2015

Året som var 2015 3 bra album 1. Tame Impala ”Currents” Lysande popmelodier i en modern kostym 2. Algiers Årets mest påträngande album, som om Nick Cave hade gjort en uppföljare till ”The First born is dead” 2015 3. Sleaford Mods ”Key Markets” Mer brittiskt än så här kan det inte bli, som om man slängt i the Fall, The Streets och Sham 69 i en blender

3 bra konserter i trakten 1. Kite på Glasklockorna, obegripligt nog för en alldeles för liten publik, de säljer ut flera kvällar i rad på andra ställen men det är ni som missade det som lider inte jag 2. Daniel Norgren på Konserthuset Förutom att det blev väldigt långa låtar på slutet så var det lysande, suggestivt och intimt på samma gång 3. Amason på Konserthuset Landets nya supergrupp lever verkligen upp till begreppet, du ser de knappast på klubb Kakel nästa gång de är i stan

2 bra comebackskivor 1. Commando m Pigg ”När de dumma har fest” 2. Pop group ”Mad Truth” 3 bra tv serier 1. Halt and a catch fire 2. Homeland 3. Peaky Blinders

några boktips

Idag är industrin runt musikböcker större än någonsin tidigare, och eftersom läsandet i stort har gått ned, speciellt bland män så har det runt biografier som med Zlatans som lysande stjärna, växt stort.

För några år sedan slogs de svenska förlagen med hiskeliga summor för att få ge ut Neil Youngs biografi, idag kommer det i en strid ström nya böcker men det är inte alltid de största artisterna som ger ut de bästa böckerna.

Om jag ska generellt berätta om musikböcker du ska läsa så är det en hel del som är givna.

Please kill me (Legs McNeill & Gillian McCain) och ”Englands Dreaming (Jon Savage) är den givna grundkursen om du vill läsa om punkens födelse

”the Heart of Rock & Soul, the 1001 best singles in the World” (David Marsh) är den perfekta introduktionen om du vill lära dig rockhistorien från grunden

Sweet soul Music (Peter Guralnick) är boken som berättar allt du vill veta för att kunna bemästra soulhistorien

Bland svenska böcker är ”Blod eld död” (Jon Jefferson Klingberg och Ika Johnnesson) den såklart mest rekommenderbara, även om du inte kan eller är speciellt befattat med den hårdaste svenska musiken så är boken ett lysande exempel på hur det går att göra det intressant.

Men det senaste årens 3 bästa fynd och några andra nya tänkte jag i alla fal skriva om här

I dagarna kom Billy Idols biografi ”Dancing with myself” där vi på förhand lovas skandaler om sex, droger och rock’n’roll såklart. Spontant tänker jag på The Dirt boken om Motley Crue fast ur ett mer engelskt synhåll, det är stundtals roligt och ganska informativt men någon större stilist är inte Sir Billy direkt, men en lättläst historia om hur långt man komma om man tror på själv och hur långt man kan sjunka om man blir kär i heroin är det trots allt.

Tidigare i höstas släpptes Elvis Costellos ”Unfaithful Music and dissapearing ink” 0ch den är precis som hans musik fylld med roliga möten, musikaliska fotnoter och högklassig text men det roliga var när den kom så gick det ett eko över sociala medier att han skrivit att Penny Lane kom 1968, Elvis Costello är ju en popvetare av stora mått, han har gjort skivor med Paul McCartney som skrivit låten och dessutom själv spelat den framför Obama och Paul. Var det ett korrfel eller var det en ironisk passning till läsarna, ingen vet men ingen tror att han inte skulle veta att den kom 1967, men förutom det är boken en underbar resa med många roliga anekdoter.

Bästa musik boken jag läste på mycket länge är annars Viv Albertines bok ”Clothes, clothes, clothes, music, music, music, boys, boys, boys”

Även om du inte har någon större relation till henne så är den briljant, som fattig immigrant så växte hon upp i ett påvert hem utan musik alls men via Yoko Ono och Patti Smith finner hon mod att börja spela trots att hon kan inget, tillsammans med några till tjejer bildar hon ett av de allra första tjejbandet som inte har satts ihop av en manager, Slits. Bandet blir populära för sin minst sagt aviga version av punk och reggae, att hon dessutom är Mick Jones från Clash flickvän gör att de får åka med på deras första turné. Varför boken heter som den heter beror på att hennes mor alltid sa den frasen till henne för det var det enda hon brydde sig om. Boken är delad 2 delar och andra halvan utspelas efter bandet splittras. Den handlar om resten av hennes liv, som är betydligt mer än ett bittert ältande. Andra delen är mer gripande, dessutom skriver hon både bra och vasst.

En annan kvinna som är en stor favorit hos mig är Kim Gordon, basist i Sonic Youth och en viktig förgrundsgestalt i den amerikanske alternativ scenen som kom på 80-talet.

Hennes bok ”Girl in a band” är intressant för att få reda på hur New Yorks andra generation artrock kom fram, även här är det lite tragiskt att se hur media behandlade tjejer som spelade på den här tiden. Tyvärr lider boken en hel del av att den sista fjärdedelen blir väl bittert men innan dess är det en fin odyssé över New Yorks alternativa rock.

En bok som har några år på nacken är Tracey Thorns ”Bedsit Disco Queen” men jag måste rekommendera den ändå, fina historier om ett band, Everything but the girl vars karriär gått som en sinuskurva, otroligt bra skriven och en fin historia om kärlek till hennes livskamrat Ben är det också.

Hoppas ni fått något tips, själv ska jag läsa Patti Smiths ”M-train” härnäst, det är uppföljaren till ”Just kids” som ni kan hitta billigt på pocket om ekonomin är skral, andra bra musikpockets är böckerna om Lemmy, Motley Crue, Jerry Lee Lewis, Eddie Meduza och Neil Young.

Peter Alzén

7 Iggy covers

8 fina Jam covers

5 fina Talking Heads covers

8 fina Curecovers

sex fina Gun Clun covers

sex fina Al Greencovers

the Cure

Imorgon måndag släpps biljetterna till Cure spelning i oktober, lite sjukt att man ska köpa biljetter så långt innan, första gången jag såg The Cure ( www.cure-concerts.de/concerts/1980-10-03.php ) så var de kanske mitt favoritband, det är de inte längre men det kanske vore kul att se dem en sista gång. På sportlovet 1980 åkte 2 16 åringa grabbar från Linköping till London och då gjorde de den första svenska intervjun med bandet. Sven Dolling; vi ringde fiction records när vi landat. Två dagar senare kunde vi åka till Cures studio, Robert bjöd på öl men vi tyckte inte det var lämpligt så vi tackade nej. Janne (Gradvall) intervjuade Robert tio år senare i Roskilde. Han kom ihåg att dom hade setts.

som om det inte vore nog så påminner jag om The Cure 25 bästa låtar

JAMC

idag fyller ett favoritalbum 30 år, vi firar med en liten spellista med Jesus And Mary Chains 38 bästa låtar

1979

I somras gjorde jag en nedräkning av de 40 bästa låtarna på åttiotalet, samtidigt insåg jag att mitt favorit år i musikhistorien är 1979. Visst spelar det roll att jag gick ut grundskolan samma år och att jag började ”uppträda” på scen, tror jag hann med minst tre kanske fyra band det året. Men det kändes som alla genrer verkade spännande, den svenska punken blomstrade, samtidigt kom det postpunk, powerpop, synthmusik, ska och faktiskt riktigt bra disco (jag hade alltid parallellt med punken gillat disco/soul under min högstadietid), den ena veckan kom man hem med Unknown Pleasures och nästa vecka Specials första. Ingen genre var tabu, jo jag hade grymma skygglappar mot gammal musik, kommer ihåg när en kompis köpte Rolling Stones och vi andra fnös att han köpte sån gubbmusik, det var ju fienden. Tyvärr så var jag mer intresserad av att lyssna på alla dessa fantastiska skivor eller att läsa alla bra böcker jag kom över än att fokusera på min studier på det fyraåriga teknikprogrammet, vilket ledde senare till att jag hoppade av mend et är en annan hitoria. Sen ska man inte glömma att alla de här fantastiska filmerna kom 1979, Alien, Blecktrumman, Ett anständigt liv, Warriors, Manhattan, Life of Brian, Apocalypse Now och Välkommen Mr Chance Sen kom faktiskt Liftarens guide till galaxen 79 också då spelar det mindre roll att Modo tog hockeyguldet och att Torbjörn Fälldin blev statsminister, 1979 var ett fantastiskt år Jag försökte samla de 100 bästa låtarna från det året på en spotifylista men det blev några för många, dessutom saknas det alldeles för många bra låtar på Spotify. Peter Alzén

Dub

första gången jag köpte en dubreggaeplatta var av misstag, i början av 80-talet hade jag hittat Linton Kwesi Johnsons "in Dub" och trodde i min enfald att det var en samlingsplatta, blev grymt besviken då låtarna lät helt annorlunda än de som jag var van att gilla. många år senare började inse att de där hypnotiska rytmerna som nästan blev meditativa var fantastiskt sköna att lyssna på. Om man inte hört dubreggae kan man lätt beskriva det som att producenten/remixaren tar orginalsången och tar bort alt utom trummor och bas, vilka han istället förstärker med olika effekter, sen läggs fragment av sång och andra instrument in, ibland blir det en totalt egen låt, ibland blir det bara en fantastisk remix. de mest kända är nog King Tubby och Lee Scratch Perry men många fler finns det. för ungefär 20 år sedan kom det ut massor av samlingar och reissues av bra dubplattor på bolag som Blood & Fire och Pressure Sounds, jag vet inte riktigt om de förstnämnda har lagt ned men hittar lite nya titlar från Pressure Sounds då och då iaf. det häftigaste med dub är att den låter så futuristisk trots att den kan var inspelad 1978, om jag skulle lägga musik till Sci-fi filmer skulle jag skippa John Williams eller Vangelis och satsa på Kimg Tubby istället, det sämsta med dubreggae är att den låter för mesig i mina hörlurar när jag cyklar till jobbet, den kräver volym och den kräver bas här är de 50 bästa låtarna jag hittade på Spotify, i verkligheten finns det ännu mer grymma låtar Peter Alzén

80-tals bonus

ett lite missförstånd gjorde att Lasse Nylin missade att berätta om vilka tre 80-tals favoriter han har. när 80-talet var alldeles nytt och jag var sjutton år kom äntligen en svensk NME, men när man läste Schlager så var det många skäggiga farbröder (Bengt Eriksson) och gamla proggare från Musikens makt (Håkan Lagher), den som var lättast att identifiera sig med var Lars Nylin, det var han som kallade Joy Division magiska, det var han som skrev upp Lustans Lakejer, de andra gubbarna skrev om stofiler som Bruce Springsteen och Tom Waits !!. Lars Nylins val blev dessa grymma låtar

Listan

nu är jag klar med mina val, satt ihop det till en spotifylista, tog även med mina gästers val (de som fanns på Spotify iaf), tackar gästerna Jörgen Johansson, Jan Gradvall, Sven Dolling, Ametist Azordegan, Petri H Lundén, Ulf Rockis Ivarsson, Pierre Hellqvist, Nix Vahlberg, Kai Martin, Claes Olsson och Magnus Carlson Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 1

egentligen skulle det räcka med att citera John Peel när han säger att Ghost town är den bästa englandsettan genom tiderna men för att bli lite längre så Specials Ghost town en fantastisk svansång av ett fantastiskt band. redan när de kom 1979 så var det otroligt spännande, visst hade jag gillat reggae samtidigt som punken fanns i mitt liv men när Specials kom var det som någon hade lagt ned en liter raketbränsle i den långsamma reggaen, samtidigt spelade de någon hybrid av punk/reggae som kanske påminde om Dag Vag men var 1000 gånger coolare. det roliga med de flesta av skabanden var att de vägrade stå still, redan när andra albumen kom hade flera av dem lämnat den ska de lirade 1979. More Specials var trots att första albumet är ett av mina favoritskivor snudd på ännu bättre, låtar som Stereotypes och Do Nothing var helt magnifika. sommaren 1981 kom Ghost town som var mörkare, beskrev ett England som led av våld "All the clubs have been closed down This place is coming like a ghost town Bands won't play no more Too much fighting on the dance floor I videon åker de omkring hela bandet i en bil och ser både desillusionerad och blasé ut, jag började dj;a på krogen den sommaren 1981 och bland allt jag spelade så var detta alltid en given hit. musikaliskt är den sparsmakad med en tung bas som grund och trummis som bara håller takten. orgel, melodica, sax och gitarr finns för att förstärka men det är bara rytmsektionen som gör hela låten. förutom den fantastiska texten som Neville Staples, Lynvall Golding och den alltid så glade Terry Hall nästan mässar fram. någon månad senare lämnade alla tre sångarna för att bilda Fun Boy Three och Jerry Dammers döpte om bandet till Special AKA men det är en helt annan historia Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 2

Kate Bush är en fascinerande figur, redan i mitten av sjuttiotalet skickade hon in en 50 låtar ! lång demo som hennes familj hade bekostad, hon blev ratad av skivbolagen men David Gilmour gillade vad han hörde och bekostade en mer proffsig 3 låtars demo som gav henne kontrakt med EMI. 16 år gammal tränades hon samtidigt som hon slutförde sina studier till att bli en artist. 1978 vid nittonårsålder toppade hennes debutsingle Wuthering Heights Englandslistan, jag har under hela tiden tyckt hon var spännande men inte alltid köpt alla hennes skivor. jag kommer ihåg hur många vänner gick bananas över hur bra The Dreaming var när den kom 1982 men nä jag tyckte aldrig det. jag vet att många artister som Björk och Suzanne Vega säger att det är ett av deras favoritalbum men det är även Kate Bush minst sålda skiva. 1985 däremot kom albumet som var som en klockren hit, Hounds Of Love, den skivan är däremot Kates bäst sålda. hela första sidan är full med hits och jag skulle kunna ha den som en av mina favoritalbumsidor genom tiderna baksidan är lite mer experimentell men inte så dum heller, första spåret på albumet är även den första singel som släpptes. en makalös sång som än idag låter hypermodern. ibland blir inte popmusik mycket bättre än så här Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 3

texter som appliceras på mitt eget liv kan vara väldigt olika, tex så tycker jag Jonas Gardells böcker En Komikers uppväxt och Ett UFO gör entre passar väldigt bra in utan att jag för den skull är homosexuell, även Steven Patrick Morrissey skriver texter som känns som de skulle kunna vara en del av mitt liv. Givetvis är jag inte ensam om att ha den känslan, tror Morrissey har den påverkan på många. Det som var så fantastiskt bra med The Smiths var att det var inte bara framsidorna på singlarna som var fantastiska ibland kunde baksidan vara nästan ännu bättre. På Shoplifters of the world heter baksidan Half a Person. låten är ett av de där magiska låtar som the Smiths bara slarvade iväg, en text som är tom bättre än There's a Light that Never Goes Out. jag är knappast ensam om att sjunga med i orden som skulle kunna vara en del av mitt liv And if you have five seconds to spare Then I'll tell you the story of my life : Sixteen, clumsy and shy Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 4

The Field Mice är ett typiskt wimppop band på Sarah records, under hela 80talet har det i England och Skottland funnits en tradition av musik som är anti mot all rock, Allt som var motsatsen till Led Zeppelin, till Queen, till Wings eller allt som var stelbent, bredbent arenarockande stjärnstatus aktigt, kanske började det med Subway Sect som gjorde en singlebaksida som hette We oppose all Rock'n'roll, sen kom Postcard och hela den våg av lågmälda band på Cherry Red, i mitten av åttiotalet kom nästa generation med kassetten c-86 som NME släppte. Creation i sin tidigare dagar bestod mest av band som lutade sig mot soft rock och band som Love, Sarah var inte sämre, idag är många av deras singlar eftertraktade dyrgripar- min absoluta favorit från här tiden är en single jag aldrig tröttnar på. vacker, vemodig och så fantastisk. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 5

våren 82 kommer MNW ut med en billig samlingsskiva som innehöll ett axplock av vad de distrubuerade just då, Virgin Prunes, mycket av den nya softa lätt jazziga som Weekend och Everything but the girl men bäst på skivan var Robert Wyatts Shipbuilding. Robert Wyatt var en gång i tiden sångare och trummis progbandet Soft Machine. jag hade redan tidigare köpt hans version av Billie Holidays Strange Fruit på single och den var otroligt bra. så lite koll hade jag på honom trots att på den tiden var man nästan allergisk mot gamla gubbar som spelade och sjöng. Shipbuilding är en Elvis Costello skriven ( han spelade själv in den till sitt album Punch th Clock året efter) ballad om Falklandskriget och är makalöst vacker, den släpptes av Rough Trade på single både 82 och 83, det sistnämnda släppet blev faktiskt Rough Trades första top 40 hit på Engelska topplistan Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 6

hösten 79 åker några kompisar över till London, en sak som var planerat var att de skulle se Buzzcocks, när de sen kom hem var de eld & lågor över förbandet som hade varit knäckande bra. att alla de tre kompisarna spelade i Pillisnorks gjorde snart att inte bara det att de spelade Insight som cover utan att även att Di Leva ändrade sin scenstil till Ian Curtis liknande dans (den visste jag såklart inte hur den såg ut då men fick det berättat med många adjektiv). jag skulle kunna skriva långa essäer om Joy Division och ur magiska de var men de flesta förstår ändå. vissa dagar är detta världens bästa single men idag når den bara upp till sjätte plats över 80-talets bästa låtar Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 7

hösten 1988 är jag i London och hamnar på en skivsignering på Rough Trades affär i Covent Garden, det är Sonic Youth som ska släppa Daydream Nation, medan vi väntar och väntar på att de ska dyka upp så ber jag killen bakom disken rekommendera lite skivor, jag minns han plockade fram en hel del amerikanskt oljuds rock men jag har förträngt det mesta av det. Det jag däremot kommer ihåg är att han plockade fram Freak Scene och sa att om du gillar Sonic Youth kommer du älska detta, han visste verkligen hur rätt han skulle få. det är förmodligen den mest elektriska sjutummare jag äger, magiskt gitarrmangel men ändå en tydlig melodi och vilken text sen Sometimes I don't thrill you Sometimes I think I'll kill you Just don't let me fuck up will you 'cause when I need a friend it's still you What a mess Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 8

jag missade de första åren av Replacements utan upptäckte dem först vid fjärde albumet Tim som jag tyckte var bra men skivan efter, Pleased to meet me var minst sagt grym, (de två efter tycker jag är minst lika bra) och på den finns Alex Chilton, en låt som borde varit en singeletta. tror knappt den släpptes på singel. den blev i alla fall ingen hit. givetvis är låten en hommage till den gamla Box tops/Big Star mannen med samma namn, han var gästmusiker på Can't Hardly Wait på samma album. Alex Chilton en lysande låt alla dagar i veckan och i en bättre värld borde flera tycka det. Peter Alzén ps finns ett fint videoklipp från Jimmy Fallon i år där de gör den här låten, tyvärr går det inte att dela

80-talets bästa låtar plats 9

1984 var nog ett år där de homosexuella kom i fokus, först som hedonism i Frankie Goes to Hollywoods värld men frågan är om inte Bronski Beats Smalltown boy tog upp det mer angeläget. en video där Jimmy Sommrville tittar tillbaka till en tid i den illa staden där han växer upp, där han försöker stöta på en kille på badet som han trodde var intresserad av honom, men han blir nedslagen av ett gäng ledda av den killen, sen när polisen tar hem honom så blir pappan arg på Jimmy. sen lämnar han småstaden. låten skulle lika gärna kunna handla om att vara den enda punkaren på ditt gymnasium eller att gå över torget som synthare när alla hårrockare står det. sen om den är klädd i synthkläder är sak samma, en briljant poplåt är det. är det någon som gjort en cover på den? Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 10

i 80-talets sista skälvande månader kommer Stone Roses mästerverk Fools Gold/What the World is waiting for. jag hade gillat debutalbumet även om det tog ett tag innan jag insåg hur bra den verkligen var men när Reni hade lärt sig beatet från James Browns Funky Drummer och Mani la en hypnotisk basgång fick de till den perfekta symbiosen mellan den nya dansmusiken och indiepop. Allt som plötsligt skulle kallas Madchester skulle kunna sammanställas från denna single och möjligen Happy Mondys Hallelujah som kom ungefär samtidigt. tyvärr dröjde det sen eoner innan de fick ut sitt andra album som i mina öron är en stor besvikelse. däremot singeln som kom efter Fools Gold, One Love är snudd på lika bra och ibland drömmer jag om att hitta en bootleg med the lost sessions från den här tiden, Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 11

När Billy Bragg kände att musikkarriären inte tog fart med Riff Raff och tänkte att eftersom pappa hade varit stridsvagnsförare under andra världskriget så kunde han också ta värvning nu när Falklandskriget kom krypande. men när han inte bara blev hånad för han var klen och liten så blev det ännu värre när han blev väldigt deppig över Bob Marleys bortgång 1981 så orkade han inte med de andra soldaternas spott och spe. Efter tre månader köpte han sig fri från kontraktet och istället blev han 80 talets bästa punkpoet. redan från start 1983 gjorde han stora avtryck i den samtida musiken med Life's a riut with spy vs spy och framförallt med låten A New England. men 1986 lärde han alla rockers vad sångaren i Four Tops hette när han släppte den underbara singeln om hans tårar. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 12

Nick Cave var en stor favorit redan i Birthday Party men som soloartist blommade han ut. Tender Prey är kanske den sista skivan i den mer hårda skolan, där bibliska referenser blandas med gammal blytung blues. Vi får en magisk öppning med The Mercy Seat som lägger an tonen och hela skivan är magiskt bra. min favorit är en riktig skråla och sjung med låt är som om Four Tops var kompade av the Fall, Peter Alzén

Nytt Gästspel

idag får vi nytt fint gästspel på bloggen, Claes Olsson som på 80-talet var navet i Gävles musikliv, han skrev i tidningen, han hade skivbolag och han spelade i band. nuförtiden har han managementet COMEDIA. över till Claes: 1. Yoko Ono: WalkiNg On Thin Ice I 80-talets begynnelse kom tiden äntligen ifatt Yoko Ono, som redan på 60-talet skapat stor konst (inklusive musik) både som soloartist och tillsammans med John Lennon - vars våldsamma gitarrsolo (f.ö. Inspelat bara några timmar innan han mördades) bara är en av flera ingredienser som gör den här singeln till en av 80-takets musikaliska höjdpunkter. 2. Prince: Sign O' The Times Om en enda kort låt kan fånga och definiera en tioårsperiod så är det den här... Textmässigt smart, men produktionsmässugr totalt omtumlande. Minns dock att det bara var jag och Thomas (Di Leva) som blev kvar på dansgolvet när gävlediskot Wictorias DJ Mike spelade singeln samma dag den släpptes.. (tyvärr är det ju som vi skrivit tidigare att Prince har tagit bort sig från Youtube) 3. Laurie Anderson: O Superman Ny tid ska ha ny musik - och den här multimediala New York-artistens debutalbum var en resa in i en ljudvärld baserad på nya uttrycksformer. Konserten på Stockholms Konserthus efter andra albumet fortsatte äventyret - men rent låtmässigt har Laurie Anderson fullt förståeligt aldrig lyckats överträffa musikhistoriens mest osannolika hitsingel. (sen fick jag inte stopp på Claes såklart ) 80-talets bästa låtar, plats 4-10: 4. Bob Dylan: Every Grain Of Sabd 5. Talking Heads: Once In A Lufetime 6. Philip Glass: Opening 7. Miles Davis: Tutu 8. Joy Division: The Eternal 9. The Cure: Plainsong 10. Public Enemy: Welcome To The Terrordome Bubblare: New Order: Blue Monday, Capital Letters: Smokibg My Ganja, Patti Smith: People Have The Power, The Rolling Stones: All About You, Di Leva: Vi har bara varandra All ze best Claes Olson

80-talets bästa låtar plats 13

Go-betweens var precis som Lloyd Cole & the Commotions något som behövdes som antites till all jävla arenarock som svepte över världen på 80-talet. artister som en gång i tiden betytt något som Simple Minds, U2 och David Bowie hade utvecklats till något äckligt svulstig som bara de där människorna som du inte vill ha något med att göra gillar. popmusik som byggs av böcker, bara en sån sak som när den limiterade boxen av Go-Betweens första del kom i fjol så kom det med en bok i varje ex från Grant Mclennans personliga bibliotek, smakar alltid lite längre. Morrissey, Paddy, LLoyd och sen Robert Forster och Grant, alla är bokmalar med en grym känsla för melodier. jag minns Roskilde 1987 med stort välbehag, trots att jag missade både Curtis Mayfield och Cornelis sista spelning så såg jag Go-Betweens. ibland när jag tänker efter vilka skivor jag spelat mest så är det oftast de lågmälda popskivor med texter som jag så gärna velat skriva själv. Go-betweens var ett lysande band, du kan införskaffa så så gott som vad som helst men om du väcker mig mitt i natten och frågar mig vilket är mitt favoritalbum i pophistorien kan svaret mycket väl bli 16 Lovers Lane Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 14

som jag skrev tidigare är det nog bara New Order och The Cure som varit med mig under hela resan mellan 1980 och 1990, Första gången jag såg the Cure var på Rock Palais hösten 80, då var allt punkigare än på skivorna men ändå inte som något jag upplevt tidigare, att arrangören valt att låta skapop bandet T-shirts vara förband gjorde inte upplevelsen mindre bisarr. Även om jag älskar de tre första albumen otroligt mycket så är Faith så annorlunda från allt de gjort tidigare. Vackert, vemodigt suggestivt mer oktober än så här blir inte musik. men även i nu sommarkvällen så är denna låt magiskt bra Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 15

av all fantastisk hip hop som kom under 80-talet är det svårt att bortse från Paid in Full med Eric B & Rakim, inte bara det att Rakim har en av historiens bästa rapröster så är kombinationen på denna tolva där engelska dj-duon Coldcut visar med sin Collageremixteknik att man kunde blanda lekfulla samplingar med hip-hop. kan vara en av de skivor jag när jag var DJ spelade mest under 80-talets sista hälft. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 16

Ett band som jag verkligen gillade i skarven av 80 och 90 tal var House of Love, suggestiv psychedelisk pop med fina refränger. de rakbladsvassa gitarrerna och de bittra texterna var hårdare än någonting annat som fanns på CReation 1988, Destroy the Heart är ädel pop som handlar om att packa ihop sitt gamla liv, glömma tjejen och gå vidare, allt till tonerna av tuffa gitarrer men i Christine visar Guy Chadwick att det var ju inte så lätt det där. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 17

det är lätt att älska LLoyd Cole, i alla fall om man som jag spenderade en stor del av sin uppväxt på bibliotek. Hans texter är full med både litterära och filmreferenser, stor namedropping vilket då i 80-talets mitt kändes toppen. Att han (de) också inte såg ut som rockers utan mer som de skotska popbanden jag hade älskat i 80-talets början var också ett plus. första skivan var fantastisk men bandet höll ganska hög klass hela vägen, när han sen gick solo så var han lite mer amerikansk i sitt uttryck och även om första soloalbunet är bra så är uppföljaren Don't get weird on me babe ett mästerverk, än idag en av mina favoritplattor, efter det har det gått sisådär men med jämna mellanrum gör han plattor som känns som långa mail från en kompis du inte har pratat med på tio år. Men tillbaka till Rattlesnakes, en skiva som jag sjungit till med lika mycket som de flesta Smithslåtar jag älskar, första singeln Perfect Skin med fyndiga oneliners eller den bittert vassa Are you ready to be heartbroken är fantastiska men bäst är Forest Fire trots allt Peter Alzén I believe in love, I'll believe in anything That's gonna get me what I want and get me off my knees Then we'll burn your house down, don't it feel so good There's a forest fire every time we get together

Ny paus i listan

idag har vi äran att bjuda in Magnus Carlson aktuell med en single där han gör svenska versioner av Jackie Wilson och Razzy, dessutom är han på turné runt i Sverige med Weeping Willows. över till Magnus: The Triffids - Wide Open Road. Ödslig naken storslagen känsla som influerat mig till Weeping Willows ljudlandskap. The Smiths - ALLT. Men What Difference Does It Make? Är en storfavorit. Morrissey själv gillar den inte. Men det gör jag. Mycket. The Style Council - Shout to the top. Tröttnar aldrig på denna stompiga supersvängiga souldiscorökare! Håller än i dag på vilket dansgolv som helst. Öppnade mina ögon för soulmusik.

80-talets bästa låtar plats 18

det borde vara Ashes to Ashes som är en av 80 talets bästa låtar men en av mina gäster hade redan valt den så jag väljer den lite mer bortglömda This is not America, ett samarbete med jazzgitarristen Pat Metheny, låten är hämtad från Sean Penn filmen Falken och Snömannen. ibland undrar jag vad som skulle hänt om de hade haft tid, Pat Metheny group och David Bowie för ett helt album, det hade definitivt spöat skräpplattor som Tonight och Never let me down. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 19

hösten 1979 köpte jag ibland singlar från Rough Trade genom deras postorderlista som fanns i NME, har för mig man fick 10st för 100kr, det kunde vara ganska spretigt men eftersom punk för mig var allt som inte lät gammalt och tråkigt. men en gång fick jag ett band som såg nästan ut som ett skaband men lät inte alls så, det var Dexy Midnight Runners första single Dance Stance. Sommaren 80 var jag i London för första gången och överallt spelades There There my dear som är bandet s tredje single, det konstiga var att ingen av mina vänner gillade bandet, de flesta älskade Specials, Madness och Selecter men tyckte att Dexys var mesiga eler vad de nu skyllde på. samma sommar hittade jag på Gamla Stans skivhandel två samlingar som hette 20 Mod Classics som var samlingsplattor med tidiga Motownhits, eftersom jag älskade The Jam så såg jag att originalet till (Love is like a) Heatwave fanns med på en av dem så mitt soullyssnade startade ungefär här. att man när man började köpa Dexys även köpte Q-Tips var nog ett mindre misstag. När tidningen Heatwave började komma ut i Sverige så skrev de ofta om mina favoriter Dexys, det hade ingen tidningen i Sverige gjort tidigare, jag kände att det fanns fler där ute. sen på modernare tid har Andres Lokko lobbat så stenhårt för dem att de räknas som något alla måste älska. det finns moment som kanske är bättre med bandet men kärleken till den tredje singeln kommer aldrig att försvinna. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 20

det är inte alltför många grupper som jag följde/älskade från 1980 över hela åttiotalet till 1990, vet inte om förutom the Cure så kan New Order vara det enda. bandets karriär började ju abrupt som alla vet men de fann sin form ganska tidigt med den ljusa basen och det drivna trumspelet, så gott som alla albumen under 80talet innehåller massor av klassiker, dessutom gjorde de en massa singlar som inte kom med på albumen, sånt uppskattas hos mig. Power Corruption and Lies som givetvis inte innehöll världshiten Blue Monday är ett album som ligger mig väldigt varmt och hjärtat och dess clou är denna pärla. Peter Alzén

ny paus idag

idag pausar vi för att ge plats åt personen som håller den svenska hiphopen högst i landet, Ametist Azordegan som i sju år har drivit programmet En Kärleksattack på svensk hiphop och nu håller hon på att sammanställa en historiebok om svensk hiphop. men över till Ametist Jag väljer: mina guilty pleasures, den pop som rullade på MTV när jag var yngre. Pet Shop Boys - Domino Dancing Simply Red - Its only love Eurythmics - Here comes the rain again

80-talets bästa låtar plats 21

såhär enkelt är det utan Pixies inget Nirvana, i alla fall inte deras sound på Nevermind. än idag ett förbannat bra band Pixies, speciellt de tre första albumen. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 22

80-talets bästa reggaelåt är såklart omöjligt att kora men när Gregory Isaacs visade att han inte var slut 1988 genom att låta sin souliga röst möta electrorytmerna som hade tagit över reggaen i 80 talets mitt så kan det vara den. se tidigare inlägg om Gregory, Jamaicas bästa soulröst har han

80-talets bästa låtar plats 23

äntligen kanske någon ropar, äntligen en svensk låt på listan. Thirteen Moons består av Anders Holm och Göran Klintberg som både hade varit med i bandet Transmission, de som blev nästan kända genom Staffan Hildebrands tv-film Fjortonårslandet. men den powerpop de spelade fanns inget kvar av när Thirteen Moons började 1984. duon rörde sig i mer vemodiga domäner som blev i engelsk press kallad saker som väldigt skandinavisk. De fick även göra en turné med Billy Bragg. tyvärr sålde de inte så mycket på 80-talet men musiken har åldrats väldigt väl och detta är en lysande låt. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 24

Jag lyssnar inte på The Jam så ofta numer men när jag väl hör dem så blir jag väldigt glad, en gång i tiden så var de mitt favoritband, deras cover på Heatwave fick mig att köpa soulsamlingar från Motown som i sin tur öppnade nya världar. att bestämma vilken Jamsingel som är bäst är som att diskutera vilken Beatles låt som är bäst, alltså helt omöjligt. The Bitterest Pill (I ever had to swallow) är kanske den som mest påminner om Style Council och vad som skulle komma, helt fantastisk är den också Peter Alzén

nytt gästspel ikväll

mannen som en gång i tiden sjöng i Anti-hund mina blev sen promotor och manager för massvis med band bland annat både Ace of Base och Turbonegro. idag har han flera band som The Cardigans, Peter LeMarc, HEAT, Casablanca, Smash Into Pieces, John Norum mfl i sitt stall men störst betydelse 2015 gjorde han nog när han såg till att KSMB återförenades på Bråvalla. Idag låter vi Petri H Lundén välja sina 80-talsfavoriter OK here we go, Petris temalåtar från 80talet (typ) Piano/orgel, skräckinstrument för en gammal punkare tillika konsertarrangör, band som kräver piano vid sina framträdanden är inte alls uppskattade, instrumenten ska hyras, flyttas och stämmas m.m. allt till fullständigt ohemula kostnader, men det finns ett par låtar i världshistorien som skulle kunna få mig att själv köpa ett piano, gå till gymmet under flera år för att orka bära det och t.o.m, om det krävdes, lära mig att stämma, för att få höra dessa alster igen och igen och igen.... Vi börjar 1979, ja, jag hörde ju inte låten förrän 1980 så det är en 80talslåt! Bandets som en lördagkväll fick mig, min yngre bror och vår halvbrors kusins halvbror i Spexeryd att raka skallen, byta punkkläderna till snajdiga pikéskjortor, bleka jeansen och uppgradera punkkängorna och addera skoparken med ett par loafers, vem hade trott det? Att musiken "kom med hatt" var ju också väldigt praktiskt eftersom morsan förbjöd oss att äta frukost utan huvudbonad, för vi såg ju ut som .... ja, nu ska vi inte bli för ekivoka. Försök sitta still till denna om ni kan. "Gangsters" - The Specials - 1979. Håret växte ut och klipptes ned, 82 punken slog igenom och man bytte image i takt med hårväxten och brosan började hänga med hojklubbar och kusinen (ja att skriva halvbrors kusins halvbror tar så lång tid så det är enklare med kusin) byggde upp en satellit-frippa med 5 mohikaner (!!) så det slutade med att jag var den enda skinnskallen i byn. Stentuff tyckte jag förstås, denna låten illustrerar sannolikt sanningen lite mera objektivt. Bandnamnet förstod jag inte dubbelmeningen av förrän lungt senare i vuxen ålder. "Plastic gangster" - 4-Skins - 1982. "Ny Våg", radiogrogrammet som bl.a. leddes av Jonas Almqvist, Lädernunnanlegenden och Black Armygrundaren, var ett stående inslag för oss initierade, där blandades högt som lågt, skit och bra skit och allt bandades till egna samlingskassetter som avnjöts tills dom i princip blev olyssningsbara eller bandet gick av. Man visste aldrig vad man skulle få höra och när man en dag hörde ett pianointro av mera klassiskt snitt så han man tänka att nu kommer ett nytt lågvattenmärke. Min tanke var fel, låten utveckla sig till en av dom hårdaste punkdängorna av sin tid.

80-talets bästa låtar plats 25

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce sjunger Thåström, men redan när jag var DJ på Trash Club i Bollnäs 85 så öppnade Imperiet med Gun Clubs Walking with the Beast så fascinationen för Jeffrey har nog Thåström haft hela tiden. Gun Club blandade träskblues med punkens energi och deras karismatiska sångare var precis så cool och samtidigt intensiv som de flesta sångare vill vara. han dog redan 1996 i en hjärnblödning men hade även svåra leverskador på grund av ett långvarigt missbruk. Bandet kunna kännas som en antites till alla bombastiska trummor som hördes över etern i 80 talets början, deras första två album är mer eller mindre fantastiska. att jag väljer den coola och ödesmätta Mother of Earth är ingen slump utan det är där som träskbluesen möter den klassiska sydstads lyriken i sin mest perfekta form. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 26

från Long Island kom en av 80talets största hiphop duos EPMD (vilket stod för Erick and Parrish making Dollars. EPMD var kanske det första i hiphopen som tog rock och funkbreaks till sina låtar, den jag valt som är underbart charmig i sin lågbudget collage, har samplat Eric Clapstons version av I Shot the Sheriff, bandet håller på ännu men kan kännas lite bortglömda utanför hiphop sfären, trots allt sålde deras första två album mer än guld i USA och låg före Whitney Houston och Michael Jackson på topp 10 1987. Alla deras album heter något med Business och alla innehåller en låt som har Jane i titeln. Peter Alzén

Nytt Gästspel i 80-talslistan

från slutet av 70-talet fram till 80talets mitt ledde han Göteborgsbandet Kai Martin & Stick till flera fina fina album, idag berättar han om vilka är hans 3 favoriter från 80-talet ------- Kai Martin; Magazine: Upside down (1980) Singel från The correct use of soap-sessionen (1980), en låt som inte kom med på albumet, men som med sitt upptempo och sin bitterljuva innerlighet fullständigt slog knock på mig. Smart, elegant och med den där elektriska energin som band från punkaren kunde krama ur vad som helst. Nick Cave & the Bad Seeds: From her to eternity (1984) Fick förmånen att recensera Bad Seeds första album, men förstod ingenting. Begrep dock bättre än att ge upp och jag fick slita för att komma in. Gjorde något jag aldrig tidigare hade gjort i samband med en recension, öppnade en Hof, ytterligare än och vid tredje, eller fjärde pilsnern drabbade musikens kraft mig med storm och dunder. Det gör den fortfarande. Albumet fick toppbetyg och låten är ett mästerverk, som också finns med i ett suveränt framträdande i min favoritfilm, Wim Wenders, Himmel över Berlin (1987). Kai Martin & Stick!: Vad finns lämnat kvar (1983) Förlåt, men 80-talet var vårt – åtminstone fram till 1985. Vad finns lämnat kvar avslutar Simmarna, KM&S!:s tredje album. En låt som skrevs på plats den där varma sommaren 1983 då vi skapade en stam och gjorde stordåd. Blåset är definitivt inspirerat av Hunters & Collectors. Trummor och bas spelades in vid en nattlig sejour, gitarren, stämd i ett öppet ackord, på kvällen där efter och morgonen därpå sjöng jag en text om en kärlek som inte blev min.

80-talets bästa låtar plats 27

ibland behövs inga förklaringar, ibland är det så att en ganska färglös artist kan få till det och göra en magisk låt. så enkelt är det ibland Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 28

midsommarafton 1985 spenderar jag i London, det gör jag av en enda orsak, ryktet gör gällande att Sisters of Mercy ska göra sin avskedspelning på Royal Albert Hall, och ryktet gör även gällande att de ska spela väldigt länge och ha en del gäster. Tyvärr visade det sig att inget var som det ryktades om förutom att det var sista spelningen med den sättningen, de spelade exakt samma set som någon månad innan på Kolingsborg och alt som där hade varit häftiga effekter var nu ganska smått, inte ens ett förband hade de orkat fixat fram. runt mitten av 80-talet älskade jag verkligen Sisters of Mercy, allt från den mörka men ändå ganska melodiösa musiken till deras attityd och stil. har tyvärr sett dem lite för många gånger på senare år för att inse att många låtar dateras väldigt men på den andra plattan som är mer suggestiv, mer svulstig men fortfarande väldigt cool, på den tiden var Andrew Eldritch lika tuff som Matt Dillon var i Rumble Fish, finns låten Lucretia my Reflection som jag tycker är en riktig pärla. Peter Alzén Förövrigt är det precis 30 år sedan idag som jag såg denna konsert

80-talets bästa låtar plats 29

tror inte jag har så många skivor från Nya Zeeland men skivbolaget The Flying Nun hade under 80-talet en hel del pärlor, band som the Clean, Jean Paul Sartre Experience och framförallt The Chills visade oss att Kiwirock var något roligt. The Chills singel Pink Frost släpptes 1984 men var inspelad redan 1982, tror däremot att det var så sent som 86 som Lars Aldman började plugga den på Lilla Bommen. en av 80-talets små poppärlor är det i alla fall , Peter Alzén

Nix från Nomads 80 tals favoriter

ett av de bästa bandet på 80 talet var the Nomads, Solnas okrönta garagekungar blev populära över hela världen med sin slamriga rock. idag har frontfiguren Nix valt sina favoriter från 80-talet

Sonic Magazines 80 tals favoriter

Idag är jag stolt över att få presentera Pierre Hellqvist från landets bästa musiktidning Sonic och hans val av 80-talsfavoriter. PIERRE: The Replacements: Bastards of Young (1985) Gjorde till skillnad från närapå alla andra »viktiga« rockband det mesta fel. Säkerligen en bidragande anledning till att de fortfarande känns så rätt.
What a mess by mmr421 Prince har tagit bort allt från Youtube därav Spotifylänk Tacksam över att ha fått vara tonåring och börja bli medveten om musik samtidigt som pophistoriens mest komplette artist hade sin kreativa peak. Maria McKee: I’ve Forgotten What It Was in You (That Put the Need in Me) (1989) Van Morrison, Sister Rosetta Tharpe och George Jones på en och samma gång. Hennes självbetitlade första soloalbum förtjänar "Astral Weeks"-status. PIERRE HELLQVIST SONIC

ny paus i listan

idag pausar vi listan igen, dags för ett nytt gästspel. 1979 var han basist i mitt första punkband Pink Pyjamaz, idag är han inte bara basist/producent till Thåström. han ska dessutom spela solo på Music & Arts på Skeppsholmen i Augusti. Ulf Rockis Ivarsson tre 80-talsfavoriter är dessa

80-talets bästa låtar plats 30

Morrisseys debutsingle hamnade högre upp på listorna än någon av The Smiths singlar hade gjort. i videon gick han runt på gatorna i James Deans hemstad, Fairmount Indiana när han inte körde traktor eller spelade congas bland kossorna. Morrisseys karriär har varit minst sagt väldigt upp och ned men han överraskar fortfarande med bra skivor frågan är bara om han inte startade på sin zenit. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 31

1973 flyttade Chrissie Hynde från Akron till London, bara för att vara med där det hände något i musiklivet, efter att ha jobbat på en arkitektbyrå så blev hon ihop med Englands tuffaste rockjournalist Nick Kent och vips var hon själv En stilsäker skribent på NME. hon hängde även i Malcom McLaeren och Viviane Westwoods affär SEX med grabbarna från Sex Pistols.hon försökte bilda flera band, bland annat var hon med i de som senare skulle bli 999 och the Damned, men när hon väl fick ihop ett band så var det the Pretenders, bandet debuterade 1979 med Kinks covern Stop Your Sobbing men blev englandsetta (och etta i Sverige) med tredjesingeln Brass in Pocket. 1982 spelar bandet in Back on The Chain Gang som senare kommer med på soundtracket till the King of Comedy, låten var inspelad strax efter gitarristen James Honeyman-Scott hade dött av en överdos och strax innan hade Chrissie sparkat basisten Pete Fardon för hans drogproblem (han dog sen på våren 83) låten ska vara en hyllning till dem och blev bandets största hit i USA. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 32

det är bara 4 månader sedan Steve Strange dog av en hjärtattack i Egypten. i slutet av sjuttiotalet var han den hippaste personen i Londons klubbliv, i den scen som inte hade något namn men med klubbar som Blitz var han den som visade vad som gällde. det gav honom en plats i David Bowies video Ashes to Ashes, där Bowie anklagades för att stulit imagen av Steve vilket känns absurt, men redan 1976 var han inne i punkscenen som bla promotor och i bandet Moor Murders tillsammans med Soo Catwoman. i slutet av 70-talet bildade han tillsammans med medlemmar från Rich Kids och Magazine bandet Visage, bandets första singel Tar floppade totalt 1979 men efter att varit med Bowievideon och fått uppmärksamhet för den blev han förgrundsfigur för det som då kallades New Romantic, blev andra singeln en hit över hela Europa. i november 1980 var det inte mycket som lät modernare än Fade to Grey. Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 33

Bauhaus var ett band som blandade högt och lågt, melodier och oljud, gothrock och glamrock. deras album var alla ganska ojämna historier men singlarna var oftast rena smash hitsen. den sista och tionde singeln var en låt som inte lät som de tidigare hade gjort, elak gitarr blandas med tung reggaebas, melodican sticker in och Peter Murphy sjunger lika bra som han ser ut. efter bandet sprack bildade medlemmarna massor av olika konstellationer, Tones on Tails, Love & Rockets och massor av solokarriärer men lika bra som Bauhaus singlar blev de tyvärr aldrig Peter Alzén

den andra halvan av Jörvars Gosskörs 80tals favoriter

ni som kollat in den här bloggen förr vet att jag är väldigt förtjust i fanzinet Jörvars Gosskör, och eftersom den ena halvan av duon bakom den fick berätta om sina tre 80-tals favoriter igår så är det väl inte mer än rätt att den andra också får göra det, Sven Dolling valde dessa tre New Order - True faith, David Bowie - Ashes to ashes och the Smiths - This charming man!!!!

Paus i listan

idag tar vi en paus i listan och istället låter vi musikälskaren Jan Gradvall välja sina tre favoriter från 80-talet (fast han valde 4)

80-talets bästa låtar plats 34

det är inte bara för Paddy McAloon fyller 58 år idag som Prefab Sprout hamnar på trettiofjärdeplats. Efter att han hoppat av sina teologistudier bildade han i Newcastle kanske det bästa smarta, snygga souliga popbandet som åttiotalet gav oss. jag stod och velade lite mellan flera låtar men tror jag faller mest för låten om lust från andra albumet Steve McQueen som en slump startade jag en lite diskussion på twitter och då sa Jörgen Johansson, en gång i tiden skivbolagsdirektör för Tracks om Wax, bolaget som på 80-talet inte bara släppte skivor med det fina Uppsalabandet Watermelon Men utan även Creeps debutalbum, de senaste tio åren har han släppt samlingar med bortglömda softpoppärlor under namnet Fading Yellow, att hans favoritlåt från 80-talet var en annan Prefab Sprout låt.

80-talets bästa låtar plats 35

mycket av 80 talssoulen tycker jag är både bortglömd och lite nonchalerad, finns massor som förvisso lider av sin lite daterade produktion men låtmässigt är det fantastiskt bra. Bobby Womack skulle jag kunna skriva långa essäer men om vi fokuserar på hans 80-tal så är albumen Poet 1, Poet 2 och So many Rivers klassiker i samma liga som Let's get it on eller Let's stay together. ett av de absoluta toppspåren från dessa år är den lite grubblande I wish he didn't trust me so much

80-talets bästa låtar plats 36

Bruce Springsteen lyfte sju singlar från Born in the USA, Bobby Jean var inte en av dem trots det så anser jag att det är inte bara den bästa på albumet utan även en av de bästa låtar han har gjort. Texten sägs handla om Little Steven men den skulle lika gärna handla om en kvinnlig vän. We liked the same music — we liked the same bands — we liked the same clothes We told each other, that we were the wildest, the wildest things we'd ever seen .. Personligen är jag väldigt ambivalent för Springsteen, ibland är han toppen men ofta är det ganska trist bredbent rock tyvärr. men topparna när han är mest soulig eller mest personligt naken då är det förbannat bra

80-talets bästa låtar plats 37

på sin sjunde singel klev The Undertones ett steg ifrån Ramones och ett steg närmare the Kinks. The Undertones är ett fantastiskt simgelband, så gott som alla deras singlar är bland det mesta du kan äga i sju tum. Wednesday Week är inget undantag.

80-talets bästa låtar plats 38

två afrikanskfödda killar som får skivkontrakt med både 4AD och Rough Trade, deras musik blir kallad dreampop och är influenskälla till många shoegaze band. de var även involverad i en av de första collagesinglarna M.A.R.R.S "Pump up the Volume". personligen känns det lite som de borde vara värda en liten revivval eller nåt, de har ju dessutom gjort den trettioåttonde bästa låtern från 80-talet

80-talets bästa låtar plats 39

Jag har ofta hävdat att Stones 80-tal är lite underskattat och speciellt Tattoo You, som var den sista Rolling Stones platta som toppade listorna, tanken på att ha en snabb och en soft sida på albumet kom från att bandet ville göra en partyskiva som man inte behövde byta för att kunna fortsätta att dansa till. Skivan är en samling låtskisser från sjuttiotalet som gjordes klara, men en helt nya låt var den underbara Heaven som har den minst sagt lustiga line-upen Mick sång & gitarr, Charlie på trummor, Bill på synth, gitarr & bas och producenten Chris Kimsey på piano. Än idag låter Heaven hypermodernt Peter Alzén

80-talets bästa låtar plats 40

1982 var ett ganska politiskt år för soul/RnB/hiphopmusiken, kändast är väl såklart Grandmaster Flash & the Furious Fives "The Message", andra fina exempel från samma år är Brother D Collective "How we gonna make the Black Nation Rise" musik som är barn till Norman Whitfields sena 60 tals produktioner och mitt val till 40 plats är kanske en kusin till Marvin Gayes "What's going on". Valentine Brothers "Moneys too tight to Mention", ett band som innehöll bröderna John & Billy Valentine, ingen av dem hade varit med i Valentines men Billy hade däremot varit med Young-Holt Unlimited i mitten av 70 talet. Den här singeln blev en mindre hit (41:a på RnB listan) men de stora pengarna fick nog bröderna först när Simply Red spelade in den som sin första singel Peter Alzén

Gregory Isaacs

Gregory Isaacs är tyvärr lite bortglömd idag tycker jag, han dog för fem år sedan men det kanske var så längesen som tidigt 80-tal han verkligen var i ropet. Dessutom ett problem med Gregory är han gjort fler skivor än man kan räkna till och då är jag ändå mattelärare, en engelsk tidning gjorde i början av 90-talet en travesti i en recension av Gregory Isaacs skiva som kom på Acid Jazz etiketten med rubriken typ ”Den svåra hundratrettiofemte skivan”.

Gregory Isaacs kan för den rockälskande reggaelyssnaren kanske kännas väldigt soft och även om det är ganska mycket kärleksmannen som han framställs (han kallas både Lonely Lover och the Cool Ruler) så är det väldigt tungt ändå men ibland skulle jag hellre kalla honom soulsångare, i klass med Marvin Gaye, Sam Cooke eller Curtis Mayfield. Men den mjuka stilen som förknippas med honom kallas Lovers Rock. Redan 1968 debuterade han precis då rocksteady blev reggae med singeln Another Heartache, 1973 startade han bolaget African Museum tillsammans med Errol Dunkley, sen jobbade han med Bunny Wailer, Big Youth och Junior Delgado, 1977 kom den första riktiga albumet Mr Isaacs, albumen innan är mer eller mindre samlingar av singelsläpp. Mr Isaacs återutgavs av Blood & Fire för 10 år sen med fina extraspår, ett givet inköp enligt mig.

Från 1977 och fram till 1983 gör han förutom massor av bra singlar albumklassiker som Cool Ruler [1978], Soon Forward [1979], The Lonely Lover [1980], More Gregory [1981], Night Nurse [1982[ och Out Deh [1983] sen så lyckades han trots reggaescenen skrevs om totalt när Wayne Smith tog in de elektroniska rytmer när han släppte Under mi Sleng teng, men 1988 kommer Rumours och albumet och det fantastiska albumet Red Rose for Gregory. Han satt i fängelse i mitten av 80-talet för både vapen och knarkinnehav, han lyckades dessutom bli utesluten ur Jamaikanska musikerförbundet på grund av att sitt missbruk, vilket lär säga en hel del om mängden han rökte,

Trots att han hade eget bolag spelade Gregory in för nästan varenda producent i Kingston, Winston »Niney« Holness, Gussie Clarke, Bunny Lee, Alvin Ranglin och Phil Pratt , dessutom har hans skivor kommit ut på minst fyrtiotolv olika bolag, många låtar är inspelade flera gånger så det är en mindre djungel att leta efter pärlor i hans produktion, jag satt ihop en lista med 60 mer eller mindre oumbärliga låtar. Peter Alzén

Clash Japan 1982

Kite

Ljusa strålkastare som lyser mig rakt i ögonen, dova bastoner som repeterar en suggestiv slinga, en trumlös första låt men stämningen infinner sig snabbt. Det är mörkt, det är dystopiskt det är oldschoolsynth som inte låter gammalt alls. Sedan starten för sju år sedan har duon gjort mäktig elektronisk pop och portionerat ut den på halvtimmeslånga ep i stället för att göra några album, negativt kan det betyda att det skrivs väldigt få recensioner av deras skivor, positivt är att vi får få utfyllnadsspår på skivorna

Bandet ser knappast ut som man skulle föreställa sig en synthduo göra, Christian Berg i keps och långt hår och en sångare, Niklas Stenmo i tysk tjackpundarfrisyr från 81 men herregud vad tufft och bra det låter som om Ridley Scott skulle göra en Prequel till Blade Runner och byta ut Vangelis svepande syntar mot Kites analoga synthdjungel. Niklas röst påminner en del om Jon Andersson och det är stort beröm, en röst som skär som en varm kniv genom de tunga maskinella mattorna av musik som förstärks av filmerna som projekteras bakom dem, det är dystra höga hus och ödsliga landskap, hästar och fåglar. Musiken är storslagen på gränsen till svulstig men blir aldrig löjlig utan mer filmisk och ändå organisk.  

Musiken vi får är mestadels från senaste epn VI men även från tidiga låtar som Johnny Boy som tangerar nästan att bli schlageraktig i kontrast till det andra.

Deras nyare material har även fått en indieton som gör att det blivit en dimension till, och en ballad som Nocturne skulle mer konventionella artister skapa listframgångar med, flera av låtarna är uppåt sju minuter men känns aldrig som en sekund för långa, jag sitter och är imponerad av de ljudslott som byggs upp av ganska små medel trots allt.

Det är den bästa konsert jag sett en synthduo göra på många många år, det är sällan jag lämnar konserter med känslan att jag vill höra mer dessutom ett band som placerar glittrande katter som skjuter laser med ögonen på sina högtalare kan man inte göra annat än att älska.

Peter Alzén

The Leather Nun

På lördag ska jag se Nunnan AKA The Leather Nun på södra teatern i Stockholm, jag såg dem senast på Peace and Love 2009 men den upplagan ska tydligen inte riktigt räknas. Enda sen jag postorder köpte första EPn, förmodligen hade jag läst om bandet i Jonas egna tidning Anarki & Kaos så har bandet varit en stor favorit hos mig. jag försökte redan i vintras att intervjua Jonas och få honom att göra en spellista med saker som inspirerat honom.

jag fick 2 jättelånga svar som säger en hel del om Leather Nun, både om mytbildningen om dem men även deras säregna ställning i det svenska musiklivet i tidigt 80-tal. de spelade tex inte i Stockholm efter slutet av 79 förrän våren 83, och nästan inga skivor släpptes under samma period, vilket är otroligt trist då det som finns från den tiden borde hålla högsta klass, tex så spelades Primeover ute redan 79 men kom först på skiva 83.

Varför var The Leather Nun så egna?

Jonas-  Först lite historielektion: Göteborg 1979 – Sprängkullen gillade inte punk och punkarna gillade inte Sprängkullen. Punkbanden bildade sin egen förening: Garageligan. Sprängkullen hatade Nunnan och Garageligan tyckte inte att Nunnan var PK-punk. Så: Nunnan fick stå utanför allt och alla. Och gå sin egen väg. Vilket kanske gjorde Nunnan till mer punk än få andra svenska band. Tack och lov var den stora världen utanför den lilla PK-ankdammen Sverige, mer positiv och uppmuntrande. 1977-78 älskade vi som punkare, att håna raggare för att de livsstilsfrossade i 20 år gammal musik. Idag livsstilsfrossar vi på samma sätt, i 35 år gammal nit-rock. 50+ punkare åker med 30+ gamla låtar och vi tycker att det är ballt. Hur punk är det? Vi garvade åt Jerry Lee Lewis i guldlamé på Grönan (1979?), för det kändes musei-cirkus. Jerry Lee Lewis stod för musik som var då, för länge sedan – punken var här och nu. Det skiljde bara 20 år. Punken stod för rätten att göra sin egen musik, på sina egna villkor. Dagen när punken började ramas in och begränsas av vad som var rätt och fel, den dagen dog punken. Då försvann den obegränsade energin, glädjen och kreativiteten. Då blev punkarna den nya tidens PK-raggare, med nitar istället för Chevrolet på jackorna. 20-30 år yngre men inte ett dugg smartare. Om Nunnan blev mesigare i mitten/slutet på 80-talet, så var vi ändå mer intressanta än våra jämnåriga svenska band s a s.
  

Eftersom intervjun gjordes innan skivan släpptes så blir detta lite knepigt men vi låter det vara så här iaf

Jonas - nya Nunnan-albumet handlar väldigt lite om att leva upp till några PK-förväntningar på hur Nunnan ska vara eller låta. Vi vet redan hur Thåströms nya album kommer att låta. Vi vet hur KSMB kommer att låta på Bråvalla. Vi vet vad Sator åker med för material just nu. Det är helt ok. Men nya Nunnan-albumet låter som inget annat, just nu. Och kanske en bra bit ifrån Nunnan i slutet av 80-talet. Det är själva poängen. Det var utgångspunkten för Nunnan 1979 och det är utgångspunkten nu. Allt annat är självupprepning, parodi och anti-punk. Att sedan Nisse, Freddan, Widlund, Aron och andra gamla Nunnan-nunor spelar på albumet, är ganska ointressant. Eller att soundet är tungt, mörkt och klubbigt. Eller att vi gör en hemlig spelning i Gbg efter Nyår med klassiskt gammel-Nunnan-upplägg och bara ur-gamla Nunnanlåtar, som de flesta aldrig hört Live. Det är inte väsentligt (de flesta av er kommer ändå inte att få veta var och när, ändå). Det enda väsentliga är att vi gör ngt ingen annan gör. För att det behövs. För att den svenska musikscenen är ganska trist, tråkig och förutsägbar. Om det är pk-punk eller inte, är väldigt ointressant. Det är Nunnan. Och ni kommer aldrig att få höra Carola, Orup eller Kajsa Grytt göra coverversioner i Så Mycket Bättre.

Den nya skivan som är så pass bra som jag hoppades på, kanske inte så revolutionerande som Jonas lovade men ändå klassisk Nunnanrock. 

sen frågade jag Jonas om hans influenser också

Jonas- John Lee Hooker. I slutet av 70-talet fick jag chansen att intervjua Lou Reed. Han hade rykte om sig att vara skitsvår att intervjua, ogillade journalister och muckade gärna med dem. Antar att han tänkte "Den där lilla snorvalpen ska jag sätta på plats", för jag hann knappt säga ngt innan han frågade mig om vilken som var den första skivan som förändrade mitt liv och vilken låt på plattan, i synnerhet. Och antagligen tänkte han väl mosa till mig när jag svarade Velvet Underground, bara för att han var så van vid (och skittrött på) att journalister alltid drog upp Velvet U. Men jag var ung, aningslös och svarade uppriktigt: Liveversionen av "Tupelo" från -61 med John Lee Hooker. Då sprack Lou upp i ett stort leende, skrattade och vi fick en jätteintressant pratstund. Nästa gång han kom till Sverige, hade han gjort stor succé med LP:n New Sensations, singeln I love you Susanne, gjort reklamfilm för mc-märket Honda och skulle spela på Hovet (stora konsertarenan i Sthlm, på den tiden). Han var som störst, publikmässigt i Sverige. Och han ville bara göra en enda intervju i Sverige, och det var med mig. Men jag tyckte att Lou var ganska ointressant då, tackade Nej och åkte till Gbg för att repa med Nunnan istället. Skivbolaget och Sveriges Radio tyckte nog att jag var lite smådryg, men Lou hade nog förstått mig. Jag tackade Nej av samma skäl som jag hade svarat Tupelo/John Lee Hooker istället för att svara Velvet Underground, gången innan. Av uppriktighet. Och utan John Lee Hooker och Tupelo, inget Velvet Underground, ingen James Brown, inget Stooges, ingen punk, ingen industrimusik. Lou fattade att jag fattade. Jag har aldrig varit idoldyrkare eller fan, på det sättet. När jag hörde Tupelo med John Lee Hooker, var jag 12 år och det var ngt helt annat än Jimi Hendrix, Cream, Stones och det som gällde då bland mina kompisar. Och den känslan av att möta något helt unikt, annorlunda, spännande och utmanande, var det som gjorde punken så intressant. Det spelade liksom ingen roll vilken obskyr 7" man än beställde på postorder från England eller USA - ingenting var dåligt eller ointressant eller lät som tio andra band. Det var en kort intensiv period mellan 1976-80. Sedan blev det "rättning i ledet". Mycket av skälen till Nunnan, var ett trots mot punkens likriktning och förestående död. På kuppen kom vi att trampa på alla tår som fanns. Det fanns jättemånga ömma tår. Humorn var definitivt den bärande kraften, de första 5-6 åren. Att komma på nya narr-speglar att hålla upp, framför publiken. Och ju mer provocerade folk blev, desto roligare hade vi. Men inspirationsmässigt gick det en rak, tydlig linje från John Lee Hooker till Velvet U:s första LP, till Cale-proddade rockkaoset på My Generation (b-sidan till Patti Smiths första singel), till CBGB, till 100 Club och Sex Pistols och engelsk punk.

både bilderna ovan är från 1988 Desdemona i Gävle.

Om man nu missat John Lee Hookers Tupelo bör man genast kolla upp den, fantastisk låt, som även inspirerade Nick Cave till en låt med samma namn.

vi får väl se på lördagskväll om hur The Leather Nun 2015 låter men jag ser med spänning fram emot det

Peter Alzén

Amason

Amason på KlubbKakel Gävle

Scenen var täckt med uppstoppade djur grävlingar, kråkor som hängde i linor och en stor pappersbjörn, att bandet sen har låtar som heter Älgen, Ålen och Duvan gör att man kan misstänka en lite crazy orkester men det är mer en svensk doldis supergrupp, så kan man nog kalla Amason för, med folk från Miike Snow, Dungen och Idiot Wind är det lätt att ta till det epitetet. Mycket folk hade tagit sig till Klubb Kakel på lördagen och förväntningarna var stora. Bandet är en enhet trots deras stora personligheter och det gör med ganska små medel stor musik. Dynamiken i deras sound är det som gör korsningen mellan svenskt vemod och tysk krautrytm blir så vacker, så mycket 2015 att jag kan sätta en slant på att de är på en topplista utomlands vilken dag som helst. Men för att vara svensk modern pop idag låter de förvånansvärt lite som RnB eller house. Amanda Bergmans fantastiska röst är mer som ett instrument i den mjuka musik som trots aldrig blir vek utan mer suggestiv. Det låter hela tiden lätt även om deras små proggtripper som göms i den fashionabla hipster framtoningen så är det just det som gör att de är pass speciella just nu. Där andra, framförallt amerikanske band försöker med liknande musikaliska passager tappar de oftast bort sig i en snårig skog av pretentioner men icke Amason.

En cover på Foreigners I Want To Know What Love Is var knappast väntad men den kändes inte som en cover utan mer en egen version av den klassikern. Någon viskade i mitt öra att de är progg generationens barn och det har hen så rätt i och som ett brev på eh posten så kommer huvudrollsinnehavaren från Folkteaterns Faust Kalle Zerpe upp för förstärka med sin saxofon på den magiska Kelly. För att citera Pet Shop Boys ”But in the back of my head I heard distant feet Che Guevara and Debussy to a disco beat” Peter Alzén