90 talets bästa plats 10

Plats 10 Olle är alkis. Olle finner sin förtjusning i ett piggt vitt pulver. Olle stoppar upp en Ak4 i en flickas skrev. Olle säger åt folk att de får honom att må illa. Olle säger åt samma folk att gå hem från baren där de befinner sig. Olle skriver bok som heter ”kända tjejer jag knullat”. Olle är på söndagsöppet. Olle berättar om sitt långfilmsprojekt ”Kekkonen” en politisk gladporrsmusikal. Olle är så full så han inte kan stå upp. Olle får en specialskriven låt av Wilmer X ”jag är bara lycklig när jag dricker”. Olle är omringad av gröna tapeter.

Rykten och skrönorna om Olle Ljungström var många, en del var säkert sanna, en del andra för roliga för avslöjas som lögner. Från gröna tapeter och Shiny boots i Bergsjö via Knesset-panelen till en solokarriär som fick trots allt sin peak i Så mycket bättre, inte kvalitativt men väl uppmärksamhetsmässigt. När jag var ung och svensk musik verkligen var allt, så spelades Ebba och Grisen skriker som oftast i mitt pojkrum, när sedan punken gick från att vara den antirock den skulle vara till att bli någon form av uniformerad sämre hårdrock, så sökte jag nya intryck och plötsligt fanns de där de coola , de lite äckliga, de som verkligen upprörde, mer än punkaren som nu blivit nåt kitschigt. Det var Lustans lakejer och Reeperbahn (de kallades östermalmspop fast de kom från Vaxholm och Åkersberga). Plötsligt fanns det något kittlande med det förbjudna och "Man upptäckte att gapskriket inte var den enda kommunikationsvägen," skriver Sigrid Hecke i häftet till Stranded-samlingen "Unga Moderna"

Visst kanske Lustans provocerade proggarna mest men det var Olles Reeperbahn (otroligt provocerande namn också, de hette tidigare Lesbian hardcore) som var de vassaste. Inte blev det mindre provocerande av att de spelade nazibandet ”Nürnberg 47” i filmen G. Rolig anekdot: filmcrewet trodde verkligen bandet var nassar, så en morgon kallade Olle till möte och frågade dem om de trodde Max von Sydow var schackspelare på Fårö också, annars är det här citatet ”men jag föreslog i alla fall för Hildebrand att medan Sebastian övervägde om han ville gå med i vår ytliga materiella värld så skulle det komma en drömsekvens där vi kom springande nakna över ett fält med inoljade kroppar. Som Backstreet Boys fast mer nazi om du förstår? Vi skulle komma springande i slow motion och vinka till honom och han skulle vända sig om och se det här härliga träskogänget och förstå att vi bara var yta. Jag ville att vi skulle ha erigerade kön också, men det var de andra i bandet lite tveksamma till. Hildebrand tyckte det var en toppenidé men producenten blev oerhört upprörd och sa 'ni får inte säga sånt till honom, ni vet ju att han kommer göra det'”, det roligaste från G.

Vid denna tid gick det så många möjliga och omöjliga rykten om Olle, en del kunde du läsa längst upp, andra var mer tragiska, att scenen i G när det knarkades och det vita pulver som det sjöngs om på Peepshow inte bara var fantasier och allt slutade med att trumslagaren Korhonen lämnade bandet i vredesmod och Peter Ivars basisten slängde sig framför tåget. 1992 såg jag Olle Ljungström göra sin solodebut i Hultsfred, ladan där han spelade var ganska tom för att samtidigt spelade Sator på stora scenen, nåt år senare kom första soloplattan och plötsligt var Olle en gammal hjälte för en ny generation av indiekids Olle solo var minst sagt en ojämn historia, alla skivorna (ok kanske inte de två sista) var mer eller mindre lysande men live kunde det pendla mellan, rent genialiskt bra och så där bita i skämskudden stunder.

Detta är då alla mina hjältar dör är jag fortfarande väldigt tagen av allt, någonstans var Bowie och Prince bortgång de största chockerna men frågan är om jag inte blev mest ledsen över beskedet om Olles. ”Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut” Peter Alzén

10, låtar som alla hmande på 61 a plats

90 talets bästa plats 11-12

ja vad ska man säga, två av de artister som jag lyssnade otroligt mycket på 90-talet kommer här

plats 11 Ulf Sturesson är en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk musik, hans första album ”I overkligheten” som kom 1996 är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i detta land utan även en av de skivor som känns absolut mest. Den är ett sorgarbete efter att han förlorat sin syster i cancer året innan, han hade dessutom redan förlorat sin bror som blivit ihjälkörd 100 meter från hemmet vid 15 års ålder. Första gången jag såg Ulf var i Boulongern musikfesten sommaren 1979, men jag hade inte en tanke på honom för sångaren Mats i Traste & Superstararna tog all uppmärksamhet när han sprang ute i publikhavet lekande flygplan. Efter den fantastiska singeln Pengar, dröjde Superstararnas album och efter att ha delat tv-program med Reeperbahn (där Ulf dyker upp i inte bara Amazonmustasch utan även i träskor) så försvann bandet mer ut i periferin, i slutet av 80-talet dök ett nytt Traste band upp igen, den här gången som en kvintett men fortfarande med Ulf som gitarrist. Men det är inte den historien jag ska berätta nu utan det är Ulfs solokarriär som ska tas upp eller ska jag skriva ”solokarriär”, för den har inte gått så lysande. Ulf är för de flesta kriminellt okänd. I en värld där Lasse Winnerbäck och Melissa Horn säljer multum av sina banala floskler så är artister som Stina Berge, Love Olzon och framförallt Ulf, artister som verkligen känns, med texter som är mer än tonårsrum, musik som kanske är i ett rakt nedstigande led från John Holms 70-tal. Tänk er en Fred Åkerström utan tillgjort maner eller kanske hellre ska nämna Tim Hardin och Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta. Första albumet är det stora mästerverket men skivorna efter är inte heller så dumma, den senaste Beroende från 2007 lovade väldigt mycket när den kom. Tyvärr har det inte blivit mer musik utsläppt sen dess, live spelar han fortfarande, tyvärr är han inte här så ofta men ibland funderar jag på att starta en klubb bara för att kunna ta hit Ulf Sturesson eller Nomads men det är en helt annan historia. Senast han spelade här var på Joe Hillgården en fin sommarkväll för några år sedan, det var det inga konstigheter, inga poser eller fräsiga tomma ord utan allt som de första fyrtio minuterarna innehöll var ångest, desperation och saknad men allt var så gott som lysande. Även om det var en lättsam nästan familjär stämning och han skämtade lite lätt mellan låtarna så är det visor från livets baksida, en resa från botten till att näsan är precis över ytan ”Det goda livet har gjort mig sjuk” det är inte Harry Chinanskis alkoholromantik utan mer vardagligt grått och jävligt. Ibland får kommer det en känsla över mig att han håller hos i ett stenhårt strupgrepp samtidigt som han ler likt en psykostisk mördare i någon film. När han som andra låt gjorde ”Sommarbarn” reste sig håret på mina armar.

Sommarbarn Ett vägskäl mellan sjö och berg Och varje varm augustikväll med gröna knän och cyklar Ville aldrig åka hem Skulle alltid finnas för varann Och medan sommarkvällen brann så sa vi: Livet väntar och imorrn ses vi igen En sjö, en ö, en solnedgång På varma stenar natten lång där låg vi tysta tätt intill varandra Och vilken känsla att va' fri Och äldre ska vi aldrig bli Så svor vi på att alltid va' tillsammans Sånt man gör när man är barn Och varje morgondag Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet Min syster och min bästa vän Och flickan ifrån granngården och jag, tillsammans var vi sommarbarnen I mossan under granarna, där sprang vi kring som galna Medans sommar'n blev till höst för sommarbarnen Sånt man gör när man är barn Och ingen morgondag Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist Sånt man gör när man är barn Och varje morgondag Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet Sånt man gör när man är barn Och ingen morgondag Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist (Ulf Stureson) plats 12 Morrissey är kanske den artist som jag spelat mest trots allt genom alla år iaf om man räknar med The Smiths, finns få röster som är bättre att lyssna på när du är ensam. Det är givetvis lätt att få sympatier för Steven Patrick Morrissey, i alla fall om du hellre läste böcker än spelade hockey. Han kallade sitt fans för lärjungar och hängivna var de, förmodligen de mest hängivna på den här sidan av flickidolerna Peter Alzén

90-talets bästa plats 13 & 14

Plats 13 -14

Plats 13 hösten 94 är jag med i en popfrågesport på tv3, Musikmatchen där jag vinner min match och priset var en resa till en konsert var jag ville i hela världen, så mars 95 befinner jag mig i Australien och på en av stränderna utanför Sydney, finns ett disko som Dinosaur JR ska spela på, det är såklart totalt utsålt men vi chansar på att det ska finnas några scalpers utanför, det var inget problem. Dinosaur Jr är inte världens roligaste band att se, även om musiken givetvis är svinbra men det händer inte så mycket och Mascis är ju inte direkt någon underhållare. Dessutom var det extremt högt. Men ett svinbra band är det. Plats 14 om man ska prata om hur viktigt det var att starta ett album med tre fantastiska låtar, de flesta köpare till ett album brukade bara lyssna på de tre första låtarna, inledningen som knäcker en. Jo exakt vad jag säger det viktigaste på en skiva är faktiskt att de tre första låtarna är så grymma att du inte behöver höra den fjärde för skivan var redan betald och i din påse. Man kan förstå att recensenterna slog kullerbyttor när de hörde Costellos första LP “My aim is true” med den makalösa inledningen (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes, Less Than Zero & Mystery Dance eller alla som hörde Taxman/Eleanor Rigby/Im only sleeping på The Beatles kanske bästa LP Revolver, att sätta likhetstecken mellan suveränt album och en knäckande trippel är inte alltid givet. Jag menar flera av mina absoluta favoriter, What´s going on, London Calling, Hunky dory och The Queen is dead t.ex. har absolut inte de bästa låtarna först, däremot en halvsunkig platta som Posies Frosting on the beater har en fantastik inledning Dream All Day, Solar Sister och Flavour of The Month att man rankar den som den toppskiva den verkligen inte är. Idag är kanske den är vikten med en toppentrippel att starta ett album inte lika viktig Peter Alzén

90-talets bästa plats 15-17

plats 15-17

Plats 15 från en av mina favoritskivor alla kategorier Lloyd Coles Don’t Get Weird On Me Babe, en skiva som trots att det var cd tider var gjord som en snabb sida och soft sida (jag hade turen att få den som promo som två cd istället) då i 90-talets början var Lloyd störst i Sverige, han sålde såklart skivor i andra länder och så men bara i Sverige kom han så högt på listorna som han gjorde. Han gör än idag musik som är som en varm kofta en kulen kväll. Jag tror världen skulle vara mycket bättre om fler lyssnde på Lloyd Plats 16 Ett band som var rockens framtid i England och i POP tidningen var Suede, och herregud hur bra var inte de första singlarna och debutalbumet, på andra skivan blev de svulstiga och skittråkiga men på tredje albumet hittade de tillbaka litegrann men så glammigt coola som de var i början blev det aldrig igen. deras spelning på Dailys precis efter debuten håller jag fortfarande som av mina favoritkonserter. Plats 17 Om ni sett den underhållande N.W.A filmen vet ni hur historien om Dr Dre är och hur han möttes med Snoop. Än idag är Dr Dre än av de tyngsta producenterna i världen. Han har bara släppt tre skivor i sitt namn men producent CV är långt så det räcker med namn som Ice Cube, 2Pac, Eminem, Mary J Blige och 50 Cent bland annat Peter Alzén

90 talets bästa plats 18-20

Plats 18 i början av 90-talet kom Matthew Sweet fram, i hans band fanns både Richard Lloyd och Robert Quine, om jag inte minns fel så var Lloyd Cole en av de som pratade gott om honom. I alla fall borde Girlfriend blivit en mycket större hit än vad det blev, de två efterföljande skivorna var också helt ok men sen tappade jag bort honom tills han började coverskivor tillsammans med Susanna Hoffs från Bangles, alldeles utmärkta små poppärlor till skivor det med. Plats 19 i mitten av 90-talet kom ett band som förändrade musikvärlden ganska mycket. Från Staten Island kom niomannabandet Wu-Tang Clan som gjorde hip hop som den aldrig låtit tidigare, musik som var mörk men ändå svängig och stenhård. Skulle kunnat plocka massor av låtar här från första Enter the Wu-Tang Clan 36 Chambers eller från RZA och Method Mans soloskivor, (bandets alla nio medlemmar gjorde hela tiden parallellt soloskivor) men den absoluta klassikern är ändå Ol’ Dirty Bastards Shimmy Shimmy (kolla gärna mtvklippet när han ska hämta ut socialbidrag, trots att hans skiva såld massor, stor komik) Plasts 20 Ååh Madchester so much to answer for som Moz sjöng, då fick alla band som var i närheten att komma från Manchester följa med på tåget, speciellt som de blandade in dansrytmer i deras popmusik. Charlatans har fortsatt och göra bra skivor än idag, fast det är inte många utanför UK som verkar bry sg längre. Peter Alzén

90-talets bästa vol 6 plats 21-25

Plats 21- 25

Plats 21 om ni inte har sett den fantastiska filmen Dig!, där de berättar den snudd på tragiska historien om Anton Newcombe och hans band Brian Jonestown Massacre så måste ni göra det. I filmen är Dandy Warhol deras syskonband enda fram till de blir populära då blir de Antons nemesis. Dandy Warhol är ett lite underskattad band , visserligen inte så viktiga eller så men några lysande låtar har de speciellt Bohemian Like Yoiu och den här fantastiska låten om Heroinmissbruk eller inte Plats 22 tjugo år efter hon albumdebuterat så kommer albumet Car Wheels on A Gravel Road, nu är den den dolda diamanten Lucinda Williams plötsligt populär i alla läger. Precis nu är hon nya Emmylou och blir Grammyvinnare. Albumet är så lysande som det sas och titellåten är dess clou Plats 23 Polly Jean Harvey var också en extremt typisk 90-tals artist, från de tidiga extremt (då iaf) feministiska alstren till de mer Nick Cave doftande episka sakerna. Från To Bring You My Love, där Mick Harvey från Bad Seeds också spelar är som ett ljudsatt otäck roman. Hon är en idag en lysande och berättande artist Plats 24 NU pratar vi stenhård 90-tals hiphop, Mobb Deep Shook Ones II är en klassiker av stor rang, hade det varit en rocklåt hade vi pratat om You Really Got Me eller Gary Gilmores Eys. Pitchfork la den på plats 25 av 90 talets bästa och om ni fortfarande inte tror mig så lyssnar ni för lite på hip hop. Plats 25 Elliot Smith gick bort alldeles för tidigt, ska man beskriva honom som en Lo-fi trubadur eller en väldigt introvert singer/songwriter så kanske man skulle skrämma bort för många, visst är han ledsen ch deppig men samtidigt briljant i både ord & musik. Between the Bars är från tredje albumet Either/or då han fått lite större arrangemang men fortfarande är det väldigt påträngande vackert. ' 'Peter Alzén