The Queen is dead

40 år, det är ganska lång tid men ändå så var det ju nyss. Både The Smiths debut och uppföljaren Meat is Murder hade varit bra skivor, dessutom hade de släppt massor av bra singlar men den 16 juni 1986 släpptes The Queen is dead, deras mästerverk. skivan spenderad 22 veckor på englandslistan och som plats 2 som bäst. många skribenter/tidningar/sidor rankar den som ett av 80-talets stora album. 2013 version av NME bästa slbum lista var den etta.

Albumet fångar den känsla av utanförskap, melankoli och samhällskritik som kom att definiera bandets musik under 80-talet. Morrisseys självömkan och längtan efter någon eller något kanske skulle kunna bli jobbigt om det inte omgavs av basisten Andy Rourke finurliga spel och trummisen Mike Joyce pådrivande men givetvis Johnny Marr som spelade en precis lika viktig roll som Morrissey.med sina melodier.
Ibland vill jag säga att det är världens bästa album men det kanske är att ta i, ”Vicar in a tutu” är kanske lite väl bagatellartad men resten är ren och skär mumma. Vid sidan av Bowie, Cohen, Marvin och Clash är Morrissey och The Smiths det som jag har lyssnat mest på.
De vägrade vara en del av musikindustrin och detta album spelas in när de bråkar med Geoff Travis som var då boss på Rough Trade, deras skivbolag, de ville lämna och kunna tjäna lite mer än den usla veckolön de fick av skivbolaget, de saknade dessutom manager, vilket gjorde att bandet fick sköta allt själva och bandet sparkades Andy Rourke för hans heroinmissbruk (Morrissey placerade en lapp med texten ”Andy, you have now left The Smith” på hans bil)

Bland svenskar födda på 60-talet och framåt har Morrisseys sätt att betrakta och spegla livet och döden, människan och kärleken, varit otroligt inflytesrikt, kanske det märktes mest på 00-talet när han räknades som en stor stjärna. Morrissey-låtar har också varit den direkta utgångspunkten för moderna svenska verk inom många kulturyttringar.
Boken och filmen ”Låt den rätte komma in” utgår från Morrissey-låten ”Let the right one slip in”, en låt som mynnar ut i att bita någon i tungan under en kyss. John Ajvide Lindqvists uppföljare ”Människohamn” innehåller även karaktärer som citerar låtar av Morrissey och The Smiths.
Peter Birros tv-drama ”Hammarkullen” utgick från Morrissey-låten ”November spawned a monster”.
Och talar man musik räcker det med att nämna det 20-tal Morrissey-referenser som finns enbart på Håkan Hellströms debutalbum.
Men tillbaka till The Queen is dead, Albumtiteln är tagen från Hubert Selby Jr:s roman »Last Exit to Brooklyn«., en roman som är väldigt grym och otäck, en av Lou Reeds favoriter såklart.
Redan i titelspåret märks att bandet blivit hårdare och tuffare än tidigare
Men den sång som inleder skivans första spår är Cicely Courtneidge sjungande ”Take Me Back to Dear Old Blighty” från filmen The L-Shaped Room. Baserad på en roman av Lynn Reid Banks. ”The Queen is dead” innehåller en vass satir av den brittiska monarkin och samhällets maktstrukturer. musiken är tyngre än tidigare, kraftigt influerad av Velvet Underground och Stooges.
Frankly Mr. Shankly är mer klassisk singalong The Smiths goes musichall, den skulle vara en variant av Sandie Shaws "Puppet on a string" men det kan jag inte riktigt höra.
”I know it’s over” och ”Never had no one ever” är Moz i sin ynkligaste form, så fantastiskt bra "If you're so funny Then why are you on your own tonight? And if you're so clever Then why are you on your own tonight? If you're so very entertaining Then why are you on your own tonight? If you're so very good-looking Why do you sleep alone tonight?
"Never had no one ever" är baserad på Stooges "I Need somebody"
”Cemetry Gates” och de två singlarna som kom med ”Bigmouth strikes again” och ”The Boy with the thorn in his side” är tre toppenbra poplåtar som har allt en jangle älskare kan önska sig, kanske är "The boy..." Moz i sin mest se mig hur missförstådd jag är.

och efter parantesen så kommer ”There Is a Light That Never Goes Out”, en låt som har blivit en av de mest älskade låtarna i brittisk pophistoria. Med sin romantiska men samtidigt tragiska text skildrar den en längtan efter närhet och mening i livet. texten lånar fraser från New York Dolls "Lonely planet boy" Ni har väl sett Rick Astley tolka den?
Sista låten kanske också är en bagatell men knappast någon textmakare har kunnat skriva en låt som ”Some Girls are bigge than others” utan bli för fånig. En av albumets styrkor är dess variation. Vissa låtar är snabba och energiska, medan andra är mer lågmälda och känslosamma. Trots detta känns albumet sammanhållet tack vare det tydliga som var The Smiths sound, kombinationen mellan mörker (läs Morrissey) och ljus (läs Marr) Det är möjligt att jag spelar Strangeways here we come oftare men det betyder inget ändå. Om 80-talets indiepop sammanfattas i 2 album är båda fråm Manchester , detta och Stone Roses debut. dessutom bara en månad efter albumet hade släppts så kom singeln "Panic" ännu en klassiker att trä på det halsband av klassiska singlar från bandet.

Peter Alzén