Prince
Idag är det 10 år sedan Prince dog.
Jag minns när jag såg och hörde Prince första gången, det var en video av ”Sexuality” i ett tv program där Jan_Olof Andersson presenterade videor, tror programmet hette Rockout.
Låten var minst sagt annorlunda och på omslaget till singeln stod Prince i tangatrosa, Jag köpte singeln men den var ingen jättehit när jag var DJ på Wictoria eller Fenix
Nåt år senare spelade Kaj Kindvall ”1999” i tv-programmet Casablanca och nu fattade jag storheten eller iaf blev min fascination för Prince ordentligt mycket större.
Den funkade alldeles utmärkt på dansgolvet
Nu hade Prince skaffat sig bandet The Revolution
Popmusikens största förnyare präglade var sitt decennium. Beatles på 1960-talet. Bowie på 1970-talet. Prince på 1980-talet.
Prince var kanske 80-talets Bowie och frågan är om han inte fortfarande har stor påverkan på modern musik
Stora artister som Beyoncé, Drake, Solange, Rihanna eller varför inte Robyn med flera hade inte låtit som de gör utan Prince.
Som Bowie på 70-talet så suddade Prince på 80-talet ut gränsen mellan maskulint och feminint. Och mellan rock och dansmusik.
Medan Bowie hämtade influenser från svart och funk hämtade Prince influenser från vit new wave och synthpop.
MTV vid starten 1981 vägrade i flera år att visa videor med svarta artister, tror Prince ”Litte Red Corvette” var den första som visades av med en svart artist
De som till slut fick MTV att börja spela svarta artister var Prince och Michael Jackson.
Om albumet 1999 var det som fick mig in på hans musik ordentligt så var ju såklart Purple Rain albumet som fick mainstream publiken att älska honom.
På det albumet börjar hans gitarr få ta större plats men har han lämnat de snuskigare texterna bakom sig då? Nä när Tipper Gore hörde sin dotter spela ”Darlin’ Nikki” så startade hon Parents Muisc Resource Center som tvingade skivbolagen att sätta varningslappar på sina skivor.
En del Prince konnässörer betraktar Purple Rain lite föraktfullt men den har en hel del fantastiska låtar. Hur skulle han följa upp ett album som sålt mer 13 miljoner exemplar?
jo med ett psykedeliskt popalbum som Around the world. En skiva som jag tycker är lite bortglömd idag men har otroliga fina popdänger.
Parade som kom efter var väl om jag inte minns fel snudd på ett soundtrack till filmern Under the Cherry moon, skivan var det sista med The Revolution.
I samma veva kom han till Stockholm för första gången, jag såg honom på isstadion, första låten var ”Around the World in a day”, hela bandet stod bakom ett draperi som åkte upp till Christopher Tracy’s parade. När jag nu kollar genom låtlistan för den konserten så är det kul att se att han blandar så friskt + att han låter Sheila E briljera i sin egen ”A Love Bizarre”.
Jag såg honom två gånger till, sista gången var när han hade en rund snurrande scen med basketkorgar på Globen. Då var det som man var inbjuden till ett party på riktigt.
Varför jag inte såg honom fler gånger var kanske lite på grund av att skivorna efter Diamond and Pearls blev lite tråkigare eller så var bara vi inte på samma våglängd längre.
Men jag var sugen när han spelade på Music and arts 2013, nåt år innan hade han haft en hitkavalkad utan dess like på Way out West. Minns inte varför jag inte åkte ned men blev mindre ledsen när jag läste på twitter han konserten blev mer och mer försenad. Sen inleder trion + Prince med ett långt gitarrmanglande. Många i publiken gick och de missade inte bara en Edgar Winter och Bill Cobham covers.
Men det var ju en del av Prince storhet som också kan liknas vid Bowies. Han stod aldrig still, ville hela tiden göra nya grejer men ibland fick de casha in på en greatest hits turné.
De år jag var mest som verksam som Dj var åren 81-93 var Prince den perfekta bryggan mellan rock och dansmusik, hans låtar funkade lika bra på rockklubben som på ”vanliga” discot.
Det har precis som med Bob Marley fortsatts att släppa nya album från graven. Det sägs att det fanns otroliga saker i kassaskåpet hemma i Paisley Park, musikhistoriens mest mytomspunna arkiv, The Vault.
I detta valv i Minneaplost förvarar Prince alla de låtar, album och videor han inte gett ut. om de borde ges ut är jag lite ambivalent till. Prince ratade ju det en gång i tiden av en anledning men samtidigt så gick Prince själv dit och botaniserade regelbundet. Flera av de bästa låtarna på hans sena album kommer i själva verket från The Vault.
jag lyssnade (nästan) genom hela hans katalog och rankade det och givetvis fanns mina största favoriter under de åren han var mest angelägen för mig.
Peter Alzén
tisdag 21 april 2026
måndag 13 april 2026
Paul McCartney
Paul McCartney
Jag har sett en fin Paul McCartney dokumentär på Prime, ”Man on the run” som handlar om hans sjuttiotal, en period jag verkligen gillar. Jag växte absolut inte upp med The Beatles, de hade lagt av flera år innan jag började lyssna på musik på riktigt. Visst hade jag hört massor av låtar och gillade en hel del men tror inte jag köpte någon Beatles skiva förrän Lennon mördades, då införskaffades Blå dubbeln mest på grund av att jag hade hört ”A Day in life” i något av de program som sändes efter hans död.
Sen dröjde det nog minst 5 år innan jag köpte ett till Beatles album. Ännu knepigare är det med Paul, hela min uppväxt hade jag läst/hört att det var John Lennon som var geniet, som var den tuffa, den bra i Beatles. Paul han var inte bara snyggast utan även mesigast, gjorde musik för hemmafruar.
Men som tur lär man sig saker och vitsen med att lära sig saker är att man kan ändra sig. Någonstans in på 00-talets början fick jag en mixcd av en vän som innehöll en massa soft 70-tals musik. Det mesta var väldigt bra men det var en låt som stack ut som extremt bra och det var ”The Back seat of my car” med Sir Paul McCartney. Jag var tvungen att köpa albumet RAM som den fanns på och herregud vad den skivan passade mig perfekt då.
Givetvis ledde det till att jag började köpa på mig alla Paul och Wings skivor från 70-talet. Allt var inte lysande men väldigt mycket. Dokumentären ”Man on the run” som nyligen kom på Prime som väldigt få har uppmärksammat ger mig ännu mer kött på benen till hans 70-tal.
Nyligen släppte Paul en ny låt ”Days we left behind”, roligt nog såg han till att den premiärspelades på en radio station i Liverpool. En låt som som handlar om minnen från förr, jag får bara hoppas det inte är ett avsked lik Bowies Blackstar eller Cohens You Want it darker. När jag nyligen lyssnade genom allt vad Beatlarna gjorde på sjuttiotalet kunde jag givetvis inte låta bli att ranka det, och Paul var bäst.
Peter Alzén
Jag har sett en fin Paul McCartney dokumentär på Prime, ”Man on the run” som handlar om hans sjuttiotal, en period jag verkligen gillar. Jag växte absolut inte upp med The Beatles, de hade lagt av flera år innan jag började lyssna på musik på riktigt. Visst hade jag hört massor av låtar och gillade en hel del men tror inte jag köpte någon Beatles skiva förrän Lennon mördades, då införskaffades Blå dubbeln mest på grund av att jag hade hört ”A Day in life” i något av de program som sändes efter hans död.
Sen dröjde det nog minst 5 år innan jag köpte ett till Beatles album. Ännu knepigare är det med Paul, hela min uppväxt hade jag läst/hört att det var John Lennon som var geniet, som var den tuffa, den bra i Beatles. Paul han var inte bara snyggast utan även mesigast, gjorde musik för hemmafruar.
Men som tur lär man sig saker och vitsen med att lära sig saker är att man kan ändra sig. Någonstans in på 00-talets början fick jag en mixcd av en vän som innehöll en massa soft 70-tals musik. Det mesta var väldigt bra men det var en låt som stack ut som extremt bra och det var ”The Back seat of my car” med Sir Paul McCartney. Jag var tvungen att köpa albumet RAM som den fanns på och herregud vad den skivan passade mig perfekt då.
Givetvis ledde det till att jag började köpa på mig alla Paul och Wings skivor från 70-talet. Allt var inte lysande men väldigt mycket. Dokumentären ”Man on the run” som nyligen kom på Prime som väldigt få har uppmärksammat ger mig ännu mer kött på benen till hans 70-tal.
Nyligen släppte Paul en ny låt ”Days we left behind”, roligt nog såg han till att den premiärspelades på en radio station i Liverpool. En låt som som handlar om minnen från förr, jag får bara hoppas det inte är ett avsked lik Bowies Blackstar eller Cohens You Want it darker. När jag nyligen lyssnade genom allt vad Beatlarna gjorde på sjuttiotalet kunde jag givetvis inte låta bli att ranka det, och Paul var bäst.
Peter Alzén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)