Bortglömda 80-talspärlor del 4, bra band jag såg live del 1

Bortglömda 80-talspärlor del 4
Några mer eller mindre bortglömda akter jag såg live på 80-talet
Mo-dettes – White Mice

Första bandet jag såg första gången jag var i London. En måndagkväll på Moonlight club, som låg i Railway Hotel i West Hampsteadt. Minns att ölen var sjukt billig, speciellt för en törstig 17 årig Gävlebo. Men det var alldeles för många skinheads där och överallt den sommaren i London.
Rose of Avalanche – LA Rain

Sommaren 85 såg jag Sisters of mercys svansång på Royal Albert hall. Ett halvår senare var jag och lillebror där igen, i London alltså. På Dingwalls såg vi bandet som lät som en korsning av Sisters och Velvet Underground. Vi hade träffat en stockholmare någonstans som vi hade tagit med oss, tror CC och Lena Larsson också var med. Dagen efter skulle vi ta tåget till East Croydon för att se Ghost dance, Richard Marx från Sisters nya band men då orkade inte vår nya kompis förlja med, han skulle dricka öl på Moscow bar istället.
Gene loves Jezebel - Bruises

84-85-86 kändes som jag var på Kolingsborg varannan vecka. Det var jag inte för det var många mil mellan oss. Men det var ohyggligt många roliga konserter, en hel del band jag glömt men när jag tänker efter så var Gene Loves Jezebel roliga, sen blev de precis som Cult och andra band som någon mindre rolig version av hårdrock.
Voice of the Beehive – Don’t Call me Baby

Avdelningen mindre lyckad val på en festival måste vara när jag valde bort Cornelis nästsista spelning för att istället se Voice of the Beehive. Men hej två pigga systrar och två fd Madness medlemmar. Tråkigare kan man ha. Dessutom var lilla kulturtältet snuskigt trångt och varmt (han spelade alltså inte på stora scenen som i filmen.
Loop – Collision

I slutet av 80-talet byttes Kolingsborg ut mot Barowiak i Uppsala, massor av roliga bokningar där. Ett band som är sorgligt bortglömda är Loop. Kanske inte lika fantastiska som My Bloody Valentine men absolut värda ett stund om ni gillar gitarrväggar.
Kitchen of Distinction – the 3rd time we opened the Capsule

Ett till band som fler borde höra, speciellt deras första album är en riktig pärla. Deras spelning på Barowiak var en sån där trevlig kväll när allt kändes bra, förutom att basisten retade sångaren för han var homosexuell, det kändes sådär modernt
Peter Alzén