2023 års bästa låtar

årets bästa låtar på jullovets första dag. årets comeback gjordes givetvis inte av Rolling Stones utan av Everything but the girl, 14 år efter Temeramental kom Fuse, ett album som förvisso hade kunnat vara ännu mer melankolisk. som vanligt är det inte så mycket rock som är bra 2023 men mycket annat, flera regionala låtar tar sig upp på min topp 100.

Nick Caves flexisingle

Första gången jag såg Nick Cave var på Ritz i april 1987, om jag inte minns fel så var det en torsdag och bandet klev aldrig upp på scenen. Vi hade åkt ned från Gävle och ville mest att konserten skulle börja, det gick rykten i publiken om att Blixa hade missat planet från Berlin men när klockan närmade sig halv två klev de äntligen upp och Folksinger ljöd i högtalarsystemet.
Det var givetvis lysande och som det senare också alltid varit när Nick Cave and the Bad Seeds är på en scen. Samma kväll köpte jag ett turnéhäfte där en grön flexisingle följde med. ”Scum”hette låten och var en ren hatlåt till en journalist.

”He was a miserable shitwringing turd Like he reminded me of some evil gnome Shaking hands was like shaking a hot, fat, oily bone.
His and herpes bath towel type If you know what I mean I could not look at him, worm
I think you fucking traitor, chronic masturbator, Shitlicker, user, self-abuser, jigger jigger! What rock did you crawl from? Which, did you come?
You Judas, Brutus, Vitus, Scum! Hey four-eyes, come That’s right, it’s a gun Face is bubble, blood, and, street Snowman with six holes clean into his fat fuckin guts”
Låten är som många andra av hans furiösa låtar från den tiden, otroligt bra och när jag senare började kolla upp vad journalisten i fråga egentligen skrev och vad det var som utlöste Nicks raseri.

I Guardian 2008 berättade Mat Snow som var en ung journalist på NME att han hade sett Birthday Party 1980 och blivit alldeles knäckt.
”In 1980 my old school buddy Barney Hoskyns was writing for NME and wanted someone to go to gigs with. I became his plus one. The Birthday Party were just fantastic, incredibly exciting, wild and feral, and we became part of their scene, which consisted of hanging out, playing records, doing drugs and drinking.
I had a straight job and by night morphed into a nocturnal creature. It was an exciting scene to feel vicariously part of. It felt like you were living through a Velvet Underground song. I remember Nick setting his hair on fire with a candle: everything was part-Baudelaire, part-Keith Richards. But by 1983 the Birthday Party had broken up and Nick was forming the Bad Seeds. He and his girlfriend Anita were asking for somewhere to crash for a while, and the pair moved in with me. He was still doing heroin but he was discreet. He was a good housemate. It was funny because he was always nagging Anita about her diet, yet he was shooting up! They moved down the road and we lost touch.
I raved about his From Her To Eternity album in NME but then, in a singles review, happened to drop in that the forthcoming - second - Nick Cave album “lacked the same dramatic tension”. A year or so later I found myself interviewing Nick formally for the first time. He kept me and the photographer waiting for hours. The PR was very jumpy. I got a very unusual interview. I asked him what the problem was and he said, “I think you’re an arsehole” and mentioned that he’d written a song developing this theme. Weeks later, I bought for £1 a green seven-inch flexidisc called “Scum.” I think it’s one of his best songs, and very funny. Like Dylan’s Mr Jones, I’d rather be memorialised as the spotlit object of a genius’s scorn than a dusty discographical footnote. My wife to be was a big Nick Cave fan—“Scum” is “our song.”
Även om det här var en tid då Nick hade mer illegala substanser i sina vener än blod så måste detta utbrott på en journalist vara ett av det kanske mest överdrivna aggressioner som gjorts i musikvärlden, i hård konkurrens med när Sid Vicous slog ned Nick Kent med en cykelkedja.
Peter Alzén

Johnny Marr 60 år

Idag fyller mannen som gjorde Moz mörka poesi till popgodis med hjälp av sina gitarrmelodier,
Här är en bunt låtar han varit med på efter The Smiths
Peter Alzén

Sångerna de spelar när Sommaren tar slut

En av de kulturartiklar jag blivit gladast över i år är när Andres Lokko fick bre ut sig över en helsida i Svenska Dagbladet över Slowdives senaste album. En text som berättar mycket mer än bara om Slowdives skiva, hur 30 år gammal musik kan plötsligt vara helt rätt i tiden, hur musikcentra har flyttat från England till Kalifornien.
Hur det så perifera shoegaze bandet Slowdive som med åren fått en större och större publik än när de var aktuella i 90-talets början, deras softa drömmande pop är idag perfekt anpassande till festivaler som Coachella eller bara som till ett soft Kaliforniskt klimat.

Jag såg Slowdive i Gävle på Café Q i februari 92, då kändes deras musik nästan Passé och några år senare hade först Suede och sen brittpopen nästan suddat ut Shoegaze banden, undantaget är såklart My Bloody Valentine. Men som sagt musik som Mazzy Star, Beach House, Galaxie 500 med flera har år efter år känts moderna eller så blev det aldrig omodern med vacker melankoli.
Årets ”Everything is alive”, är bandets femte album på tre decennier, är lätt att avfärda som en fin ljudkuliss men det är en skiva som växt otroligt under sensommaren. Det är vackert men ändå ganska suggestivt även om kanterna blivit softare med åren.
Häromveckan såg jag Gärdet på Musikhuset i Gävle, de spelar också Dreampop

Dreampop vad är det egentligen? Soft, svävande väldigt mycket närmare Laurel Canyon banden än vad de är traditionell bluesbaserad rock. Det sägs att människor födda efter 1990 helt ratar traditionell bluesbaserad rock numer och istället väljer det softare soundet som kan förknippas med amerikanska västkusten.
Intressant nog har Gärdet (enligt spotify) flest lyssnare just där. Jag har sen dess lyssnat ganska mycket på några av deras låtar speciellt den senaste ”Friday Feeling” som är nästan en 80-tals R’n’B låt, lite Scritti Politti vibbar och väldigt perfekt till en spellista till den gryende hösten.
Jag har jobbat på en spellista ett tag som skulle passa den stämning jag ville åt, tyvärr blev det försent att kalla den Sent i september så det här fick bli namnet istället.
Musik som passar promenader till jobbet i krispig kyla med lågt hängande sol, men även till långsamma helgfrukostar.
Imorgon ska jag se Dexys Midnight Runners för tredje gången.
Peter Alzén

Gang of Four + Howard Devoto

i en diskussion om Gang of Four häromdagen mindes jag att det första jag skrev för Gefle Dagblad var en recension av bandets spelning på Ritz för nästan exakt 40 år sedan, när jag ändå fick skriva så passade jag även på att skriva om Howard Devotos spelning på Glädjehuset dagen innan också. spelningen på Glädjehuset var lite lustig då de var stenhård på leg och hade åldersgränsen 23 för killar och 20 för (de lite mer mogna) tjejerna.
jag var 20 och mitt sällskap 18 och vi blev lite stressade hur vi skulle komma in, så jag gick fram till biljettluckan och frågade om jag kunde få ett skrivet kvitto, eftersom jag skulle recensera spelningen i Gefle Dagblad. då sa damen i kassan att då var det bara att gå in så struntade vi i såna saker som betalning och jobbiga skrivna kvitton.
jag hade inga alls planer på att skriva om konserten i nån tidning men troligen var jag lite peppad av Ulf Berglund som fotade.

sen måste jag väl hört av mig till Peter Hedling för att "sälja" in det. kul upptäckt hos arkiv Gävleborg idag i alla fall. sen är det kul att jag får heta Alzen på ena recensionen och Alsen på den andra.
Peter Alzén

Magnus Uggla 1977

idag jobbar jag som matematik och naturkunskapslärare på Polhemskolan i Gävle, den första gången jag var på den skolan var när jag var 14 år, jag och Håkan Borg hade köpt biljett till Magnus Uggla. det var den första konsert jag betalade för med egna pengar och det var Magnus genombrottsturné.
Redan när introt till "Vår Tid" ekar ut så står vi på stolarna. Jag och Håkan Borg var så överlyckliga att vi skulle få se det närmaste punkrock som vi kunde tänka oss, vi skrek med i alla låtar, när vi sen skulle gå hem stod raggarbilarna hotfullt utanför.

Jag minns att de spelade en ny låt Mata Hari, som aldrig någonsin blev utgiven och att de spelade rockversionen av "Sommartid" som sen Strix Q gav ut utan Uggla nåt år senare. idag fick jag den här bootlegen skickad till mig av den gode Jonas Paro (han vet vad jag gillar). Det är samma turné som jag såg honom.
Det är ett underbart tid från en tid när Magnus Uggla var en tuff uppstudsig rebell, det är mycket tjat om bögar, det är ett häcklande och publiken verkar vara med på noterna. man kan tycka det låter larvigt och pubertalt men tidiga Uggla är lysande popmusik, från de där skivorna jag verkligen älskade som tonåring och som jag nu fyrtiofem år senare lika gärna lyssnar på igen.

Peter Alzén
foton Peder Andersson

Belle and Sebastian

Förra helgen var jag i Manchester och då tog vi endags tur till Liverpool för att se Belle and Sebastian. De var ett band jag verkligen älskade ett tag där i slutet av 90-talet. Sen har de kommit tillbaka med ojämna mellanrum som en gammal trevlig bekant.
Det finns någon sorts linje från velvet Undergrounds ”Afterhours” över Modern Lovers ”Goverment center” över första två Talking Heads albumen. Feelies ”Original Love” måste in där och alla Postcard banden såklart, Vaselines, Field Mice, Beat Happening. Go-Betweens såklart, Chills ”Pink Frost” Galaxie 500 givetvis the Smiths innan vi är framme vid Belle and Sebastian. Det är skirt, det är lågmält, kalla det anti-rock, kalla det wimppop, kalla det vad du vill men det är absolut inga rockposer, inga bredbent killar som spelar med skrevet. Jag älskar den här musiken, jag är ju en man som föredrar Lloyd Cole alla dagar i veckan framför Van Halen /ACDC/Kiss etc etc etc. Otroligt nog hade jag aldrig sett bandet innan förra lördagen, jag skulle se dem på Popaganda typ 2010 men vi fastnade hos min dåvarande flickväns bror vid Hornstull och kom aldrig vidare.

Redan vid låt ett ”Dog on Wheels” insåg jag att detta var lysande och hur mycket jag saknat det. Våren 1997 kom debut-EP:n »Dog on Wheels«, det är en makalös poplåt som handlade om Stuarts favoritleksak från barndomen. På den här tiden fanns inte deras skivor distribuerade i Sverige, om jag minns rätt så var det Lars Arvidsson på Border som sålde på mig deras album ”If You´re feeling sinister” och den sålde väldigt bra på import. Och sen släppte de flera ep som inte var med på albumen, jag älskar band som gör sånt.
Som andra låt spelade de ”I’m Cuckoo” som är mer uppsluppen men det är snudd på naivt och fina känslor. De är 8 stycken på scenen, de byter instrument med varandra så gott som hela tiden (ok inte gitarristen och trummisen). det är roligt, bra och jag mår toppen där uppe på läktaren, min lillebror som bjudit mig på spelningen säger att det påminner lite om Doktor Kosmos, och jo vissa saker som uppsluppenheten och kanske mest när Sarah Martin sjunger. Men det är på en annan nivå och då gillar jag verkligen Doktor Kosmos.
De tar önskningar och det blir lite sött när de inte minns hur ”Marx and Engels” går, istället bjuder de upp publiken upp på scenen för att dansa där bland alla åtta musikerna.

I sina bästa stunder är Belle and Sebastian världens bästa band, sånger som State I am in, Lazy Line Painter Jane och Stars Of Track And Field tillhör de små mästerverken i min värld.
Den förra skivan blev kriminellt nonchalerad, om det var för den kom under pandemin eller om ”alla” just då var trött på bandet vet jag inte. Men nu är de tillbaks i den terräng där de är bäst, lite småmysigt, lite soft och med små skruvade noveller till texter. I Stuart Murdochs värld är det alltid lite mera ömtåliga arrangemang som gör det så fint. Men live är det glatt och uppåt trots allt. När Liza Line Painter Jane ekar ut som sista extranummer är det två nöjda bröder som greppar första bästa taxi.
här har jag rankat deras bästa låtar

Peter Alzén