Jag har sett en fin Paul McCartney dokumentär på Prime, ”Man on the run” som handlar om hans sjuttiotal, en period jag verkligen gillar. Jag växte absolut inte upp med The Beatles, de hade lagt av flera år innan jag började lyssna på musik på riktigt. Visst hade jag hört massor av låtar och gillade en hel del men tror inte jag köpte någon Beatles skiva förrän Lennon mördades, då införskaffades Blå dubbeln mest på grund av att jag hade hört ”A Day in life” i något av de program som sändes efter hans död.
Sen dröjde det nog minst 5 år innan jag köpte ett till Beatles album. Ännu knepigare är det med Paul, hela min uppväxt hade jag läst/hört att det var John Lennon som var geniet, som var den tuffa, den bra i Beatles. Paul han var inte bara snyggast utan även mesigast, gjorde musik för hemmafruar.
Men som tur lär man sig saker och vitsen med att lära sig saker är att man kan ändra sig. Någonstans in på 00-talets början fick jag en mixcd av en vän som innehöll en massa soft 70-tals musik. Det mesta var väldigt bra men det var en låt som stack ut som extremt bra och det var ”The Back seat of my car” med Sir Paul McCartney. Jag var tvungen att köpa albumet RAM som den fanns på och herregud vad den skivan passade mig perfekt då.
Givetvis ledde det till att jag började köpa på mig alla Paul och Wings skivor från 70-talet. Allt var inte lysande men väldigt mycket. Dokumentären ”Man on the run” som nyligen kom på Prime som väldigt få har uppmärksammat ger mig ännu mer kött på benen till hans 70-tal.
Nyligen släppte Paul en ny låt ”Days we left behind”, roligt nog såg han till att den premiärspelades på en radio station i Liverpool. En låt som som handlar om minnen från förr, jag får bara hoppas det inte är ett avsked lik Bowies Blackstar eller Cohens You Want it darker. När jag nyligen lyssnade genom allt vad Beatlarna gjorde på sjuttiotalet kunde jag givetvis inte låta bli att ranka det, och Paul var bäst.
Peter Alzén
