När skivan No New York kom splittrade den punkarna, de som tyckte den var bra eller i alla fall intressant gick vidare mot postpunk och artrock medan de som avfärdade den som oljud fortsatte lyssna på Sham 69. Adele Bertei som var med The Contortions har nyligen kommit ut med boken just med titeln No New York, den har jag precis läst.
Hon var även med och satte tillsammans med producenten Brian Eno ihop samlingsskivan med samma namn. Den scenen var ju ganska kortlivad men ändå ganska viktig för den dansscen som växte upp på nedre Manhattan i skarven av 70 & 80-talet. Artrock scenen som Glenn Branca, Swans och Sonic Youth har såklart lyssnat på Lydia Lunch och tagit det vidare.
Visserligen är boken om Adele Bertei liv men jag tycker bitarna om No Wave scenen är väl korta och i många stycken är det mest hennes missbruk och halvlyckade band som ältas. Visst kul att få reda på en massa som jag såklart inte visste , som deras hårdsatsande lesbiska rockband the Bloods, som givetvis föll isär,
Men i sista kapitlen blir det spännande igen då hon ska göra solokarriär, producerad av Thomas Dolby, i hård konkurrens med Madonna. Deras första singlar kom ut samtidigt och Adeles går bra. Roligt är att ingen av tjejerna får vara på omslaget för de ska inte synas att de är vita.
Med facit i hand så vet vi hur det gick men hon blev en anlitad körsångerska och låtskrivare. Det var Trevlig läsning men jag hade nog förväntat mig lite mer.
Peter Alzén
