Steve Barrow är död

Dub
Jag läste nyligen att Steve Barrow hade avlidit, Steve Barrow var en otrolig reggae konnässör, han jobbade på skivaffären Honest Jon’s, han skrev boken The Rough guide to reggae och han, tillsammans med Mick Hucknal från Simply Red startade återutgivningsskivbolaget ”Blood & Fire”.
En sak som var väldigt bra med CDns framfart var det kom massor av återutgivningar av skivor som tidigare var smått omöjliga att hitta, speciellt om du bodde i mindre städer. Det började skivbolagen också inse men ibland så tog folk det i egna händer.
Blood & Fire gav ut ganska lyxiga återutgåvor av Reggae från 70-80 talet. Det var många fina utgåvor som fick otroliga recensioner och var hippa köp då i mitten av 90-talet. Samtidigt kan jag tänka att det var en hel del som var lite besvikna, det var mycket dub, en hel toast och ganska lite ”vanlig” reggae. Just Dub är något man måste vänja sig med, idag kanske det inte låter så konstigt som det gjorde på 70-talet eller kanske 90-talet då återutgåvorna kom. Men i min värld är det fantastisk musik att höra, producenten skalar av låten till skelettet och lägger på ekon, nya röster, blixtrar och vad som kan behövas. Egentligen började iden med Dub redan sent 60-tal då Reggae singlar oftast fick en ”Version” på sidan då det kostade för mycket pengar/tid/talang att spela in en till låt, istället blev det en instrumental som sedan producenten började peta i eller så kom någon kille med stor mössa och började pratsjunga över den och vips var både Dub och Toast födda.

Frågan är om Remixen, hip-hop, rap, drum’n’bass, och Public Image Ltd också föddes då. Det är svårt att överskatta effekten Blood & Fire hade då, just Reggae och specifikt Dub och DJ musik blev stort på 90-taelt. Men även så att original artisterna/producenterna fick betalt, vilket inte alltid tidigare hade varit fallet. Otroligt snygga utgåvor som dessutom var tillbristningsgränsen fyllda med välljudande högkvalitativt ljud.

Han kurerade även andra samlingar för andra bolag som inte var lika lyxiga men givetvis bra ändå, sen var det Steve Barrow som Island Records frågade om han kunde sätta ihop den majestätiska slutgiltiga reggae boxen ” The Story Of Jamaican Music (Tougher Than Tough) Men ska även säga att två av världsistoriens bästa album, The Congos – Heart of the Congos och Burning Spears – Social Living släpptes också i otroligt fina utgåvor på Blood & Fire

Bra musik ska få en att bli sugen på höra mer musik, The Clash var alltid ett band som fick mig att leta efter mer musik, Alla deras covers var smakfullt valda, så många bra låtar man lärde sig där. I många år visste jag inte vem det var som gjort originalet till Revolution Rock som var med på London Calling, låten var helt omöjlig att hitta, ingen jag frågade hade en aning.
Men för sisådär dryga 25 år sedan skickade jag ett mail till Steve Barrow på reggae fick svar att han aldrig hört talas om albumet (London Calling !!!) men han trodde det kunde vara Danny Ray, jag som hade hand om importen på Skivbutiken kollade i den tidens bibel som var en tjock katalog som hette nåt med CD, skickade efter en cd samling hos Lars Arvidsson på Border som efter ett tag fick tag på den. jag hade långt tidigare pratat med Janne Gradvall om låten och lovat att höra av mig om jag hittade den, gjorde så, det här är tiden när de driver Feber sidan, inte bara att jag kommer på deras topplista den veckan men det börjar snackas om en kompilation av Clash cover, det här är på den tiden BonnierAmigo har muskler och Febergänget gjorde ju en del fina samlingar där. tyvärr rann allt ut i sanden men 5-7 år senare släpper Trojan låten på en samling.

Långt senare står jag och bläddrar i backarna i en reggaeaffär i Camden. Ni som gjort det vet att alla sjuorna har vita tjocka omslag så det tar ett tag att gå genom några backar. men plötsligt var den där

Steve Barrow dog den 27 maj, 80 år gammal.
Läser i senaste numret av Mojo att det var sommaren/hösten 1976 som Dub slog genom i England, det var då album som ”King Tubby meets rockers uptown”, ”Superape”, ”Garveys Ghost” släpptes, det var dessa som Don Letts spelade som DJ på Roxy och punkpubliken lärde sig att älska tyngden i dessa låtar.
Peter Alzén