Kite

Ljusa strålkastare som lyser mig rakt i ögonen, dova bastoner som repeterar en suggestiv slinga, en trumlös första låt men stämningen infinner sig snabbt. Det är mörkt, det är dystopiskt det är oldschoolsynth som inte låter gammalt alls. Sedan starten för sju år sedan har duon gjort mäktig elektronisk pop och portionerat ut den på halvtimmeslånga ep i stället för att göra några album, negativt kan det betyda att det skrivs väldigt få recensioner av deras skivor, positivt är att vi får få utfyllnadsspår på skivorna

Bandet ser knappast ut som man skulle föreställa sig en synthduo göra, Christian Berg i keps och långt hår och en sångare, Niklas Stenmo i tysk tjackpundarfrisyr från 81 men herregud vad tufft och bra det låter som om Ridley Scott skulle göra en Prequel till Blade Runner och byta ut Vangelis svepande syntar mot Kites analoga synthdjungel. Niklas röst påminner en del om Jon Andersson och det är stort beröm, en röst som skär som en varm kniv genom de tunga maskinella mattorna av musik som förstärks av filmerna som projekteras bakom dem, det är dystra höga hus och ödsliga landskap, hästar och fåglar. Musiken är storslagen på gränsen till svulstig men blir aldrig löjlig utan mer filmisk och ändå organisk.  

Musiken vi får är mestadels från senaste epn VI men även från tidiga låtar som Johnny Boy som tangerar nästan att bli schlageraktig i kontrast till det andra.

Deras nyare material har även fått en indieton som gör att det blivit en dimension till, och en ballad som Nocturne skulle mer konventionella artister skapa listframgångar med, flera av låtarna är uppåt sju minuter men känns aldrig som en sekund för långa, jag sitter och är imponerad av de ljudslott som byggs upp av ganska små medel trots allt.

Det är den bästa konsert jag sett en synthduo göra på många många år, det är sällan jag lämnar konserter med känslan att jag vill höra mer dessutom ett band som placerar glittrande katter som skjuter laser med ögonen på sina högtalare kan man inte göra annat än att älska.

Peter Alzén

The Leather Nun

På lördag ska jag se Nunnan AKA The Leather Nun på södra teatern i Stockholm, jag såg dem senast på Peace and Love 2009 men den upplagan ska tydligen inte riktigt räknas. Enda sen jag postorder köpte första EPn, förmodligen hade jag läst om bandet i Jonas egna tidning Anarki & Kaos så har bandet varit en stor favorit hos mig. jag försökte redan i vintras att intervjua Jonas och få honom att göra en spellista med saker som inspirerat honom.

jag fick 2 jättelånga svar som säger en hel del om Leather Nun, både om mytbildningen om dem men även deras säregna ställning i det svenska musiklivet i tidigt 80-tal. de spelade tex inte i Stockholm efter slutet av 79 förrän våren 83, och nästan inga skivor släpptes under samma period, vilket är otroligt trist då det som finns från den tiden borde hålla högsta klass, tex så spelades Primeover ute redan 79 men kom först på skiva 83.

Varför var The Leather Nun så egna?

Jonas-  Först lite historielektion: Göteborg 1979 – Sprängkullen gillade inte punk och punkarna gillade inte Sprängkullen. Punkbanden bildade sin egen förening: Garageligan. Sprängkullen hatade Nunnan och Garageligan tyckte inte att Nunnan var PK-punk. Så: Nunnan fick stå utanför allt och alla. Och gå sin egen väg. Vilket kanske gjorde Nunnan till mer punk än få andra svenska band. Tack och lov var den stora världen utanför den lilla PK-ankdammen Sverige, mer positiv och uppmuntrande. 1977-78 älskade vi som punkare, att håna raggare för att de livsstilsfrossade i 20 år gammal musik. Idag livsstilsfrossar vi på samma sätt, i 35 år gammal nit-rock. 50+ punkare åker med 30+ gamla låtar och vi tycker att det är ballt. Hur punk är det? Vi garvade åt Jerry Lee Lewis i guldlamé på Grönan (1979?), för det kändes musei-cirkus. Jerry Lee Lewis stod för musik som var då, för länge sedan – punken var här och nu. Det skiljde bara 20 år. Punken stod för rätten att göra sin egen musik, på sina egna villkor. Dagen när punken började ramas in och begränsas av vad som var rätt och fel, den dagen dog punken. Då försvann den obegränsade energin, glädjen och kreativiteten. Då blev punkarna den nya tidens PK-raggare, med nitar istället för Chevrolet på jackorna. 20-30 år yngre men inte ett dugg smartare. Om Nunnan blev mesigare i mitten/slutet på 80-talet, så var vi ändå mer intressanta än våra jämnåriga svenska band s a s.
  

Eftersom intervjun gjordes innan skivan släpptes så blir detta lite knepigt men vi låter det vara så här iaf

Jonas - nya Nunnan-albumet handlar väldigt lite om att leva upp till några PK-förväntningar på hur Nunnan ska vara eller låta. Vi vet redan hur Thåströms nya album kommer att låta. Vi vet hur KSMB kommer att låta på Bråvalla. Vi vet vad Sator åker med för material just nu. Det är helt ok. Men nya Nunnan-albumet låter som inget annat, just nu. Och kanske en bra bit ifrån Nunnan i slutet av 80-talet. Det är själva poängen. Det var utgångspunkten för Nunnan 1979 och det är utgångspunkten nu. Allt annat är självupprepning, parodi och anti-punk. Att sedan Nisse, Freddan, Widlund, Aron och andra gamla Nunnan-nunor spelar på albumet, är ganska ointressant. Eller att soundet är tungt, mörkt och klubbigt. Eller att vi gör en hemlig spelning i Gbg efter Nyår med klassiskt gammel-Nunnan-upplägg och bara ur-gamla Nunnanlåtar, som de flesta aldrig hört Live. Det är inte väsentligt (de flesta av er kommer ändå inte att få veta var och när, ändå). Det enda väsentliga är att vi gör ngt ingen annan gör. För att det behövs. För att den svenska musikscenen är ganska trist, tråkig och förutsägbar. Om det är pk-punk eller inte, är väldigt ointressant. Det är Nunnan. Och ni kommer aldrig att få höra Carola, Orup eller Kajsa Grytt göra coverversioner i Så Mycket Bättre.

Den nya skivan som är så pass bra som jag hoppades på, kanske inte så revolutionerande som Jonas lovade men ändå klassisk Nunnanrock. 

sen frågade jag Jonas om hans influenser också

Jonas- John Lee Hooker. I slutet av 70-talet fick jag chansen att intervjua Lou Reed. Han hade rykte om sig att vara skitsvår att intervjua, ogillade journalister och muckade gärna med dem. Antar att han tänkte "Den där lilla snorvalpen ska jag sätta på plats", för jag hann knappt säga ngt innan han frågade mig om vilken som var den första skivan som förändrade mitt liv och vilken låt på plattan, i synnerhet. Och antagligen tänkte han väl mosa till mig när jag svarade Velvet Underground, bara för att han var så van vid (och skittrött på) att journalister alltid drog upp Velvet U. Men jag var ung, aningslös och svarade uppriktigt: Liveversionen av "Tupelo" från -61 med John Lee Hooker. Då sprack Lou upp i ett stort leende, skrattade och vi fick en jätteintressant pratstund. Nästa gång han kom till Sverige, hade han gjort stor succé med LP:n New Sensations, singeln I love you Susanne, gjort reklamfilm för mc-märket Honda och skulle spela på Hovet (stora konsertarenan i Sthlm, på den tiden). Han var som störst, publikmässigt i Sverige. Och han ville bara göra en enda intervju i Sverige, och det var med mig. Men jag tyckte att Lou var ganska ointressant då, tackade Nej och åkte till Gbg för att repa med Nunnan istället. Skivbolaget och Sveriges Radio tyckte nog att jag var lite smådryg, men Lou hade nog förstått mig. Jag tackade Nej av samma skäl som jag hade svarat Tupelo/John Lee Hooker istället för att svara Velvet Underground, gången innan. Av uppriktighet. Och utan John Lee Hooker och Tupelo, inget Velvet Underground, ingen James Brown, inget Stooges, ingen punk, ingen industrimusik. Lou fattade att jag fattade. Jag har aldrig varit idoldyrkare eller fan, på det sättet. När jag hörde Tupelo med John Lee Hooker, var jag 12 år och det var ngt helt annat än Jimi Hendrix, Cream, Stones och det som gällde då bland mina kompisar. Och den känslan av att möta något helt unikt, annorlunda, spännande och utmanande, var det som gjorde punken så intressant. Det spelade liksom ingen roll vilken obskyr 7" man än beställde på postorder från England eller USA - ingenting var dåligt eller ointressant eller lät som tio andra band. Det var en kort intensiv period mellan 1976-80. Sedan blev det "rättning i ledet". Mycket av skälen till Nunnan, var ett trots mot punkens likriktning och förestående död. På kuppen kom vi att trampa på alla tår som fanns. Det fanns jättemånga ömma tår. Humorn var definitivt den bärande kraften, de första 5-6 åren. Att komma på nya narr-speglar att hålla upp, framför publiken. Och ju mer provocerade folk blev, desto roligare hade vi. Men inspirationsmässigt gick det en rak, tydlig linje från John Lee Hooker till Velvet U:s första LP, till Cale-proddade rockkaoset på My Generation (b-sidan till Patti Smiths första singel), till CBGB, till 100 Club och Sex Pistols och engelsk punk.

både bilderna ovan är från 1988 Desdemona i Gävle.

Om man nu missat John Lee Hookers Tupelo bör man genast kolla upp den, fantastisk låt, som även inspirerade Nick Cave till en låt med samma namn.

vi får väl se på lördagskväll om hur The Leather Nun 2015 låter men jag ser med spänning fram emot det

Peter Alzén

Amason

Amason på KlubbKakel Gävle

Scenen var täckt med uppstoppade djur grävlingar, kråkor som hängde i linor och en stor pappersbjörn, att bandet sen har låtar som heter Älgen, Ålen och Duvan gör att man kan misstänka en lite crazy orkester men det är mer en svensk doldis supergrupp, så kan man nog kalla Amason för, med folk från Miike Snow, Dungen och Idiot Wind är det lätt att ta till det epitetet. Mycket folk hade tagit sig till Klubb Kakel på lördagen och förväntningarna var stora. Bandet är en enhet trots deras stora personligheter och det gör med ganska små medel stor musik. Dynamiken i deras sound är det som gör korsningen mellan svenskt vemod och tysk krautrytm blir så vacker, så mycket 2015 att jag kan sätta en slant på att de är på en topplista utomlands vilken dag som helst. Men för att vara svensk modern pop idag låter de förvånansvärt lite som RnB eller house. Amanda Bergmans fantastiska röst är mer som ett instrument i den mjuka musik som trots aldrig blir vek utan mer suggestiv. Det låter hela tiden lätt även om deras små proggtripper som göms i den fashionabla hipster framtoningen så är det just det som gör att de är pass speciella just nu. Där andra, framförallt amerikanske band försöker med liknande musikaliska passager tappar de oftast bort sig i en snårig skog av pretentioner men icke Amason.

En cover på Foreigners I Want To Know What Love Is var knappast väntad men den kändes inte som en cover utan mer en egen version av den klassikern. Någon viskade i mitt öra att de är progg generationens barn och det har hen så rätt i och som ett brev på eh posten så kommer huvudrollsinnehavaren från Folkteaterns Faust Kalle Zerpe upp för förstärka med sin saxofon på den magiska Kelly. För att citera Pet Shop Boys ”But in the back of my head I heard distant feet Che Guevara and Debussy to a disco beat” Peter Alzén

LLoyd Coles boktips

Från sammanslagningsnumret av Schlager och Ritz 1985 får ni här LLoyd Coles boktips

Talking Heads

David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth träffades när de gick på designskola på Rhode Island. David och Chris hade ett band redan då som hette The Artistics, Tina var flickvän till Chris och fick bli basist när bandet inte hittade någon annan, hon lärde sig spela bas till Suzi Quatro skivor. Efter de flyttat till New York så var de förband till Ramones på CBGB’s 1975. Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet. På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara antirockiga och preppy klädda. Musikaliskt var de så luftiga, då gitarrerna spelade väldigt ljusa, rena toner och Tinas bas gick väldigt djupt, det fanns även en svag funkig puls redan i de tidiga alstren. Förmodligen var det en av orsakerna att de inte är med i Please Kill Me bokens version av den New York Punkscenen. Kanske var Talking Heads den totala motsatsen till Ramones. Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans vilket ledde dem till bli producerad av rock’n’roll farbröder som Phil Spector, var Talking Heads nästa samarbetspartner den mer moderna och framåtskriande Brian Eno (vilken gjorde låten Kings Lead hat, på Before and after Science som ett anagram av Talking Heads). Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans. Första albumet Talking Heads 77 som innehöll Psycho Killer som gick in på 100 i USA (men blev en topp 10 i både Belgien och Holland). Singeln släpptes strax efter seriemördaren Son of Sam härjade i New York men Byrne sa att han skrivit låten flera år tidigare. Andra albumet More Songs about Buildings and Food (älskar den titeln) var den första de samarbetade med Brian Eno, lite mer funkigare än debuten, en cover på Al Greens Take me to the river som singelsläpp, vilket gav bandet deras första topp 30 hit i USA. Skivan är ett steg vidare mot ett mer komplext sound, Jerry Harrisons keyboard får mer utrymme och även studions möjligheter tas mer till vara. När jag var 14-15 år så hade jag lite svårt att förstår Talking Heads absoluta storhet, idag tycker jag de två första albumen är fantastiska. Tredje albumet Fear of Music var däremot en favoritplatta på en gång. Musikaliskt hade de lämnat den veka popen totalt och nu var låtarna mer new wave funkiga. Låtar beskriver det osäkra världsläget Life During wartime men även mer filosofiska låtar som Heaven. Om Fear of Music kändes modern 1979 var det inget mot vad som skulle komma. Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett niomanna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads. Dessutom blev alla inklusive Byrne rädd att bandet höll på att bli Brian Enos kompband. Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Att Remian in light blev en hit i Europa men floppade i USA medan Tom Tom Club blev populära på svarta radiostationer gjorde problemen i gruppen än värre.

1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.

Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där Davids sång fick tas av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och fler andra. Jerry Harrison blev producent till band som Violent Femmes, Fine Young Cannibals och Live t.ex., Tina och Chris fortsatte med Tom Tom Club och David har haft en minst sagt mixad solokarriär. Peter Alzén

No safetypins No punk no anarchy

ett gästspel från Farbror Punk

Det där med punken och dess uppkomst vet väl alla vid det här laget. Musiken hade växt under 70-talet och blivit till dinosaurierock sen kom Sex Pistols och bla, bla, bla...

Fast i ärlighetens namn var det inte så jävla enkelt och självklart med punk för oss som var med då i början. Visst Sex Pistols, The Clash, The Damned i all ära men sen då? Stranglers, Eddie & the hot rods, Slits, Vibrators. Var de också punk? Hmmm...

Nåväl.

En ingång till ny musik brukar vara samlingsplattor. Bra, enkelt och varierat. Så också med punk. Min personliga introduktion till den nya vågen var samlingarna New Wave och Fools Gold - Chiswick Chartbusters. Den förstnämnda hade Damned, Ramones, Dead Boys, Patti Smith... Talking Heads?!, Runaways?!, Skyhooks?! Punk eller New Wave?

Den andra var en samling, singlar samlade på en LP, från pigga indiebolaget Chiswick som hade Joe Strummers gamla band 101:ers och nya hårda punkband som The Count Bishops, Little Bob Story, The Gorillas och Rocky Sharp & the Razors... de fyllde dessutom på med punkare som Radio Stars, Motorhead och The Radiators from Space som visst var ett äkta punkband från Irland. Men var Chiswicks plattor fulla av säkerhetsnålsprydda anarkister beväpnade med tre ostämda ackord? Hmmm...

Och det där andra bolaget som hade The Damned - Stiff... de hade ju punkare som Lew Lewis, Elvis Costello, Tyla Gang, Nick Lowe, Pink Fairies och fyllde på med Ian Dury och Wreckless Eric. Punk? Hmmmm... 

Så jag spelade mina skivor. Visst, Count Bishops lät ju inte som Clash. Men Television lät ju inte som Ramones så jag förstod nog att punk kunde låta på olika sätt precis som hårdrock för inte lät Black Sabbath som Led Zeppelin. Så Little Bob Story och Gorillas var nog punk. Inte ens Roxy Lpn var homogen Wire var ju inte som Adverts och X-ray Spex hade t.o.m saxofon, som i gammal rock´n´roll. Så jag var glad och nöjd med alla nya punkband jag hörde helt enkelt.  Ingen punkpolis kom heller och sa: Det där är ju inte punk! Det här är ju punk!

Så genom ungdomligt oförstånd och nyfikenhet fick jag ett öppet öra till all ny musik. En del var stökigt, illa spelat medan annat svängde så det svartnade och instrumenteringen varierade från munspel till moog:ar och trots att jag läste om pubrock så brydde jag mig inte om kopplingen att Stranglers, Vibrators, Suburban Studs mfl alla kom från den scenen. Nu var det år noll och allt nytt var bra!

Medan punken ständigt kulturförklaras och omhuldas så glöms mycket av punkens, farbröder och kusiner bort. Vissa som Jesse Hector i Gorillas kultförklaras medan Steve Gibbons och Martin Belmont återigen får åka runt på den lokala pubscenen men utan samma kultstatus som Jesse. Därför har jag samlat ett antal brittiska låtar som inte är punk. Låtar som varierar från r´n´b och power pop till hårdrock och glam. Några av dem har viss kultstatus som The Rings I wanna be free. Andra var hits som Down in the bunker. Andra gnuggade axel med punken som The Excel, Squeeze, Nick Lowe och Motorhead. Tiger Lily blev Ultravox. The Pleasers och The Stukas skulle ersätta punken med sin power pop. Variationen är måhända bred men som Malcolm McLaren alltid sa: att punkarna bara var gamla Bowiefans som letade en ny trend att hänga på därför är glampopen lika självklar som den svettiga r`n´b-musiken och den melodiösa powerpopen som faktiskt blev ett signum för punkband som Buzzcokc och The Undertones.

Så låt er smaka 45 garanterat punkfria låtar. 

1. Ducks DeLuxe - Seas On fire

2. Plummet Airlines - This is the world

3. Amazorblades - Commn Truth

4. Jet - My River

5. Be Bop Deluxe - Maid n Heaven

6. Roderick Falconer - This is your life

7. Jook - Oo oo Rudi

8. Tartan Horde - Bay City Roller we love you

9. Tiger Lily - Monkey Jive

10. Slik - The Kid's a Punk

11 Sisters - Kick your boots off

12. The Pink Fairies - Between the Lines

13. The Stukas - Klean Livin' Kids

14. The Young Ones - Rock'n'roll radio

15. Gorillas - Gorillas got me

16. Flame - Big Wheel Turning

17. Heavy Metal Kids - Delerious

18. Jeff Hill - Feel like loving you

19. Billy Karloff Band - Backstreet Billy

20. Squeeze - Cat on a wall

21. Bethnal - Don't do it

22. Blast Furnace - South of the river

23. Back To Thunder- Feel so good

24. The Pleasers - The Kids are alright

25. The Stadium Dogs - Easy Beat

26. The Late Show - Only Child

27. Buster - Saturday Night

28. Little Bo Bitch - Take it Easy

29. Speedometers - Tired of Living

30. Motorhead - White Line Fever

31. The Count Bishops - Stay Free

32. The O Band - Almost Saturday Night

33. No Dice - Why Sugar

34. Rich Kids - Only Arsenic

35. The Rings - I Wanna be Free

36. The Favourites - SOS

37. Ian Gomm - Airplane

38. Trevor White - Crazy Kids

39. Excel - Summer of 42

40. Steve Gibbons band - Down in the Bunker

41. Jolt - (Can't you tell) It's Over

42. British Lions - One more chance to run

43. Dead Fingers Talk - This Crazy World

44. The Jetz - Catch me

45. Rodrick Falconer - Baby Doll

https://www.sendspace.com/file/8mzpdx

Joakim Farbror Punk Sundberg

kolla även in dessa bloggar

Igår anarki idag nostalgi (Min egen sida) 
http://www.punktjafs.com 
Nationalteaterns officiella sida. (Webbyggare) 
http://www.nationalteatern.nu 
Oficiell sida om Eskilstunas popstoltheter (webbyggare) 
http://www.heartbreak.just.nu
Officiell sida (Webbyggare)
http://www.stoodes.com
Representant för Svenskt Rockarkiv - Arbetsgruppen
http://www.svensktrockarkiv.se

Thåström & Jörvars Gosskör

I somras skulle jag skriva om Jan Gradvalls senaste samlingsvolym ”Nyponbuskar” men uppdraget hos Gefle Dagblad var redan tingat och jag hamnade i någon sorts limbo, men samtidigt som jag läste boken gick jag tillbaka till de sju nummer av Jörvars Gosskör som jag så många gånger har läst. Jag började göra en spotifylista med alla låtar som nämndes i tidningen, roligast var när jag kom till bandet Dispatched som herrarna Gradvall och Dolling förmodligen hittat på då jag hittar ingen info alls om det. Nyponbuskarboken handlar upp att växa upp och på något naturligt sätt blev det en övergång till min egen uppväxt. Gradvall och jag är lika gamla så mycket i tidsandan känns igen, vi båda verkar dessutom vara killar som gärna satt på biblioteket när vi var ung. Hur jag genom mina tonår hittade musik jag gillade kan sammanfattas med några få ord Kaj Kindvall, Expressenspopsida, NME och Fanzines. De få radioprogram som spelade popmusik på sjuttiotalet var lätträknade, förutom Kaj så fanns Asfaltstelegrafen och nåt till. Om du mot förmodan är ung och läser detta så förstår du nog inte svårigheten att höra ny musik, idag finns allt ett klick bort men i skarven 70-80tal så var det chansningar på postorder, resor till Pet Sunds och Gamla stans skivhandel som kompletterade Gävles skivaffär. Jag ska erkänna villigt att min musik smak har aldrig varit homogen, jag har alltid letat efter mer, grävt djupare och hungrat efter nya saker, med nya saker betyder inte att det behöver vara nyinspelat, all musik jag inte hört tidigare är ny musik för mig. Som exempel kan jag ta när jag upptäckte Heatwave på the Jams album Setting Sons, det lät så annorlunda fast det ändå var The Jam, på Gamla stans skivaffär hittade jag sommaren 1980 två lp som hette Mod Classics vol 1 & 2, full med grym soul från Motown. Men problemet på den tiden var att få tips om mer soulmusik, de engelska tidningarna skrev lite om det, Larm ibland men jag tror faktiskt förutom några äldre vänner var det faktiskt Jörvars Gosskör sista två nummer som gjorde att jag kom vidare. Massvis med skivor som jag inte hade en aning som fanns, Chicagosoul, reggaespecial med Hasse Huss, intervjuer med Nomads och Thåström där han pratar musik och inget annat. Just den tycker jag är aktuell att lägga ut här nu när han Gradvalls fyrdelade Youtubeintervju är i omlopp. Som bo nus spellistan med alla låtar som nämns i de sju nummer av Jörvars Gosskör Peter Alzén