1983 var jag 20 år. Efter jag hoppat av gymnasiet året innan spenderade jag våren på Vasaskolans bibliotek.
Ett beredskapsjobb som assistent till Lazlo, den ordinarie bibliotikarien. lazlo satt mest inne på sitt kontor och rökte starkt luktande cigaretter. Jag skulle förutom skriva såna där gula sorteringsskort ( 3 olika, författare, titel och genre) vara ute i verksamheten, röja lite på lagret och vara allmänt behjälplig.
Det var en trevlig termin, fina elever, nära till Princess, det fanns en soffa på lagret som man kunde spendera fredagsförmiddagen på.
Efter midsommar ryckte jag in för militärtjänstgöring på KA1, Rindö utanför Waxholm. Det var en besynnerlig tid, man mötte folk man aldrig skulle mött annars. Det var larm på ryska ubåtar då och då.
Men det bästa var nog att varje fredag försökte man smita ifrån lite tidigare så jag hann gå en skivrunda i stan innan tåget till Gävle. Pet Sounds, Lester, Skivfönstret, Wolfies, Gamla stans skivhandel och om jag hann upp till St Eriksplan för börsarna.
Det sista innan man klev på tåget var såklart bolaget på Hamngatan. Jag tror jag skrev att 1982 var ett förvirrande år i min musiksmak, tror 83 var detsamma. Det som var nytt var nog det vi idag kallar goth, då sa vi nog svartrock.
Peter Alzén
fredag 6 januari 2023
tisdag 20 december 2022
torsdag 15 december 2022
söndag 4 december 2022
Kid Congo Powers - New Kind of Kick
Ja jag har läst ut ännu en musikbok, denna gång Kid Congo Powers - New Kind of Kick. Egentligen har jag ingen djupare relation till Kid Congo Powers men insåg att han spelat med Gun Club, Cramps och Bad Seeds, vilket givetvis gjorde att nyfikenheten tilltog.
Redan som 14 åring såg han New York Dolls uppträda och han köade för att köpa Ramones debutalbum samma dag som den släpptes, han blev senare ordförande för deras unoffical fan club west, att den inte var officiell var bara för att slippa skatt. han är som tonåring en del av Los Angeles punkscen men endast som publik, fanzineskribent och vän till alla.
En dag i kön till en Pere Ubu konsert frågade den där konstiga snubben som brukar köpa reggaeskivor i skivaffären där Kid Congo jobbade om han ville bilda ett band, Kid sa att han varken kunde spela nåt eller ägde nåt instrument. Den där konstiga killen var Jeffrey Lee Pierce och här började embryot till Gun Club. Jeffrey visade hur man stämde en gitarr i ett öppet ackord så det räckte med att spela med ett finger. Gun Club var från början till slut Jeffreys band men Kid Congo var oftast med, de andra medlemmarna kom och gick i en strid ström, det var droger, det var rock i sin primitivaste form och ofta var det lysande
i Gun Club så gjorde han låten "For the Love of Ivy" och inte långt därefter så frågade just Ivy och Lux från the Cramps vad han skulle göra för att bli med i deras band. han förstod inte riktigt frågan, så de sa igen skulle du hugga av dig ett finger för att spela med oss? - lätt svarade Kid och vips var han med i The Cramps.
men han fick inte fortsätta vara med i Gun Club för är man med i Cramps så är man med i Cramps, det var även där han fick sitt namn Kid Congo Powers.
The Cramps var ordentligt uppskrivna här och kanske var på gränsen att bli större men ett bråk med skivbolaget ledde till att de inte spelade in några skivor på ett par år, endast bootlegen "Smell of Female" kom ut och någonstans här så lade de ned det och Kid började lira med Gun Club igen, kaos, droger och rock.
Jeffrey blev bra kompis med Nick Cave, två intellektuella knarkare som beundrade William S Burroughs och gärna spelade primitiv blues på sitt eget sätt. någonstans här så får Kid Congo ett samtal från Mick Harvey kapellmästare och fixare i Bad Seeds. han berättare att Barry Adamson slutat och Mick tänkte ta basen och undrade om Kid Congo ville lira gitarr med dem.
ännu en dröm kom till hononm, han var i himmelriket men även om bandet var lysande och de skivor han var med på också är toppen så var det även här knark, kaos och allmänt virrigt.
Kid Congo får senare sparken och återvänder till, ja just det Gun Club. under alla åren har han flera olika andra band av vilka Fur Bible bör nämnas då jag är förtjust i deras tolva
boken är underhållande och rolig, speciellt om man gillar banden som nämns. boken slutar strax efter Jeffreys död och när Kid Congo till slut lägger ned heroinet. väl värd att läsa
Peter Alzén
lördag 19 november 2022
David Ritschard på Gävle Konserthus
David Ritschard är inte i toppform. En blottad nästan utbränd David Ritschard har svårt att komma upp på scenen, han berättar öppet på scenen om sitt mående, att han hamnat på sjukan i Nashville under inspelningen av Jills Veranda.
han går av scenen och bandet tolkar Wilmer X "Bara Lycklig när jag dricker". han kommer tillbaka. andas, kämpar och när det väl kommer till extranumret så säger bandet att han har slut på energi och vi får inte den förväntade "Sverigerocken" utan bandet kör en jig (eller vad vi nu ska kalla det) och han kommer upp när det ska bockas.
annars var konserten toppen, låtvalet roligt och publiken sjöng med ofta. i vissa stunder är det tårögdsframkallande och jag står där och säger till mig själv "fan vad det är vackert ändå"
Peter Alzén
onsdag 9 november 2022
Poly Styrene
På Bibliotekens ( har jag berättat hur mycket jag älskar bibliotek) gratis filmtjänst Cineasterna finns nu Filmen om Poly Styrene.
Den första text jag skrev som blev en låt i mitt första punkband Pink Pyjamaz 1978 hette Jag är en Kliché, den titeln stal jag givetvis från X-Ray Spex låt ”I•m a Cliche” .
De var ett mina stora favoriter då jag var 15 år. Poly Styrene var sångerska i bandet, hon tog sitt namn från gula sidorna som en parodi på rockstjärnor som Gary Glitter och Larry Lurex. Hon gjorde dessutom all bandets art work och de hade en egen otroligt snygg stil i allt från design, hemgjorda kläder till texter om att inte passa in.
Med En somalisk pappa och en vit engelsk mamma kände hon sig aldrig hemma någonstans men bakom den där stora tandställning och de fantastiska texterna fanns det ett otroligt mod. Se filmen, ni ångrar inte det
Den första text jag skrev som blev en låt i mitt första punkband Pink Pyjamaz 1978 hette Jag är en Kliché, den titeln stal jag givetvis från X-Ray Spex låt ”I•m a Cliche” .
De var ett mina stora favoriter då jag var 15 år. Poly Styrene var sångerska i bandet, hon tog sitt namn från gula sidorna som en parodi på rockstjärnor som Gary Glitter och Larry Lurex. Hon gjorde dessutom all bandets art work och de hade en egen otroligt snygg stil i allt från design, hemgjorda kläder till texter om att inte passa in.
Med En somalisk pappa och en vit engelsk mamma kände hon sig aldrig hemma någonstans men bakom den där stora tandställning och de fantastiska texterna fanns det ett otroligt mod. Se filmen, ni ångrar inte det
torsdag 3 november 2022
Det spelades bättre rock'n'roll på Torssons tid
härom dagen såg jag Torsson i en fullsatt lokal i Gävle, min recension från Gefle Dagblad.
Första gången jag hörde Torsson var nog på samlingsalbumet Svensk Pop som kom sommaren 79, skivan blev ordentligt hyllad av Mats Olsson på Expressen och det givna köpet gjordes nog av att både Noise och Kriminella Gitarrer var med. Men det absurda i den svenska punk- och Do it yourself våg som vällde över landet då var att band som Torsson som nästan lät som motsatsen till punk accepterades för det var så annorlunda.
Första låten på Svensk Pop samlingen var Torssons ”Klippan Centrum” en låt som handlade om en liten ort där det fanns tre gatukök där det serverades pannbiff och att det fanns en Centralstation en halvtimmes gångväg från stan, Att låten var en cover på ”Kansas City” hade jag såklart ingen aning om då.
Året efter kom debutalbumet ”Att kunna men inte vilja” där sjöng de om en gammal bil av märket DKW, om älgjakt och att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.
Någonstans finns en linje i Skåne från Torsson över Wilmer X till Bäddat för trubbel. Även om de inte alls låter lika så bottnar de i gammal rock’n’roll som gärna spelas utan effekter på gitarrerna.
Och ofta speciellt i Torssons fall sjunger de om saker som inte spelar så stor roll men ändå är något i livet som sker. Det lilla livet gärna i mindre orter
Många människor har svårt för Torsson då de tycker de är ett larvigt skämtband men jag tror inte de människorna har lyssnat ordentligt. Ljudbilden är lite tunn och kanske lite skramlig men det är en chimär för det låter inte alls taffligt utan det är väldigt smakfullt spelat. Även om ryggraden av Dan Perssons bas och Rikard Swärdhs trummor är stabil så är det Michael Sellers finfina gitarrspel som sticker ut. Med små medel få det att låta elegant är svårare än vad man kan tro. Avskalat som punken, lekmannamässigt melodiös som proggen och i botten blues och tidig rock’n’roll. Men Torsson låter bara som Torsson
Musikhusets övervåning är fullsatt, medelåldern är ganska hög men glädjen likaså. Ibland är sorlet så högt att jag vill skrika -va lite tysta så vi hör sången bättre men igenkänningsfaktorn är också hög, folk vill sjunga med i låtar som handlar om Volleyboll Molly, Lena Gren och Assars tal.
Professor Bo Åkerström torra humor mellan låtarna får publiken att skrocka lite men när de listar ut vilken nästa låt är så jublas det. Jag tycker bandet som har hållit på i närmare 46 år är modiga som spelar så pass mycket ”nyare” material, till och med en outgiven låt. Fast det är ju de gamla klassikerna som får mest respons.
Det finns mycket att hämta i Torssons musik, jag vet Geografilärare som blir glada över ”Sverige” själv brukar jag använda ”Blodomloppet” när jag pratar människokroppen i klassrummet
Torssons bjöd på en rolig stund men kanske blev den i längsta laget då det klockades in på närmare 150 minuter.
Peter Alzén
Första gången jag hörde Torsson var nog på samlingsalbumet Svensk Pop som kom sommaren 79, skivan blev ordentligt hyllad av Mats Olsson på Expressen och det givna köpet gjordes nog av att både Noise och Kriminella Gitarrer var med. Men det absurda i den svenska punk- och Do it yourself våg som vällde över landet då var att band som Torsson som nästan lät som motsatsen till punk accepterades för det var så annorlunda.
Första låten på Svensk Pop samlingen var Torssons ”Klippan Centrum” en låt som handlade om en liten ort där det fanns tre gatukök där det serverades pannbiff och att det fanns en Centralstation en halvtimmes gångväg från stan, Att låten var en cover på ”Kansas City” hade jag såklart ingen aning om då.
Året efter kom debutalbumet ”Att kunna men inte vilja” där sjöng de om en gammal bil av märket DKW, om älgjakt och att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.
Någonstans finns en linje i Skåne från Torsson över Wilmer X till Bäddat för trubbel. Även om de inte alls låter lika så bottnar de i gammal rock’n’roll som gärna spelas utan effekter på gitarrerna.
Och ofta speciellt i Torssons fall sjunger de om saker som inte spelar så stor roll men ändå är något i livet som sker. Det lilla livet gärna i mindre orter
Många människor har svårt för Torsson då de tycker de är ett larvigt skämtband men jag tror inte de människorna har lyssnat ordentligt. Ljudbilden är lite tunn och kanske lite skramlig men det är en chimär för det låter inte alls taffligt utan det är väldigt smakfullt spelat. Även om ryggraden av Dan Perssons bas och Rikard Swärdhs trummor är stabil så är det Michael Sellers finfina gitarrspel som sticker ut. Med små medel få det att låta elegant är svårare än vad man kan tro. Avskalat som punken, lekmannamässigt melodiös som proggen och i botten blues och tidig rock’n’roll. Men Torsson låter bara som Torsson
Musikhusets övervåning är fullsatt, medelåldern är ganska hög men glädjen likaså. Ibland är sorlet så högt att jag vill skrika -va lite tysta så vi hör sången bättre men igenkänningsfaktorn är också hög, folk vill sjunga med i låtar som handlar om Volleyboll Molly, Lena Gren och Assars tal.
Professor Bo Åkerström torra humor mellan låtarna får publiken att skrocka lite men när de listar ut vilken nästa låt är så jublas det. Jag tycker bandet som har hållit på i närmare 46 år är modiga som spelar så pass mycket ”nyare” material, till och med en outgiven låt. Fast det är ju de gamla klassikerna som får mest respons.
Det finns mycket att hämta i Torssons musik, jag vet Geografilärare som blir glada över ”Sverige” själv brukar jag använda ”Blodomloppet” när jag pratar människokroppen i klassrummet
Torssons bjöd på en rolig stund men kanske blev den i längsta laget då det klockades in på närmare 150 minuter.
Peter Alzén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)