90-talet del 2

Vad ska man säga om 90-talet? Att det var ett spretigt årtionde men det kanske alla är. Men jag slutar spela i band, istället börjar jag träna, jag gör 6 stycken marathonlopp och fokuserar på att bli vuxen, bli en en preppykille med chinos.

Vad ska man säga om låtarna upp till 40 plats? Plats 60-51 Cypress Hill var jag bara tvungen att få med, hjärndöd hiphop när det är som bäst, grym groove, musik man gärna rappar med i efter två glas. Spacehog vet jag inte mer om än att de var tokhypade när de kom och tror de floppade men den här singeln är en pärla. Sugar är ju såklart den givna fortsättningen på Husker Du, sorgligt bortglömda. Jayhawks var kanske de första i den både fina och hemska Americanavåg som vällde in över landet, trevliga skivor de, men jag gillar de första. Jason Pierce tog sin knarkrock från Spacemen 3 och gjorde den lite vackrare i Spiritualized, skivor som jag borde lyssna på oftare för jag gillar verkligen det när jag hör det. Chemical Brothers, även om det i POP tjatades om Saint Etienne, Payl Weller och Brainpool så är det inga artister som är med POP än just Chemical Brothers. Då lät det fantastiskt tufft och ja i små portioner som i denna är det fortfarande kul men höj volymen. Beck släpper än idag skivor som låter helt ok men visst var han lite mer spännande i 90 talets mitt 90-talet är Hip Hopens gyllene tid, otroligt sväng om det så är östkust eller västkust, Biggie Smalls borde få ha levt längre. Mazzy Star känns som en förlängd del av 80-talets vemod, Alternativ amerikansk collegerock när den är som bäst. Broder Daniel , tja vad ska man säga om dem, Lundellbunkern ältar de deras skivor i 4 podavsnitt. Vilket är ganska underhållande, jag borde vara alldeles för gammal för Broder Daniel och generellt sett antingen rycka på axlarna eller hata det, men jag gillar slyngelrock, där alla musik låter som den sista bandet ska göra och i små portioner är BD fantastiska.

Plats 50-41 Luke Haines hånas ofta men jag tycker inte bara är en vass penna på twitter och i bokform, jag älskar det han gjorde i Auteurs, 70-talets glamrock utan att låta gammal retro, den här texten som beskriver 1973 på ett vackert sätt är kanske hans clou, Fransk House vällde in i skivbutiken i slutet av 90-talet, massor av bra svängiga låtar, jag kanske valde Motorbass för de var hårdast eller bara för ni förmodligen hr missat denna pärla. När Soundtrack Of Our Lives första album kom så var det Lennart Wretlind eller Stefan Wermelin som i ett radioprogramm dissikerade skivan och plockade fram varenda stöld som låtarna hade byggts av. Det var roligt, ännu roligare var det att se bandet live och här är Ebbot som mest desperat. Stereolab var ett indieband som brukar kallas ett av de första post-rock banden, vet inte om det beror på rytmen som har kraut influenser eller om det beror på att det är väldigt lite Rock’n’roll överlag. Blur gick under 90-talet från att vara coola grabbar, till britpoppens preppy guys till LO-fi ockare och idag med facit i hand, det klart bästa ur den tiden, skivorna som var störst är förövrigt de som är sämst och Damon fortsätter idag att vara intressant, både som artist och som skivbolagsägare. 90-talet bjöd även på ett stort genomslag för R’n*B som nu var soul som lutade sig mot Hip-hop, TLC var i nåt är där med skivan Crazysexycool ett av de bästa. Egentligen borde jag hata Verve, skivorna efter och Richards soloskivor är ju sån där svulstig musik jag hatar. Men den här Stonessamplingen och videon får mig att nodda huvudet ganska mycket, hur många killar som skulle vilja gå så arrogant med så mycket attityd kan jag bara gissa Americana, ja snart skulle affären svämma över av skivor som Sound Affects skulle skriva som om de vore den heliga graalen, och var du som jag runt 30 så lät det mesta trevligt, några år senare skulle alla kritiker gå bananas över Ryan Adams men här innan dess i Whiskeytown har han inte helt ballat ur än. Lik Biggie så är 2Pac också tragiskt bortgången, endast 25 år gammal blev han skjuten i en drive-by-shooting, rykten säger att det var i en konflikt med Notorious B.I.G gäng (som blev själv skjuten ett halvår senare på samma sätt) men i båda fallen gjorde de grym hip hop som sålde multum. På 80-talet hade jag slutat lyssna på punk nästan helt, i alla fall något som då var nyproducerat, på 90-talet kom det en hel del musik från USA som allihop lät ganska mycket som den Engelska 77 punken, Green Day, Offspring, Rancid och Social Distortion, jo vissa av dem hade gjort skivor tiidigare men det var nu jag hörde det och gillade det mycket, ålderskris eller bara riffglädje? Vem vet roligt var det.

41. Social Distortion – Cold Feelings 42. 2 Pac – California Love 43. Whiskeytown – Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight 44. Verve . Bitter Sweet Symphony 45. TLC – Creep 46. Blur – Song 2 47. Stereolab – French Disko 48. Soundtrack of Our Lives – Grand Canaria 49. Motorbass – Les Ondes 50. Auteurs – The Rubettes Peter Alzén

90 talets bästa 51-60

I början av sommaren fick jag ett mail av en kille som undrade om jag skulle göra någon följetong i sommar på bloggen. Ska vara ärlig så hade jag i all jobbstress inte hunnit tänka på det. Jag fick frågor redan i fjol om jag skulle köra 90 talets bästa i år eftersom jag körde 80-talets bästa förra sommaren men jag kände, NÄ 90 talet är ju inget roligt årtionde. 90 talet gav oss usla artister som Skunk Anansie, Cranberries, Alanis Morrisette och E-type. Dessutom tycker jag mycket av den musik jag lyssnade på då inte är så kul nu. Men efter att nöjesredaktör Nils tipsat mig om Lundellbunkern vol 2 där de systematiskt läser ett nummer av tidningen Pop och pratar i 20 minuter om det, så började jag lyssna på musiken de pratar om. Tidningen POP var viktig i mitt liv när den fanns, speciellt den första tiden Jag hade tidigt 90-tal varit med i popquiz programmet Elektrosport på tv4, mitt lag hade kommit på andra plats i finalen, jag kände att jag ville lära mig hela rockhistorien ordentligt och med cd boomen kom all gammal musik som tidigare var svår att få tag på att plötsligt bli tillgänglig, att jag själv jobbade i en Sveriges största skivaffär gjorde det ännu mer möjligt att verkligen djupdyka ned i all bra musik. Så POP var en perfekt kamrat att ha med på den resan.

Innan POP fanns så hade nästan all popjournalistik i Sverige utgått från någon sorts kanon som hade fötts på Expressens popsida i slutet av 70-talet och POP var en reaktion på det, de ville visa att musiken var viktigare än så och i podden blir de ofta beskyllda för att vara mästrande, manplaining och att hela tiden på ett väldigt grabbigt sätt skriva alla på näsan om vad som är bra i deras universum. Jag märker nu att det står väldigt lite om Rock, absolut ingen hårdrock och ärligt talat så passar det nog mig alldeles ypperligt. Medan jag som hade varit med innan och var kanske hyggligt säker på vad jag gillade redan men fortfarande nyfiken på höra mer bra saker inte såg det så Lundellbunkern vol 2 heter så på grund av att det fanns en volym 1 i vintras då de i 68 dagar lyssnade genom hela feta Lundellboxen som kom till julen 2015, jag lyssnade aldrig på det, mest på att jag kände en stress över att inte ha tid förvisso trodde jag programmen var längre vilket jag inte skulle hinna med, varken att lyssna på Lundellalbumet eller höra podcasten, då skulle jag hamna efter och bli ännu mer stressad, idag så har jag i och för sig semester men eftersom jag kan de där Poptidningarna nästan utantill så kan jag klämma fler avsnitt på raken. Gör Lundellbunkern vol 2 sitt jobb då? Får jag några nya insikter då? Borde jag skämmas? Ja faktiskt så det första som slår en är ju hur stor skillnad det är på 95 och 2016, hur mycket man kunde skriva då som ingen skulle publicera idag, betyder det att det var mer öppet då och mer så kallat PK idag? Nä mest är det att tiden hela tiden förändras, att grabbigheten som frodades då är inte så positivt idag och sen måste man tänka på att det är 90 talet och som Henrik Schyffert sa i sin show om det årtiondet är att man skulle inte ha någon åsikt i den tyngre frågorna, det var viktigare att bry sig om reggaesjuor och Ambient Techno än kriget i Jugoslavien eller den ökande rasismen. Själv så började jag så smått även lyssna på en del av den här musiken som jag spelade mycket då men nästan aldrig nu, jag som brukar hävda att 90 talet var ett ganska dåligt musikdecennium men nu börjar jag göra en lista över 90 talets bästa låtar, trots att de i podcasten säger att det var sååååå typiskt 90tal,

Så vi börjar väl här med placering 51-60 51. Broder Daniel – I’ll Be Gone 52. Mazzy Star – Fade into You 53. The Notorious B.I.G – Hypnotize 54. Beck – Devils Haircut 55. Chemical Brothers – Leave Home 56. Spiritualised – Ladies and Gentlemen Were Floating in Space 57. Jayhawks – Miss Williams Guitar 58. Sugar – Changes 59. Spacehog – In The MeanTime 60. Cypress Hill – How I Just Could Kill a Man Peter Alzén

Velvet Everywhere

Vad ska man skriva om Velvet Underground som inte är redan skrivit, ett av världens coolaste och bästa rockband hade en sida som verkligen var motsatsen till all rock som var populär då, hippies, långa gitarrsolon och annat dravel, allt det slapp vi men Velvet Underground lät lite olika beroende på vilken skiva, de två första när John Cale fortfarande var med mer oljud och konstmusik, de två senare poppigare men aldrig poppigt som något annat band här har jag samlat 50 låtar som låter som Velvet Underground

Peter Alzén

Lou Reed

Lou Reed skapade den första rockmusiken som inte var inriktad på lättsam musik för ungdomar. Hans texter handlade om transvestiter, tunga droger, S & M sex och andra saker som de flesta knappt visste om. Samtidigt sjöng Beatles om lapplisor. Velvet Underground som han ledde under sextiotalet var inte så stora på topplistorna då, möjligen för ingen annan musik lät så då. Deras första album Velvet Underground & Nico kan ha världens kändaste omslag, Andy Warhols banan, men det sålde inte så mycket 1967 men sägen säger att alla som köpte ett ex bildade ett eget band sen. Men Lou var faktiskt musiker redan när han gick på High School, men enligt honom själv så var banden så usla att de var tvungna att byta namn varje vecka om de ville ha fler spelningar. Sen blev han anställd som låtskrivare hos ett Pickwick som gjorde skivor som skulle låta som hits men var egna låtar som de sålde på billiga album. När Velvet Underground var i startgroparna hade de makalöst svårt att få spelningar, en gång när de spelade på Cafe Bizarre blev ägarna så trött på att de spelade eget material och inga populära covers och sa efter att bandet avslutat Black Angel Death Song om ni spelar en sån där låt en gång till slänger jag ut er, givetvis lirade de samma låt igen men strax efter plockade Andy Warhol upp dem och då fick de en fin grogrund att växa i.

Lou var ingen stor sångare, inte alls, förmodligen en medioker gitarrist också men få har betytt så mycket för rockmusiken som han. Den som idag räknas som image med skinnjackor, solglasögon och butter attityd var han också först med och frågan är om Velvet Underground är det mest inflytelserika bandet genom tiderna, kan ni tänka er Iggy Pop, David Bowie, Sex Pistols, Roxy Music, Sonic Youth, Lustans Lakejer, Joy Division eller Jesus and Mary Chain utan Velvet Underground. Bandet föll sakta sönder tills inte ens Lou Reed var med längre. Hans solokarriär startade med att ingen brydde sig men sen tog Bowie över honom till London för att göra Transformer, skivan blev en jättehit tack vare hiten Walk on the Wild side. Han följde upp den med att göra ett temaalbum om Berlin utan att ens varit där. Hela hans sjuttiotal var han i förändring, precis som hans vän David Bowie tyvärr är hans skivor från slutet av sjuttiotalet förbisedda numer, många som Sally Can’t Dance och Coney Island baby är lysande album, 80talet var ojämnt men han fick en nytändning på 90talet, däremot borde han låtit bli att återförena Velvet, jag såg deras konsert på Roskilde 1993 och det var inget jag behövde, däremot var de solo framträdande som jag såg honom göra mer elektrisk och spännande än vad många andra i hans ålder brukade göra. Lou verkade vara en grinig skitstövel som ofta kom i konflikt med sina managers, musikanter och andra men ibland förklaras det med att han är en New York kille, och vet inte om jag kommer på någon musik som är mer New York än Lou Reed

Alla fyra albumen med Velvet Underground är mer eller mindre fantastiska (jag orkar inte bry mig om Squeeze då ingen av originalmedlemmarna är kvar då) Jag bad även min vän, den person jag vet gillar Lou mest Claes Olson också att betygsätta varje skiva + välja favoritlåt

Velvet Underground & Nico (1967) Pecka 10/10 Claes 10/10 Omslaget har alla sett, skivan är fortfarande idag mer känd för det än musiken som finns på. Andy Warhols idé om att ta in tyska fotomodellen Nico för några låtar var inte riktigt rätt utan det var meningen hon skulle bli sångerska i bandet då Andys manager Paul Morrissey tyckte Lou saknade rätt personlighet för att vara en frontfigur. Vore intressant att ha något vackert på scenen för motverka att de skulle sälja in den gnisslande fulhet som var Velvets musik. Bandet gjorde sin livedebut med Nico den 13 januari 1966, på en middag som Andy höll så avslutades den med att bandet högljudd spelade Heroin, rubrikerna i New York Post dagen efter blev ”CHOCKBEHANDLING FÖR PSYKIATRER”. Skivan är i sin blandning med de vackra Nico låtarna, de tuffa rocklåtarna och den brutala avslutningen är inget mindre än fantastisk Bästa spår Pecka Venus in Furs Claes Heroin

White Light/White Heat (1968) Pecka 9/10 Claes 9/10 Nu är det vackra helt borta, även Andy Warhol borta. Lou och John Cale fördjupades sig i Mayfairstudions 8 kanaler och utnyttjade musiken för att bli stenhård amfetaminstinn. Musikaliskt är det hippierans år 1968 men inte i Velvet Undergrounds värld. Avslutande 17 minuter med Sister Ray är ett mangel som både Joy Division och Sisters of Mercy brukade avsluta sina konserter med men inga blev hårdare än här. Bästa spår Pecka Sister Ray Claes titellåten

Velvet Underground (1969) Pecka 10/10 Claes 10/10 Managern Steve Sesnick försökte få Lou Reed att skriva låtar som skulle bli spelade på radion, Ferryboat Bill och Temptation inside of your heart var Lous första försök, de blev startskottet till en tvist mellan Lou och John, plötsligt var John Cale ersatt av Doug Yule och musiken fick mindre inslag av brutalt oljud och istället blev det vackra sånger som i mångt och mycket tillhör bland det bästa Lou har skrivit. Bästa låt Pecka Pale Blue Eyes Claes Pale Blue Eyes

Loaded (1970) Pecka 9/10 Claes 7/10 Skivbolagsbyte och kanske bandet absolut mest lätt tillgängliga album, bandet turnerande gjorde att Lous röst blev sliten och Doug Yule fick sjunga på flera låtar, bland annat fyra på detta album. Även om Moe Tucker står på omslaget lirar hon inga trummor på skivan. Bästa låt Pecka Rock’n’Roll Claes Sweet Jane Som sagt Velvet Underground utan Lou orkar jag inte skriva om. Däremot finns alla de fyra första i flera olika deluxe versioner, en del mer värd att ha en andra men Reloaded är ett måste. Sen på 80-talet kom både V.U och Another View som innehöll då tidigare outgivet material och framförallt den första är enastående, Another View är mer ett komplement. VU Pecka 9/10 Claes 8/10 Bästa låt Temptation inside of your heart Another View Pecka 4/10 Claes 5/10 Bästa låt Were gonna have a real good time together

När Bowie är i New York 1971 så lyckas han se en konsert med Velvet, han hade själv då inte bara älskat bandet sen hans manager hade gett honom ett ex av bandets debut 67 utan även spelat både White light/White heat och I’m Waiting for my man på sina konserter. Efter bandet hade slutat sin spelning trängde sig Bowie fram till logen och pratade med sångaren i en kvart, i tron att det var Lou Reed ville ingen upplysa Bowie om att det var Doug Yule som han pratade med och att Lou lämnat bandet flera månader tidigare. Inte bara hade Lou lämnat bandet, han hade dessutom flyttat hem till mamma och Pappa, dessutom jobbade han nu som maskinskrivare ! på pappas skatterådgivningsfirma ute på Long Island city. Men senare 1971 fick han uppdraget att sätta musik till musikalen Walk on the wild side, baserad på romanen med samma namn, Det blev inget av projektet men stommen till en låt hade han i alla fall fått. RCA lyckas få Lou att skriva ett kontrakt på två album bland annat genom att han och Bowie får mötas på riktigt.

Lou Reed (1972) Pecka 6/10/ Claes 7/10 Inspelad i London, uppbackad av musiker från Yes, och folk som spelat med Elton John och Shadows känner sig Lou osäker och hämmad- Mest gamla outgivna Velvetlåtar, några nya men det som kändes elektriskt och spännande hade nu blivit om inte trist så tillrättalagt. Bästa spår Pecka Wild Child Claes I Can’t Stand it

Transformer (1972) Pecka 10/10 Claes 10/10 Även Transformer innehöll fyra Velvetlåtar men skillnaden är nu att allt låter mycket vitalare. När Bowie hade hört att Lous debut floppat blev han till sig och eftersom han tagit sina gamla idoler Mott the Hoople till listorna med All the young Dudes så blev det bestämt att nästa skiva skulle produceras av honom men hans tidsschema var väldigt fullt så det fick på en gång. Mick Ronson och Bowie fick Lou att prestera på topp, låtmaterialet är fantastiskt, produktionen och arren likaså. Tidigare hade Lou varit glad för Mitch Ryders version av Rock’n’roll hade tagit sig in på topp 100 listan men nu fick han en egen hit med Walk on the wild side. Bästa spår Pecka Vicious Claes Perfect Day

Berlin (1973) Pecka 10/10 Claes 10/10 Att hitskivan Transformer följdes upp med ett temaalbum är inte så konstigt som det låter, på den tiden pratades ofta om konceptalbum. Att man däremot gör ett temaalbum om ett par i en stad man aldrig varit i är kanske lite konstigare. Även här gör han om Velvetlåtar Oh Gin blir Oh Jim och Stephanie Says blir Caroline Says. Med hjälp av Bob Ezrin och inspirerad av John Lennons debutalbum vågar Lou göra sin mest personliga skiva, En film för örat kallade de konceptalbumet. Nick Kent skrev upp plattan och sa att den hade mer gemensamt med Sista tangon i Paris än Rolling Stones men i USA blev den ordentligt sågad. Personligen tycker jag den är fantastisk i sin vackra depppighet, det skulle ta många år innan Lou var så där skarp igen. Bästa spår Pecka Caroline says II Claes Caroline says II

Sally Can’t dance (1974) Pecka 7/10 Claes 7/10 En skiva som faktiskt gick högre på listorna än Transformer och tillsammans med Rock’n’Roll Animal gjorde Lou till en superstjärna. Däremot blev skivan ganska sågad för att vara för mainstream, själv tycker jag den svänger ganska bra, men visst är det ganska lättsamt för att vara från Lous penna. Han sa själv senare att han hatade albumet och hur svarade han på det? Bästa spår Pecka Sally Can’t Dance Claes Kill Your Sons

Det finns massor av Liveskivor med Lou Reed men om ni ska köpa en så välj såklart Rock’n’roll Animal där speciellt versionen av Sweet Jane gjorde den låten till den rockklassiker den verkligen är

Metal Machine Music Pecka ?/10 Claes 9/10 Lou svar på den lättsamma Sally Can’t Dance blev Metal Machine Music. En skiva som baktalats och förlöjligats många år men idag inser man att det är inget skämt utan en modern konst musik skiva inspirerad av Lous vänskap med John Cale och kanske den första dronemusiken?. Bästa spår Claes A-1

Coney Island Baby (1976) Pecka 7/10 Claes 9/10 De flesta av låtarna på Coney Island baby blev ratade av producenten Dennis Katz nio månader tidigare, men nu hade Lou lovat RCA att göra en riktigt kommersiell skiva efter att utmanat alla med MMM, det var väl inte riktigt sant men många bra låtar finns här och visst är Kicks den logiska uppföljaren till Sister Ray. Bästa spår Pecka Crazy Feeling Claes Coney Island Baby

Rock’n’Roll Heart (1976) Pecka 5/10 Claes 6/10 Nytt skivbolag och Lou är ivrig att göra sin kommersiellaste skiva, inga långa låtar, åtta var kortare än 3 minuter. Han kallade det själv för good time music. Det hade kanske funkat skitbra om låtarna hade varit bättre, men Lous mått mätt är det ganska medelmåttig faktiskt. Enstaka spår som den nästan nihilistiska Banging on my drum och titelspåret är helt ok men jag är sugen på citera Nick Kents recension av plattan, ”Bry er överhuvudtaget inte om denna skiva” skrev han i NME och han kan ha rätt Bästa spår Pecka Banging on my drum Claes Follow the Leader

Street Hassle (1978) Pecka 8/10 Claes 9/10 Om Rock’n’roll Heart varit en bagatell så har han återfunnit formen på Street Hassle, vassa texter, intensiv musik som ibland är inspelad live och sen jobbad vidare med i studion. Här är Lou tillbaka på gatan men istället för Berlin är det nu New York som är miljön. Titellåten är minst sagt magisk men även i flera andra spår är närvaron av elektrisk rockmusik stark. Dirt och I wanna Black är i närmaste Velvet klass. Bästa låt Pecka Titellåten Claes samma

The Bells (1979) Pecka 6/10 Claes 8/10 Ett steg tillbaka musikaliskt men inte textmässigt, nu är Lou mer litterär om det berodde på att han var trött på hela tiden hamna i bråk i New York så han flyttade till New Jersey för att leva ett drogfritt liv. Musikaliskt är det väldigt splittrat, kanske beror det på att han samarbetar med så olika musiker som Nils Lofgren och Don Cherry. Ibland är det toppen mestadels är det mellanmjölk. Bästa spår Pecka With You Claes The Bells

Growing up in Public (1980) Pecka 4/10 Claes 5/10 En uppgörelse mitt sin egen uppväxt eller inte men den mogna rockmusik Lou slagit sig in på nu är kanske logisk men jag finner den ganska trist. Det är personligt förvisso och texterna är ofta väldigt spännande men den musikaliska kontexten är tråkig, tänk om han hade samarbetat med några av de unga hungriga New York band vid denna tid, hur roligt det kunde ha varit. Bästa spår Pecka My old man Claes Growing up in public

Blue Mask (1982) Pecka 8/10 Claes 10/10 Nu var Lou tillbaka på RCA igen och tredje gången en Mick Rock bild prydde omslaget, Robert Quine fd medlem i Voidoids som en gång i tiden spelade in Velvets konserter i San Fransisco, (bootlegsen släpptes senare som the Quine tapes) var en injektion i Lous musik. Blue Mask är en uppfriskande skiva full med bra låtar. En skiva som de flesta Lou Reed fans hade väntat på att han skulle göra. All tråkig vuxenrock och flörtar med jaz är borta nu spelar Lou rock igen. Bästa spår Pecka Average Guy Claes Mu House

Legendary Hearts (1983) Pecka 6/10 Claes 8/10 När Legendary Hearts kom ut sågs den som en stor besvikelse efter den lysande Blue Mask men idag är den inte så dålig. Musiken som Robert Quine och Lou hittade på Blue Mask bev på 80 talet modellen för hur Lou skulle låta men visst hade det gärna fått vara fler starka låtar här, hans fulaste omslg är det definitiv och i den här vevan gjorde han en föbryllande reklam för en Hondamoppe också. Bäst spår Pecka Don’t talk to me about work Claes Legendary Hearts

New Sensations (1984) Pecka 7/10 Claes 8/10 Nu ville Lou Reed skriva hits igen och med många andra artister hade I Love You Suzanne varit en given hit men icke här. Han hade tidigare sagt att han inte gjorde musik för ungdomar eller kritiker utan siktade mot de litterära klassikernas höjd men här är det mestadels goodtime rock’n’roll igen, ganska lik den som spelades på MTV vid den här tiden. Skivan är rolig men trots allt en pastisch från Lou penna. Bästa låt Pecka titellåten Claes Turn to me

Mistrial (1986) Pecka 5/10 Claes 6/10 Trummaskin driven, ganska lite andra instrument också försöker Lou återupprepa lite av känslan från New Sensation men det goa glada svänget är borta, kanske var han nöjd med att ligga topp 50 i USA men jag tycker spänningen i hans musik saknas, Bästa låt Pecka Mama’s got a lover Claes Tell it to your heart

New York (1989) Pecka 9/10 Claes 8/10 Men nu snackar vi att Lou är tillbaka i storform, New York känns både modern och samtidigt väldigt politiskt vass. Lysande recensioner, topp 40 i USA, 14 plts i Uk och 1 på Schweizka listan. Själv var Lou nöjd med att han lät som Lou Reed för första gången på länge. Personligen är det nog det Lou album jag återvänder till oftast. Ett soundtrack till staden som aldrig sover men knappast från ett glassigt vykort, här är vi tillbaka till den mörkare sidan av staden, historier om de som lidit mest i nedskärningarnas spår, med musik som känns både lätt och vass på samma gång. Bästa spår Pecka There is no time Claes Dirty Blvd

Songs for Drella (1990) Pecka 8/10 Claes 7/10 Första gången sen andra Velvet albumet samarbetar Lou med John Cale igen, redan 1988 hade de efter Andy Warhols död (Drella var deras öknamn på Warhol, en mix av Dracula och Cinderella) så hade de börjat en mässa om honom och efter att även att Nico hade dött så avslutade de skivan. Musikaliskt är det intensivare och mer John Cale än vad Lou varit de senaste tio åren. Textmässigt är det roligt och väldigt naket. Dessutom blev det ju en Velvet Underground återförening något år senare. Bästa spår Pecka Work Claes Work

Magic and Loss (1992) Pecka 6/10 Claes 8/10 Ett till koncept album, ett rekvim för två döda vänner (Doc Pomus och Rotten Rita) var kanske i ambitiösaste laget, efter att gjort två grymma skivor som i snudd var temaskivor blev det lite av en halvmesyr nu. Ibland är det lysande som What’s Good men alldeles för ofta är det bara ett lätt lunkande framåt. Bästa låt Pecka What’s Good Claes Sword of Damocles

Set The Twilight Reeling (1996) Pecka 6/10 Claes 6/10 Nu har Lou träffat Laurie Anderson och deras vänskap gör att han lämnat konceptskivorna och nu höjer han volymen på gitarrstärkaren, för nu vill han ha kul igen. Skivan innehåller flera alldeles utomordentliga rockrökare men tyvärr även en hel del alldeles för lättviktiga bagateller. Bästa spår Pecka Sex With Your Parents (Motherfucker)", Pt. 2 Claes Set the Twilight Reeling

Ecstasy (2000) Pecka 6/10 Claes 7/10 Ett konceptalbum om hans förhållande med Laurie Anderson, nog för han verkar vara lätt besatt av att blivit kär i sin själsfrände men inte är albumet något att få extas över. Vuxenrock som blivit Lou varumärke sen 80 talets början har han ändå utvecklat, här är det 18 minuter mangel som kan vara en passning till Neil Young eller bara en återblick till Sister Ray. Men precis som förra skivan är den en hel del utfyllnad men topparna är grymt bra. Bästa låt Pecka Big Sky Claes Like a Possum

The Raven (2003) Pecka 5/10 Claes 4/10 Ännu ett konceptalbum denna gång inspirerad av Edgar Allan Poe som Lou kände stor samhörighet med, många gäster dyker upp här Ornette Coleman, Bowie, Laurie Anderson med flera men framförallt så tar han fram Anthony som då var en okänd förmåga, här får han komma ut i rampljuset med en vacker version av Perfect Day, Lou återanvände även The Bed från Berlin på den här skivan. The Raven är ett tydligt exempel på att Lou Reed ville göra musik som är lika kulturell och klassisk som Dostojevskij eller Kirkegaard, tyvärr blir det väl snårigt och i pompösaste laget. Bästa spår Pecka Perfect Day Claes The Bed

Hudson River Wind Metitation Pecka ?/10 Claes 7/10 En meditationsskiva som påminner mer om Metal Machine Music än om soft panflöjt är väl kanske logiskt när det gäller Lou Reed. Sorteras under mindre bra Brian Enoplattor . Bästa spår Pecka? Claes Find Your Note

Lulu Pecka 6/10 Claes 9/10 Lou Reeds sista skiva kom 2 år innan hans död, kanske blev det hans mest utskällda skiva i konkurrens med Metal Machine Music. Metallica och Lou var en kombination som kritikerna var tveksamma till och fansen rasade. Skivan förlöjligades men sålde ganska bra, topp 10 i åtta länder. Skivan är kompromisslöst tuff, bandet spelar hårt och Lou väser/mässar historier som kunde varit skrivna för hundra år sedan, avslutande Juniors Dad är drone mäktig i sina sista 12 av de 19 minuterna. Lou tyckte själv att det var det bästa han hade gjort och det ska vara Bowies favoritalbum från honom. Det kanske är dags att fler omvärderar Lulu Bästa spår Pecka Frustration Claes Cheat on Me /Peter "Pecka" Alzén

Gårdagens Sator blev idag Ramones

Igår såg jag Sator, jag har sett dem många gånger tidigare men tror nog detta var det piggaste de visat upp på minst 10 år. idag har låtarna med Hasses pompösa samplingar åldrats sämst och finns inte kvar på repertoaren, istället får vi en trekvart av punkig powerpop som låter lika bra idag som då. I klädda svarta kläder såg bandet ut ungefär som när de spelade på samma ställe för 27 år som Baby Demons och de verkar inget tröttare, inget gubbigare alls. De jobbar på och låtsas som ingen tid har gått. Det är lätt att tänka på Ramones när man hör grymma punkpoplåtar som Pigvalley Beach, givetvis är det en passning till nämnda Forest Hills kvartett. Dessutom när Sator hette sitt alias Baby Demons så var reportoaren fylld med just Ramoneslåtar.

I morse så blev jag lite inspirerad av gårdagens spelning + att regnet äntligen slutat ösa ned över min stad så jag var tvungen att sätta ihop en spotifylista över Ramones bästa poplåtar. För ”Rockaway beach” av Ramones är själva essens av en sommardag nedpackad i 126 sekunder, ”Chewin' out the rhythm on my bubble gum, The sun is out and I want some”.

Det är fascinerande att ett band som Ramones fortfarande är i ropet, bara häromveckan skrev Fredrik Strage en krönika om dem i DN, hur många band där alla original medlemmarna är döda skrivs det om idag? Varumärket Ramones är i dagsläget lika starkt som Stones tungan. När jag var i Dublin häromåret kunde man inte bara köpa Tishor med Ramonesloggan, utan även nyckelringar, påsar och badväskor. Kommers utan dess like men musiken lever i högsta grad också idag. Är du inne på punksidor på sociala medier så är Ramones ett band som överbygger mellan äldre och yngre punkare. I utkanten av Dublin fanns dessutom ett Ramones museum, det orkade jag inte åka till men det i Berlin har jag besökt, om du betalar 5 euro får du inte bara en öl utan även livstidsentré till museet, att lösenordet till deras wi-fi var 1234gabbahey var också en tanke. Ramones är lätt att avfärda som några serietidningsfigurer som spelar en naivistisk version av rock som tenderar punk i tempo och estetik, men det är inte så enkelt. Johnny Ramone som ledde bandet hade trots sin minst sagt knepiga logik en plan hur bandet skulle vara och hur de skulle låta, att han var konservativ politiskt, han resonerade att punkare var mot hippies, hippies var vänster alltså var han höger, så var det inget mot hur han var musikaliskt.

I Mickey Leighs bok ”I Slept With Joey Ramone” så beskrivs Johnny som en liten diktator som bestämmer allt, Under turnéer och rep upprätthöll han disciplinen tills de började kalla honom ”der Führer”. Han bestämde att alla skulle klä sig i jeans, t-tröja och MC-skinnjacka, att det bara skulle vara hårt, kallt, vitt ljus på scenen och att bandet skulle spela snabbare och snabbare – allt för att skilja sig från de mjuka sjuttiotalsartister som Johnny tyckte var flummare och socialister. Planen från starten i Forest Hills 1974 hölls hela tiden av Johnny, så fort någon slutade i bandet byttes de ut mot en person med annat namn men med precis samma funktion, jämför bara när Dee Dee slutade och C.J kom in, exakt samma placering av högtalare, precis samma utseende, precis samma ställen han sjöng på och givetvis precis samma placering av basen. Det är lätt att tro att det är något smålustigt och kitschigt över Ramones men icke, allt är essensen av rockhistorien nedbruten till små molekyler, utrensad på allt onödigt tjafs och sen hopsatt igen. Resultatet är lysande popmusik som förmodligen hade blivit mycket mer urvattnad och splittrad om bandet hade haft demokrati, om Joey fått in sina psykedeliska låtar, Dee Dee sina hip-hop influenser eller om de bara flörtat med goth på åttiotalet. Det roliga är att Ramones klassiska klädsel med Skinnjacka, t-shirt, tajta jeans och basketkängor känns idag som en uniform för rockband men när Ramones startade hade rockband uppknäppta färgglada skjortor och utsvängda jeans, se bara på hur Led Zeppelin såg ut. Klädseln Ramones valda fanns mest hos manliga prostituerade, ett ämne de även besjunger i 53rd and 3rd. Men egentligen kan man sammanfatta allt som är bra med Ramones i den lysande videon ”I wanna be sedated” en video som är filmad i ett enda långt klipp, grabbarna sitter runt ett bord, en läser en serietidning, en äter flingor, runt omkring dem pågår en fest men ingen i Ramones bryr sig. Här under finns 40 fantastiska poplåtar som är ett soundtrack till vilken solig dag som helst (tyvärr saknas ett par skivor på Spotify men det är inte hela världen, det som finns är bra nog) Peter Alzén

Olle

Den här vintern och våren har varit tuff mot mina hjältar, hade knapp kommit över att Bowie inte finns längre så dog 80-talets stora stjärna, Prince, någonstans för att komma ifrån frossandet och deppfördjupningar i hans död började jag läsa en bok om Lou Reed, tänkte skriva om alla Lous skivor och lite mer men så idag kom nästa knäckande besked. Olle Ljungström har gått vidare till de sälla jaktmarkerna, endast sketna 54 år gammal. Det borde egentligen inte varit någon jättestor överraskning, personer som Shane Macgowan, Lemmy och Olle har väl varit på väg mot sin död i minst 20 år. Första gången jag såg Reeperbahn var de ett helt ok pop/rockband men det var det andra albumet och däromkring som de blev dekadenta och lite farlig, i ett Sverige där punken blivit den nya proggen kändes skivor som Lustans Lakejers första och Reeperbahns Venuspassgen som det nya kittlande coola. Reeperbahn var något unik när de kom fram i svenskt musikliv, inte progg, inte punk, inte mainstream utan något mer diffust, nåt mer coolt, som alla de där engelska banden man gillade fast de lät mer som de kom från New York. Jag såg bandets sista två spelningar på Kolingsborg i Stockholm, även om det var bra så var det ett band som rasade samman offentligt. Tror dessutom att det var ganska lite folk på den sista. I slutet av 80-talet kom Jakob Hellmans fram och på sin första spelning kompades han av hela Reeperbahn utom Olle och nåt år senare i Uppsala fick Webstrarna den lysande idén att göra en låt byggd på rader från Reeperbahn låtar, det mest geniala var att de bjöd in Olle för att göra en duett. 1992 såg jag Olle Ljungström göra sin solodebut i Hultsfred, ladan där han spelade var ganska tom för att samtidigt spelade Sator på stora scenen, nåt år senare kom första soloplattan och plötsligt var Olle en gammal hjälte för en ny generation av indiekids

Foto Ulf Berglund Olle solo var minst sagt en ojämn historia, alla skivorna (ok kanske inte de två sista) var mer eller mindre lysande men live kunde det pendla mellan, rent genialiskt bra och så där bita i skämskudden stunder. Givetvis hade det med Olles dagsform att göra, ofta var de tillfällena som sagt pinsamma men en gång när Harrys skulle öppna i Gävle för sisådär 10 år sedan hade någon person bokat in Olle och Heinz LIljedahl för att underhålla den special inbjudna publiken bestående av stans krogfolk, klädaffärsmänniskor och likande, jag kom till den sena spelningen, då hade de försökt underhålla en mer eller mindre totalt ointresserad publik tidigare så deras humör var därefter. Olle och Heinz spelade för en ointresserad publik och desperat försökte de få något intresse och när en minst sagt berusad Olle insåg att det inte gick skrek han okvädningsord till publiken (bli nazist) och var allmänt sarkastisk (är det bara serber här). Fast andra kvällar när det var bra, var det fantastisk, få låtskrivare och framförallt textförfattare har varit större i detta land än Olle och idag skriver alla på sociala medier om hur trevlig och gemytlig han var, även om de senare åren var tragisk (jag vet inte men gissar lite här) så var han de första åren en farlig cool kille, alla rykten om vad han sa, vad han gjorde kanske inte alltid var sanna men tuffare killar fanns knappt 1982, i alla fall inte i min illa värld, jag kommer sakna Olle på samma sätt som man saknar de där roligt, vassa människorna som passerat revy i ens liv Peter Alzén

Buzzcocks

Idag är det fyrtio år sedan som Buzzcocks gjorde sin scendebut, för att citera Tony Wilson från filmen 24 hour party people ”They were way ahead of everybody else”, de anordnade Sex Pistols första spelning i Manchester (att de själva inte hittade någon basist eller trummis yill den spelningen gjorde att de fick stå i publiken men nästa gång Pistols var tillbaka så spelade de förband) och de var det första bandet som på riktigt DIY släppte en egengjord skiva ”Spiral Scratch”. Bandet bildades efter att Howard Devoto satte upp en lapp i den lokala musikaffären sökandes efter folk som gillade Velvet undergrounds Sister Ray

Redan februari 1977 hoppar Howard Devoto av för han tycker punken blivit för mycket rock’n’roll business, efter det blev bandet poppigare fast alltid med en ganska bra attack i det de gjorde. Texterna rörde sig däremot oftast om kärlek, kanske är det därför de ibland blir bortglömda när alla andra gamla legender räknas upp som punkens förfäder.

Buzzcocks exploderade inte i bara fantastiska popsinglar, deras videor/foton var full av färgglada skjortor, det var en tid när punken lät extremt spretigt och nästan allt var tillåtet, bara det inte lät gammalt och trist. Deras album är lite ojämna även om ingen är dålig men deras tredje A different kind of tension är en personlig favorit men det är som singleband de är som bäst. Poppig punk skulle jag vilja skriva men det ger en känsla av att jag menar Blink 182 eller nåt men ni fattar, melodier som klistrar sig fast men lutar sig aldrig mot powerpopens svulstighet, utan behåller den punkiga energin. Jag slutade köpa punkskiv0r runt 80-81 (ok jag ljuger lite, det kom bra skivor efter det också men generellt så) och nu med facit i hand är det ju ungefär samtidigt som Buzzcocks lägger ned, färgpaletten försvinner från punken som blir mer svartvit, grabbigare, det kändes som alla punkare hade svarta skinnjackor med nitar och bandnamn skrivna på ryggen, det var inte längre min punk, min punk var något annat, tex Buzzcocks, den perfekta vårmusiken. Peter Alzén