Första gången jag såg Freddie var på valvetscenen "Vi ska ha ett band som fan låter exakt som Liket Lever"

We wanna be free! We wanna be free to do what we wanna do. We wanna be free to ride. We wanna be free to ride our machines without being hassled by The Man! … And we wanna get loaded. And we wanna have a good time. And that’s what we are gonna do. We are gonna have a good time… We are gonna have a party.

Isley Brothers på Soul Train, ibland blir det inte bättre än så

Paul Williams

Under egendomliga omständigheter sköts Temptations änglaröst Paul Williams idag 1973 i Detroit, endast 34 år gammal - somliga misstänker att han sköts av polis - andra menar att det var självmord. Hans kropp återfanns i baksätet av en bil intill några tömda spritflaskor. Vapnet han höll i sin hand hade blivit avfyrat två gånger - endast ett skott fanns i Williams kropp.

Hans frisläppta leverne drev honom ur den Motownska vokalgruppen redan 1971. Han närmast sörjande har kämpat i årtionden för att få upprättelse och royalties från skivbolaget Motown - utan resultat - den ena ursäkten/förklaringen har avlöst den andra. 

/MH

En lördags blandning utan livshotande färgämnen finns nedan:

Leonard Cohen

Det är nästan skrämmande hur man återkommer till en del artister år efter år. En gång för sisådär en trettio år sedan var mannen i fråga min hjälte och 1985 spelades ”Various positions” förmodligen varje natt i min vindsvåning på N.Rådmansgatan. Om man bara glömmer inledningsspåret ”Dance me to the end of love” så är skivan fortfarande en stor favorit, visst av nostalgisakskäl men även av kvalitativa så står den sig ännu som en av mina favoritplattor. Att Various Positions fortfarande står sig märks bland annat på låten Hallelujah som idag är nästan uttjatad har spelats in av många därefter, John Cale, Jeff Buckley,Amanda Jensen och till och med Dylan har spelat den live.

En gång samtalade Leonard och Bob, Dylan var grymt imponerad av låten ifråga och undrade hur lång tid det tog att skriva ett sånt mästerverk, Cohen svarade ett halvår och frågade samtidigt Dylan om hur lång tid ”I and I ” tog att göra, en kvart svarade Bob och sa att Blowing in the wind tog fem minuter. Det kanske därför Bob Dylan gjort trettisex skivor medan Leonard Cohen bara orkat tio stycken vilka ett par är livar, men det kanske kostar på att bo i ett buddistiskt kloster. Faktum är att Cohen är en stor kvinnokarl, så stor att när Per Bjurman skulle göra ett av sina första jobb på Aftonbladet så skulle han intervjua mannen och redaktören ville ha en annan vinkel på det och föreslog kvinnokarlen, så Bjurman frågade nervöst Leonard om hur det kunde komma sig att hade haft så många kvinnor, just då dateade han Rebecka Demornay fyrtio år yngre,

Cohen tittade på Bjurman och sa – ” well, i guess it´s because of my big dick”

Humor har han alltid haft, jag kommer ihåg en konsert för i slutet av 80-talet då man satt skrattadende och småmyste om vartannat. Han drog skämt och berättade anekdoter så att skrattet rullade i hela konserthuset, men det är lite av problemet, han relaterade om sin tid på Chelsea Hotel (ni vet där Sid och Nancy bodde när hon dog), varenda hissresa under en veckas tid så såg han i hörnet av hissen ett litet troll till flicka, till slut tog han mod till sig och frågade vem som söktes, trollet sa att Kris Kristofferson var den hon sökte och Leonard flinade upp sig och sa det var han, tjejen var Janis Joplin och den var inledningen till den fantastiska låten Chelsea Hotel no2 som har de lysande raderna

You told me again you preferred handsome men but for me you would make an exception. And clenching your fist for the ones like us who are oppressed by the figures of beauty, you fixed yourself, you said, "Well never mind, we are ugly but we have the music.". På torsdag ska jag se Leonard igen och till den ären har jag satt ihop en mix av lysande covers på hans låtar,

1. Nick Cave & Bad Seed - Avvalanche
2. Jackie DeShannon - Bird on a wire
3. Lambchop - Chelsea hotel #2
4. Hate Gibson - Dance me to the end of love
5. David McComb & Adam Peters - Don't go home with your hard on
6. Washington Squares - Everybody knows
7. The Handsome Family - Famous blue raincoat
8. R.E.M - First we take Manhattan
9. Vogues - Hey that's no way to say goodbye
10. Pixies - I Can't forget
11. Anthony - If it be your will
12. Bill Pritchard - I'm Your man
13. Jeny Wilson - The Partisan
14. Dion - Sisters of Mercy
15. Suzanne Vega - Story of Isaac
16. Francoise Hardy - Suzanne
17. Martha Wainwright - Tower of song
18. Sophie Zelmani - Waiting for the miracle to come
19. House of Love - Who by fire

 ladda ned Cohenmixen

Hurra för Ronnie Spector - 70 år idag!

En av New Yorks finaste sångfåglar fyller 70 år idag - Ronnie Spector (eller Veronica Yvette Bennett som hon egentligen heter). Hon var själva urmodern för flickpop i gruppen The Ronettes mellan åren 1959-66 tillsammans med systern Estelle och kusinen Nedra. Gruppen debuterade 1961 med singeln "I Want A Boy" på Colix. Men, de stora framgångarna lät vänta på sig fram till 1963 - då Phil Spector la vantarna på dem och signade dem till sitt Philles Records. Samma år släppte de singeln "Be My Baby" med Phills klassiska Wall Of Sound och världen blev aldrig mer sig lik.




MH

När fan blir gammal blir han inte längre religiös - han blir grinig.

Vi människor är väldigt ofta inte den smidigaste av arter som trampar omkring på jorden. Väldigt ofta är vi inte heller förmögna att välja rätt strider - vi handlar först och tänker sen, iklädda våra stoltaste munderingar. Mikael Wiehe är ett av många bevis på det. Under sommaren har han hunnit med att dra ner byxorna på sig själv dubbelt upp i DN gällande Abba-museet. Att 2013 skriva ”viktiga” insändare på kultur-sidorna angående Abbas ställningstagande på sjuttiotalet - att gläfsa i dinosauriens byxtyg känns oerhört förlegat - ytterst oklädsamt för en 67åring av hans påskinande sort. Mikael Wiehe om någon borde ha åldern inne, och förståndet i behåll att inse det. Eller så är han bara bitter över att Malmö Stad inte inrättat ett Hoola Bandoola-museum åt honom, eller ens gett honom nyckeln till någon gammal hembygdsförening där han kan inreda med minnen, chilenska viner och trädkramarsång. Wiehe med kamrater lär ha stått på de berömda barrikaderna i kravmärkta träskor då det begav sig - men, vad jag har fått återberättat ansågs Hoola Bandoola som väl kommersiella och klämmiga för de hårdbarkade proggarna under sjuttiotalet. Dessutom lär pengarna inom gruppen ha fördelats ytterst tvivelaktigt.


Kanske är det bara sommaren som ännu en gång gjort sig påmind - nyhetstorkan mellan grillspetten, allsången, folkölen och repriseringarna av Ernst, unkna SVT-produktioner som legat i skämslådan längst inne i det kissdoftande arkivet på Oxstiernsgatan sen tidigt åttiotal i huvudstaden, som fått dagstidningarna att publicera hans klagobrev. Mikael Wiehe - satt och surnade till i sin fantomengrotta över Maria Schottenius positiva text angående invigningen av Abba Museet. Kanske fick han bara solsting eller drack för mycket rödtjut. Kanske satt han på kammaren och blev nostalgisk - mindes svunna tider och engagemang. Kanske gjorde han ett sista försök att räcka upp handen eftersom ingen annan gör det. Problemet är att han räcker upp handen i fel frågor - men, det blir kanske lätt så - han är långt ifrån unik, de allra flesta ur hans generation har lagt engagemanget på hyllan och spänt av.



Att Mikael Wiehe inte väljer bättre strider 2013 är ett mysterium - rent av stolligt. Varför gör han inte sitt yttersta för att pysa luften ur gummibåtarna ”Allsångs På Skansen” och ”Lotta På Lisseberg” som ligger trötta och guppar i tv-viken på bästa sändningstid? Varför jagar han inte redaktionen för ”Grillmästarna” på tv4 med ett spett och kommunistiska slagord? Varför rullar han inte bollen vidare angående Sommar-Ernst som Leif GW Persson satte i rullning tidigare i sommar? Även om kriminologen erkände att han skrev krönikan på fyllan och nästan ångrade sig - men tanken var god. Att dessutom idéhistoriken och f d borgarrådet Per Sundgren gav sig in i debatten och mässade om sjuttiotalets kulturvänster, arbetarrörelse och ett helylle Per-Albin Hansson-Sverige gjorde inte saken bättre. Men Maria Schottenius svarade gubbarna med att ruska på huvudet innan hon gick in och fnissade åt deras uppenbarelser i fikarummet. Det gjorde hon förbannat rätt i. Att 2013 skrika sig hes över ett Abba-museum och för att Sveriges största popexport genom tiderna inte valde att inte ta ställning angående Vietnam känns verkligen ofräscht - Wiehe borde uppsöka sin husläkare, Abba verkar ha byggt ett alltför stort och ohälsosamt bo i hans huvud.

När nu Wiehe åter lägger sig i och kavlar upp ärmarna, räcker upp handen och menar att det är fel/olämpligt att hans sång ”Till Modet” ska få framföras på minnesstunden för Anna Lindh, eftersom ministern skrev under ett utvisningsbeslut på två egyptier och sände dem mot tortyr. Om Wiehe i ärlighetens namn inte förmår att ladda sina rangliga musköter med annat än blött krut borde han i ärlighetens namn lägga ner sina vapen - innan han gör sig själv illa på dem.
/MH

Femton goda skäl att föredra Abba framför Wiehe.