to the liquor store. And I bought a bottle of wine and a bottle of gin and played his records all night. Drinking with a close, close friend". Sen så tänker jag på att om det finns en himmel sitter han där uppe och sjunger för oss alla: "Planet Earth is blue and there’s nothing I can do".

Peter Alzén