Bowie Ullevi

Jag var tyvärr för ung för Kungliga Tennishallen eller bara inte kapabel för att ta mig dit. men Ullevi 1983 kom jag såklart iväg på. om jag inte mins fel så gick vi direkt från krogen till bussen som skulle ta oss till Göteborg, jag hade laddat upp med en hel bunt kassetter med olika Bowie låtar på som jag tvingade busschauffören att spela. jag höll mig nykter resan nedåt, tillräckligt klarsynt för att fatta att jag kommer inte orka stå på innerplan en hel dag om jag super hela resan ned. väl där så tar vi oss inåt, kanske tio meter från scenen, genomlider Men at Work. Minns att jag var lite arg och sur trots att jag äntligen skulle få se min stora idol. kanske var det snobbism från min sida men de här runtomkring mig, det var väl inte de som gillade Bowie? de här människorna var ju Svennebananer som brukade gilla The Police eller Lundell. Men visst var det bra, roligast var nog trots allt White Light White heat just för alla runt omkring såg ut som frågetecken. sen blev det en lång lång resa hem. /Peter Alzén

Robert Wyatts röst

idag är det 50 år sedan som Robert ramlade ut genom ett fönster på fjärde våningen. sen dess har han varit paralyserad från midjan och nedåt. sin karriär som trummis vet jag inte om lade ned eller om han lärde om men som sångare fortsatte han i lysande stil
Jag minns när jag var hemma hos en äldre vän när jag var 17 år, han sa -ska du höra nåt kul?
Sen spelade han Robert Wyatts version av ”I’m a believer”, jag tyckte den var måttligt kul, men tror inte jag hade hört The Monkees innan och Robert Wyatt var inte det en gammal skäggig (oops) progrockare?.

Jag var väldigt skeptisk till omständliga progband men massor av taktbyten och alldeles för många solon men någonstans då i början av 80-talet så hittade jag hos flera av de banden fantastiska små ballader.
King Crimson – The Night watch
Yes – Yesterday and Today
Genesis – Carpet Crawlers
Är lysande exempel på det.
Ungefär i samma veva köpte jag en single med Robert Wyatt, att den var utgiven på Rough Trade och att den fick lysande kritik i pressen var skäl nog. Den bestod av två covers, på ena sidan Billie Holidays ”Strange Fruit” och Chics ”At last I am Free”.
Just den sistnämnda är en stor favorit och någonstans där insåg jag att jag verkligen gillade hans ljusa röst. Hans röst är ganska speciell, en kollega tyckte jag lyssnade på väldigt deprimerande musik när jag spelade Ultra Marines ”Kingdom” där han sjunger.
men visst hans röst är nog väldigt sorglig trots allt
Men många är de artister som vill samarbeta och komma åt hans röst. Först var han gästsångare på progartisternas soloskivor, sen var han gäst hos den generation som i 80-talets början var Anti-rock och på 90-talet dök han upp i den nya technogenerationen.
Hans mest känd låt tror många är en cover men han fick faktiskt ”Shipbuilding” av Elvis Costello, som själv spelade in den året efter till albumet ”Punsch the clock” Låten i sig är en av 80-talets bästa och framförallt i Roberts version även om Chet Bakers trumpet är väldigt fin på Costellos version
här är 30 fina exempel på Roberts röst
Peter Alzén

Suedes bästa låtar och Brett Andersons böcker

1993 såg jag Suede på Melody i Stockholm, hajpen var total bandet hade precis släppt sitt debutalbum som hade föregåtts av att de blivit utnämnda till “The best new band in Britain” året före, de hade till och med varit på omslaget på NME innan de släppt en enda singel.
I slutet av nittiotalet hånades samma band i de svenska kvällstidningarna för att vara patetiska föredettingar. Jag har precis avslutat Brett Andersons andra självbiografi, den han lovade att inte skriva efter han avslutade den första.

Jag gillade ”Coal Black Mornings” som var del 1, den som gick från barndomen över den osäkra ungdomen till de blir ett band som strax ska göra sin debut. Den andra boken plockade jag upp i billighetshörnan på Rough Trade East i januari och nu har jag spenderat en vecka med den. Samtidigt fick jag som klar för mig att jag skulle spela genom deras skivor
Singlarna från tiden runt första albumet är klassiska i sin dramaturgi, första albumet också. Videor med gråa loftgångar som andas sjuttiotal och androgyna unga män som lirar som det är deras enda chans i livet.

Jag minns att jag var väldigt besviken på Dog Man Star, det andra albumet när de kom, jag tyckte de gjorde ett grymt dubbelfel då de plötsligt lät mer som Pink Floyd än Bowie men idag är jag inte lika bedrövad över den.
Många fina låtar och på den tredje plattan var de enkla till popformeln och de snygga singlarna med väldigt bra b-sidor. Sen blev de tristare och tristare, ju mer Brett skriver låtar själv desto sämre blir de. Head Music har några få ögonblick men skivan därefter är inget att bry sig om och det tyckte de själva också för bandet lade ned då 2003 (sen att de återförenades tio år senare bryr jag mig inte alls om)

Bretts andra bok ”Afternoon with the blinds drawn” är hyggligt intressant men inte lika underhållande som del 1 men han är väldigt uppriktigt över de felval de (läs han) gör och varför det blev som det blev. När jag lyssnade ordentligt nu kan jag konstatera att Suedes glampop låter alldeles lysande i små doser idag.
Peter Alzén

Andrew Weatherhall

Eftersom Andrew Weatherhall skulle ha fyllt 60 år idag så firar vi in påsken med en jävla massa remixer

DUB be good to me

sista dagens ledighet, det snöar utanför fönstret och det är kallare än vad jag vill. botar med att gå i morgonrock och lyssna på dub

Di Leva The Hybrids

2017 bestämde sig den storsäljande författarduon Erik Axl Sund att ge Thomas Di Leva en säck med pengar för att han skulle göra ett riktigt stort album igen. Nu en pandemi och sex år senare kommer då en temaskiva om well teknisk framtid eller hur vi förhåller oss till mänskligheten.
Kanske ligger temat rätt i tiden men om den mischmasch med AI, Hybrider, kontrollsamhälle och rymden fungerar är jag inte riktigt hundra procent säker på.
Är då the Hybrids det stora albumet som får en snart 60 årig Di Leva tillbaka i rampljuset? Dessvärre vill jag nog svara knappast på det men det betyder inte att det är dåligt album. Flera av låtarna har släppt som singelsläpp på streamingtjänster tidigare, tyvärr så är inte Faller med på skivan, vilken jag tycker kanske är hans bästa låt på närmare 10-15 år.
Måhända är det mina förväntningar som var fel, jag hade hoppats på en mer modern och vågad produktion, om jag vill vara elak så låter produktionen billig 90-tal men om jag vill vara snäll så låter det fint avskalat.
Melodier och bra låtar finns det flera av, titelspåret, Winter in Paradise, Fire of Love, Mother Mary och den avslutande I’m Not Alone är alla riktigt bra låtar men det som drar ned är en del av de andra som är lätt sömnig p4-pop.
Vi som sett hans Bowie föreställning vet att han klarar av att göra honom rättvisa men jag förstår inte riktigt varför han ska spela in ”Heroes” för? En svensk version hade iofs varit kul med tanke på att David själv släppte den inte bara på engelska utan även tyska och franska men vad vet jag, det kanske är rättigheter som sätter stopp för det.
Halva albumet är riktigt riktigt bra, den andra halvan är inte dålig men mer ok. Som sagt kanske det var mina förväntningar som gjorde mig lite besviken, hade hoppats på något mer vågat musikaliskt och produktionsmässigt, det melodiska hantverket är inget som Thomas brukar slarvar med och det gör han inte här heller.
Peter Alzén

1983

1983 var jag 20 år. Efter jag hoppat av gymnasiet året innan spenderade jag våren på Vasaskolans bibliotek.
Ett beredskapsjobb som assistent till Lazlo, den ordinarie bibliotikarien. lazlo satt mest inne på sitt kontor och rökte starkt luktande cigaretter. Jag skulle förutom skriva såna där gula sorteringsskort ( 3 olika, författare, titel och genre) vara ute i verksamheten, röja lite på lagret och vara allmänt behjälplig.
Det var en trevlig termin, fina elever, nära till Princess, det fanns en soffa på lagret som man kunde spendera fredagsförmiddagen på.
Efter midsommar ryckte jag in för militärtjänstgöring på KA1, Rindö utanför Waxholm. Det var en besynnerlig tid, man mötte folk man aldrig skulle mött annars. Det var larm på ryska ubåtar då och då.
Men det bästa var nog att varje fredag försökte man smita ifrån lite tidigare så jag hann gå en skivrunda i stan innan tåget till Gävle. Pet Sounds, Lester, Skivfönstret, Wolfies, Gamla stans skivhandel och om jag hann upp till St Eriksplan för börsarna.
Det sista innan man klev på tåget var såklart bolaget på Hamngatan. Jag tror jag skrev att 1982 var ett förvirrande år i min musiksmak, tror 83 var detsamma. Det som var nytt var nog det vi idag kallar goth, då sa vi nog svartrock.
Peter Alzén