Vemod

det är många människor som gillar den färgrika hösten, att gå ut i skogen och leta svamp. själv blir jag mest lite smådeppig, det är mörkt, kallt och snart är vintern här, allt är som en lång mörk vemodig väg mot något ännu värre. Förlåt om jag låter deppig och trist men ibland hamnar man i detta själsliga läge och det är inte alltid jag har så mycket emot det. tröstar mig med musik som ett soundtrack till vemodet. egentligen började det när jag hörde Peter Lemarcs nya låt Den tunna tråden, som gjorde att jag spann vidare mot musik som känns på riktigt, och ja nä jag fixar fortfarande inte Winnerbäck, Laleh eller Melissa Horn, det går bara inte, och skulle vi vara extrema i vår deppighetslåt kavalkad så borde väl Vikingarnas Den stora dagen vara med men nån jävla måtta får det väl vara trots allt fast man borde vara glad Bob Dylan fick Nobelpriset och katten vill gosa med mig

8 Cure covers som är riktigt bra

på söndag är det dags igen, vet inte riktigt vilken gång i ordningen det är men har nog inte sett The Cure på den här sidan av millenieskiftet. så lite kul borde det vara fast jag ska erkänna att nu när jag läser att de spelar uppåt 35-40 låtar är jag inte säker på att jag blir så lycklig, mycket smakar inte alltid mer, dessutom inser jag nu när jag kollar genom deras katalog att de sista 4 albumen har jag ratat allihop, fåse om jag ändrar åsikt i veckan men det är tveksamt. The Cure betydde otroligt mycket för mig mellan 79-83 sen var det lite upp och ned, även om flera av skivorna efter är lysande, här nedan en spotifylista med bandets 25 bästa låtar men först 8 covers på Curelåtar som är riktigt fina.

Peter Alzén fast inga kan mäta sig med originalet ändå

Madness

på fredag spelar Madness på Gröna Lund i Stockholm och eftersom jag aldrig sett dem så är valet lätt. Den Skavåg som kom 1979-1980 var för en musiktörstande 16-17 åring något fantastiskt kul, Reggae med fart i och dessutom med vibbar från punken gjorde att det kändes som något extra roligt. Kanske var Specials bäst, de var lite mörkare, mer politiska och coolare, The Beat hade finfina singlar men Madness var nog den vågens allra egna The Kinks, det är många engelska band som ofta blir "nya" Kinks, the Jam och Blur tex, men Madness är minst lika mycket så.

Camden towns finest började kanske som ett renodlad ska band men gled snabbt över till väldigt typiskt brittisk pop, lika engelskt som Worcestershiresås, marmelad, digestivekex och Twinings te.

Madness (och UB40) delar på rekordet över flest veckor på engelska listan på 80talet och det var såklart bandets bästa tid men 2003 och framåt har de gjort återföreningar och lite glad är jag för det, och peppen inför fredag var så stor att jag gjorde en sporitfylista inspirerad av Madness.

enjoy och hoppas ni får lika kul på fredag

second verse same as the first

Funtime

I slutet av sjuttiotalet var det inte lätt att läsa om musik man var intresserad av, visst fanns NME och Melody Maker men de skrev ju såklart aldrig om svensk musik, Expressen hade en popsida en gång i veckan där Lennart Persson, Erik Hörnfeldt och Mats Olsson huserade men det kändes hela tiden som jag ville läsa mer.  Hösten 1978 hittade jag ett par hemtryckta stenciltidningar, då visste jag nog inte ens att de kallades fanzines i källaren vid Normalmstorg där Skivfabriken låg.

Efter jag hittat RIP och Anarki & Kaos så ledde det vidare till de små radannonser som fanns i de tidningarna, för det här var en rörelse som inte byggde på konkurrens i första hand, utan alla tidningar gav mig möjlighet att få reda på fler fanzines (en del av dem sålde även skivor som man inte hittade någon annanstans heller)

Sommaren 79 tänkte jag själv göra ett Fanzine, starkt inspirerad av alla jag hade läst men två intervjuer varav en var med ett band, Skitskägg som aldrig kom ur replokalen och PF Commando före en spelning när de inte var de mest snacksugna, men allt sprack på att jag inte kände någon som kunde trycka den till rimlig kostnad, tryckeriet jag var in till gav mig ett kostnadsförslag på ca 25kr per tidning och det då gånger 100 ex,  det var på den tiden ett fanzine kostade en femma, så ni fattar att jag lade ned det, Jag provade trycka på farsans jobb men inte en enda bild visade något annat än en svart ruta. Däremot saknar jag alla kort jag tog på den tiden.

Än idag vårdar jag min Fanzine samling, tyvärr har del försvunnit men ännu fler har köpts igen (ofta ganska dyrt ), visst är det såklart av väldigt nostalgiska skäl som jag ibland bläddrar i dem. Givetvis är de en fantastisk tidsmarkör men ibland är det väldigt taffligt gjort och frågarna är av typen

-         Vad gör ni först, texten eller musiken?

Men det finns några som verkligen håller än idag, förutom de tidigare nämnda så var Dr Krall en liten favorit och även Jörvars Gosskör, båda de vågade lita på sin smak och bredda även det de skrev om.

Absolut bäst var såklart Funtime,

Funtime var snygg, den hade en pondus i allt den gjorde, Lars Sundestrand som var redaktör väjde inte för att låta saker som han/de gillade ta plats, de gjorde till och med ett temanummer om Throbbibg Gristle.

I dagarna har Lars Sundestrand släppt boken Station Rågsved, där han berättar om sitt fanzine, visar upp fantastiska bilder men framförallt berättar boken hans vänskap med Ebba grön.  Just det är boken både styrka och svaghet. Det är en finfin bok med massor av texter som jag inte läst och bilder jag inte sett tidigare men samtidigt hade jag gärna sett mer om Funtime i boken.

Fast det ryktas om att alla Funtime nummer kommer i en bunden bok senare, jag har en sån med alla nummer av Englands första fanzine Sniffin Glue så varför inte.

Jag är förvisso en man som överdoserar musikböcker men en soffbordsbok med Ebba Grön på omslaget kan väl aldrig vara fel att ha

Peter Alzén

90-talets bästa låt

Plats 1

September 1991 är jag i New York, ser Nirvanas nya album Nevermind på Tower Records men struntar att köpa den, jag hade hört Bleach och var inte imponerad, då ska vi ändå betänka att jag köpte det mesta från Blast First och Sub Pop på den tiden. Jag vet inte hur länge det tog innan MTV plockade upp Smells Like Teen Spirit men sen var snöbollen i rullning, på min och Mikes klubb Key Club tror jag vi avslutade så gott som varenda kväll i flera månader med den låten, sen kom rykten om spelningar på både Dailys och Melody, jag hade biljett till båda men de blev givetvis inställda.

När de väl kom till Sverige var det 1992 på Sjöhistoriska och då tror jag nog Teenage Fan Club var bättre. 1994 blir jag pappa, Kurt Cobain skjuter sig själv och med facit i handen tror jag de var det sista rockbandet som betydde något för mig. Sen kom vuxendomen och något annat men vad folk ofta glömmer när de klumpar ihop Kurt och Nirvana med alla andra mediokra hårdrocksband som kallades Grunge var att de var antitesen till de där tuffa grabbarna som var macho ut i fingerspetsarna. Man kan säga vad man vill om uttjatad etc om Smels Like Teen Spirit men precis som att Anarchy in The UK är 70-talets bästa låt så är detta 90-talets bästa, har du ivändningar? Gör egen lista Peter Alzén

90-talets bästa lats 2

plats 2

i nittiotalets börja gjorde Arbetarbladet en helt fantastisk nöjesbilaga varenda fredag, tror det var Sofia Olsén som startade den (men jag kan minnas fel) sen var det vär Giron Wilhelmsson, Ulrika Nilsson och Sebastian Kloss som fortsatte med bravur. Innan Pet Shop Boys skulle komma till Sverige för första gången 93 så gjorde Sebastian en enkät bland lokala "kändisar" om de skulle åka, jag blev förfrågad och visst skulle jag åka och beskrev att jag gillade bandet väldigt mycket, men sen blev en lite äldre man, både tidigare journalist och rockmusiker och han sa precis alla sina fördomar om PSB, hur ytliga de var, hur meningslös deras musik var och så vidare. jag brukar tänka på hoom ibland, speciellt när jag ser rockmusiker spy galla över housemusiker att de inte är riktiga artister, att de bara skruvar på rattar och inte spelar på riktigt. någon gång ska jag skriva en långt inlägg om alla band jag gillade från Kraftwerk, över punk, över Human League över Grandmaster Flash och så vidare ända till dagens house som alla blivit hatade av de män som älskar riktig musik, typ som Led Zeppelin eller Pink Floyd.

Behaivour är ett fantastiskt album och kanske är Being Borimg klassikern men någonstans i So Hard så finner Neil Tennant en ton som gör allt det jag älskar med bandet, när de sen blev lite väl eurodiscoaktiga på skivorna efter tröttnade jag men i början av 2000 så var de tillbaka i toppform igen, och ja jag tycker Pet Shop Boys är bättre än Pink Floyd varenda dag i veckan Peter Alzén