90-talts bästa plats 3

Plats 3

När jag förra sommaren gjorde en lista över 80-talets bästa så var det bara 3 artister/grupper som jag lyssnade på från 1980 -1990, det var Cure, New Order och Nick Cave men när de två förstnämnda blev ganska tråkiga på 90-talet fortsatte Nick att hålla höjd. Albumet Let Love in från 94 är ett makalöst album, full med fantastiska låtar.

Fokuset klart och väldigt precist. Inledande Do You Love Me? är magnifikt hård, resten av albumet är lite mer intensivt, De två avslutande balladerna Ain’t Gonna Rain Anymore och Lay Me Low är stormande vackra. Men bäst är ändå Red Red Right som har använts i massor av filmer och tv-serier och jag förstår varför. Peter Alzén

90-talets bästa plats 4

Plats 4

på nittiotalet blir det ett uppsving för R'n'B då den kombinerar soulen med hip hopen. Till ett break från Michael McDonalds Chuck Jackson-cover »I Keep Forgetting« berättar Warren G en chauvinistisk historia om en biltur med sin polare Nate Dogg under en eftermiddag på den amerikanska västkusten. hämtad från filmen Above the Rim med en inledning samlad från Blaze of Glory får vi 90-talets bästa soullåt Peter Alzén

90-talets bästa plats 5

Plats 5

Om några veckor åker jag till London igen, för vilken gång i ordning vet jag inte men det är något där som drar, det är miljöerna, det är atmosfären. en stad där man åker till Oval för att se Inca Babies eller tar British Rail till East Croydon för att se Ghostdance är en stad man älskar. Känslan att åka till Dingwalls men alldeles för tidigt så man kan ta alla pubarna på den där långa gatan vid Camden innan, att äta vid stånden på Borough Market eller bara sätta sig på en pub utanför turistdistrikten är nog för mig ibland.

Ska jag göra det enkelt så älskar jag att vara i London, att bara gå på gatorna i Westbourne Grove, höra de senaste hitsen på högsta volym i stånden bland allt piratkopierat på Camden market. Sippa på en espresso på Bar Italia i Soho. Att skriva om London är egentligen onödigt dumt för det är dofter, ljud, trafik men framförallt musik som är London Alla konserter jag sett under alla besök eller bara musik som andas så mycket London att det inte går att få någon annan bild framför sig, det kan vara nattbussarna i Everything but the girls Missing eller broarna vid Westway i Clash Stay Free. Om ni tittar på videon till just Everything but the girl låten fattar ni att det blir inte mycket mer London än så, förövrigt har ni väl redan läst Tracey Thorns bok annars borde ni göra det. Peter Alzén

90-talets bästa plats 6

Plats 6

i slutet av nittiotalet så pluggade jag till läraren på heltid samtidigt som jag halvtidade på Skivbutiken, dessutom småbarn i familjen gjorde att jag oftast lyssnade på musik när hela familjen utom jag hade lagt sig, då blev det ofta ambient techno eller Singer/songwriters. en skiva som snurrade ohyggligt mycket den tiden var Dylans magnifika album Time Out Of My Mind. en skiva han fick tre Grammys för, bla Best album. När skivan kom så var det den första skiva på sju år där han hade spelat in eget material på och det gick rykten om både svår sjukdom och ännu värre saker, är inte säker på om något av det var sant men skivan är ett mästerverk, en av Dylans absoluta bästa.

Peter Alzén

90-talets bästa plats 7

plats 8

Första gången jag såg Bob Hund var mer än 20 år sen, några trappor upp på Lättingsscenen, de tog mig med total storm, jag hade då passerat 30 år och var bergsäker på att rockmusiken var så gott som död och här blir jag slagen av ett band som var det bästa jag sett sen jag som 16 åring såg Ebba grön i Polhemsskolans aula, bara Tomas Öberg ensam var en sådan adrenalinkick att jag glömde bort att inte dansa. Egentligen behöver jag inte skriva mer än så men de första åren så var det bara vi som såg de tidiga konserterna som fattade, nästan alla vänner ratade Bob Hund som något konstigt arty farty men bandets aviga mix av Lo-fi, Kraftwerk, Devo och Majakovskij var en sensation som exploderade på scenen, nuförtiden är musiken lite poppigare och mindre kantig.

Runt millenieskiftet hade jag nog tappat tron på bandet men när jag såg dem nu i vintras igen så insåg jag hur roligt det är, men som sagt det skruvade i början har tyvärr försvunnit. Det skulle vara lätt för mig att säga det var bättre förr men det var det inte tror jag Peter Alzén

90-talets bästa plats 8

I nittiotalets slut var nog Belle and Sebastians andra skiva If You’re Feeling Sinister den jag spelade allra mest, precis som The Jam, Lloyd Cole och kanske framförallt The Smiths så var detta ett band för oss som gärna läste böcker och tittade på gamla svartvita filmer. Belle and Sebastian kom från nästan ingenstans vintern 1996/97, eller de kom såklart från Glasgow och det pyttelilla indiebolaget Jeepster.

Efter det kom det flera fantastiska EPs, deras mytomspunna debut som kom ut på den ännu mindre bolaget Electric Honey sommaren 96, 1000 ex hade de pressat som alla gick åt till kompisar på universitetet där de gick och ingen utom de kunde höra albumet, först i slutet av 99 släpptes det och då hade bandet blivit det stora indiebandet i UK. Trots det vägrade åttamanna bandet prata med pressen och det är väl så myter bildas. If You’re feeling Sinister är en i dag ett mästerverk och jag såg att de hade uppfört den i sin helhet på Royal Albert hall i somras och jag förstår faktiskt inte varför jag var där Peter Alzén

90-talets bästa plats 9

90-talet var hip hopens gyllene decennium, 2Pac, Biggie, Wu-Tang Jay-Z med flera med flera men min favoritlåt från det årtiondet bygger på en sampling från Isaac Hayes ”Hung Up On My Baby” och är från Houston trion Geto Boys.

Tidningen Rolling Stone rankar låten som den femte bästa hip hoplåten genom tiderna. I nittiotalets inledning räknades de som gangster rap och trots att de sålde miljoner hade de svårt att få någon att distribuera skivorna. Inte blev det lättare när albumet We Can’t be stopped har en bild där Bushwick Bill, den kortväxte medlemmen sitter på en bår på sjukhuset efter att blivit skjuten av sin, som det sas då 14 åriga flickvän, i ögat. Willie D och Scarface hämtade sonika ut honom från akuten där han satt och väntade på vård bara för de skulle ta ett foto till konvolutet. Autenticitet är allt i hip hop och Minds Playin Tricks On Me är en lysande låt Peter Alzén