Thåström & Jörvars Gosskör

I somras skulle jag skriva om Jan Gradvalls senaste samlingsvolym ”Nyponbuskar” men uppdraget hos Gefle Dagblad var redan tingat och jag hamnade i någon sorts limbo, men samtidigt som jag läste boken gick jag tillbaka till de sju nummer av Jörvars Gosskör som jag så många gånger har läst. Jag började göra en spotifylista med alla låtar som nämndes i tidningen, roligast var när jag kom till bandet Dispatched som herrarna Gradvall och Dolling förmodligen hittat på då jag hittar ingen info alls om det. Nyponbuskarboken handlar upp att växa upp och på något naturligt sätt blev det en övergång till min egen uppväxt. Gradvall och jag är lika gamla så mycket i tidsandan känns igen, vi båda verkar dessutom vara killar som gärna satt på biblioteket när vi var ung. Hur jag genom mina tonår hittade musik jag gillade kan sammanfattas med några få ord Kaj Kindvall, Expressenspopsida, NME och Fanzines. De få radioprogram som spelade popmusik på sjuttiotalet var lätträknade, förutom Kaj så fanns Asfaltstelegrafen och nåt till. Om du mot förmodan är ung och läser detta så förstår du nog inte svårigheten att höra ny musik, idag finns allt ett klick bort men i skarven 70-80tal så var det chansningar på postorder, resor till Pet Sunds och Gamla stans skivhandel som kompletterade Gävles skivaffär. Jag ska erkänna villigt att min musik smak har aldrig varit homogen, jag har alltid letat efter mer, grävt djupare och hungrat efter nya saker, med nya saker betyder inte att det behöver vara nyinspelat, all musik jag inte hört tidigare är ny musik för mig. Som exempel kan jag ta när jag upptäckte Heatwave på the Jams album Setting Sons, det lät så annorlunda fast det ändå var The Jam, på Gamla stans skivaffär hittade jag sommaren 1980 två lp som hette Mod Classics vol 1 & 2, full med grym soul från Motown. Men problemet på den tiden var att få tips om mer soulmusik, de engelska tidningarna skrev lite om det, Larm ibland men jag tror faktiskt förutom några äldre vänner var det faktiskt Jörvars Gosskör sista två nummer som gjorde att jag kom vidare. Massvis med skivor som jag inte hade en aning som fanns, Chicagosoul, reggaespecial med Hasse Huss, intervjuer med Nomads och Thåström där han pratar musik och inget annat. Just den tycker jag är aktuell att lägga ut här nu när han Gradvalls fyrdelade Youtubeintervju är i omlopp. Som bo nus spellistan med alla låtar som nämns i de sju nummer av Jörvars Gosskör Peter Alzén

Veckans musiktema

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Veckans musiktema där vi efter en given mall postar en låt om dagen och det finns lite andra regler men men den här veckan var det omvälvande covers som var temat. Det här med covers är lustigt en del pratar i nedsättande ton om band som spelar covers, det vill säga låtar som gjorts av andra artister. Att band som kallas coverband är mindre värda än band som spelar egenhändigt gjord musik. Men så borde det inte alls vara. Visst kan jag förstå att de band som spelar på After Ski och slikt, de som siktar mot mesta möjliga igenkännighetsfaktorn, inte är speciellt roliga. Fast när man hör Clash göra en cover på ”Armagiddeon Time” eller när Nirvana gör ”Black Girl” så gör de låtar som de mer eller mindre adopterar till sitt eget musikaliska uttryck. Just adepted står det ofta på jamaikanska reggaesinglar när de tolkar amerikanska hits. Inom klassisk musik finns inte begreppet, för vem kallar Gävlesymfonikerna för ett coverband då de sätter upp Tjajkovskijs violinkonsert i kväll? Beatles och Rolling Stones började sina karriärer med att spela de låtar de älskade. Elvis Presley och Frank Sinatra gjorde väl knappt en enda egen låt, men ingen kallar väl dem för coverartister. Jag är alltid varit nyfiken på lära mig mer om musik och höra musik som jag inte hört tidigare och det sett som gett mig mest insyn i rockens historia är att leta reda på de original som mina favoritartister har gjort covers på. Troligen började det med Bowies Pin-ups där han tolkade sina egna 60tals favoriter och jag var runt 10 år men ändå så insåg jag att det fanns en massa musik där bakom jag måste höra. Att det fanns ett Pink Floyd som inte lät som de där som hade knasiga skivomslag på biblioteket i Sätra var en stor överaskning och en väg in till något nytt. Det där med att leta reda på originalet fortsatte och med hjälp av Elvis Costellos countryskiva fick jag reda på att det fanns saker i en genre som då (1981) var väldigt bespottad. Andra artister som gett mig kartor till ny musik genom bra coveralbum är Nick Cave och Johnny Thunders & Patti Palladin. En av de mest covrade artisterna genom tiderna är Bob Dylan och i ärlighetens namn så kanske vi har hört en och annan version för mycket, men många är lysande. Absolut bäst är nog Jimi Hendrixs version av ”All Along The Watchtower” som kvalar in bland de fem bästa covers jag vet och är mycket bättre än originalet, det erkänner Dylan också. Cornelis, en av de största låtskrivarna i Sverige, drog sig inte heller för att göra covers. Efter att han spelat in en Taubeplatta så satt han som vanligt på Gyldene Freden för att fira då Taube själv kom in, gick fram till honom och sa: ”Jag ska be att få tacka för alla STIM-pengar, jag får se till att lyssna på skivan någon dag”. Sen gick Evert, men det är ju också en orsak att spela in en hyllning. David Marsh har i den bästa listbok som skrivits om musik, ”Heart And Soul Of Rock’n’Soul, 1001 Best Singles” valt en cover som den allra bästa låten. Jag är benägen att hålla med om att Marvin Gayes version av ”I Heard It Through The Grapewine”, inspelad i original året dessförinnan av Gladys Knight & the Pips, ett mönster som ofta användes på Motown. Låten finns även i en bra version av Creedence Clearwater Revival. Vad som kännetecknar en bra cover är antingen att man tar en mer eller mindre okänd låt och gör den till sin egen. Ett lysande exempel är Sonics version av Richard Berrys ”Have Love Will Travel” eller så tar man en redan bra låt och gör något mer eget av det. Den absolut bästa covern som har gjorts spelade Johnny Cash in på randen till sin död, Nine Inch Nails ”Hurt” och har du sett den videon eller bara hört låten kommer du aldrig någonsin säga att det är fel att spela in en cover. PETER ALZÉN

Elvis 80 år

I dag är det 80 år sedan Elvis Aron Presley tog sina första andetag i Tupelo Mississippi. Jag har svårt att greppa det att han var endast 42 år när han slutade sitt liv på Graceland i augusti 1977. I hela mitt liv har han funnits med, när jag växte upp hade vi inte så många skivor men en som jag alltid spelade var King Creole, en fantastisk låt från filmen med samma namn. Men nästan hela tiden har jag fått höra saker som att Elvis bara var bra innan Överste Parker tog hand om honom, eller att han var tjock och stenad hela sjuttiotalet, eller att alla filmer och dess musik var smörig dynga som han gjorde bara för att tjäna pengar. Det sägs att han under sin livstid var på svensk tv endast fyra gånger (filmerna borträknade). I Bonniers klassiska rocklexikon står det att skivbolaget RCA:s massiva PR-budget och den fiffiga Översten fick honom att bli stor. I Tommy Randers bok "Rockens roll", som var studiematerial på 1970-1980-talet, står det att nästan inget han gjorde efter 1960 är värt att lyssna på I Sverige var Elvis måttligt populär under sjuttiotalet. Fast från den 18 juli 1953 då han klev in på Sun Studio i Memphis för att göra en skiva till sin mamma Gladys och ända fram till sista hitlåten "Way down" så höll han en otroligt hög kvalité. Att Elvis bara i USA har haft 82 album och 53 singlar som sålt mer än guld säger det mesta. Det sägs att han har sålt mer än 1 miljard skivor. Jag kan ibland när jag hör honom, speciellt i de inspelningar från 1968 fram till hans död bli alldeles tagen, ibland är det som han sjunger på annan nivå och med en närvaro som är helt otrolig. Härom veckan när jag var DJ så spelade jag "I’ve got a thing for you baby" kom det fram en kille och frågade vad det var. När jag berättade att det var Elvis trodde han mig inte, när jag visade omslaget sa han det låter ju som det vore gjort idag. Han var, som jag tidigare skrivit, en underskattad artist. Inte bara för att han var större än ni någonsin kan tro, Elvis var också den amerikanska drömmen förverkligad. En gång efter genombrottet 1956 fick han frågan om han inte skulle skjuta upp sin filmkarriär och i stället gå på college. Han svarade något i stil med: Jag förmodar att du aldrig varit fattig, min familj har varit fattig hela sitt liv. Kombinationen mellan glädjen att lyckas och plikttrogenhet gjorde att han spelade in filmer, men även åkte till Tyskland för sin militärtjänstgöring. Ni kan försöka komma på någon annan artist av samma dignitet som skulle göra ett par års militärtjänst mitt i sin karriär. Idag ska jag spela mina skivor och titta på den fantastiska dokumentären "That’s The Way It Is". Kom ihåg när Elvis kom fram fick han ofta frågan vem han lät som då svarade han: "I don’t sound like nobody" och det hade han alldeles rätt i.

Jag skulle kunna skriva krönika efter krönika om hans förträfflighet, men listar här tio enkla orsaker varför du bör hylla Elvis i dag: 1. Utseendet. I filmen ”True Romance” sitter Christian Slater i en bar och försöker ragga upp en äldre kvinna, men han kan inte sluta prata om Elvis och till slut kommer det fram att han skulle kunna tänka sig ligga med Elvis ”för han är ju snyggare än de flesta kvinnor”. 2. ”King Creole”. Förmodligen den första Elvis-låt jag hörde. Vi hade inte många skivor när jag växte upp, men den var en av dem som jag nötte ut. 3. Elvis Presley Boulevard. Hur stor är man inte om ens hem ligger på ens egen boulevard. 4. NBC TV-special. Elvis var 1968 uträknad och ansågs vara en föredetting. Chips Moman som skulle spela in ”Elvis in Memphis”, pratade mer om att Neil Diamond skulle komma därefter. Manager Colonel Parker ville att Elvis skulle spela en bunt religiösa sånger, men han bjöd in sina gamla kompisar till boxningsringen och visade att han att han fortfarande var The King. 5. Sun Sessions. Men det började på 706 Union Ave i Memphis, där först Elvis gjorde ett acetat som födelsedagspresent till sin mor Gladys. Men när han fick göra musik för sig själv började världens folk att röra sig i en annan takt. Låtar som ”Mystery Train”, ”Good Rocking Tonight” och ”That’s Alright Mama” förändrade fler liv än hans eget. 6. 33 filmer. Ingen utom möjligen de två första var mer än hyggliga, men tänk efter vad han hann med under sitt 42-åriga liv. Den enda film ni egentligen behöver är dokumentären ”That’s The Way It Is”. 7. ”It’s Still Here”. 1971 spelade Elvis in ännu en julskiva som man kan glömma, men någon natt däromkring spelade han in den vackra Ivory Joe Hunter-balladen. Att den först gavs ut i en sliskig stråkbeklädd version kan man glömma när man hör den nakna versionen på 70-talsboxen. 8. ”Live in Vegas”. Hela 4 cd-boxen är inte lysande, men topparna är av det slaget att Christer Sjögren borde tänka sig för minst en gång innan han gör en show baserad på Elvis-material igen. 9. ”From Elvis in Memphis”. Herregud, om det inte vore som att svära i kyrkan skulle jag kalla det här albumet för världens bästa soulplatta. Men det vore kanske lite taskigt mot James Brown, Marvin Gaye och Curtis Mayfield, men inte är det långt borta. 10. ”How Great Thou Art” är ett makalöst bevis på hans storhet med det religiösa materialet. här har ni dessutom hans 100 bästa låtar

ny Clash film

Slyngelrock

ikväll går sista avsnittet av Peter Birros tv-serie Viva Hate, serien har fått en hel del kritik, att den ska vara banal, ytlig och tillomed buskis har den kallats. jag ska erkänna att jag har njutit nästan hela tiden, visst har kritikerna till viss del rätt men just den svartvita i bandets medlemmars syn på allt är så underbar. en tid innan man kommit ur tonåren när musik betyder mer än allt annat, känslan att tillsammans i ett band/gäng vara vi mot världen, en känsla som man bara kan få i ungdomlig naivitet. musikaliskt har jag inspirerade av serien och även att jag såg Hurula häromveckan när jag nu gjorde en spelista med slyngelrock, en rockmusik där band egentligen bara ska göra en skiva, en skiva som skriker NU, låtar som får all annan musik att låta som den vore 1000 år gammal, även om rocken kanske lever en bortglömd tillvaro idag så finns det något visst med alla dessa band.

Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband som detta kan ge en, att få skriksjunga med i rader som "Du är e Plast" som Perverts sjunger eller "jag vaknar, känner mig trött och till å med lite full" som hos Hästpojken.

Bandet i Viva Hate ser ut att vara hämtat direkt från det lokala mediegymnasiet och det har diskuterats om T-shirtar är rätta både tidsmässigt och genremässigt men jag orkar inte bry mig om gnälliga gubbar, låt det vara banalt, låt det vara mycket frenesi och uttryck, så otroligt roligt att se och höra, en känsla av att aldrig kunna bli nedslagen, att aldrig bli gammal och grå, bara leva i nuet med perfekt popmusik som slyngelrock ska vara. Peter Alzén

Goth

Marin Aagård kallade mig och min bror för Gävles postpunkande gother i boken Vi Lever.

eftersom Savage Holiday har ett reunin gig på Punk & Bössafetivalen i Gävle idag så satt vi ihop en spellista med en massa tuff Goth

2014

Ett hundra fyrtio nio låtar att höra från detta år