Electric Light Orchestra

I år fyller ELO 40 år det firar vi lite lätt med att visa dessa 3 underbara videor

Peter Alzén

Nylins 20 bästa i svensk crime

Leif GW Persson skrev en gång att om han valde ut tidernas tio bästa svenska crime/deckare skulle fem av dem vara författade av Maj Sjöwall/Per Wahlöö och det nämnda parets hela utgivning skulle finnas med på topp 20. När jag ombetts ta ut just en topp 20 motverkar jag sådana utfall - i mitt fall kunde det blivit just Leif GW som fick med ett stort antal titlar - har jag valt att bara ha en post per författare. I något fall har jag dock fuskat med att ta med en hel serie av en viss författare, det har kort sagt varit omöjligt att plocka en viss titel.

1.Leif GW Persson ”En annan tid, ett annat liv”

Det tycktes som om Persson lagt deckarskrivandet på hyllan för att helt fokusera på att vara landets ställföreträdande kriminolog. Då återkom han 2002 med dunder och bra med inledningen av trilogin ”Välfärdsstatens fall”, varav denna var den andra. Tempot är långsamt, personskildringarna inte alltid sylvassa, men känsla av att detta är på riktigt, att GW på allvar petar i den skitigaste svenska byken, är överväldigande.

2.Arne Dahl ”A-gruppen”-serien

Arne Dahl, pseudonym för Jan Arnald, lyckades med konststycke att skriva ihop tio starka och litterärt högstående epos om specialstyrkan A-gruppen. Serien får representera honom trots att ”Viskleken”, ett slags fortsättning på A-gruppen-böckerna är hans allra bästa. PS. Låt dig inte skrämmas av de usla TV-versionerna av böckerna. DS.

3.Sjöwall/Wahlöö ”Den vedervärdige mannen från Säffle”

Helt har inte Sjöwall/Wahlöö klarat sig undan tidens tand. Det finns stundtals något naivt dammigt över böckerna. Men förmågan att göra stilleben över mänsklig vidrighet och cyniska snutar/politiker är totalt tidlös.

4.Stieg Larsson ”Millenium”-trilogin

Först tvekade jag inför hypen och de udda bokomslagen. Sedan föll jag, som så många miljoner, pladask för drivet i storyn och för karaktären Lisbeth Sahlander. I dag hur jag regelbundet ut min lägenhet till Europeer som kommer till Stockholm för att gå  Lisbeths och Mikael Blomqvists fotspår. Märkligt men välförtjänt.

5.Åsa Larsson ”Solstorm”

Åsa Larsson är deckarvågens stora poet. Sekvenser om brottsplats Kiruna kunde brytas ut och inte den suraste medlem av Svenska Akademien kunde kalla det annat än god litteratur . Men ofta är det också drivna kriminalhistorier med ingredienser från de speciella stämningar som finns norr om Polcirkeln.

6.Roslund/Hellström ”Flickan under gatan”

Anders Roslund och Börge Hellström har också de skrivit konsekvent starka böcker. Men för mig står ”Flickan under jorden”, om glömda hemlösa under Stockholms gator, ut som duons vassaste.

7.Jens Lapidus ”Snabba cash”

Själv kan jag inte helt komma över Lapidus flagranta stilistiska stölder från amerikanen James Ellroy. Men bortom det har han ett driv och en dialog som är så trovärdig att jag ändå bara rycks med i hans historier. Debuten är fortfarande starkast, men det känns som att juristen Lapidus har ännu mer i sig.

8.Henning Mankell ”Kinesen”

Mankells Kurt Wallander-böcker är långt starkare än man kan tro efter femtioelva dussindeckare i TV, de har gjort sig förtjänt av djup dyrkan i bl.a. Tyskland. Men allra starkast är Mankell i den mäktiga ”Kinesen.” Efter den blodigaste inledningsscenen i svensk litteratur, den utspelar sig Gävleborg dessutom, kommer en politiskt färgad historia med åtskilliga bottnar.

9.Håkan Nesser ”Borkmanns punkt”

Nesser är tvivelsutan en av de litterärt skickligaste i den svenska deckarvågen. Delar av hans Van Veteren-serie är ”bra litteraur alla kategorier.” På senare tid har Nesser vinglat mellan olika karaktärer och jag har personligen tappat bort honom lite.

10.Håkan Östlundh ”Laglöst land”

Gotland noir, deckare med brottsplats Gotland, har blivit så smått stapelvara. I genren är Östlund i en klass för sig medan det är Mari Jungstedt som säljer mest böcker. Östlunds historier har blivit allt  starkare, allt mer reflekterande och jag väljer hans senaste bland flera starka alternativ.

11.Stieg Trenter ”Lysande landning”

Har svårt se at den som fötts upp med dagens hårdkokta svenska crime tar ikonen Trenter på fullaste allvar. Men som tidsspegel är historierna om fotografen Harry Friberg och polisen Vesper Johnsson fortfarande formidabla.

12.Kerstin Ekman ”Händelser vid vatten”

Fantastisk litteratur. Fantastisk historia om ett brott. Skälet till att Ekmans mästerverk om mysterier kring en jämtländsk sjö inte hamnar i topp är att det ändå känns ansträngt att kalla henne deckarförfattare.

13.Kristina Ohlsson ”Tusenskönor”

Lite av Åsa Larssons arvtagerska som mest poetiska svenska kriminalförfattare. Ohlsson jobbade innan hon blev heltidsförfattare såväl på UD som hos säkerhetspolisen, men det är trots detta i det allra mest vardagliga skildringar som hennes löfte blir allra tydligast. Har nästan stämplat på sig ”nästa storsäljare!”

14.Christer Nygren ”Deadline”

Min hemstad Sundsvall har blivit brottsplats hos författare som Jonas Moström och Lars Kepler. Men starkast har stans eventuella undre värld skildras av lokale kriminalreportern Nygren, som tyvärr hade oturen att komma med sina bästa och mest hårdkokta böcker (Nygren älskar Elmore Leonard och det märks) innan den svenska deckarvågen exploderade på allvar i slutet av 90-talet.

15.Lars Kepler ”Hypnotisören”

På många sätt ett krasst försök att kopiera Stieg Larssons framgångsrecept. Men också tillräckligt intrikat för att förtjäna att ”Lars Kepler” – en synonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho – åtminstone på hemmaplan blev en kassapjäs som senare blev film, tyvärr en mycket svag sådan.

16.Åke Edwardsson ”Dans med en ängel”

Edwardssons böcker om Göteborgssnuten Erik Winter är föär många ett självklart toppnummer i svensk crime. Själv har jag inte fallit pladask. Upplever dem som lite träiga och pratiga och Winters extrema jazzintresse känns stundtals påklistrat, liksom i vägen för storyn.

17.Mons Kallentoft ”Vårlik”

Kallentofts berättelser om Linköpingspolisen Malin Fors är till 75% lysande, skildringarna av Fors alkoholism bryter också behagligt (om man får säga så när vi talar om tragik) mot stereotypen med spritsugna medelålders manliga kriminalare. Tyvärr drar 25% kvasipoesi och drömska moment utan styrsel konsekvent ner totalbetyget hos Kallentoft.

18.Buthler/Öhrlund ”MORD.net”

Det dansk-svenska författarparet Dag Öhrlund/Dan Buthler öser på för fullt med våld och sex. I längden dränker detta egentligen ganska fyndiga historier, men i debuten ”MORD.net” balanserades effektsökeriet och även teckningen av kriminalaren Jacob Colts vedermödor fick plats.  

19.Carin Gerhardsen ”Pepparkakshuset”

Gerhardsen, fram till dess IT-konsult, inledde sin socialrealistiska ”Hammarbyserien” extremt lovande med ”Pepparkakshuset.” Tyvärr har det i de två kommande i serien blivit allt vagare skildringar av vardagsbrott på Stockholms söder.

20.Camilla Ceder ”Fruset ögonblick”

Ceders två första böcker, om brott i Göteborgstrakten, känns extremt lovande. Får representera nästa generation i den växande skaran av svenska pennor och laptops som grottar ner sig i brott.

Bubblare: Johan Theorin, Varg Gyllander, Kjell Eriksson, Thomas Kanger, Jonas Moström, Lars Bill Lundholm, Christoffer Karlsson, Mari Jungstedt, Karin Alvtegen, Anna Jansson.

Långt från listan: Camilla Läckberg, Liza Marklund, Björn Hellberg.

Lars Nylin

Ulf Lundell

Hej Uffe Längesen vi sågs, åren går och känslan består av att vi borde ses oftare I många år har jag hört att jag är lik dig eller om det nu var tvärtom, känner mig lite stolt över det tror jag ändå. Det är nästan 35 år sedan jag såg dig första gången, du var då ett alternativ till all musik som inte betydde något. Åren har gått, Jag har sett dina konserter, jag har hört dina sånger med din dödande lyrik, Jag har läst dina böcker, druckit & lockats av allt du förmedlat. Det fanns en tid då jag trodde att vi skulle gå tillsammans genom livet men om det var jag som valde en annan stig eller om det bara var du som blev ointressant är kanske en annan fråga. Jag ska erkänna att jag inte vågat möta dig på länge nu, vet inte riktigt varför men tror att det beror på att jag är rädd för att du ska göra mig besviken och att jag inte ska klara av att höra dig sen. Du kanske är den artist i detta land som folk har mest åsikter om, kanske är du den som väcker de största känslorna både på gott och ont. Jag gjorde en ovetenskaplig gallup bland vänner och bekanta vad som var det bästa och sämsta med dig, fick väldigt blandade svar med allt från hemskheter att de önskade livet ur dig eller att du var en stentrist gammal gubbe som lät lika hela tiden men de flesta verkar trots allt ha en grym respekt för vad du gör och börjar vi räkna upp dina styrkor är trots allt att du berör, som att dina texter som är unika i detta mediaskval men det är du också. Varje gång du närmar dig Babel eller Skavlan så står tiden lite still. Plötsligt vill alla veta vad du ska säga. När du blir arg eller grinig som dina belackare kallar det så är du som bäst, när du vräker du ur dig elakheter allmänt om den nya tiden eller specifikt om de nya makthavarna så älskar jag dig. Folk klagar på att du är överexponerad men liksom din yngre variant Thåström så syns du nästan aldrig vilket gör ännu en sak som jag beundrar dig för.

Ska bekänna att idag har jag en vän, vi kan kalla honom Skivhandlar-Micke som väljer ut vad jag ska lyssna på i din digra diskografi. Med tanke på att du gjort 412 album och allt för många innehåller en bredbent tungstyrd rock som jag verkligen inte orkar höra, dessutom döljer du din fina lyrik alldeles för bra så måste jag ha en ciceron som kan ta fram de där guldkornen som gör att tiden stannar till. För varje skiva som jag ratar så funderar jag oroligt på om jag missar, något som skivor likt de jag gillat som Törst och Xavante men Micke skriker ibland till att jag det är något jag måste höra och ibland är det så magiskt att tiden står still. Första gången jag hörde ”Jag saknar dig” så kan jag ha spelat den 10 gånger på raken. Så fruktansvärt starkt som ord och en forcerande kraft bara kan göra. Så mitt problem är att jag inte hinner/orkar genom allt du gör, problemet hos dig att man inte ser alla guldkorn för all sand. Jag hoppas vi ses på söndag, Med vänlig hälsning Peter Alzén Ulf Lundell från Mosebacke, Stockholm 1977. Nature kompar. En riktig raritet som cirkulerat på internet och härstammar från legendariska "The Tretow Tapes"... om ni vill höra lite mer så har jag gjort en ganska personlig spotifylista på mannen ifråga

Soulspecial del 3, 80-talet

det är lätt att tro på det där om att svart musik är långt före rockkmusik och att det tar ett decennium för vita rockintresserade att ta till sig soul. en genre som var väldigt bespottad på 80-talet var den nutida soulen, när folk pratade Bruce, Sisters of mercy, Cure, Mellencamp eller stentrist hårdrock gjordes det massvis med fin soul. NME och Face var redan då duktiga på att hitta guldklimparna och visst fanns det skivor som slog över till de rockintresserade som Marvin Gayes Midnight love och Sweet pea Atkinson, Michael Jackson var ju redan en stjärna men sen kom Prince som var lättare att älska. efter det tog hip-hopen över men det är en annan historia

här har ni en fin introduktion till 80-tals soul Peter Alzén

Soulspecial vol 2

detta väder kräver en somrig sjuttiotalsmix, enjoy Peter Alzén

Soulspecial vol 1 Motown

Tamla Motown Det finns skivbolag och sen finns det SKIVBOLAG, skillnaden är att skivbolag som är mer än bara en logga på skivan är ofta synonymt med kvalité. Genom tiderna har det alltid funnits kvalitativa bolag som du kan köpa bara genom att se etiketten, Sun, Stiff, Labrador, Factory, Def-jam, Stranded, Warp, Trojan, Stax och framförallt Tamla Motown. Om jag någonsin skulle göra något så fånigt som att tatuera mig skulle det nog bli en Tamla logga någonstans, för är det något som jag alltid har älskat och alltid gör mig på gott humör så är det singlar från Motorcity. hur jag upptäckte och började lyssna på soul var på grund av The Jams version av Heatwave på Setting sons albumet, när jag sedan hittade de båda samlingarna 20 Mod Classics vol 1 & 2 på Gamla stans skivhandel sommaren 1980 var det starten på något nytt.

I slutet av femtitalet hade Motowns ägare Berry Gordy Jr en dröm om ett eget skivbolag, Han skrev låtar till olika artister och framförallt Jackie Wilsons Reet-petite blev en sån stor hit att kapital fanns för att starta det bästa skivbolaget genom tiderna. Jag älskar det som oftast kallas vintage soul och även om jag äger alla tre Stax boxarna dvs. 28cd sprängfyllda med innerlig djup södern soul så vill jag ha mer, men Motown är något annat, många rocksnobbar fnyser lite åt det som om det vore lättvindig musik och ingen riktig soul vilket givetvis är en rasistisk synvinkel på det hela, Motown som andas en lätthet och enkelhet som annan soul saknas men det är bara på ytan, Berry Gordy Jr styrde sitt imperium med järnhand, han fick musikerna, ofta jazzsnubbar som blivit dit lurade om egna jazzinspelningar, att överträffa sig själv, dessutom satte han sådan tävlingsnerv bland alla inblandade från Smokey Robinsons och Holland-Dozier-Hollands låtar till Marvin Gaye och Temptations vokala insatser. Det som är så fantastiskt med Motown och Barry Gordy Jr är att allt detta + hans stenhårda krav ledde till att de bara släppte 535 singlar och det bästa av allt är att 357 av dem blev hits, Ett snitt på nästan 67 %, inget skivbolag genom tiderna har haft ett sånt snitt. Man förstår att inte många presentera när Barry Gordy Jr la till sloganen ”The Sound of Young America” på sina skivor.

Det är svårt att förklara varför Motown är bäst, James Jamesons bas och Benny Benjamins trummor är en gigantisk del, (se DVD Stranding in the shadows of Motown så fattar ni) arrangemangen är alltid grymma, Rösterna är inte alltid Aretha stora i sitt omfång men alltid perfekta till sångerna, låtarna ja det är nog det enklaste, nästan varenda människa blir glad av att höra Singlar från Motown och det är ett betyg stort nog. En trist fest blir så mycket bättre om man sätter på en samling från Motown i alla fall om musiken kommer före flytten till La 1971 därefter blev det en helt annan historia.

här är en trevlig spotifylista med en 55 orsaker till glädje från Motowns 60-tal Peter Alzén

Ramones nyårafton 1977

världens bästa mellansnack "I had a chicken Vindaloo last night, I wanna be well" Peter Alzén