Den Moderna Soulen

En liten spellista med modern soul. Inspelningar från tvåtusentalet, fast med intention att låta gammal (mestadels).

För övrigt är Jenny Dee & The Deelinquents version av Flamin' Groovies Shake Some Action, den bästa singeln Motown aldrig gav ut 1966 - nu vet ni.


 

/Mikael

Hurra för Tamikrest!

Liksom de västafrikanska ökenorkestrarna Toumast  och Terakraft har Tamikrest hamnat lite i skymundan av de omhuldade Tinariwen. Kanske med all rätt, fram till nu. Den sistnämnda gruppens senaste två album har varit besvikelser.

Tamikrest levererar sitt hittills bästa album (sitt tredje i ordningen). Efter ett par lyssningar är detta rent av ökenrockens allra finaste ögonblick, so far. Orkestern bildades 2006, och är en generation yngre än stilbildarna och kamraterna Tinariwen. Aldrig tidigare har Sahararocken låtit så här välproducerad, välspelad och varierad. Inledningsspåret Tisnant At Chatma kvalar lät som en plätt in som en av årets hittlis bästa låtar. Ska man svänga sina stela höfter till en endast ökenrockskiva i sitt liv, så får det faktiskt bli till Chatma. Sällan har jag varit så nära som nu, att skaffa såväl turban som en enkelbiljett till Kidal i nordöstra Mali – ja, jag känner till oroligheterna där nere.

Albumet och dess titel är en hyllning till tuaregernas kvinnor, för deras kamp och mod under de långvariga oroligheterna (Chatma betyder syster). Musiken är mer utvecklad rock än på gruppens tidigare album. Precis som övrig ökenrock finns varma element av den orientaliska psykedelia som intog rock och popmusiken i skarven sextio/sjuttiotal på våra breddgrader. Dock svänger detta till skillnad från merparten av den forna och idag smått malätna hippierocken.

Det lär ha varit musikförbud i den tillfälliga islamistdiktaturen på Mali nyligen, vilket medförde att gruppen flyttade till Algeriet, men inspelningen av Chatma ägde dock rum i Tjeckien. Det finns en mörkare ton och klang, en mer hypnotiserande ådra i förebilderna Tinariwens musik, men låter dem sig bara influeras ett par sandkorn av ”ynglingarnas” produktion finns risk för att ett mästerverk levereras av Libyens finest inom en snar framtid. När nu möjligheten ges för inspelning, vill säga. Tinariwens hemsida har inte uppdaterats sen tidigt i våras och den verkar må allt annat prima.

Via internet och lättillgängligheten av musik från streaming och mp3 lär medlemmarna i Tamikrest slukat den klassiska rockmusiken med hull och hår. De musikaliska förebilderna för orkestern lär vara desamma som för Tinariwen: Jimi Hendrix, Bob Marley (framförallt i spåret Itous), Pink Floyd och Led Zeppelin. Även Mark Knopflerska Money For Nothing-gitarrer har letat sig in i spåret Imanin Bas Zihoum, bland spöklika orglar, tamburiner och handklapp. Det mörka och hypnotiska i avslutningsspåret Timtar  är dock musik som deras förebilder aldrig varit i närheten av (förutom möjligen Page & Plant med projektet No Quarter). I just den tunga balladen Timtar känns det faktiskt som att Jerry Garcias ande svävar fritt och saligt över gitarrspelet. Låten lär förövrigt handla om de kyliga nätterna i öknen.

Det enda problem jag kan känna med ökenrocken är att den fortfarande känns smått exotiskt laddad i mitt universum, detta trots att Tinariwen med vänner funnits i min Ipod de senaste sju åren – men det är måhända enbart mitt bekymmer. Jag förmodar att jag lär få gå i KBT för detta. För blundar jag, får jag motvilligt upp bilder av Sinead O’Connor-figurer omgiven av kvalmig rökelse iklädda förfärlig batik och handgjorda sandaler dansandes med slutna ögon på lerig festival.

I min värld är i alla fall Chatma ett av årets bästa album.

/Mikael



För vidare lyssning på ökenrock och annan samtida afrikansk musik:

Oktober Är En Lång Och Blåsig Månad

   

/Mikael

HÖSTPOP

046 Girls

en vän i USA vill ha lite nyare rockig musik med tjejröst vid mikrofonen

det är skillnad på sant och sant

Häromdagen såg jag filmen om Monica Zetterlund, en film som skildrar hennes liv i ett lite fritt perspektiv. Filmen har två grundpelare som den står på, Monicas kamp mot fadern som hela tiden säger åt henne att hon inte duger, att hon inte ska försöka för att hon kan misslyckas och kampen mot ett allt svårare alkoholmissbruk. Det förstnämnda har i media blossat upp i en ordentlig strid då den kända dokumentärfilmaren Tom Alandh gick ut i Dagens Nyheter och berättade att pappan inte alls var en som var besatt av Jante, att han inte var en misslyckad musiker som ville stoppa sin dotters försök att bli en sångerska på egna ben. "Hade hon levt i dag, då hade hon först blivit förtvivlad, sen förbannad, och sen hade ni fått se på fan" skriver han.

Peter Birro, filmens manusförfattare hävdar att Monica Z är en spelfilm och inte en dokumentär och därför bör betraktas så. Det är ju intressant att det var så otroligt viktigt att huvudrollsinnehavaren både skulle sjunga lysande och även vara snudd på porträttlik men när det kom till delen kring relationen med fadern var det ok att skarva lite om. Kanske är det så att man ska överdriva lite och måla med lite större penslar när man gör en spelfilm.

Cornelisfilmen var inte alls speciellt märkvärdig snudd på pilsnerfilmsvarning om jag ska vara ärlig men det som retade upp mig mest var de fakta fel som dök upp, många små var väl lätt ändå att överse men slutscenen när Cornelis spelar på största scenen på Roskilde inför ett fullkomligt folkhav som dansar och sjunger med är så gigantiskt fel att jag blir nästan arg, jag var där och han spelade i det minsta jazztältet som förvisso var fullsatt men ingen jättesuccé.

Hade filmen blivit sämre om de hade hållit sig till sanningen, ja kanske, i alla fall så hade slutet inte varit lika lyckligt. Men det är inte bara i Sverige som vi slirar lite på sanningen när vi gör såna kallade musician biopics, filmen Walk the line som handlar om Johnny Cash innehåller flera faktafel som gör att filmen är lättare att berätta, Oliver Stones Doors film som var så urbota dum, scenerna när Jim Morrison var som Jesus på scenen kan vara sanning men troligen efter jag sett den utmärkta dokumentären om bandet ”When You’re strange” så betvivlar jag det. Men historien är full av bra filmer i genren, ska erkänna att det kanske luras, överdrivs i alla fall men det spelar oftast inte så stor roll, filmer som Ray, Bird, Control, 24 Hour party People, Coal Miners daughter, Buddy Holly story eller varför inte Backbeat historien om Beatles första stapplande steg är alla mycket sevärda. Men mitt helgtips blir ändå den filmen ”Good vibrations” som handlar om det Nordirländska skivbolaget med samma namn, de som släppte Undertones första singel Teenage Kicks. Energin och musikkärleken i filmen har jämförts med ”The Commitments” och ”High fidelity”, den släpptes nyligen på dvd i England och kan lätt beställas på Amazon. Jag mer eller mindre log mig rakt genom hela filmen, kanske jag till och med torkade bort en tår i ögonvrån också. Innan ni har fått hem ert exemplar kan ni faktiskt gå och se Monica Z det är den trots allt värd. Peter Alzén

Elvis! Elvis! Elvis!

Musikaliska korsbefruktningar tenderar att antingen bli pinsamma skrattförlösare -  eller bli till höjda ögonbryn med efterföljande glädjeutrop. Exempel på bådadera har försett skivbackarna sedan sextiotalet.

Hiphopkollektivet The Roots firar i år tjugo år som skivartister. På senare år har de även fungerat som en tight och funkig studiogrupp åt både John Legend och Betty Wright – vilkas båda album måste ses som uppryckningar, och i Wrights fall även som en smärre comeback. Nu var det alltså dags för Elvis Costello. En artist som mestadels gymnastiserat i trötta gubbrockslokaler i allt för stora kostymer de senaste tjugo åren.

Musikaliskt rör det sig inte om någon euforisk hiphopchock (de närmar sig den i ”Wake Me Up”), snarare om ett tillbakalutat, löst-och-ledigt funkalbum. Inget fel i det. Så här angelägen har inte Costello låtit sen albumet ”The Juliet Letters” från 1993. Även om han fyller sextio nästa år så låter han yngre än på väldigt länge.

Inledande spåret ”Walk Us Uptown” låter som någon av de finaste inspelningarna den New Yorskska instrumental-gruppen The Budos Band aldrig medverkat på. En slags afro-soul så smidig att grannkatten framstår som en klumpig elefant i jämförelse. ”Sugar Won’t Work” är en sofistikerad mellanmålsfunk med trygga The Meters-tendenser.

”Tripwire” är en klassisk flickpopballad för 2000-talet, försedd med ett förtjusande och manipulerat klockspel på speed. Den tillbakalutade soulen i ”If I Could Believe” är kanske skivans starkaste stund. Här sjunger han som i fornstora dagar. Det är torrt och krispigt. Det är blåögd soul på det typiska sätt som bara Costello trakterar.

Ett av skivans starkaste spår är ”Cinco Minutos Con Vas”, där mikrofonen delas med La Marisoul från La Santa Cecilaia. Trummorna är plötsligt nedtonade och återhållsamma, ljudbilden är påtagligare, den har en finurlig David Lynchsk mystik över sig - ytterst klädsamt. Det finns ett antal trista spår på albumet också, som bara harvar på utan egentlig riktning - de är så oinspirerade och trista att klockorna stannar (”Wise Up Ghosts” och ”Stick Out Your Tongue”). För övrigt lär det intetsägande konvolutet ses som en hommage till Allen Ginsbergs diktsamling ”Howl And Other Poems” från 1956 och just ingenting annat.

Deluxe-utgåvan av albumet innehåller tre bonuslåtar: det avslutande av de tre spåren ”The Puppet Has Cut His Strings” känns som ett ypperligt lojt soundtrack till blåsiga och grå höstdagar - den borde sannerligen ha inkluderats på originalskivan. De övriga två spåren ”Can You Hear Me” och ”My New Haunt” är en sådan maskulin och bredbent traktorfunk att inte ens Lenny Kravitz eller Prince skulle vilja plöja upp dem ur sina musikaliska åkrar.

Skivan fallerar lite på målsnöret, den tenderar att bli lite jämntjock mellan varven. Skivan kunde ha blivit en riktig knock out, men nu blir den istället en svettig tolvrondare – förvisso inget fel i det.

/Mikael