Norman Whitfield

idag skulle Norman Whitfield fyllt 80 år (men han dog redan 2009). en man som tyvärr har glömts bort en hel del numer. hans produktioner och låtar som I Heard it Through the grapevine och Ain't too proud to beg är som alla vet fantastiska
men det var i slutet av 60-talets hans produktioner gick från den vanliga soulen till att bli tyngre, mer politiska givetvis var allt i tidens anda.
När jag började lyssna på soul i början av 80-talet så var steget från den tidiga lätta poppiga Motown till det som Temptations gjorde på albumen i skarven av 60-70 tal ganska lätt. det lät ju som rock fast bättre. sen ska vi absolut inte glömma det han gjorde med Undisputed Truth och Rose Royce på 70-talet

Magnus Fagernäs dök för första gången upp i början av 80-talet som trummis i Bollnäsbandet Pinballs, något år senare dubblerade han även som trummis i Dead Scouts. I Dead Scouts var vi många som tyckte han var den coolaste killen i trakten.
Dead Scouts. är en fotnot i dem svenska rockhistorien, men 1984 var de på framsidan av Schlager som då var Sveriges hippaste och största musiktidning, när Scouterna precis blivit det första svenska band som blivit signade av Virgin i Sverige. Första singeln Blodig jord blev en semi hit och förväntningarna på albumet var stort men det blev inte så mycket mer och efter en singel till, Rulla på kastade de in handduken.
Per Persson fick sitt pack, Magnus Fagernäs blev trummis i Traste Lindens Kvintett och gitarristen Ola Gatby blev reklamguru på byrån Paradiset. Fast där emellan spelade faktiskt med bandet Bombi Bitt.
Efter att ha spelat musik i mer än halva sitt liv lade han vid trettiofem års ålder helt sonika av, glädjen var slut men nu sen några år är han tillbaka nu under namnet Mankku.
Två album och några singlar har det blivit, i fjol var han på ett besök på musikhuset för en trevlig spelning tillsammans med ismael. Nu i dagarna har han släppt ett nytt alster som är alldeles toppen. Alla ni som gillar musik på svenska med mening missa inte detta.

Docenternas 50 bästa

Joppe Pihlgren fyller 60 år idag, så vi firar med Docenternas 50 bästa. I konkurrens med Persson och Annika Norlin den bästa kött&potatis prosan i landet

åttiotalets 200 (drygt) bästa låtar

Peter Alzén

sjuttiotalets 200 bästa låtar

sjuttiotalets 200 bästa låtar, ok jag räknar trots att jag är mattelärare lite taskigt

Peter Alzén

Gubbrock

I morse vid frukosten ser jag att Johannes Klenell, kulturredaktör på tidningen Arbetet hade lagt ut en spellista på Twitter. Spellistan hette Absolute Gubb. Jag stoppade in låtlistan i öronen och satt mig på cykeln och iväg till gymmet.  <br/>

Väl där så inser jag att han lagt in låtar med Hidden Cameras, Amason och Pj Harvey mitt emellan givna giganter som Bruce, Lundell och Dire Straits.

Då slår det mig att i höstas var det en yngre person som kallade Hot Chip gubbrock när jag berättade att jag skulle gå på det.<br/>

Om jag spelade tidigare nämnda ”nyare” grupper för mina äldre vänner så skulle de absolut inte kalla det gubbrock medan en person som är född efter 85 givetvis skulle göra det, om de nu använder det begreppet. De kanske bara skulle sucka OK Boomers och gå vidare.<br/>

Men alltså är det så att gubbrock genren måste hela tiden skrivas om, när jag var 17 år så älskade jag all ny musik (vill minnas att det var så i alla fall) och föraktade gammal trist musik som Dylan Och Stones.<br/>

Minns sommaren 80 när en jämnårig vän köper en lp med Rolling Stones och vi andra fattar inget, de där är ju fiende musik, sånt som vi slogs emot när vi bildade våra första punkband.

Nuförtiden tycker såklart att både Stones och Dylan är lysande artister men kanske inte alltid så relevanta.  Jag såg Stones i Sydney 1995, jag hade vunnit en musiktävling på TV3, en resa och konsert var jag ville i hela världen, det här var innan internet blivit den sökmotor det är nu så jag valde Stones i Australien av två orsaker.<br/>

1 jag ville till Australien och den enda konsert jag såg som skulle hållas där var Stones på Sydney Cricket stadium

2 kan vara kul att se dem innan de lägger av (Hasse Östlund, Nomads formidabla gitarrist såg dem i Göteborg 1982 av exakt samma anledning)<br/>

Motsatsen till gubbrock är slyngelrock.  Trots mina 57 år så älskar jag slyngelrock.

En musik som spelas av folk som inte kommit ur tonåren, där allt genast är ledordet, där allt gammalt är ointressant. Jag minns när Andres Lokko recenserade Eldkvarn i tonårstidningen Ultra i slutet av 80-talet med orden ”Den är skivan är tusen år gammal”

Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband kan ge en, att få skriksjunga med Hurula i rader som ”Inga pengar kvar att bränna, hade inga känslor kvar att känna”  <br/>

Slyngelrock band ska helst lägga av efter första skivan annars har de en risk att hamna i gubbrockhyllan efter några år.  men än idag så försöker jag leta ny musik att upptäcka, är livrädd att bli en sån där gammal sur gubbe som tycker allt var bättre förr, att inget kommer bli bättre än Beatles, Zeppelin och Bowie (fast i det sistnämnda så är det ju sant) så sent som i årsskiftet var jag på D.I.Y festival utanför tunnelbana systemet i London. <br/>

Annars verkar resten av min generation bara se band som de minns från tiden de var unga och ibland verkar samtiden göra allt för att göra dem till mötes, ta till exempel när Black sabbath för några år sedan skulle spela på Friends arena, så användes en bild från 1970 i marknadsföringen. ingen ville se att det var folk som var lika gamla som den lokala PRO föreningen som skulle rocka den kvällen.<br/>

Fast det är väl nu jag inte ska avslöja att jag biljetter i år till flera band som var mina favoriter innan jag var 30 och i lördags hade jag biljetter till Bangers 'n'Mash där Paul Simonon lirade skivor. Nej jag är en gubbrockare jag med 

Peter Alzén

”Ödmjukhet och värme och en massa bra låtar”

John Prine var på konserthuset i Gävle i fredags

Foto Anders Sundin

Ödmjukhet, värme och en massa bra låtar så skulle den korta recensionen av kvällen vara. 

Men det finns en längre variant också.

Det är svårt att inte bli berörd av hela fredagskvällen på Gävle konserthuset, han kommer in på något slags permobil, sätter sig ned och ber om ursäkt för han inte kom i augusti. Den här spelningen var ju egentligen lagd i augusti men John Prines läkare gav honom flygförbud för det var för stor risk att han skulle drabbas av en stroke. 

John Prine är en legend för folk som bryr sig om musik, speciellt den traditionella varianten, inte country, inte rock, inte folk men lite av allt.

På Grammy-galan för några månader sen fick han utmärkelsen ”Lifetime Achievement Award” för lång och trogen tjänst för sitt låtskrivande och hans senaste album “The Tree Of Forgiveness” gick rakt in på Billboard listans femte plats.

Ikväll gjorde han sitt enda Sverige besök på konserthuset i Gävle, människor hade rest från alla delar av landet för att kanske ta sista chansen att se och höra honom, i alla fall var det lite så snacket gick i foajén innan. 

Men all oro om hur hans form var kom snabbt på skam då han inte bara sjöng med stor pondus i rösten utan även i det jovialiska mellansnacket briljerade han.

Jag tycker det är så skönt med folk som kan sitt mellansnack, historier om fisketurer, om när han var brevbärare i Chicago eller bara om låtarnas innebörd, ofta från verkliga livet. Jag har sett för många artister som bara svamlar eller möjligen bara säger ett tack mellan låtarna. Så detta var riktigt fint att höra. 

Jag skulle kunna räkna upp hur många av de klassiker som spelades ikväll. personligen tycker jag låtar som ”Angel from Montgomery”, ”Speed of the sound of loneliness” och ”Sam Stone” var kvällens höjdpunkter men egentligen är det hela de två timmar och 19 låtar långa konserten som helhet som var en varm skön gemenskap som gjorde att vi alla kom ut i den kalla mörka februarinatten lite starkare, lite mer positiva. 

Framför en fond av ett jättestort träd fanns ett litet band som med små medel tog oss genom kvällen. Bandet som kompade John var inte fler än fyra men la ett perfekt grund för honom att lägga ut sina låtar på, kontrabas, trummor och gitarr gjorde med små medel det perfekt precis som riktigt duktiga musiker gör, och mannen som spelade Steel guitar, violin, med mera smyckade det sista så vemodet rullade in. <br/>

Det jublades med jämna mellanrum och applåderna rullade över läktaren men när han nämner Joe Hill och berättar om hans pappa hade varit fackligt aktiv som kvällens stora jubel kommer. Tänk om Gävle stad kunde inse hur stor Joe Hill är i amerikanska musikkretsar och göra något av det. 

På det stora hela var det här en otroligt sympatisk och varm kväll som känns både som en comeback och ett avsked på en och samma gång.  Kvällens support var Ian Noe som fick 25 minuter men blev inte mer än en kille med gitarr, tycker nog hans album lovade mer än så. 

Peter Alzén 

(Tidigare publicerad i Gefle Dagblad