LLoyd Coles boktips

Från sammanslagningsnumret av Schlager och Ritz 1985 får ni här LLoyd Coles boktips

Talking Heads

David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth träffades när de gick på designskola på Rhode Island. David och Chris hade ett band redan då som hette The Artistics, Tina var flickvän till Chris och fick bli basist när bandet inte hittade någon annan, hon lärde sig spela bas till Suzi Quatro skivor. Efter de flyttat till New York så var de förband till Ramones på CBGB’s 1975. Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet. På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara antirockiga och preppy klädda. Musikaliskt var de så luftiga, då gitarrerna spelade väldigt ljusa, rena toner och Tinas bas gick väldigt djupt, det fanns även en svag funkig puls redan i de tidiga alstren. Förmodligen var det en av orsakerna att de inte är med i Please Kill Me bokens version av den New York Punkscenen. Kanske var Talking Heads den totala motsatsen till Ramones. Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans vilket ledde dem till bli producerad av rock’n’roll farbröder som Phil Spector, var Talking Heads nästa samarbetspartner den mer moderna och framåtskriande Brian Eno (vilken gjorde låten Kings Lead hat, på Before and after Science som ett anagram av Talking Heads). Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans. Första albumet Talking Heads 77 som innehöll Psycho Killer som gick in på 100 i USA (men blev en topp 10 i både Belgien och Holland). Singeln släpptes strax efter seriemördaren Son of Sam härjade i New York men Byrne sa att han skrivit låten flera år tidigare. Andra albumet More Songs about Buildings and Food (älskar den titeln) var den första de samarbetade med Brian Eno, lite mer funkigare än debuten, en cover på Al Greens Take me to the river som singelsläpp, vilket gav bandet deras första topp 30 hit i USA. Skivan är ett steg vidare mot ett mer komplext sound, Jerry Harrisons keyboard får mer utrymme och även studions möjligheter tas mer till vara. När jag var 14-15 år så hade jag lite svårt att förstår Talking Heads absoluta storhet, idag tycker jag de två första albumen är fantastiska. Tredje albumet Fear of Music var däremot en favoritplatta på en gång. Musikaliskt hade de lämnat den veka popen totalt och nu var låtarna mer new wave funkiga. Låtar beskriver det osäkra världsläget Life During wartime men även mer filosofiska låtar som Heaven. Om Fear of Music kändes modern 1979 var det inget mot vad som skulle komma. Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett niomanna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads. Dessutom blev alla inklusive Byrne rädd att bandet höll på att bli Brian Enos kompband. Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Att Remian in light blev en hit i Europa men floppade i USA medan Tom Tom Club blev populära på svarta radiostationer gjorde problemen i gruppen än värre.

1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.

Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där Davids sång fick tas av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och fler andra. Jerry Harrison blev producent till band som Violent Femmes, Fine Young Cannibals och Live t.ex., Tina och Chris fortsatte med Tom Tom Club och David har haft en minst sagt mixad solokarriär. Peter Alzén

No safetypins No punk no anarchy

ett gästspel från Farbror Punk

Det där med punken och dess uppkomst vet väl alla vid det här laget. Musiken hade växt under 70-talet och blivit till dinosaurierock sen kom Sex Pistols och bla, bla, bla...

Fast i ärlighetens namn var det inte så jävla enkelt och självklart med punk för oss som var med då i början. Visst Sex Pistols, The Clash, The Damned i all ära men sen då? Stranglers, Eddie & the hot rods, Slits, Vibrators. Var de också punk? Hmmm...

Nåväl.

En ingång till ny musik brukar vara samlingsplattor. Bra, enkelt och varierat. Så också med punk. Min personliga introduktion till den nya vågen var samlingarna New Wave och Fools Gold - Chiswick Chartbusters. Den förstnämnda hade Damned, Ramones, Dead Boys, Patti Smith... Talking Heads?!, Runaways?!, Skyhooks?! Punk eller New Wave?

Den andra var en samling, singlar samlade på en LP, från pigga indiebolaget Chiswick som hade Joe Strummers gamla band 101:ers och nya hårda punkband som The Count Bishops, Little Bob Story, The Gorillas och Rocky Sharp & the Razors... de fyllde dessutom på med punkare som Radio Stars, Motorhead och The Radiators from Space som visst var ett äkta punkband från Irland. Men var Chiswicks plattor fulla av säkerhetsnålsprydda anarkister beväpnade med tre ostämda ackord? Hmmm...

Och det där andra bolaget som hade The Damned - Stiff... de hade ju punkare som Lew Lewis, Elvis Costello, Tyla Gang, Nick Lowe, Pink Fairies och fyllde på med Ian Dury och Wreckless Eric. Punk? Hmmmm... 

Så jag spelade mina skivor. Visst, Count Bishops lät ju inte som Clash. Men Television lät ju inte som Ramones så jag förstod nog att punk kunde låta på olika sätt precis som hårdrock för inte lät Black Sabbath som Led Zeppelin. Så Little Bob Story och Gorillas var nog punk. Inte ens Roxy Lpn var homogen Wire var ju inte som Adverts och X-ray Spex hade t.o.m saxofon, som i gammal rock´n´roll. Så jag var glad och nöjd med alla nya punkband jag hörde helt enkelt.  Ingen punkpolis kom heller och sa: Det där är ju inte punk! Det här är ju punk!

Så genom ungdomligt oförstånd och nyfikenhet fick jag ett öppet öra till all ny musik. En del var stökigt, illa spelat medan annat svängde så det svartnade och instrumenteringen varierade från munspel till moog:ar och trots att jag läste om pubrock så brydde jag mig inte om kopplingen att Stranglers, Vibrators, Suburban Studs mfl alla kom från den scenen. Nu var det år noll och allt nytt var bra!

Medan punken ständigt kulturförklaras och omhuldas så glöms mycket av punkens, farbröder och kusiner bort. Vissa som Jesse Hector i Gorillas kultförklaras medan Steve Gibbons och Martin Belmont återigen får åka runt på den lokala pubscenen men utan samma kultstatus som Jesse. Därför har jag samlat ett antal brittiska låtar som inte är punk. Låtar som varierar från r´n´b och power pop till hårdrock och glam. Några av dem har viss kultstatus som The Rings I wanna be free. Andra var hits som Down in the bunker. Andra gnuggade axel med punken som The Excel, Squeeze, Nick Lowe och Motorhead. Tiger Lily blev Ultravox. The Pleasers och The Stukas skulle ersätta punken med sin power pop. Variationen är måhända bred men som Malcolm McLaren alltid sa: att punkarna bara var gamla Bowiefans som letade en ny trend att hänga på därför är glampopen lika självklar som den svettiga r`n´b-musiken och den melodiösa powerpopen som faktiskt blev ett signum för punkband som Buzzcokc och The Undertones.

Så låt er smaka 45 garanterat punkfria låtar. 

1. Ducks DeLuxe - Seas On fire

2. Plummet Airlines - This is the world

3. Amazorblades - Commn Truth

4. Jet - My River

5. Be Bop Deluxe - Maid n Heaven

6. Roderick Falconer - This is your life

7. Jook - Oo oo Rudi

8. Tartan Horde - Bay City Roller we love you

9. Tiger Lily - Monkey Jive

10. Slik - The Kid's a Punk

11 Sisters - Kick your boots off

12. The Pink Fairies - Between the Lines

13. The Stukas - Klean Livin' Kids

14. The Young Ones - Rock'n'roll radio

15. Gorillas - Gorillas got me

16. Flame - Big Wheel Turning

17. Heavy Metal Kids - Delerious

18. Jeff Hill - Feel like loving you

19. Billy Karloff Band - Backstreet Billy

20. Squeeze - Cat on a wall

21. Bethnal - Don't do it

22. Blast Furnace - South of the river

23. Back To Thunder- Feel so good

24. The Pleasers - The Kids are alright

25. The Stadium Dogs - Easy Beat

26. The Late Show - Only Child

27. Buster - Saturday Night

28. Little Bo Bitch - Take it Easy

29. Speedometers - Tired of Living

30. Motorhead - White Line Fever

31. The Count Bishops - Stay Free

32. The O Band - Almost Saturday Night

33. No Dice - Why Sugar

34. Rich Kids - Only Arsenic

35. The Rings - I Wanna be Free

36. The Favourites - SOS

37. Ian Gomm - Airplane

38. Trevor White - Crazy Kids

39. Excel - Summer of 42

40. Steve Gibbons band - Down in the Bunker

41. Jolt - (Can't you tell) It's Over

42. British Lions - One more chance to run

43. Dead Fingers Talk - This Crazy World

44. The Jetz - Catch me

45. Rodrick Falconer - Baby Doll

https://www.sendspace.com/file/8mzpdx

Joakim Farbror Punk Sundberg

kolla även in dessa bloggar

Igår anarki idag nostalgi (Min egen sida) 
http://www.punktjafs.com 
Nationalteaterns officiella sida. (Webbyggare) 
http://www.nationalteatern.nu 
Oficiell sida om Eskilstunas popstoltheter (webbyggare) 
http://www.heartbreak.just.nu
Officiell sida (Webbyggare)
http://www.stoodes.com
Representant för Svenskt Rockarkiv - Arbetsgruppen
http://www.svensktrockarkiv.se

Thåström & Jörvars Gosskör

I somras skulle jag skriva om Jan Gradvalls senaste samlingsvolym ”Nyponbuskar” men uppdraget hos Gefle Dagblad var redan tingat och jag hamnade i någon sorts limbo, men samtidigt som jag läste boken gick jag tillbaka till de sju nummer av Jörvars Gosskör som jag så många gånger har läst. Jag började göra en spotifylista med alla låtar som nämndes i tidningen, roligast var när jag kom till bandet Dispatched som herrarna Gradvall och Dolling förmodligen hittat på då jag hittar ingen info alls om det. Nyponbuskarboken handlar upp att växa upp och på något naturligt sätt blev det en övergång till min egen uppväxt. Gradvall och jag är lika gamla så mycket i tidsandan känns igen, vi båda verkar dessutom vara killar som gärna satt på biblioteket när vi var ung. Hur jag genom mina tonår hittade musik jag gillade kan sammanfattas med några få ord Kaj Kindvall, Expressenspopsida, NME och Fanzines. De få radioprogram som spelade popmusik på sjuttiotalet var lätträknade, förutom Kaj så fanns Asfaltstelegrafen och nåt till. Om du mot förmodan är ung och läser detta så förstår du nog inte svårigheten att höra ny musik, idag finns allt ett klick bort men i skarven 70-80tal så var det chansningar på postorder, resor till Pet Sunds och Gamla stans skivhandel som kompletterade Gävles skivaffär. Jag ska erkänna villigt att min musik smak har aldrig varit homogen, jag har alltid letat efter mer, grävt djupare och hungrat efter nya saker, med nya saker betyder inte att det behöver vara nyinspelat, all musik jag inte hört tidigare är ny musik för mig. Som exempel kan jag ta när jag upptäckte Heatwave på the Jams album Setting Sons, det lät så annorlunda fast det ändå var The Jam, på Gamla stans skivaffär hittade jag sommaren 1980 två lp som hette Mod Classics vol 1 & 2, full med grym soul från Motown. Men problemet på den tiden var att få tips om mer soulmusik, de engelska tidningarna skrev lite om det, Larm ibland men jag tror faktiskt förutom några äldre vänner var det faktiskt Jörvars Gosskör sista två nummer som gjorde att jag kom vidare. Massvis med skivor som jag inte hade en aning som fanns, Chicagosoul, reggaespecial med Hasse Huss, intervjuer med Nomads och Thåström där han pratar musik och inget annat. Just den tycker jag är aktuell att lägga ut här nu när han Gradvalls fyrdelade Youtubeintervju är i omlopp. Som bo nus spellistan med alla låtar som nämns i de sju nummer av Jörvars Gosskör Peter Alzén

Veckans musiktema

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Veckans musiktema där vi efter en given mall postar en låt om dagen och det finns lite andra regler men men den här veckan var det omvälvande covers som var temat. Det här med covers är lustigt en del pratar i nedsättande ton om band som spelar covers, det vill säga låtar som gjorts av andra artister. Att band som kallas coverband är mindre värda än band som spelar egenhändigt gjord musik. Men så borde det inte alls vara. Visst kan jag förstå att de band som spelar på After Ski och slikt, de som siktar mot mesta möjliga igenkännighetsfaktorn, inte är speciellt roliga. Fast när man hör Clash göra en cover på ”Armagiddeon Time” eller när Nirvana gör ”Black Girl” så gör de låtar som de mer eller mindre adopterar till sitt eget musikaliska uttryck. Just adepted står det ofta på jamaikanska reggaesinglar när de tolkar amerikanska hits. Inom klassisk musik finns inte begreppet, för vem kallar Gävlesymfonikerna för ett coverband då de sätter upp Tjajkovskijs violinkonsert i kväll? Beatles och Rolling Stones började sina karriärer med att spela de låtar de älskade. Elvis Presley och Frank Sinatra gjorde väl knappt en enda egen låt, men ingen kallar väl dem för coverartister. Jag är alltid varit nyfiken på lära mig mer om musik och höra musik som jag inte hört tidigare och det sett som gett mig mest insyn i rockens historia är att leta reda på de original som mina favoritartister har gjort covers på. Troligen började det med Bowies Pin-ups där han tolkade sina egna 60tals favoriter och jag var runt 10 år men ändå så insåg jag att det fanns en massa musik där bakom jag måste höra. Att det fanns ett Pink Floyd som inte lät som de där som hade knasiga skivomslag på biblioteket i Sätra var en stor överaskning och en väg in till något nytt. Det där med att leta reda på originalet fortsatte och med hjälp av Elvis Costellos countryskiva fick jag reda på att det fanns saker i en genre som då (1981) var väldigt bespottad. Andra artister som gett mig kartor till ny musik genom bra coveralbum är Nick Cave och Johnny Thunders & Patti Palladin. En av de mest covrade artisterna genom tiderna är Bob Dylan och i ärlighetens namn så kanske vi har hört en och annan version för mycket, men många är lysande. Absolut bäst är nog Jimi Hendrixs version av ”All Along The Watchtower” som kvalar in bland de fem bästa covers jag vet och är mycket bättre än originalet, det erkänner Dylan också. Cornelis, en av de största låtskrivarna i Sverige, drog sig inte heller för att göra covers. Efter att han spelat in en Taubeplatta så satt han som vanligt på Gyldene Freden för att fira då Taube själv kom in, gick fram till honom och sa: ”Jag ska be att få tacka för alla STIM-pengar, jag får se till att lyssna på skivan någon dag”. Sen gick Evert, men det är ju också en orsak att spela in en hyllning. David Marsh har i den bästa listbok som skrivits om musik, ”Heart And Soul Of Rock’n’Soul, 1001 Best Singles” valt en cover som den allra bästa låten. Jag är benägen att hålla med om att Marvin Gayes version av ”I Heard It Through The Grapewine”, inspelad i original året dessförinnan av Gladys Knight & the Pips, ett mönster som ofta användes på Motown. Låten finns även i en bra version av Creedence Clearwater Revival. Vad som kännetecknar en bra cover är antingen att man tar en mer eller mindre okänd låt och gör den till sin egen. Ett lysande exempel är Sonics version av Richard Berrys ”Have Love Will Travel” eller så tar man en redan bra låt och gör något mer eget av det. Den absolut bästa covern som har gjorts spelade Johnny Cash in på randen till sin död, Nine Inch Nails ”Hurt” och har du sett den videon eller bara hört låten kommer du aldrig någonsin säga att det är fel att spela in en cover. PETER ALZÉN

Elvis 80 år

I dag är det 80 år sedan Elvis Aron Presley tog sina första andetag i Tupelo Mississippi. Jag har svårt att greppa det att han var endast 42 år när han slutade sitt liv på Graceland i augusti 1977. I hela mitt liv har han funnits med, när jag växte upp hade vi inte så många skivor men en som jag alltid spelade var King Creole, en fantastisk låt från filmen med samma namn. Men nästan hela tiden har jag fått höra saker som att Elvis bara var bra innan Överste Parker tog hand om honom, eller att han var tjock och stenad hela sjuttiotalet, eller att alla filmer och dess musik var smörig dynga som han gjorde bara för att tjäna pengar. Det sägs att han under sin livstid var på svensk tv endast fyra gånger (filmerna borträknade). I Bonniers klassiska rocklexikon står det att skivbolaget RCA:s massiva PR-budget och den fiffiga Översten fick honom att bli stor. I Tommy Randers bok "Rockens roll", som var studiematerial på 1970-1980-talet, står det att nästan inget han gjorde efter 1960 är värt att lyssna på I Sverige var Elvis måttligt populär under sjuttiotalet. Fast från den 18 juli 1953 då han klev in på Sun Studio i Memphis för att göra en skiva till sin mamma Gladys och ända fram till sista hitlåten "Way down" så höll han en otroligt hög kvalité. Att Elvis bara i USA har haft 82 album och 53 singlar som sålt mer än guld säger det mesta. Det sägs att han har sålt mer än 1 miljard skivor. Jag kan ibland när jag hör honom, speciellt i de inspelningar från 1968 fram till hans död bli alldeles tagen, ibland är det som han sjunger på annan nivå och med en närvaro som är helt otrolig. Härom veckan när jag var DJ så spelade jag "I’ve got a thing for you baby" kom det fram en kille och frågade vad det var. När jag berättade att det var Elvis trodde han mig inte, när jag visade omslaget sa han det låter ju som det vore gjort idag. Han var, som jag tidigare skrivit, en underskattad artist. Inte bara för att han var större än ni någonsin kan tro, Elvis var också den amerikanska drömmen förverkligad. En gång efter genombrottet 1956 fick han frågan om han inte skulle skjuta upp sin filmkarriär och i stället gå på college. Han svarade något i stil med: Jag förmodar att du aldrig varit fattig, min familj har varit fattig hela sitt liv. Kombinationen mellan glädjen att lyckas och plikttrogenhet gjorde att han spelade in filmer, men även åkte till Tyskland för sin militärtjänstgöring. Ni kan försöka komma på någon annan artist av samma dignitet som skulle göra ett par års militärtjänst mitt i sin karriär. Idag ska jag spela mina skivor och titta på den fantastiska dokumentären "That’s The Way It Is". Kom ihåg när Elvis kom fram fick han ofta frågan vem han lät som då svarade han: "I don’t sound like nobody" och det hade han alldeles rätt i.

Jag skulle kunna skriva krönika efter krönika om hans förträfflighet, men listar här tio enkla orsaker varför du bör hylla Elvis i dag: 1. Utseendet. I filmen ”True Romance” sitter Christian Slater i en bar och försöker ragga upp en äldre kvinna, men han kan inte sluta prata om Elvis och till slut kommer det fram att han skulle kunna tänka sig ligga med Elvis ”för han är ju snyggare än de flesta kvinnor”. 2. ”King Creole”. Förmodligen den första Elvis-låt jag hörde. Vi hade inte många skivor när jag växte upp, men den var en av dem som jag nötte ut. 3. Elvis Presley Boulevard. Hur stor är man inte om ens hem ligger på ens egen boulevard. 4. NBC TV-special. Elvis var 1968 uträknad och ansågs vara en föredetting. Chips Moman som skulle spela in ”Elvis in Memphis”, pratade mer om att Neil Diamond skulle komma därefter. Manager Colonel Parker ville att Elvis skulle spela en bunt religiösa sånger, men han bjöd in sina gamla kompisar till boxningsringen och visade att han att han fortfarande var The King. 5. Sun Sessions. Men det började på 706 Union Ave i Memphis, där först Elvis gjorde ett acetat som födelsedagspresent till sin mor Gladys. Men när han fick göra musik för sig själv började världens folk att röra sig i en annan takt. Låtar som ”Mystery Train”, ”Good Rocking Tonight” och ”That’s Alright Mama” förändrade fler liv än hans eget. 6. 33 filmer. Ingen utom möjligen de två första var mer än hyggliga, men tänk efter vad han hann med under sitt 42-åriga liv. Den enda film ni egentligen behöver är dokumentären ”That’s The Way It Is”. 7. ”It’s Still Here”. 1971 spelade Elvis in ännu en julskiva som man kan glömma, men någon natt däromkring spelade han in den vackra Ivory Joe Hunter-balladen. Att den först gavs ut i en sliskig stråkbeklädd version kan man glömma när man hör den nakna versionen på 70-talsboxen. 8. ”Live in Vegas”. Hela 4 cd-boxen är inte lysande, men topparna är av det slaget att Christer Sjögren borde tänka sig för minst en gång innan han gör en show baserad på Elvis-material igen. 9. ”From Elvis in Memphis”. Herregud, om det inte vore som att svära i kyrkan skulle jag kalla det här albumet för världens bästa soulplatta. Men det vore kanske lite taskigt mot James Brown, Marvin Gaye och Curtis Mayfield, men inte är det långt borta. 10. ”How Great Thou Art” är ett makalöst bevis på hans storhet med det religiösa materialet. här har ni dessutom hans 100 bästa låtar

ny Clash film