Slyngelrock

ikväll går sista avsnittet av Peter Birros tv-serie Viva Hate, serien har fått en hel del kritik, att den ska vara banal, ytlig och tillomed buskis har den kallats. jag ska erkänna att jag har njutit nästan hela tiden, visst har kritikerna till viss del rätt men just den svartvita i bandets medlemmars syn på allt är så underbar. en tid innan man kommit ur tonåren när musik betyder mer än allt annat, känslan att tillsammans i ett band/gäng vara vi mot världen, en känsla som man bara kan få i ungdomlig naivitet. musikaliskt har jag inspirerade av serien och även att jag såg Hurula häromveckan när jag nu gjorde en spelista med slyngelrock, en rockmusik där band egentligen bara ska göra en skiva, en skiva som skriker NU, låtar som får all annan musik att låta som den vore 1000 år gammal, även om rocken kanske lever en bortglömd tillvaro idag så finns det något visst med alla dessa band.

Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband som detta kan ge en, att få skriksjunga med i rader som "Du är e Plast" som Perverts sjunger eller "jag vaknar, känner mig trött och till å med lite full" som hos Hästpojken.

Bandet i Viva Hate ser ut att vara hämtat direkt från det lokala mediegymnasiet och det har diskuterats om T-shirtar är rätta både tidsmässigt och genremässigt men jag orkar inte bry mig om gnälliga gubbar, låt det vara banalt, låt det vara mycket frenesi och uttryck, så otroligt roligt att se och höra, en känsla av att aldrig kunna bli nedslagen, att aldrig bli gammal och grå, bara leva i nuet med perfekt popmusik som slyngelrock ska vara. Peter Alzén

Goth

Marin Aagård kallade mig och min bror för Gävles postpunkande gother i boken Vi Lever.

eftersom Savage Holiday har ett reunin gig på Punk & Bössafetivalen i Gävle idag så satt vi ihop en spellista med en massa tuff Goth

2014

Ett hundra fyrtio nio låtar att höra från detta år

Hurula

Häromdagen meddelade tidningen Gaffa att Hurulas album "Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för" var 2014 års bästa, I torsdags spelade Robert Hurula med band på ett utsålt Debaser medis i Stockholm, i lördags var det en ganska för stor gasklocka som var spelplatsen. Ibland kan jag bli lite ledsen för er som missar alla bra spelningar som Gävle bjuder på just nu. För er som inte har hört Hurula kan man slarvigt beskriva det som en punkigare Håkan Hellström men då gör man det väldigt lätt för sig. I ett moment av oljud så står bandet där på scenen, som om det skulle kunna vara Jesus and MaryChain 1985, längst fram står gymnasieungdomarna och hoppar, dansar och sjunger med redan i första stroferna av Betongbarn. Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband som detta kan ge en, att få skriksjunga med i rader som ”Inga pengar kvar att bränna, hade inga känslor kvar att känna, Det är tur att det finns lögner, tänk om allt du nånsin hört skulle stämma. Jag var 22, när jag lämnade Luleå" Tre gitarrister får det att låta som en gitarrvägg döljer melodierna, som om My Bloody Valentine skulle spela Florence Valentinecovers. Bandet ser ut att vara hämtat direkt från det hippaste magasinet. men det betyder inte att de beter sig som stjärnor för plötsligt ger Robert mikrofonen till publiken längst fram och hela låten sjungs utan problemet av de nedanför scenen. Även om jag gillar skivorna väldigt mycket så är frenesin och uttrycket starkare på scen, så otroligt roligt att se och höra, en känsla av att aldrig kunna bli nedslagen, att aldrig bli gammal och grå, bara leva i nuet med perfekt popmusik som Hurula som soundtrack. Peter Alzén

Northern Soul

Det är inte så jag ska uppmuntra dig till att göra något olagligt alls men det är nästan brottsligt att missa den här filmen.

20 000 DAYS ON EARTH

Vad händer på den 20000 dagen av ens liv? Vad som händer under Nick Caves tjugotusende dag blev en film, en film som blandar fiktion, drama och dokumentär.

Han vaknar bredvid sin fru, kliver ur sängen i sina kostymbyxor, studerar sitt åldrande i badrumsspegeln, sätter sig vid skrivmaskinen och skriver medan hans manager/assistent ringer in ett meddelande vad han ska göra under dagen.

Vi får se honom möta sin terapeut, prata minnen om sin far, vi får se Nick köra mycket bil, vi får se honom besöka Warren Elllis för en lunch bestående av ål och svart pasta, Nick tar en macka istället. De diskuterar scenframträdanden av Nina Simone och Jerry Lee Lewis. Han får gäster i sin bil som berättar om det förflutna

Vi får se bandet spela in sin senaste skiva, vi får se dem göra fantastiska versioner av Push the Sky Away och Stagger Lee.

Först så var jag lite besviken på att det inte är några gamla klipp, mest fotografier och annan kuriosa när han besöker *NickCavearkivet* (visst de klipper in lite gamla scenbilder in i den hypnotiska avslutningen av Stagger Lee också) men ju mer filmen led desto bättre var det som vi fick, 100 minuter underhållande musikdokumentär av en man som är roligare än vad ryktet säger.

Peter Alzén

BD