Kåntry

Innan jag var tjugo år så var Country en musik man skrattade lite åt och ”skämtsamt” kallade hästjazz, den enda artist som man ändå tyckte var lite cool var Johhny Cash, han hade ju spelat in en live skiva på ett fängelse, den fanns i min fars skivsamling.
Tror det var när Costello släppte sitt Almost Blue album som jag och de flesta av mina bekanta blev konfunderade, visst han hade gjort en Soul platta året innan men det var ju ändå musik som vi gillade men nu detta, var han ironisk? Videon till A Good Year for tHe Roses gjorde oss ännu mer förvirrade.
Men jag köpte albumet och lyssnade väldigt mycket på det, det blev en ingång till en mer vuxen värld. Nästa country artist som träffade mitt hjärta var såklart Gram Parsons
Visst var det traditionell Country men anslaget var lika dystert som Leonard Cohen eller Sisters of Mercy som båda var artister jag lyssnade otroligt mycket på i mitten av 80-talet. Men att gräva i stora genrer är ofta jobbigt och svårt, idag kan du leta runt på streamings tjänster men då var det mycket värre. Som tur hade jag en kille som jobbade på en skivaffär som gjorde en kassett till mig, han hade plockat ut sina favoritlåtar men även en del lite lustigare låtar som
Men vad han hade med på kassetten förutom en massa Hank Williams var en massa fantastiska ballader
Sen när CD boomen kom och många fina samlingar släpptes så vidgades såklart min samling, då insåg man efter ett tag att samlingar med Charlie Rich och George Jones var essentiella saker att ha.
Sen började CMT började visas på svensk kabel, plötsligt var det mellan Hiphop och Country som striden om top tio på Billboard stod. Billy Ray Cyrus och Shania Twan var plötsligt lika mainstrem som Bon Jovi och Madonna. Fast de grejade aldrig jag,
Men jag är kräsen när jag lyssnar på country, den får inte vara flåshurtig eller för snabb, den ska helst vara deppig och country är bra på att vara deppig, det är bara här vi hittar låtar som ”If Drinkin´don’t kill me (Her memry will) ” eller ”Tonight the Bottle let me Down” en kille som verkligen följt den traditionen är såklart Ryan Adams redan i Whiskeytown sjöng han ”Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight” men då pratar vi alt country som kanske borde få nån egen plats men som klart är någon form av retro country med rocktänk eller nåt.

idag är Country något som är accepterat som en genre bland andra men det är inte ofta jag hör nåt nytt jag gillar fast jag vet att det finns därute nånstans, däremot har jag lärt mig uppskatta och ibland älska Alf Robertson, mycket pga av poddar om honom, och Snedtänkt avsnittet om svensk country där Ina Lunström och Kalle Lind gör ett grymt gräv borde många verkligen höra.
Peter Alzén

Cure boken

Jag har senaste semesterveckan lyssnat och läst om The Cure, samtidigt som jag läst Martin Sernestrands bok ”Tro, hopp och kärlek, Historien om the Cure i Sverige” så har jag lyssnat genom alla skivorna i kronologisk ordning ännu en gång. Ett band som betydde ohyggligt mycket för mig en gång i tiden. Det är svårt att bortse från låtar som man spelat så ofta, älskade sedan sommaren 1979, tuff pop men lika vek som det som senare skulle bli The Smiths varumärke, Three Imaginary Boys var en skiva som spelades nästan sönder i mitt pojkrum på Selkroken, skivan som saknade titlar, jo första upplagan hade bara symboler som låttitlar var tillsammans med Joy Division, Magazine otrolig musik att vara missförstådd tonåring till. Alla singlarna runt den tiden var ju minst sagt fantastiska också. Den första låt jag hörde och första skiva jag köpte med bandet var singlen ”Boys Don’t Cry”, som inte bara är en finfin poplåt men även en text som alla pojkar i alla åldrar någongång sjungit när de känt sig lite bortglömda.

När sedan uppföljaren Seventeen Seconds kom var jag lite besviken men det släppte snabbt. Det som först kändes som något slags andra klassens Pink Floyd blev snabbt till något modernt som saknade motstycke i min skivsamling just då. Första gången jag såg bandet var på Rock Palais hösten 80, då var allt punkigare än på skivan men ändå inte som något jag upplevt tidigare. Hösten 2016 såg jag bandet igen, tror det var sjätte gången men första gången på 20 år och visst kanske jag klagade på att 3 timmar och 35 låtar är för långt men det är en gubbig klagan som jag inte borde ha sagt, att bandet repar in över 90 låtar till den turnén så varje kväll blir 3 olika timmar är väl en våt dröm för ett riktigt fan.

Martins bok är rolig läsning även om jag först tyckte den var väl knastertorr så blir den roligare ju längre det lider. Det är en väl baserad historieskildring av ett av de största rockbanden de senaste 40 åren med bra genomgång av alla konflikter som funnits runt sångaren Robert Smith som är den enda som varit med hela tiden. Roligast att läsa är nog ändå hur de blev mottagna av svenska kritiker, från tidigt 80-tal då de flesta verkar tycka de bara är konstiga, tills det blev kritiker som verkade gilla bandet. Alla albums recensioner får plats här. De flesta svenska recensenter tycker livespelningar var sega sjok av deppiga låtar innan det bandet avslutade sina konserter med bukett av pophits, då tyckte alla det var bra och frågade sig ”varför lirar de inte så hela tiden”, vilket är ett tydligt tecken på att man inte riktigt förstått The Cures storhet. När sedan bandet började med sina mastodontspelningar blev kritiken ändå tydligare, sen ser man vilka skribenter som är lite mer trendkänsliga och autonomt skriver ned bandet för allt de gör efter de inte är lika hippa längre, en av de få skribenter som verkar fatta vad bandet gör och kommer med konstruktiva inlägg är såklart Fredrik Strage.

Boken går även genom alla besök i Sverige med kommentarer från fans, vilket är ganska roligt även om jag kanske vill ha med några fans som var med från början i kommentarer till de senaste konserterna men det är en petitess. Sen vore det roligt om vi fått mer av Martins eget tyckande och tänkande även om det blev ett par sidor på slutet men en klart läsvärd bok om nu vill veta lite mer om The Cure.
Själv blev jag så till mig denna vecka att jag var tvungen att uppdatera min topplista över Bandets bästa låtar
Peter Alzén

the Cramps

man skulle kunna skriva massor om Cramps såklart men vi måste fira lite snabbt att världshistoriens coolaste gig firr 40 år idag

dj set CC puben 18/5

Igår lirade jag musik i baren före och efter The Scrags alldeles utmärkta gig på CC-Puben i Gävle. här är vad jag spelade

STHLM77

STLM77

Jag minns första gången jag läste om punk, det var i Expressens söndagsbilaga hösten 76. (en artikel som tyvärr verkar vara omöjlig att hitta numer)

Det dröjde till våren 77 innan jag hörde Sex Pistols, Clash och Ramones. Det var en omskakande musik och fantastisk i sig men trots allt så var det mest rock fast lite tuffare och roligare än vanligt och som 14 åring var det väldigt lätt att älska det. Ännu mer kittlande var när man såg någon punkare, det var oftast när man var på besök i Stockholm man hade tur att se någon, vanligen var det runt Gamla Brogatan eller Gallerian. Sommaren 78 fick jag höra svenska punk för första gången, det var en konsert från Långholmen med Ebba Grön, Skabb och Reeperbahn, det lät som om den där musiken jag hade hört året före hade slagits sönder ned i småbitar och satts ihop igen lite slarvigare och kantigare. Det jag hörde då var början till att jag vågade starta mitt egna band, Pink Pyjamaz.

Nu sitter jag här med en fotobok med bilder på stockholmspunkare från en sommarkväll 1977. Den sommaren gav sig Gérard Hervé Polisset ut i Stockholmsnatten för att dokumentera det som kom att visa sig vara den första punkvågen i Sverige. Boken STHLM77 samlar 60 av hans porträtt från det året. I slutet av 00-talet så gjorde Håkan Lahger ett försök att hitta personerna på fotografierna för att fråga om deras upplevelser från 1977 och varför de anslöt sig till just punkvågen. Några var inte i livet, men de flesta har kunnat nås för att berätta. Förmodligen stupade boken på finansering då men nu 10 år senare släpps den.

När man läser en bok om svensk punk från sent 1970-tal måste man påminna sig att Sverige såg helt annorlunda ut på den tiden.

Inte alls lika amerikaniserat som nu. Stockholm var ungefär lika kvällsöppet som Ockelbo idag.

Klimatet för uppkäftig rock var sämsta möjliga – mest trist symfonisk rock eller utsmetat trams.

Punken var ett uppror mot meningslösheten och tristessen. Ur fascination för engelsk punk växte en svensk rörelse fram.

Vi ville inte vara som andra, men så speciella var vi nog egentligen inte. I dag går tioåringar med spretigt hår och grön färg i håret. 1978 räckte det med en kavaj från Emmaus, en Eater badge och ett par basketskor för att bli fredlös på stan. Som så många andra ungdomsrörelser drömde punken om att krossa den etablerade ordningen.

Men till skillnad från föregångarna erbjöd den inget alternativ till rådande samhälle. Det viktiga var revolten i sig.

Parollen var ”Jag vill, jag kan, jag gör”. Alla, från band till fanzineredaktörer, verkade göra sin grej bara på grund av kärlek.

Boken innehåller många fina foton på människor som i slutet av sjuttiotalet var semilegender för mig i Gävle, folk och band som Bedbugs, Pain och Cathy & the Heat kunde jag läsa om i Veckor Revyn eller i Expressen, idag är jag bekanta med flera av dem. Det är smått underbart att se de unga punkarna som försöker se så tuffa, coola och världsvana ut och de är i sena tonåren, Bruppe, Bosse Löthen och Olle Ljungström är 16 år gammal. Boken är roligt tidsdokument över en flyktig tid som ändå väldigt många minns

En tid då punken var något annorlunda, inte lika stöpt i uniformer som den blev senare då alla hade skinnjacka med nitar och sitt favoritband skrivet på ryggen. En tid då det räckte med ha en kavaj, några badges och basketskor för att få stryk av raggare eller deras wannabes, eller för att bli bespottad av ”vanliga” människor.

En tid då punken inte ännu hade nått förorten och blivit proggens småbrorsor, en tid då den enda musiktidningen, Proggens stora fäste Musikens makt skrev att man måste punktera punken och att den var fascistisk. En tid då musiken förmodligen var mest lågbudget versioner av de engelska banden men en tid då det var viktigare och coolare att ha ett band än att vara publik

Peter Alzén

vårmusik

nu börjar äntligen all snö smälta utanför mina fönster, det droppar sakta från taket och vad jag behöver just nu när jag tar en promenad med solen i ögonen är musik som låter som våren, snygg lite lyxig pop från 80-talet

Grant & I

Jag avslutade nyss Robert Forsters bok "Grant & I", Robert Forster och Grant McLennan var mer eller mindre bandet Go-Betweens. Boken är en berättelse om ett band som aldrig riktigt lyckas, byter skivbolag hela tiden, når nästan fram men aldrig hela vägen till topplistorna men boken är samtidigt en fin berättelse om en vänskap som finns sedan studietiden 1978 tills Grant dör i sömnen av en hjärtattack 2006.
Det är lätt att tro att de är två bokmalar som bara vill spela melodiös pop men i den sista tredjedelen av boken kommer det fram att Robert lider av hepatit C förmodligen för att han delade nålar med några andra knarkare när de var yngre och Grant går ned sig i alkoholträsket efter att hans stora kärlek lämnar honom. nä nu orkar jag inte skriva så mycket mer, läs boken, köp albumet 16 Lovers Lane, en av historiens bästa popalbum, kolla på videorna här under, fem orsaker att älska Go-betweens (tyvärr är de sorgligt dåligt representerade på Spotify)

Peter Alzén