Idag är det 35 år sedan jag såg R.E.M på Göta Lejon, visst det var före Losing My religion men det var inte ens utsålt på den sista rockkonserten på det anrika stället. Långt senare har de öppnat för band där igen men på 80-talet var det ett ställe jag såg massor av band på The Jam, Cramps, Echo and the Bunnymen, när de var förband till sig själva och flera som jag lyckats förglömma just nu.
R.E.M debuterade redan 1981 med Radio Free Europé på lilla bolaget Hib-Tone men tror jag först hörde talas om dem när de släppte Murmur 1983 och då klumpades de ofta ihop med band som Green on Red, Dream Syndicate och flera som en ny amerikansk våg.
Jag fastnade aldrig då även om en del låtar var bra. Det dröjde nog till jag såg The One I Love på MTV som jag insåg bandets storhet. Albumet Document blev en favorit och än idag är det en skiva jag återkommer till då och då. Uppföljaren Green var kanske ännu bättre, därefter följde den ojämna Out of time och den klassiska Automatic for the people.
På de fyra skivorna gjorde de sina Byrds och New Wave rötter till ett modernt alternativt sound, precis rätt för att bryta sig ut från 120 minutes till att bli för den stora publiken.
De två skivorna därefter slentrian köptes men föll snart i glömska. Kanske är det så att de flesta artister har en viss brinntid, det är få artister jag vet som varit intressant hela deras karriär.
Vet inte varför jag tyckte de blev trista för nu när jag lyssnar genom hela deras katalog så finns det pärlor hela vägen in i mål. Givetvis är tid en förklaring, ibland orkar man inte höra allt utan fokuserar på det som är intressant just då.
Spelningen på Göta Lejon var fantastisk, det säger jag inte bara för ni missade den utan även för hur de bjöd oss i publiken på 27 låtar, varav flera var ganska smala covers. När de sen kom tillbaka till 6 år senare till Sjöhistoriska hade jag nog tappat sugen-
Spellistan den kvällen på Göta Lejon
1. Pop Song 89
2. These Days
3. Disturbance at the Heron House
4. Exhuming McCarthy
5. Turn You Inside-Out
6. With the People Drivin’ n’ Cryin’ cover)(
7. King of Birds
8. Orange Crush
9. Cuyahoga
10. Feeling Gravitys Pull
11. World Leader Pretend
12. Begin the Begin
13. Rotary Ten
14. Sitting Still
15. Get Up
16. Life and How to Live It
17. It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine)
Encore:
18. Stand
19. Swan Swan H
20. You Are the Everything
Encore 2:
21. Harpers (Hugo Largo cover)
22. Summertime (George Gershwin cover)
23. Ghost Rider (Suicide cover)
24. Finest Worksong
25. Perfect Circle
26. Dark Globe (Syd Barrett cover)
27. After Hours (The Velvet Underground cover)
Såklart rankade jag deras 40 bästa låtar när jag ändå lyssnade genom alla skivorna
Peter Alzén
det här datumet 1982 öppnade Hacienda, den första kvällen spelade det fantastiska bandet ESG, bandet bestod av tre systrar Scroggins och deras kompis Tito.
Tony Wilosn hade sett dem uppträda i New York och bara några dagar senare spelade de in Moody och You're no Good, sen eftersom Martin Hannet hade 3 minyter kvar på inspelningstejpen spelade de in den magiska UFO, här är spelningen från den första kvällen
Peter Alzén
Jag har läst Chris Frantz bok ”Remain in love”, Chris var trummis i Talking Heads och Tom Club. Den var inte dålig alls, men lite torr i all sin fakta, partierna om när de var på sin första turné med Ramones och avslutning med den katastrofala inspelningen av Happy Mondays "Yes Please" var toppen, sen var det lite kul att David Byrne nämndes hela tiden som en idiot/lögnare/narcissist/.
David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth träffades när de gick på Konstskola på Rhode Island. David och Chris hade ett band redan då som hette The Artistics, Tina var flickvän till Chris och fick bli basist när bandet inte hittade någon annan, hon lärde sig spela bas till Suzi Quatro skivor. Efter de flyttat till New York så var de förband till Ramones på CBGB’s 1975.
Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet.
På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara så antirockiga och så preppy klädda.
Deras första Europaturné gör de med Ramones, första albumet är inte släppt men de är omskrivna ändå rockpressen och tillsammans paketeras de som punk från New York. Partiet i boken om den turnén är nog det som är roligast, en Johnny Ramone som är arg på att salladen är grön, att de pratar arkitektur i bussen, att de stannar för att kolla på Stonehenge, kort sagt han är arg på allt.
Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans, Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans, själv läste de såklart serietidningar. När turnén nådde Paris var båda banden lite lyckliga, Talking Heads medlemmarna kunde gå på konstrunda bland museum och Ramones var lyckliga för de hittade ett McDonalds.
Jag älskar Talking Heads, deras första två album är trevliga små pärlor men vid tredje albumet Fear of Music lyfter det ordentligt. Musikaliskt hade de lämnat den veka popen totalt och nu var låtarna mer new wave funkiga. Låtar beskriver det osäkra världsläget Life During wartime men även mer filosofiska låtar som Heaven.
Om Fear of Music kändes modern 1979 var det inget mot vad som skulle komma.
Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett nio manna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads.
Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. samtidigt är de ute på en turné med ett storband, minns en fantastisk konsert från Rock Palats som visades på svensk tv en natt.
Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Just Tom Club blev en smärre succé i den musik som rådde i New York 1981 och både Wordy Rappinghood men framförallt Genius Of Love blev stora hits, mycket större än vad Talking Heads hade varit.
1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.
Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där David sång fick ta av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och massor av andra. Sen har Chris och Tina producerat en hel massa artister framförallt i Compass point studion på Bahamas, bland annat Ziggy Marley, Los Fabulosos Cadillacs och sen den omöjliga Yes Please med Happy Mondays . trots att det i fjol var 40 års jubileum av Stop Making Sense filmen så lär vi nog aldrig fåse ett återförenat Talking Heads.
Här har jag rankat deras bästa 50 låtar
idag fyller The Smiths debut album 40 år, en skiva som jag, trots att jag hade gillat båda deras första singlar (som givetvis inte var med på albumet) inte föll direkt för. Men What different does it make? plockades ut som single några veckor innan albumet släpptes och hade lovat gott.
jag tyckte den saknade de omedelbara melodierna som gjorde singlarna så underbara men det tog inte länge innan jag förstod hur bra den är och det skulle bara bli bättre senare.
Skivan spelades in först med Troy Tate som producent men de inspelningarna dög inte och in för att spela in albumet igen denna gång med Roxy Musics gamla basist John Porter som producent.
Albumet är egentligen inte speciellt fullt med omedelbara hits men det säger något om musikklimat i England i början 1984 då albumet gick direkt in på albumlistans plats 2. Behovet av en människa som skriver om precis det du själv känner ljudsatt av fantastiska melodier. Även om de har bra låtar så är det Morrisseys texter som man borrar in sitt uttråkade och lite ledsamma liv i. texter som appliceras på ens liv kan ju vara väldigt olika men i 80-talets mitt var det en otrolig vurm för metaforer, Morrisseys var motsatsen till det. Vid Sidan om Bowie, Cohen och Clash är Morrissey och Smiths de jag lyssnat mest på och betytt mest.
När bandet spelade på Top of the pops första gången i november 1983 så blev de inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med utan även det att Moz vägrade mima i mikrofonen och istället sjöng in i en jättebukett gladiolus, bakom stod Johnny Marr i Brian Jones frisyr spelandes på en Rickenbacker gitarr.
Morrisseys texter fick en hel del kritik när skivan kom det var allt, både “Reel Around the Fountain” och “The Hand That Rocks the Cradle” som några tyckte innehöll barn övergrepp och till och med pedofileri. Suffer Little Children” blev det ännu större bråk om då den handlade om Moors Murders, Ian Bradey och Myra Hindley ett par som dödade och våldtog flera barn på 60 talet i Manchester. Moz nämnde även några av offrens namn vilket ledde till att en del affärer vägrade sälja albumet.
Idag räknas albumet (som så många andra alternativa skivor från 80-talet) till en klassiker. Sen att de gjorde album, singlar som var ännu bättre gjorde inte saken sämre. Detta var starten på en ny tid. Bäst på albumet är nog ”Still ill”
”Ask me why and I'll die
Oh, ask me why and I'll die
And if you must go to work tomorrow
Well, if I were you I wouldn't bother
For there are brighter sides to life
And I should know because I've seen them
But not very often”
br/> Peter Alzén
Mina tre favoritlåtar med Abba är
1. Eagle
2. The Day before you came
3. The Winner takes it all eller Summer Night City eller …
Idag är ABBA legendariska i den allmänna musikaliska kanonen, de är så gigantiska att deras avatarer (Abbatarer) uppträder nu i England för utsålda hus. Samlingsskivan ABBA Gold har sålt mer än 26 miljoner exemplar, dessutom gavs en More Gold samling ut och om inte det vore nog så har de även gjort Abba Oros – Grandes Exitos en hitsamling med spanska versioner av deras hits.
Jag fick Jan Gradvalls bok ”Vemod Undercover” i julklapp av min bror och det är en uppfriskande läsning även om mycket går ut på att slå in det jag skrev ovan om och om igen. Det som är riktigt bra med boken är att det är ingen rak historia från när Benny & Björn träffades i Linköping 1966 till Abba Voyage i nutid, utan Janne går i varje kapitel in med nya infallsvinklar som förklarar Abbas storhet.
Jag såg Abba på Köpmanberget i Hudiksvall sommaren 1975, året innan hade jag fått Waterloo på kassett av min moster för jag barnvaktat hennes son. På den tiden kunde man inte köpa band T-shirts men det fanns ibland ställen som pressade på ett tryck på tröjor, jag fick en orange med en bild på Abba i fram, på ryggen stod det PETER.
Ibland brukar jag säga att jag hade ingen riktig musiksmak innan punken men det är inte riktigt sant, Sweet, Alice Cooper, Bowie och Abba var favoriter men mest lyssnade jag på det som Kaj Kindvall spelade på radion.
Kompisars storbrorsor retades gärna för de såg ned på Abba, de gillade Zappa och Prog, poplåtar var lite larvigt och de spelade gärna ”Doin the omoralisk schlagerfestival” för oss mindre bevandrade tolvåringar.
Gradvalls bok är både underhållande rolig läsning men också väldigt pedagogisk, den är dessutom skriven så att du inte behöver vara insatt eller veta en massa namn, de förklaras under resans gång.
Sen när jag blev punkare så skulle man ju inte gilla disco eller Abba men jag var ju dj på fritidsgården Träffen och gillade disco, samtidigt om jag skulle hitta ett kassettband från sommaren 78 så skulle nog ”Summer Night City” sitta där mellan Patti Smiths ”Because the night” och Problems ”90000”. Sommaren 1980 köper jag till många vänners förvåning ”The Winner takes it all” på single men det roliga att en av Gävles meste puritanpunkare (roligt info i boken var att hon som skrev storyn till Mamma Mia musikalen/filmen var en gammal punkare) älskade också låten så vi slängde på den på fester som normalt dominerades av ”Staten & Kapitalet” och ”Nu ska vi ha kul” . Året efter läser jag en text där Johan Kinde berättar om sina 5 just då favoritlåtar, 4 av de hade jag men den femte var ”Kisses of Fire” med Abba, av en slump fanns den skiva på rea på Skivbutiken där jag extraknäckte, köpte den och diggade i smyg.
Det intressanta med Abba är att de blev bättre och bättre för varje skiva, visst många stora låtar finns på de tidiga albumen men de innehåller också en hel del utfyllnad, speciellt rocklåtarna.
När U2 gjorde ”Dancing Queen” under Zoo Europa turnén trodde Björn & Benny att de var ironiska men det var de inte, samma sak när Sisters of Mercy körde ”Gimme Gimme Gimme ( a man after midnight) det var inte mening som något roligt utan bara en cover på en bra låt.
Jan Gradvall tar också fram en sak som jag nog inte tänkt på men känns självklar när jag lyssnar nu, det är vemodet, melankolin som finns i de bästa Abba låtarna.
Vemod, jag har alltid gillat sorgsen musik mer än glad musik, avskyr låtar som ”Celebration” och ”I’m so Excited” men det behöver inte vara självmords deppigt som Townes ”Kathleen” eller Johnny Cash ”Hurt” utan det får gärna ha en ton av vemod, jag älskar det lite sorgliga Pet shop Boys, men är måttligt förjust när de gör High NRG disco. I Abbas katalog är jag väljer jag gärna bort ”I do, I do, I do, I do”, ”Hasta Manana” och ”Thank you for the musik” för att istället höra ”The Day before you came” som lätt hade kunnat vara en Petshop Boys låt.
När Anders Sundin, Jan Sundström och jag skulle skriva en bok om Gävle Folketspark var det som en skatt när vi hittade bilder på Abba i Gefle Dagblads arkiv, bilder som aldrig blivit publicerade. sen när boken blev en utställning på Länsmuseet i Gävle fick de såklart bli den centrala punkten.
Boken är rolig att läsa, det enda jag skulle vilja veta mer om hur kontraktet med Playboy music för singlarna ”People Need Love” och ”He is your Brother” gick till. Lokalpatrioten i mig skulle vilja veta mer om när Agneta Fältskog skrev ”Men natten är vår” till Kicki Moberg, den singeln som också innehöll den outgivna Abba låten ”I’m still Alive” här i svensk översättning ”Här är mitt liv” men det är givetvis petitesser.
