ABBA Vemod undercover

Mina tre favoritlåtar med Abba är 1. Eagle 2. The Day before you came 3. The Winner takes it all eller Summer Night City eller …
Idag är ABBA legendariska i den allmänna musikaliska kanonen, de är så gigantiska att deras avatarer (Abbatarer) uppträder nu i England för utsålda hus. Samlingsskivan ABBA Gold har sålt mer än 26 miljoner exemplar, dessutom gavs en More Gold samling ut och om inte det vore nog så har de även gjort Abba Oros – Grandes Exitos en hitsamling med spanska versioner av deras hits.

Jag fick Jan Gradvalls bok ”Vemod Undercover” i julklapp av min bror och det är en uppfriskande läsning även om mycket går ut på att slå in det jag skrev ovan om och om igen. Det som är riktigt bra med boken är att det är ingen rak historia från när Benny & Björn träffades i Linköping 1966 till Abba Voyage i nutid, utan Janne går i varje kapitel in med nya infallsvinklar som förklarar Abbas storhet.
Jag såg Abba på Köpmanberget i Hudiksvall sommaren 1975, året innan hade jag fått Waterloo på kassett av min moster för jag barnvaktat hennes son. På den tiden kunde man inte köpa band T-shirts men det fanns ibland ställen som pressade på ett tryck på tröjor, jag fick en orange med en bild på Abba i fram, på ryggen stod det PETER. Ibland brukar jag säga att jag hade ingen riktig musiksmak innan punken men det är inte riktigt sant, Sweet, Alice Cooper, Bowie och Abba var favoriter men mest lyssnade jag på det som Kaj Kindvall spelade på radion.
Kompisars storbrorsor retades gärna för de såg ned på Abba, de gillade Zappa och Prog, poplåtar var lite larvigt och de spelade gärna ”Doin the omoralisk schlagerfestival” för oss mindre bevandrade tolvåringar.
Gradvalls bok är både underhållande rolig läsning men också väldigt pedagogisk, den är dessutom skriven så att du inte behöver vara insatt eller veta en massa namn, de förklaras under resans gång.
Sen när jag blev punkare så skulle man ju inte gilla disco eller Abba men jag var ju dj på fritidsgården Träffen och gillade disco, samtidigt om jag skulle hitta ett kassettband från sommaren 78 så skulle nog ”Summer Night City” sitta där mellan Patti Smiths ”Because the night” och Problems ”90000”. Sommaren 1980 köper jag till många vänners förvåning ”The Winner takes it all” på single men det roliga att en av Gävles meste puritanpunkare (roligt info i boken var att hon som skrev storyn till Mamma Mia musikalen/filmen var en gammal punkare) älskade också låten så vi slängde på den på fester som normalt dominerades av ”Staten & Kapitalet” och ”Nu ska vi ha kul” . Året efter läser jag en text där Johan Kinde berättar om sina 5 just då favoritlåtar, 4 av de hade jag men den femte var ”Kisses of Fire” med Abba, av en slump fanns den skiva på rea på Skivbutiken där jag extraknäckte, köpte den och diggade i smyg.
Det intressanta med Abba är att de blev bättre och bättre för varje skiva, visst många stora låtar finns på de tidiga albumen men de innehåller också en hel del utfyllnad, speciellt rocklåtarna.
När U2 gjorde ”Dancing Queen” under Zoo Europa turnén trodde Björn & Benny att de var ironiska men det var de inte, samma sak när Sisters of Mercy körde ”Gimme Gimme Gimme ( a man after midnight) det var inte mening som något roligt utan bara en cover på en bra låt.
Jan Gradvall tar också fram en sak som jag nog inte tänkt på men känns självklar när jag lyssnar nu, det är vemodet, melankolin som finns i de bästa Abba låtarna. Vemod, jag har alltid gillat sorgsen musik mer än glad musik, avskyr låtar som ”Celebration” och ”I’m so Excited” men det behöver inte vara självmords deppigt som Townes ”Kathleen” eller Johnny Cash ”Hurt” utan det får gärna ha en ton av vemod, jag älskar det lite sorgliga Pet shop Boys, men är måttligt förjust när de gör High NRG disco. I Abbas katalog är jag väljer jag gärna bort ”I do, I do, I do, I do”, ”Hasta Manana” och ”Thank you for the musik” för att istället höra ”The Day before you came” som lätt hade kunnat vara en Petshop Boys låt.
När Anders Sundin, Jan Sundström och jag skulle skriva en bok om Gävle Folketspark var det som en skatt när vi hittade bilder på Abba i Gefle Dagblads arkiv, bilder som aldrig blivit publicerade. sen när boken blev en utställning på Länsmuseet i Gävle fick de såklart bli den centrala punkten.
Boken är rolig att läsa, det enda jag skulle vilja veta mer om hur kontraktet med Playboy music för singlarna ”People Need Love” och ”He is your Brother” gick till. Lokalpatrioten i mig skulle vilja veta mer om när Agneta Fältskog skrev ”Men natten är vår” till Kicki Moberg, den singeln som också innehöll den outgivna Abba låten ”I’m still Alive” här i svensk översättning ”Här är mitt liv” men det är givetvis petitesser.

Peter Alzén

1984

1984 I de sista dagarna av 1983 så frågar Ola Claesson mig om vi ska bilda ett band, han hade tidigare försökt få Sonny Jansson att jag skulle sjunga i Bizarre sex men Sonny hade förståeligt vägrat.

Så Ola bildar ett nytt band med mig och eftersom vi är på fest hos Rickard på Runebergsvägen så frågar vi givetvis även om han vill vara med – ok om jag får spela gitarr säger trummisen i Bizarre och vips är vi ett band. Rytmen får skötas av min lillebrors kvadratiska rytmbox som hade en bunt givna rytmer att spela till.
Metal Mean Machine repar in Walking on Guilded splinters och några låtar som vi improviserar fram. På sommaren så hänger jag som vanligt vid flippret på Princess och där frågar jag nog Mattias om han vill vara med i vårat tuffa band. Han accepterar.
Annars muckade jag från KA1 i mars, (vi blir utslängda från Gröna Jägaren och kom inte in på Ritz dagen innan muck) och hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra med mitt 21 åriga liv. Jag visste att en del jag kände gick köksutbildningen uppe på AMU, det kanske man borde prova på men på Arbetsförmedlingen sa de att man kunde bara börja i augusti och januari så fick jag någon sorts anställning där tills hösten kom. Gjorde mackor, servade automater med dem och juice.
Sen på sommaren kom jag på att vi skulle åka flotte på Klarälven, det var jag, Jomma, Anders och Gurra. Vi skulle ha fester med alla andra ungdomar som åkte flotte där, tror det regnade mestadels av tiden och de andra som vi mötte var tyska barnfamiljer. På Roskilde såg vi Johnny Winter sola på sin gitarr i 200 timmar, i alla fall kändes det så men några i publiken kastade flaskor på honom tills han gav upp, tack för det. Killing Joke och New Order var grymt bra om jag inte minns fel.
Troligen var jag dj på både Fenix och Wictoria en del saker de där åren flyter lite ihop och sen hade jag en flickvän med namn från en Costellolåt. Jag var i Borlänge och såg när Gefle IF åkte ur Allsvenskan.
Otroligt minns jag inget vad som hände i världen allmänt 1984 förutom att det var ett OS-år men som vanligt hörde jag en massa bra musik.
Peter Alzén

2023 års bästa låtar

årets bästa låtar på jullovets första dag. årets comeback gjordes givetvis inte av Rolling Stones utan av Everything but the girl, 14 år efter Temeramental kom Fuse, ett album som förvisso hade kunnat vara ännu mer melankolisk. som vanligt är det inte så mycket rock som är bra 2023 men mycket annat, flera regionala låtar tar sig upp på min topp 100.

Nick Caves flexisingle

Första gången jag såg Nick Cave var på Ritz i april 1987, om jag inte minns fel så var det en torsdag och bandet klev aldrig upp på scenen. Vi hade åkt ned från Gävle och ville mest att konserten skulle börja, det gick rykten i publiken om att Blixa hade missat planet från Berlin men när klockan närmade sig halv två klev de äntligen upp och Folksinger ljöd i högtalarsystemet.
Det var givetvis lysande och som det senare också alltid varit när Nick Cave and the Bad Seeds är på en scen. Samma kväll köpte jag ett turnéhäfte där en grön flexisingle följde med. ”Scum”hette låten och var en ren hatlåt till en journalist.

”He was a miserable shitwringing turd Like he reminded me of some evil gnome Shaking hands was like shaking a hot, fat, oily bone.
His and herpes bath towel type If you know what I mean I could not look at him, worm
I think you fucking traitor, chronic masturbator, Shitlicker, user, self-abuser, jigger jigger! What rock did you crawl from? Which, did you come?
You Judas, Brutus, Vitus, Scum! Hey four-eyes, come That’s right, it’s a gun Face is bubble, blood, and, street Snowman with six holes clean into his fat fuckin guts”
Låten är som många andra av hans furiösa låtar från den tiden, otroligt bra och när jag senare började kolla upp vad journalisten i fråga egentligen skrev och vad det var som utlöste Nicks raseri.

I Guardian 2008 berättade Mat Snow som var en ung journalist på NME att han hade sett Birthday Party 1980 och blivit alldeles knäckt.
”In 1980 my old school buddy Barney Hoskyns was writing for NME and wanted someone to go to gigs with. I became his plus one. The Birthday Party were just fantastic, incredibly exciting, wild and feral, and we became part of their scene, which consisted of hanging out, playing records, doing drugs and drinking.
I had a straight job and by night morphed into a nocturnal creature. It was an exciting scene to feel vicariously part of. It felt like you were living through a Velvet Underground song. I remember Nick setting his hair on fire with a candle: everything was part-Baudelaire, part-Keith Richards. But by 1983 the Birthday Party had broken up and Nick was forming the Bad Seeds. He and his girlfriend Anita were asking for somewhere to crash for a while, and the pair moved in with me. He was still doing heroin but he was discreet. He was a good housemate. It was funny because he was always nagging Anita about her diet, yet he was shooting up! They moved down the road and we lost touch.
I raved about his From Her To Eternity album in NME but then, in a singles review, happened to drop in that the forthcoming - second - Nick Cave album “lacked the same dramatic tension”. A year or so later I found myself interviewing Nick formally for the first time. He kept me and the photographer waiting for hours. The PR was very jumpy. I got a very unusual interview. I asked him what the problem was and he said, “I think you’re an arsehole” and mentioned that he’d written a song developing this theme. Weeks later, I bought for £1 a green seven-inch flexidisc called “Scum.” I think it’s one of his best songs, and very funny. Like Dylan’s Mr Jones, I’d rather be memorialised as the spotlit object of a genius’s scorn than a dusty discographical footnote. My wife to be was a big Nick Cave fan—“Scum” is “our song.”
Även om det här var en tid då Nick hade mer illegala substanser i sina vener än blod så måste detta utbrott på en journalist vara ett av det kanske mest överdrivna aggressioner som gjorts i musikvärlden, i hård konkurrens med när Sid Vicous slog ned Nick Kent med en cykelkedja.
Peter Alzén

Johnny Marr 60 år

Idag fyller mannen som gjorde Moz mörka poesi till popgodis med hjälp av sina gitarrmelodier,
Här är en bunt låtar han varit med på efter The Smiths
Peter Alzén

Sångerna de spelar när Sommaren tar slut

En av de kulturartiklar jag blivit gladast över i år är när Andres Lokko fick bre ut sig över en helsida i Svenska Dagbladet över Slowdives senaste album. En text som berättar mycket mer än bara om Slowdives skiva, hur 30 år gammal musik kan plötsligt vara helt rätt i tiden, hur musikcentra har flyttat från England till Kalifornien.
Hur det så perifera shoegaze bandet Slowdive som med åren fått en större och större publik än när de var aktuella i 90-talets början, deras softa drömmande pop är idag perfekt anpassande till festivaler som Coachella eller bara som till ett soft Kaliforniskt klimat.

Jag såg Slowdive i Gävle på Café Q i februari 92, då kändes deras musik nästan Passé och några år senare hade först Suede och sen brittpopen nästan suddat ut Shoegaze banden, undantaget är såklart My Bloody Valentine. Men som sagt musik som Mazzy Star, Beach House, Galaxie 500 med flera har år efter år känts moderna eller så blev det aldrig omodern med vacker melankoli.
Årets ”Everything is alive”, är bandets femte album på tre decennier, är lätt att avfärda som en fin ljudkuliss men det är en skiva som växt otroligt under sensommaren. Det är vackert men ändå ganska suggestivt även om kanterna blivit softare med åren.
Häromveckan såg jag Gärdet på Musikhuset i Gävle, de spelar också Dreampop

Dreampop vad är det egentligen? Soft, svävande väldigt mycket närmare Laurel Canyon banden än vad de är traditionell bluesbaserad rock. Det sägs att människor födda efter 1990 helt ratar traditionell bluesbaserad rock numer och istället väljer det softare soundet som kan förknippas med amerikanska västkusten.
Intressant nog har Gärdet (enligt spotify) flest lyssnare just där. Jag har sen dess lyssnat ganska mycket på några av deras låtar speciellt den senaste ”Friday Feeling” som är nästan en 80-tals R’n’B låt, lite Scritti Politti vibbar och väldigt perfekt till en spellista till den gryende hösten.
Jag har jobbat på en spellista ett tag som skulle passa den stämning jag ville åt, tyvärr blev det försent att kalla den Sent i september så det här fick bli namnet istället.
Musik som passar promenader till jobbet i krispig kyla med lågt hängande sol, men även till långsamma helgfrukostar.
Imorgon ska jag se Dexys Midnight Runners för tredje gången.
Peter Alzén

Gang of Four + Howard Devoto

i en diskussion om Gang of Four häromdagen mindes jag att det första jag skrev för Gefle Dagblad var en recension av bandets spelning på Ritz för nästan exakt 40 år sedan, när jag ändå fick skriva så passade jag även på att skriva om Howard Devotos spelning på Glädjehuset dagen innan också. spelningen på Glädjehuset var lite lustig då de var stenhård på leg och hade åldersgränsen 23 för killar och 20 för (de lite mer mogna) tjejerna.
jag var 20 och mitt sällskap 18 och vi blev lite stressade hur vi skulle komma in, så jag gick fram till biljettluckan och frågade om jag kunde få ett skrivet kvitto, eftersom jag skulle recensera spelningen i Gefle Dagblad. då sa damen i kassan att då var det bara att gå in så struntade vi i såna saker som betalning och jobbiga skrivna kvitton.
jag hade inga alls planer på att skriva om konserten i nån tidning men troligen var jag lite peppad av Ulf Berglund som fotade.

sen måste jag väl hört av mig till Peter Hedling för att "sälja" in det. kul upptäckt hos arkiv Gävleborg idag i alla fall. sen är det kul att jag får heta Alzen på ena recensionen och Alsen på den andra.
Peter Alzén