Jag
minns första gången jag läste om punk, det var i Expressens söndagsbilaga
hösten 76. (en artikel som tyvärr verkar vara omöjlig att hitta numer)
Det
dröjde till våren 77 innan jag hörde Sex Pistols, Clash och Ramones. Det var en
omskakande musik och fantastisk i sig men trots allt så var det mest rock fast
lite tuffare och roligare än vanligt och som 14 åring var det väldigt lätt att
älska det. Ännu mer kittlande var när man såg någon punkare, det var oftast när
man var på besök i Stockholm man hade tur att se någon, vanligen var det runt
Gamla Brogatan eller Gallerian. Sommaren 78 fick jag höra svenska punk för
första gången, det var en konsert från Långholmen med Ebba Grön, Skabb och
Reeperbahn, det lät som om den där musiken jag hade hört året före hade slagits
sönder ned i småbitar och satts ihop igen lite slarvigare och kantigare. Det
jag hörde då var början till att jag vågade starta mitt egna band, Pink Pyjamaz.
Nu sitter jag här med en
fotobok med bilder på stockholmspunkare från en sommarkväll 1977. Den sommaren gav
sig Gérard Hervé Polisset ut i Stockholmsnatten för att dokumentera det som kom
att visa sig vara den första punkvågen i Sverige. Boken STHLM77 samlar 60 av hans
porträtt från det året. I slutet av 00-talet så gjorde Håkan Lahger ett försök
att hitta personerna på fotografierna för att fråga om deras upplevelser från
1977 och varför de anslöt sig till just punkvågen. Några var inte i livet, men
de flesta har kunnat nås för att berätta. Förmodligen stupade boken på finansering
då men nu 10 år senare släpps den.
När
man läser en bok om svensk punk från sent 1970-tal måste man påminna sig att
Sverige såg helt annorlunda ut på den tiden.
Inte
alls lika amerikaniserat som nu. Stockholm var ungefär lika kvällsöppet som
Ockelbo idag.
Klimatet
för uppkäftig rock var sämsta möjliga – mest trist symfonisk rock eller
utsmetat trams.
Punken
var ett uppror mot meningslösheten och tristessen. Ur fascination för engelsk
punk växte en svensk rörelse fram.
Vi
ville inte vara som andra, men så speciella var vi nog egentligen inte. I dag
går tioåringar med spretigt hår och grön färg i håret. 1978 räckte det med en
kavaj från Emmaus, en Eater badge och ett par basketskor för att bli fredlös på
stan. Som så många andra ungdomsrörelser drömde punken om att krossa den
etablerade ordningen.
Men
till skillnad från föregångarna erbjöd den inget alternativ till rådande samhälle.
Det viktiga var revolten i sig.
Parollen
var ”Jag vill, jag kan, jag gör”. Alla, från band till fanzineredaktörer,
verkade göra sin grej bara på grund av kärlek.
Boken
innehåller många fina foton på människor som i slutet av sjuttiotalet var
semilegender för mig i Gävle, folk och band som Bedbugs, Pain och Cathy &
the Heat kunde jag läsa om i Veckor Revyn eller i Expressen, idag är jag
bekanta med flera av dem. Det är smått underbart att se de unga punkarna som
försöker se så tuffa, coola och världsvana ut och de är i sena tonåren, Bruppe,
Bosse Löthen och Olle Ljungström är 16 år gammal. Boken är roligt tidsdokument
över en flyktig tid som ändå väldigt många minns
En
tid då punken var något annorlunda, inte lika stöpt i uniformer som den blev
senare då alla hade skinnjacka med nitar och sitt favoritband skrivet på
ryggen. En tid då det räckte med ha en kavaj, några badges och basketskor för
att få stryk av raggare eller deras wannabes, eller för att bli bespottad av
”vanliga” människor.
En
tid då punken inte ännu hade nått förorten och blivit proggens småbrorsor, en
tid då den enda musiktidningen, Proggens stora fäste Musikens makt skrev att
man måste punktera punken och att den var fascistisk. En tid då musiken
förmodligen var mest lågbudget versioner av de engelska banden men en tid då
det var viktigare och coolare att ha ett band än att vara publik
nu börjar äntligen all snö smälta utanför mina fönster, det droppar sakta från taket och vad jag behöver just nu när jag tar en promenad med solen i ögonen är musik som låter som våren, snygg lite lyxig pop från 80-talet
Jag avslutade nyss Robert Forsters bok "Grant & I", Robert Forster och Grant McLennan var mer eller mindre bandet Go-Betweens.
Boken är en berättelse om ett band som aldrig riktigt lyckas, byter skivbolag hela tiden, når nästan fram men aldrig hela vägen till topplistorna men boken är samtidigt en fin berättelse om en vänskap som finns sedan studietiden 1978 tills Grant dör i sömnen av en hjärtattack 2006.
Det är lätt att tro att de är två bokmalar som bara vill spela melodiös pop men i den sista tredjedelen av boken kommer det fram att Robert lider av hepatit C förmodligen för att han delade nålar med några andra knarkare när de var yngre och Grant går ned sig i alkoholträsket efter att hans stora kärlek lämnar honom. nä nu orkar jag inte skriva så mycket mer, läs boken, köp albumet 16 Lovers Lane, en av historiens bästa popalbum, kolla på videorna här under, fem orsaker att älska Go-betweens (tyvärr är de sorgligt dåligt representerade på Spotify)
Hela januari tillbringade jag i David Sylvians värld och sen när jag läste om honom insåg jag att han var mycket yngre än vad man kunde tro, han var endast 24 år när han lade ned Japan, om det var bråk om flickvän med Mick Karn eller om det var så att han ville inte längre ville vara en simpel popstjärna är inte riktigt säkert. Men han hade startat bandet redan vid 16 års ålder.
Jag tror det var i Smash hits sent 78 som jag såg bilder på Japan för första gången, då var de inte så intressanta, trodde de var några eftersläntande New York Dolls kopior, vilket de i viss mån var.
När jag väl hörde dem för första gången var nog med Gentlemen take Polaroids albumet, det träffade mig precis rätt tid, när punken hade blivit grabbigt trist och postpunken var mer spännande så hade allt de där även en lutning mot Bowie och Roxy Music. Där passade Japan perfekt in.
När de senare 1981 dök upp med den fantastiska Tin Drum så fanns det inget band i världen som lät som Japan. (det fanns några som försökte kopiera dem i efterhand) , Ghost är en låt jag verkligen älskar, en femte plats på englandlistan är kanske konstigt för en sån annorlunda låt men den är värd ännu mer.
1984 kom solodebuten Brilliant trees där musiker som Ryuichi Sakamoto, Jon Hassell och Holger Czukay medverkade. Musiken var nu en bit ifrån det som låg på listorna men otroligt nog hamnade dess mix av jazz, konstmusik och österländsk ton på englands listans fjärde plats. Därefter har han jobbat med alla som han han borde jobba med men knepigt nog inte Brian Eno eller Scott Walker.
Alla de tre första albumen använde jag på 80-talet som någon form terapi/avslappning. Sedan tappade jag bort honom lite, kommer ihåg att jag ratade Rain Tree Crow albumet när det kom, det var på en helt annan våglängd än mig just då, nu när jag lyssnar på skivan låter den alldeles utmärkt. Därefter dröjde det fram till nästa band han var med i Nine Horses och deras smått underbara album Snow Borne Sorrow som kom 2005
Att verkligen låta Davids musik skölja genom de stora hörlurarna i det mörker som detta land bjöd på under årets första månader är som balsam för skälen. Idag fyller han 60 år och då tog jag mig tiden att göra en lista över de 40 bästa låtarna i mitt tycke som innehåller hans röst. Enjoy det är långt till våren än.
1. Ghosts
2. Orpheus
3. A Fire in the Forest
4. Red Guitar
5. Art f Parties
6. Wonderful World
7. Let the Happiness in
8. Gentlemen take polaroids
9. Forbidden Colours
10. Blemish
11. The Devils own
12. Buyo
13. Nightporter
14. World Citizen
15. Visions of China
16. Silver Moon
17. Nostalgia
18. Still Life in Mobile Homes
19. Money for all
20. Thalheim
21. Every Colour you are
22. Pulling Punches
23. Jean the Birdman
24. Small metal Gods
25. The Boy with the gun
26. The Banality of evil
27. Taking Islands in Africa
28. Brilliant Trees
29. When poets dreamed of angels
30. Wave
31. Heartbeat
32. September
33. The Shining of Things
34. Serotonin
35. Pocket full of change
36. I Surrender
37. Taking the Veil
38. Backwater
39. A History of Holes
40. Manafon
Året går mot sitt slut
Ett mindre roligt år innehåller alltid som alla andra år en hel del bra saker också.
Även om jag helst tänker låtar och inte album så var dessa tre album de jag lyssnade mest på under 2017
Säkert – Däggdjur
När man tror hon har upprepat sig själv så gör hon en gir och bjuder in vänner och gör den skiva som krupit mest under mitt skinn detta år.
Algiers – The Underside of Power
Jag ångrar att jag inte firade midsommar i Berlin när Algiers lirade där, ett band som är så full av intensitet att jag skulle säga de är en blandning av Pop Group och Redskins
The XX – I see you
När den kom i januari var jag lite besviken, långt ifrån de tidigare fantastisk skivorna, men den växte på sig och blev en av vårens mest spelade
Som vanligt gick jag på konsert nästan varje helg, mycket var bra, tyvärr var det inte så mycket som fick mig att vilja ge högsta betyget men topp två var.
1. Säkert - lilla teatern i Söderhamn
Herregud jag var nära att skrika att jag älskar dig till Annika Norlin men jag besinnade mig, så otroligt bra och årets bästa bokning av Söderhamns teater
2. Uje – Spring Uje Spring Södra teatern i Stockholm
Så vasst så vackert och så tänkvärt.
Men jag såg/hörde även Pillisnorks, SPectrum, Lustans Lakejer (2 gånger), Jesus and Mary Chain, Teenage Fan club, Thåström, Ulf Stureson, Mattias Alkberg, Håkan Hellström, Solen, Hives, Marit Bergman, Strindbergs som också var väldigt bra.
Årets miss var att jag missade Frida Hyvönen i Sandviken
Tv serier som jag plöjde och inte glömde bort efter jag sett dem var såklart Twin Peaks den mest magiska men att jag såg 8 säsonger av Shameless sen i somras säger nog hur bra den verkligen är.
Här är 125 bra låtar som förgyllde mina dagar under året
Siouxsie and the Banshees
Redan långt innan det kommit några skivor med bandet så var de väldigt omskrivna. Siouxsie var medlem i Bromley Contingent, en samling människor som följde efter Sex Pistols i deras tidiga skede. De var bland annat med i det legendariska tv programmet där Bill Grundy försökte intervjua bandet.
På festivalen på 100 club 20 september 1976 som Malcolm Mclaeren arrangerade hade första upplagan av Siouxsie & the Banshees plötsligt uppkommit, Marco Pirroni på gitarr, Sid Vicous på trummor, Steve Severin på bas och Siouxsie på sång. De spelade en låt som de kallade Lord’s Prayer för ungefär 20 minuter. Både författaren Jon Savage och Slits gitarrist Viv Albertine sa att när de såg Siouxsie uppträda så var det som en ny dörr för tjejer i musik öppnades.
En av de första gitarristerna de hade fick sparken för att han spelade för mycket rock’n’roll i sitt gitarrspel, vilket jag givetvis tycker är skitcoolt och vad man ska säga om Siouxsie & the Banshees hsitoria så har de aldrig sysslat med traditionell rock.
Under hela 1977 förekom klotter i London där budskapet var sign the Banshees och de gjorde flera tidiga demoinspelningar och John Peel session med låtar som Captain Scarlett och Make up to break up, i början av 1978 säljer de ut de flesta ställen de spelar på men har fortfarande inte fått något skivkontrakt.
Sommaren 1978 får de kontrakt med Polydor och i september samma år släpps Hong Kong Garden som når topp 10 på engelska singellistan. En helt fantastisk debutsingle.
Ett par månader senare kommer albumet The Scream. En debut som känns iskall och makalöst modern som ett av de första stora postpunk albumen.
Jag älskade skivan förhållningslöst då när jag var 15 år och nu när jag lyssnar ännu en gång på den förstår jag det fullständigt. Skivan är fylld av otroliga låtar som Mirage, Jigsaw Feeling, Carcass och kanske min absoluta favorit med bandet Overground.
Betyg 9/10
Albumet följs upp av två singlar som Mittageisen (en tysk version av Metal Postcard) och The Staircase (the Mystery) innan de nästan ett år senare släpper Join Hands. Ett album inspirerat av både det som hände i Iran samtidigt men framför allt av första världskriget.
Personligen tycker jag albumet är en besvikelse. De spår som är bra är nära i klass med de från debuten men alldeles för mycket är ogenomtränglig massa. Skivan blev även den sista där Kenny Morris och John McKay medverkade. Skivan nådde trots allt 13 plats på Albumlistan i UK.
Betyg 5/10
Budgie kommer in och blir fast trummis i bandet, på turnén efter Join Hands spelar Robert Smith gitarr, vilket kanske var enklast då the Cure var förband då. Strax efter kommer John McGeoch från Magazine in på gitarr. Musiken blir ljusare och första singeln Happy House är nästan poppig new wave
Albumet Kaleidoscope lever upp till sitt namn men musiken är lättare men fortfarande väldigt spännande både textmässigt och musikaliskt. Jag tyckte albumet var en stark förbättrimg efter Join hands, McGeoch gitarrspel är mycket luftigare än den vägg som bandet tidigare hade verkat bakom nu vädrades nya tider och nytt sound. Albumet blev en stor succé med en 5 plats på albumlistan.
Steve Jones från Sex Pistols gästar med gitarr på 3 låtar.
betyg 7/10
Sin vana trogen gav bandet ut singlar mellan albumen som bara släpptes på single. Israel var nästa exempel på det, släpptes november 1980.
Framgången fortsatte med Juju, även den nådde högt på albumlistan, nu har både musik och uttryck ändrt sig en hel del. Om Souixsie gått från den iskalla punkprinsessan så blir hon nu Queen of Goth.
1981 är den gamla punken helt borta i England, den nyare punken intresserade mig ingenting och de få band som förde det hårdare postpunken vidare var Siouxsie och Bauhaus, några år senare skulle Goth scenen explodera i landet men nu var det lättsam soulpop och sånt som the Face skrev om. Bandet visar med Ju-ju att de lyckas göra ännu ett fantastiskt album, det är vackert och mörkt på samma gång, melodiöst och dramatiskt. Båda singlarna är grymma poplåtar draperade i mörk mystik.
Artister som Red Hot Chili peppers, Radiohead och Suede sägs älska albumet.
Betyg 8/10
1982 åker bandet på en sverigeturné, de har tre nya låtar med sig och här växer något nytt fram. A kiss in the dreamhouse är en ganska stor gir från det mörka gotiska till det mer luddigt psykedeliska, personligen tycker jag att de tog en tristare väg men skivan räknas som en av deras absoluta bästa.
Stundtals är det fantastiskt vackert som Painted Bird och Cascades men alltför ofta tycker jag det blir för mycket flum. John McGeoch får strax efter skivan är klar, sparken pga alkoholproblem. In kommer ännu en gång Robert Smith, som nu inte bara dubblar Banshees med the Cure utan startar även ett projekt med Steve Severin under namnet The Glove.
Betyg 6/10
Det första bandet gör med Robert Smith är en cover på Beatles Dear Prudence, singeln når tredje plats på Englands listan och stakar lite ut hur de ska låta framöver. den är inspelad i Europafilms studio i Sundbyberg, en mellanlandning mellan Roskilde och Långholmsfestivalen, juni 83
Hyena blir det enda albumet Robert Smith är med på, givetvis orkar han inte med allt jobb med så många lika projekt. Hyena är ett förvirrande album, några toppar, den stråkbaserade ödesmättade inledningspåret Dazzle, den lätt jazziga Take me back och den stunsiga Swimming Horses men som helhet tycker jag det är ett blekt album.
Betyg 5/10
In från Clock DVA kommer ännu en gitarrist, John Valentine Carruthers, det första han får spela på är en tolva med 4 gamla låtar i nya stråk arrangemang, just Overground blev väldigt cool i den versionen.
Nästa skiva Tinderbox är en återgång mot det gamla Siouxsie & The Banshees, lite kallare, lite mer goth men i modernare drapering. Starkare låtar med mera direkta melodier, mindre psykedelisk flum som jag tycker kan vara sövande. Två lysande singlar dessutom.
Betyg 7/10
Efter sin kanske mest omedelbara skiva gör de än till kommersiell gir, ett coveralbum fylldmed deras gamla favoritlåtar, ett klassiskt knep som Bowie gjorde vid Pin-ups och massor av fler gjort därefter.
Vi får versioner av Sparks, Kraftwerk, the Band och kanske den mest hitvänliga Iggy Pops Passenger. Skivan är trevlig och bra val och helt ok versioner gör att den funkar men så mycket mer är den inte trots allt.
Betyg 6/10
Så var det dags att byta gitarrist igen från Specimen hämtades John Klein och samtidigt blir de för första gången en kvintett när Martin McCarrick tas in på alla möjliga instrument som Cello, dragspel mm. Första singeln Peek-A-boo visade på en ny spännande palett i deras musik. Som moderna svarta rytmer mötte gammal tjugotals jazz utan att alls låta daterad. Musiken är ganska långt ifrån det tidigare men ändå låter det bara som Siouxsie & the Banshees. Moget skulle jag skriva om det inte lät så tråkigt men stor dramatologi och finfina melodier gör skivan till en höjdare.
Betyg 7/10
Om Peepshow var nyskapande och ganska fräck är Superstition en liten upprepning, första singeln ”Kiss them for me” blev bandets första single att komma topp 40 i USA. Sommaren 1991 när skivan är aktuell åker de på en två månaders lång Lollapallooza turné tvärs över Amerika. Souxsie är själv ganska missnöjd med skivan och jag kan förstå det. Även om skivan fick fina recensioner när den släpptes så känns den måttligt rolig nu, visst det är inte dåligt och några spår är riktigt bra men inte känns den som någon spännande Siouxsie & the Banshees album.
Betyg 5/10
Nu dröjde det fyra år tills 1995 innan sista albumet med bandet kom, jag ska erkänna att jag var inte ens säker på att jag ägde en kopia men det gjorde jag och det kanske säger att det inte direkt är sönderspelat. Nu med nya öron 2017 låter skivan mycket bättre än Superstition, många av de vilda rytmerna från föregångaren är borta och låtarna är mer vuxen goth, John Cale producerade några av låtarna och får det att låta som det vore 1982 igen fast i modern skrud. Utmärkt slutepos på en fin karriär trots allt.
Marit Bergman
Kulturcentrum Sandviken fredag
4/5
Efter att haft punkbandet Candysuck i Rättvik kom hennes solodebut ” 3.00 AM” med buller & bång 2002. I några år där i mitten av 2000-talet var hon landets egna indiedrottning. Hon har fått massor av grammisar och P3 guldpriser, dessutom blivit utnämnd till landets bäst klädda i modetidningen Elle.
Ibland när man tyckt det varit lite väl tyst om hennes musikproduktion får man betänka att hon har många bollar i luften, jobbat som skribent, programledare på P3 och framförallt startat upp ett rockkollo för unga tjejer.
I år är hon äntligen tillbaka till publiken som väntat länge nu.
För ett år sedan kom skivan Molnet, den första på sju år, den första hon har skrivit med svenska texter.
Uppbackad av Andreas Kullberg iförd guldskor spelandes cittra och piano, så stod Marit där med sin rosa gitarr.
De öppnar med ”Santa Cruz” från senaste albumet Molnfabriken, senare ska det visa sig att de flesta låtarna från kvällens konsert var från den skivan.
När skivan släpptes för ungefär ett år sedan var jag lite besviken på den, tyckte det kändes som en barnskiva, i alla fall nästan, nu har jag såklart insett att den är skriven ur ett föräldraperspektiv men även musikaliskt är den mycket ”vuxnare” än den tuffa indiepop hon gjorde tidigare. Dessutom tycker jag mycket om skivan numer, Marit är en lättsam men ändå en fundersam artist, hennes mellansnack som kan låta väldigt vimsigt är oerhört fint, hon berättar små anekdoter utan att vara alltför manushållen, hon utstrålar en väldigt varm ton i det mesta, roligast är det nog när hon blir avbruten av sin son som har slut på batteriet när han lirar Minecraft bakom scenen.
Låtarna handlar ofta om ganska deppiga saker, om flyktingbarn som blir misshandlad av väktare, om folk som tar sina liv eller drömmar om ett annat liv. Det är vemodigt men ändå skönt som en varm tröja på hösten. Jag förstår att hon nästan bara spelar nyare låtar, då de skiljer sig en hel del från det äldre materialet även om jag vill höra flera gamla favoriter, idag var det endast "I Will Always Be Your Soldier" som var från de äldre skivorna.
Bäst ikväll var ändå ”bland gråter jag bara för tiden går”, en historia om att växa upp, att sitta i ett rum med affischer på the Clash och Transvision Vamp och bara längta efter annat liv, då och just då är Marit Bergman i Annika Norlin klass, det är då jag försiktigt torkar bort en tår i ögonvrån.
Det var en trevlig kväll i Kulturcentrums fina lokal och jag tror nog de flesta gick därifrån med ett leende
Peter Alzén
